Dagen då jag var stark

Jo men så att liksom, ibland, typ överträffar man sig själv. Man, eller jag då, försover mig för att min man har glömt att just den här måndagen ska jag inte jobba kväll utan morgon och också åka buss till jobbet halv åtta. Klockan sju vaknar jag och Majken och jag börjar leta Ester intensivt. Hon är inte i sängen så jag kollar golvet men där är hon inte heller. Var är hon?

Vi börjar gå upp för det börjar kännas skumt. Det luktar kaffe och jag hör fina Esters röst. Då börjar jag ana att klockan inte alls är 6 som den borde vara. Den är sju, bussen går om en halvtimme. Jag blir sur på min man. Nu har han glömt, igen. Han glömmer faktiskt en del. Han är morgonmänniskan här hemma som väcker oss andra, men nu har han glömt att jag börjar tidigt. Jag liksom bara ger upp, men då säger han gå och klä på dig så du hinner till bussen. Jag ilskestampar i golvet och gör som han säger. Jag blir klar på ingen tid alls och när jag kommer ner har han packat frukosten i en liten väska åt mig. Sätter fast cykelkärran på cykeln och cyklar iväg. Har för lite kläder på mig, fryser. Men till bussen hinner jag och då börjar känna på mitt hår. Hårtofsen som jag sovit med står liksom åt ena sidan och hårspännena som jag också sovit med står liksom ut från huvudet som två horn. Så då fixar jag en acceptabel frisyr så jag ser ut som nästan som vanligt. Äntligen på bussen och äta frukost.

Sen jobbade jag fyra timmar, sen buss tillbaka. Så var det där med lunch. Det hade jag ju inte hunnit med. In på sjukhuset och hitta en macka som man kan cykla och äta samtidigt. Hittar tillslut en cykelvänlig macka och äter den och cyklar till dagis. Krama Majken och Ester som blir jätte glada att se mig och dom har bråttom iväg. Vill hämta Ernst och Signe och gå på fäjolen (fiolen). Vi cyklar hem för att hämta fiolerna, väldigt mycket uppförsbacke på slutet. Väl hemma så luktar det matos. Hjälp brinner det, tänker jag. Nä det är bara Joen och hans kompis som stekt hamburgare för dom är lediga från skolan. Det står disk överallt. Ella är också ledig och hon och hennes kompis har ätit alla pizzabitar som Joens kompis hade med sig till lunch till sig själv och till Joen. Vilken snurrig dag.

Så visar det sig att Signe är hemma också. Hon skulle nämligen till tandläkaren idag klockan tolv och då har Bengt kört henne dit och hem igen istället för till skolan. Varför vet ingen. Så då går Signe och vi cyklar för hon har ingen cykel just nu och vi är lite stressade. Vi hämtar Ernst på skolan och far vidare mot fiolen. Signe joggar bredvid när vi cyklar, men så ramlar hon raklång framåt. Jätte läskigt såg det ut. Hon grät och fick ont i handen. Nu får Signe ta Esters hjälm för Ester är ganska skyddad och fastspänd i cyklekärran och så får hon sitta på min pakethållare. Nu kör jag Signe, Majken, Ester, två fioler och en överfylld handväska till fiolen. Jag känner mig som någon slags superkvinna, hur stark som helst.

Så tillslut är vi framme på fiolen i tid, i supertid. Vi hinner mysfika i en halvtimme. Sen spelade dom och efteråt fick vi skynda oss hem för då skulle Ernst på fotbollsträningen. Sen hemma fick jag ta hand om smutsig disk, laga middag, bära bäbisar. Men tillslut så fick jag landa vid middagsbordet.

Imorgon är en annan dag.

Kräftor och fotboll och datorer

Den här helgen började på ett ovanligt sätt. Jag var bjuden på kräftskiva i egenskap av fotbollsmamma. Äldsta sonens lags mammor, eller före detta lag. Jag körde vilse på vägen dit och blev 45 minuter försenad. Jag var i ett sammanhang där jag egentligen känner mig särskilt hemma. Alla snälla människor och trevliga, men ovant sammanhang för mig. Nyttigt tror jag och social träning. Det blir inte så mycket social träning för mig.

Så kom jag hem 12 och sov konstigt och för lite. Ett SMS från äldsta sonen skickat vid halv tolv: När kommer du hem? Mamma på vift är inte vardagsmat. Fast det är lite fint att vara saknad också.

Sen igår var det fotbollscup, en en dags cup i Sävar och Bengt är tränare så han var där så klart nästan hela dagen, men hämtade oss andra till eftermiddagsmatcherna. Då spelade Signes lag på en plan och det var ingen match var på planen bredvid. Det gjorde att MAjken och Ester kunde springa runt på den planen som djur på grönbete. Majken klädde av sig nästan allt i den svala höstluften, det gjorde dom häromdagen i ösregnet också. Det ska tydligen vara så nu.

Förövrigt tycker jag det är lite tungt just nu. Så där trött hela tiden och mycket diskussioner och bråk om datorer till exempel. Och så biter och klöser småflickorna varandra när dom inte leker tillsammans och har kul. Ochså hinner vi inte riktigt med. Så läser man bloggar om folk som gör tydliga livsval. Bestämmer att man inte ska har för mycket aktiviteter. För oss bara blir det. Lite si och lite så. När man är på såna där cuper så träffar man på olika familjer och mor- och farmödrar som går runt med vagnar och barnbarn. Vi har ju aldrig haft någon nära släkting här där vi bor. Ibland hade det verkligen varit praktiskt. Som igår när hälften ville åka på cup och hälften inte. Tillslut hade vi övertalat alla utom en, sen blev ju hon lite ensam och ledsen och hungrig. Och så blev det dator i en massa timmar och skrik och gråt när vi väl kom hem. Hon har fått en bärbar dator från skolan som hon kan sitta hur mycket som helst vid. Det är svårt att hinna kolla hur mycket hon sitter. Återigen plötsligt ramlar andras beslut bara över en. Som att nu fick vi en extra dator i familjen, vi som haft en på åtta personer.

Stort barn

Nya saker att vänja sig vid är till exempel att Joen har prov. Två imorgon. Och nu blir det betyg i år. Han har prov i bild och i SO. Han säger att han är värdelös i bild, fast inte just med dom orden. Det finns en sorg i det där med, att vara så stor så man inser vad man är mindre bra på. Alltså bild var verkligen inte mitt ämne och inte min mans heller. Men ändå, man vill ändå att han ska tro på sig själv i alla lägen, men så är det ju inte riktigt.

Men nu är alltså prov, betyg, bedömning. Och från nästa är ska åk. 6 få betyg. Då är man inte stor. Lite läskigt tycker jag och tror inte riktigt på det.

Smyglyssna

Om man låser dörren fast man är hemma, fast på övervåningen och lägger bäbisar (eller vad 2,5 åringar nu ska kallas) kan det hända att någon i familjen kommer hem och tror att ingen är hemma. Då kan det hända att den personen sjunger vrålhögt så det låter i hela huset. Och då blir hon, mamman, glad och faktiskt lycklig. För det är nått med sång. Särskilt när den kommer från någon som sällan sjunger.

Varför jag låste? Jo för att dom skriver så mycket om inbrott i tidningen.

Jag visste inte att det här vädret fanns

sa min dotter igår. Det var fint sagt. Vi hade en regnbåge precis vid huset, solen sken men plötsligt började det rasa ner hagel som skimrade som pärlor. Jag ropade på min dotter för att visa henne regnbågen men hittade inte henne först. Sen såg jag henne ute på studsmattan, hoppandes i regnet, sjöblöt, och sen sprang hon ute på gatan i pölarna. I vädret hon inte visste fanns.

Sen cyklade jag och handlade på coop. Länge tog det, för dom bygger om och allt har bytt plats. Sen när jag handlat mycket började jag gå mot parkeringen med vagnen, men då kom jag på att jag inte visste var jag ställt bilen. Helt tomt i skallen, sen kom jag på att jag cyklat. Och jag som handlat så mycket. Tur att det är nerförsbacke hem. Jag kom hem, men fick pusta länge efteråt.

Sen har jag varit lite upprörd på sista tiden. Vill inte berätta om varför. Men jag tänker en del på det där att ibland kanske man ska säga vad man tycker. Hur ska man annars förändra. En sak som jag kan berätta om är min dotters föräldramöten där läraren nu i snart tre år inlett med orden nu ska jag prata kort så vi får gå hem sen. Hallå jag vill inte gå hem, jag vill veta hur det är, vad ni gör. Sa jag inte, men tänkte.

Fin, gammaldags matkällare

I förra huset tänkte jag göra fint i vår matkällare. Det gjorde jag inte. Men häromdagen cyklade jag och flickorna på bibblan och tvärköpte en massa hyllpapper. Så tänkte jag sen att få se nu om det blir nått. Det blir ju inte alltid något mer än i tanken. Men så i går när vi ska städa för det ska vi på lördagförmiddag. På ett glatt sätt om det går. Inte argt och bråkigt. Då ägnade jag mig åt detta projekt, det var min glada städning. Och jag blev glad efteråt. Visade alla i familjen. Majken och Ester var mest nöjda. Ella sa att det såg gammaldags ut. Hon tycker att allt jag gillar är gammaldags, men jag tror hon gillade det ändå. Nu skulle ju man ha en massa fina syltburkar där, men vi har bara en.

En Joen till

På öppna förskolan idag fick vi presentera oss. Vad händer? Jo där i ringen sitter en liten Joen, kanske 5 månader. En Joen. Samma namn som vår förstfödda. Alltså ett så fint namn som ingen nästan heter. Men nu finns det en till här i vår stad. Vår Joen blev också ganska stolt. Vi har ju rättat folk i många år. Nä, inte Joel, Joen. Men på vår gård bodde en liten flicka när Joen var liten. Hon var ett par år äldre. Hennes mamma berättade att hon träffat en pojken som hette Joel. Och hennes lilla flicka sa: Heter han Joen?

Nu rättar vi ingen längre utan vi har överlåtit det till honom istället. Våra grannar på ena sidan vid förra huset lärde sig aldrig till exempel.

Snart 40 år

Nu har jag sprungit och lagat mat. Ungefär min så såg min dag ut. När jag sprang fick jag ont i nacken och halsen. Jag som aldrig brukar få ont. Men jag är ju snart 40 år. Overkligt. Jag började faktiskt nästan gråta när jag tänkte på det idag. Jag låg bredvid småttisarna på dan, dom var nyvakna och svettiga och så tänkte jag att dom är två år och jag är snart 40 år. Så gammalt. Jag som var så ung förut, 27 ungefär sist jag tänkte på min ålder på riktigt och nu mycket, mycket mer.

Jag var 25 år när mitt första barn kom. Jag var så lycklig. Livet kändes fulländat, som att allt jag önskat blev uppfyllt. Och nu är jag alltså snart 40 år, barnen, en del av dom, stora. Tonåring, snart tonåring och två som bara har ett år kvar på vår älskade lågstadieskola med en personal som jag känner mig så trygg med. Så himla mycket lämnande när man har barn. Plötsligt går dom ut dagis, sen lågstadiet, sen mellanstadiet. Så sorgligt och samtidigt inte för det är klart att man vill att barnen ska växa för så ska det ju vara. Men samtidigt vemodigt.

Sen flyttar dom hemifrån och oj, oj, oj. Och snart fyller jag 40 år. Hoppas jag får vara frisk. Jag är ju så rädd att inte få vara det. Dumt rädd för vad blir egentligen bättre av att jag är så rädd. Jag blir inte friskare av det.

Veckan som gick

Jag kan inte beskriva hur mycket energi vardagen tar för mig. Blogga hur hinner man det? En del jobbar heltid och har barn så jag vet att det går att hinna med. Men inte för mig. Jag har sagt det förr men jag måste säga det igen. Jag hinner inte riktigt med. Nu hade vi fioldag igår och dagisfest i tisdags. Och plötsligt har jag blivit inbjuden i en bokcirkel av en barndomsvän. Vi hade/har ju en som aldrig träffas, men den här verkar träffas regelbundet. Ja så vi träffades i torsdags. Och så har Signe och Ernst varit på läger torsdag till fredag med skolan. Så den morgonen dom skulle iväg var jag inte pigg och jag skulle skjutsa fyra barn plus Majken och Ester som är lediga på torsdagar. Pannkakor skulle stekas och det sista skulle packas. Vi hann i tid fast Signe tyckte jag hade varit gnällig och det hade jag.

På fredagen var ju dagis stängt och det hade vi inte planerat för, men det gick när jag och min man delade på dagen. Så på fredag klockan 12 åkte jag hem från jobbet, hämtade flickorna på Bengts jobb och åkte hem och hade ingen husnyckel visade sig. Just då kom också E och S hemvandrande från skolan dit dom blivit skjutsade efter lägret. Ja så då stod vi där, Signe som sovit pyttelite Ernst som blvit stucken av en geting och jag jätte trött efter en vecka i något hakvförkylt tillstånd. Men just då kom vår grönsaksleverans och han hjälpte oss, gick runt huset och hittade faktiskt en öppen dörr. Svårare än så var det inte.

Igår var det så upptakt med fiolen och Ernst vill sluta så det går minst sagt lite tungt nu. och inte blev det precis bättre när han skulle missa en fotbollsmatch igår. Men vi tog oss dit och det gick bra. Dom spelade tre fiolpass efter varandra och jag såg att dom nästan inte stod på benen men då äntligen fick dom en jätte lång lunch. På lunchen åt vi pannkaka (igen) och tittade på friidrott i cafeterian och sen sprang dom ut och lekte kurragömma, 4 stycken från fiolgruppen. Och jag tänkte att det här blev ju ganska bra. Vi kan nog motivera honom ett tag till. För dom kan så mycket och lärarna är snälla och inspirerande. Och just nu handlar det mycket om att ingen annan spelar, men om några år så kanske dom kan tänka mer utifrån vad dom själv vill. Och då kanske dom vill sluta och då måste dom ju få det. Men inte än.