Det har hänt grejer

på kiss-och bajsfronten. Ester har full koll på kissandet, men vill inte bajsa, så för det mesta så är hon utan blöjor. Och Majken som absolut inte velat släppa taget om blöjorna och testa pottan, kissar  på pottan ibland nu, och på gräset och på golvet. Dom är så duktiga. Och Majken bajsar också, fast inte i pottan. En dag när vi hade gäster hade båda bajsat ute. Det var faktiskt rätt kul om man gillar kiss-och bajshumor. Men blöjpaketet har vi inte rört på flera dagar.

Jag och Majken

på morgonen en mycket dålig kombination. Hon skriker på yoghurt som vi inte har, mackor som vi inte har, äcklig fil tycker hon och dålig honung och jag bara säger, skriker, skrik inte. Känns som jag ska gå i tusen biter om hon fortsätter skrika. Kvällens läsmys och sångstund är långt borta och jag är inte alls säker på att jag står ut. Sen äter hon lite macka (fel macka) och jag dricker kaffe och så blir vi snälla. Sitter nära, nära i soffan och tycker om.

2 veckor kvar

Mitt sommarlov är inte över, men det är inte heller mycket kvar. Två veckor har jag ledigt med barnen, sen börjar E och S fyran på ny skola, med ny fröken, stora E börjar högstadiet på samma skola, J börjar nian på sin skola och pyttelilla E och pyttelilla M börjar på storbarnsavdelningen, jag börjar på bokbussen och min man fortsätter sitt nya jobb som han började i april, Otis ska lära sig vara ensam på dagen några timmar och katterna fortsätter som förr, dvs hälsar på grannar dom gillar, vilar, äter, fångar ekorrar (hemskt) i skogen.

Fotboll

Hela veckoslutet har det varit fotboll. Tre av mina 6 barn spelar fotboll, på olika nivåer, på olika sätt och med olika humör och mentalitet. Imorgon ska vår äldsta spela final nästan för första gången i sitt fotbollsliv och jag kan tycka att han är så värd det. Han lägger ner sin själ i fotbollen och tränar nu i ett sånt där speciallag. Han har verkligen kämpat också, har inte mycket gratis med en mamma som inte sportar, aldrig har sportat. Jo jag försöker ju springa och jag red ju 9 år, men sportig, verkligen inte. Men han har bitit sig fast i fotbollen, åker till andra städer och spelar matcher. Han är en sån där ganska lugn spelare som inte tappar humöret eller skriker. Så har vi tioåringarna som spelar i varsitt lag. Pojken har förlorat alla matcher utom en, men har han deppat? Nej inte de minsta. Jag glömmer att fråga honom hur det gått i matcherna om jag inte kollat och han pratar sällan om sånt. Sen dottern då som blir arg när dom förlorar, arg när andra gör mål och inte hon, arg, arg, arg. Det har varit mycket ilska nu några dagar. Vi försöker prata om det, men hon vill inte prata om det. Jag tänker att hon inte tror att hon duger om hon inte presterar och jag tänker att hon är som jag. Jag som grät när jag hamnade i fängelset i monopol när jag var liten, eller när jag blev sist i någon lek. Inte alltid är man stolt över det man för vidare och inte alltid vet man vad man ska göra när inte saker flyter. Idag blev jag rätt slut över all logistik, matlagning, hundbajsningar, barnbajsningar men det kan ha att göra med att jag plötsligt behövde stiga upp tidigt efter veckor med sovmornar.

Alldeles slut

Jag är så obeskrivligt trött efter den här dagen. Det var så utmattande med begravningen. Att se barnen sörja sin mamma, att se alla så ledsna, att vara ledsen själv, att höra prästen tala så på pricken, att bli påmind om att också döden finns, att höra en kvinna sjunga så vackert. Jag har inte varit mig själv efteråt. Nu är det fotbollscup hela helgen och jag behöver få nya krafter. Och det får jag nog redan imorgon. Och man blir på påmind, som prästen sa, att verkligen leva och glädjas av dom man har runt sig, sin familj och vännerna.

Begravning

Jag har inte ens kunnat skriva om det, men i sommar har min arbetskompis dött. Idag ska hon begravas och i natt drömde jag om henne. Vi glömde att ta in posten igår så den kom in nu på morgonen och en ny Gudrun Sjödén katalog hade kommit och när jag bläddrade i den tänkte jag på henne. Den här skulle hon ha gillat och den här, kanske den här. Banala tankar, men dom kommer kanske av att det är så svårt att förstå, nästan omöjligt, att en människa inte finns längre.När jag fick veta att hon dött så låg jag och tänkte på henne hela natten och det var såna där tankar om vad hon gillar, hur hon såg ut och på hennes barn, om vartannat. Det är så svårt att förstå att hon inte finns längre, så svårt.

Gäster

hela dagen, två familjer. På förmiddagen hade vi målarverkstad. Jag blev nästan rörd av att det satt 6 barn vid vårt köksbord och målade. Sen har jag lagat så mycket mat.

På äventyr

Jag och två barn och en hund har åkt till norrbotten. Majken morrade när jag skulle åka, inte populärt alls. Jag saknar dom jätte, jätte mycket. Sen har jag en liten unge som är på äventyr i fem dagar och hon kan inte sovs. Igår ringde hon hem och var så ledsen. Mycket kan gå i arv, till exempel den där oron som gör en sömnlös. Hon vill inte att vi ska hämta hem henne. Otis ligger och gosar med mig, skönt nu när familjen är så uppdelad.

Otis växer

och vi växer ihop med honom. Han känns mer och mer som en i familjen. Han tar för sig och idag åt han upp Esters kaka från hennes fat. Hon grät fast hon fortsätter att gilla honom. Hon lägger sig ner i gräset och pussar honom. Han smiter till grannarna nu och äter stenar och vi övar inkallning.

På sommaren

händer ibland att man får besök av någon/några vi inte träffat på länge. Det hände idag och jag fick en anledning att baka bullar. Sen blev vi utmattade och beställde pizza. Men det var mysigt med besöket. Vi lärde känna varandra när Joen var tre månader, på fredag blir han 15 år.

Lite bättre nu

Mitt griniga humör fortsatte, men vilken befrielse när jag fick cykla från hemmet och fika med Lena. Tack för att vi gjorde det just idag. Vi satt ute och blåsten tilltog, men det gjorde inget. Sen blev jag trevligare när jag kom hem. Lite i alla fall, men så ringde min bror och vi hade tänkt träffas några dagar, familjerna, i stugan, alltså mina föräldrars, men då blir det 40 mil i bil igen och sen 40 mil hem igen. Jag vet inte. Hur ska vi få med barnen igen. Jag känner så mycket plikt, men vad vill jag? Jag ska fundera en dag, kanske imorgon, när jag förhoppningsvis är på ännu bättre humör. Har fått hämta småflickorna från grannen idag igen. Dom vill inte hem, inga ord hjälper, bara lyfta upp och bära iväg, en i taget. Vilka ungar, så mycket vilja. Jag älskar dom så det gör ont och jag blir helt tokig. Försökte prata lite med Majken om problemet, men insåg att det inte ledde någon vart så när jag bar hem Ester så kittlade jag henne istället.

Dagen till ända

Misslyckats hela dagen. Usel start och usel fortsättning. Missade Ellas fina ridlägeravslutning för att jag och småflickorna kom en kvart försent. Ella jätte besviken på mig med all rätt. Sen hem, middag efter sju, trötta barn och så dyker två kompisar till dottern upp som nog är väldigt nyfikna på att titta på hundvalp. Sen åkte jag och småflickorna och hämtade Bengt och Ernst på bussen. Hem igen och då var jag trött. Alla sena kvällar och ansvar för så många små har gjort mig slut. Nu vill jag ha några slappardagar med en strand och bad. Om då solen kommer så kanske det blir så.

Igår

var småflickorna på sitt livs första riktiga barnkalas hos favoritgrannen. Jag fick gå med dom hela tiden för Majken var rädd, som hon sa. Grannarna bor i ett ungefär likadant hus som vårat förutom annan planlösning och nästan inget renoverat. Så befriande att vara i ett hem där det yttre känns som oviktigt, där saker mest bara ska fungera, där jag inte såg någon TV och där barnens leksaker tog hela, lilla vardagsrummet. Och dom är inte från Sverige, så klart känns det lite som för vi bryr ju oss ofta så mycket om våra hem så till den milda grad att vi kan riva ut ett kök som bara är några år gammalt. Jag är ju likadan själv förutom det där med att göra om det som är nygjort. Men jag tittar kritiskt på mitt hem hela tiden, aldrig nöjd. Jag har jobbigt med mina treåringar just nu. Blev jätte arg alldeles nyss, som jag inte vill bli. Jag är ingen mogonmänniska och så när hela morgonen handlar om konflkitlösning då vill jag bara försvinna. Vi har ju den braiga uppdelningen att min man tar mycket av morgonbestyren, men nu är han bortrest så nu har jag tre småttisar att ta hand om. En av dom vill hoppa på dom två andra när dom springer och leker. Vad gör man då? Sen när han somnat då börjar flickorna slåss om en bok. Och allra först så bråkade dom om klistermärken vid köksbordet. Jag vill ha tillbaka en stund fr mig själv på morgonen. Får börja ställa klockan igen.

Speciella dagar

Familjen är utspridd över Bjurholm, Umeå och Sundsvall. Två i Sundsvall, en på ridläger i Bjurholm och vi andra, förutom tonåringen, är hundvakt. Som längst går jag några meter in i skogen med småflickorna och då sköter Signe hundvalperiet. Sen är ju tonåringen ute halva nätterna för han hittade så många nya vänner på konfirmationslägret. När jag sover? Jag vet inte, känner mig alldeles pigg och uppjagad vid ett på natten. Bäst mår jag av dygnsrytmen sovning mellan 22.30 och 07.00. Gå och lägg dig säger han som är ute på natten. Jag kommer ju hem. Jo det har han väl rätt i, men som att jag skulle somna innan jag vet att han är inom husets väggar.

Finnas där

Vi har läst en inte så värst bra bok för Majken och Ester två dagar i rad. Dom gillar den, Zebbe Zebra heter den. Den handlar om Zebbe och hans kompisar som ska tälta, men dom ser skuggor och blir rädda, fast det är inget farligt egentligen. Dom går alla fall hem istället och tältar utanför huset. Vi släckte lampan och Ester låg och tittade, så sa hon- När jag bli stor och ska gå i djungeln måste mamma och pappa följa med så jag inte är ensam och Ernst och Signe. Jag blev tårögd för jag kände hur jag måste finnas där, vill finnas där för henne alltid. Vilket ansvar.

Allt är förlåtet

KnasMajken 

Majken har varit rätt jobbig idag. Om man tänker på bus, så kan man tänka på Majken. Och idag har allt bus blivit ännu mer. Matsituationen idag har varit helknasig och tillslut längtade jag så att få läsa saga för dom.

Så la vi oss och läste och hade det så mysigt, men Majken hade så mycket att berätta så hon nästan inte hann höra på sagorna. Hon funderar så mycket på sina kompisar just nu. Hon undrade vad hon har för kompisar. Grannflickan Matilda och kompisen på Ernst match kom hon på. Sen funderade hon på om hon har några fler.Hon är så intresserad av människor. Sen släckte vi och hon ville hålla min hand och så tittade hon på mig och log ett helt litet tillgivet leende. Då orkar man igen.

Nya tider

Jag ska börja på ett nytt jobb i höst. Mitt svåra, svåra beslut. Idag har jag tittat lite på min nya arbetsplats, där jag faktiskt jobbat en gång i tiden, men inte på bokbussen och det är där jag ska jobba nu. Det är rätt mycket vemod som ryms i detta, men jag gör det för att jag tror att jag behöver. Jobba närmare, cykla i vardagen, dela på hämtningar och lämningar med min man och jobba halvtid. Men sen tror jag ju att förändringar kan vara bra. Men sen kommer jag ju att sakna så mycket. Kollegor och barnen, dessa barn som jag fullkomligt pepprat med sagor dom här sista åren.

Det var rätt kul när jag och tioåringarna var på bio igår. Vi köpte biljetterna och sen gick vi för att köpa biogodis på ett annat ställe. På väg ut från bion satt ett gäng killar på rad. Hej sa jag och hej sa dom. Men mamma varför hälsar du på dom som du inte känner undrade Ernst. Jo men jag känner ju dom, det är barnen  
som bor där jag jobbar, epatraktorgänget. Ernst var något förvånad, största förvåningen över någon som jag känner hittills. Och över mig kom vemodet igen.

Sommarklag

Man längtar till sommaren och semestern och snön går en på nerverna. Sen går kalla regniga dagar också en på nerverna och det enda man faktiskt kan tänka sig är toksoliga dagar när man kan bada och sitta på trappan och dricka kaffe. Och nu är dom här och jag klarar inte av det. Värmen gör mig så matt och steka fiskpinnar, som jag försökte göra till lunch, gjorde mig grinfärdig. Dom där fiskpinnarna var som ett hån när jag tänkte på alla fina sallader som finns i alla mina fina kokböcker. Och istället för att bada var vi tvungna att storhandla, men vid grönsaksdiskarna var det åtminstone svalt. Nu tänker jag inte klaga på värmen mer. Jag ska istället skippa fiskpinnarna och storhandlingar på dom varmaste dagarna.

Tonårsföräldrar

är vi nu. En fråga, vilken som helst, kan vara fel fråga och svaret kan blir mindre trevligt eller ännu mindre trevligt. Jag försöker vänja mig, men är jag för trött och slut faller jag dit,dit man så klart inte ska falla. Jag blir ledsen och vill prata vilket inte riktigt leder någonstans. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt att se sitt stora barn och se hur fin han är, ändå. Nu har jag lånat böcker om att vara tonårsförälder och att vara småbarnsförälder. Man fattar lite varför folk försöker koncentrera sitt barnafödande, det blir lite lättare att fokusera då, men vi koncentrerar inte, inte det minsta utan skaffar hund också. Ja så då måste jag låna böcker om hundar också.Och försöka hålla isär så jag inte blandar ihop allt, hundar med tonåringen.

Igår sa jag till tonåringen glatt: Har du med dig boken? (den jag övertalat honom att läsa ska tilläggas) Vad ser det ut som, var svaret jag fick. En bra dag skakar jag av mig, det gjorde jag inte igår. Sen är han ju världens finaste storebror till treåringarna och när jag ser det så tycker jag ju om att vi har barn i olika åldrar. Idag kastade Majken både mjölken och maten på golvet när vi åt lunch och det tyckte ju syskonen var ganska kul. Bara en sån sak för det är ju sånt som föräldrar har lite svårare att uppskatta.

Fler bilder

 Bilen, bilen

 Bilen, bilen

 En av alla dessa sommarmiddagar

 Monopol i stugan

Ernst och Otis

Det har blivit många mil i bil nu. Jobbigt, jätte jobbigt egentligen och jag undrar hur det skulle kännas om man inte gjorde det en sommar. Måste kanske prova någongång. Igår åkte vi bil igen, fast den här gången var resan en timme lång, bara. Barnen fick träffa en massa släktingar, min mans kusinbarn och dom hade så kul. En härlig gammal skola med underbar tomt till där barnen kunde leka i flera timmar. Joen var äldst av barnen och fick bland annat vara en sträng lärare, det uppskattade dom yngre.Och jag fick äta strömming i olika former och det uppskattade jag. Jag känner att jag har vissa, eller ganska många luckor i min matlagning.

Nu behöver jag lite sommarmatinspiration, gärna enkel, nyttig och god mat.

Stenarna

och barnen.Signe satt ute på stenarna och läste varje dag på stugan. Ernst följde med ibland och en gång ville Majken och Ester också dit, till stenen som var så långt bort. Fattar inte riktigt hur Signe lyckades hjälpa dom dit men det gjorde hon och sen satt dom där.

Här hemma har vi så varmt i sovrummet och så fick vi besök av en som sett på skräckfilm igår så då var vi fem stycken i det där varma rummet. Svårt att sova och nu i morse hittade jag inte Majken. Läskigt. Jag fann henne under hennes säng och där sover hon än. Majken tycker värme är jobbigt.

Tur till stranden

När det blev sol åkte vi till en badstrand och där var det nästan bara vi för så varmt var det ju inte. Man vill så gärna ibland att det ska vara varmt på sommaren så man låtsas lite och badar ändå. Så gör vi i vår familj i alla fall, fast inte jag för jag kan inte bada i iskalla hav, kan inte. Inte den här dagen heller och inte Majken heller. Hon doppade på sin höjd bara tårna för hon är lite rädd för fiskar. Men jag har försökt förklara att fiskarna är rädda för henne och inte simmar i närheten och då sa hon att fiskar är små och glada. Det tyckte jag var fint som att det är det man kan vara minst rädd för, det som är litet och glatt.

Idag badade här där vi bor i en sjö och då badade jag med och Majken och alla andra som var med. Det var så skönt, sommarens varmaste dag för oss. Bengt har varit hemma och skruvat ihop utemöblersom vi köpt på Ikea. Äntligen rejäla utemöbler.

Att vara nära

Inga kompisar, inga vi ens känner där mina föräldrar har sin stuga. Jo vi känner stuggrannarna men dom var inte där nu. Tänk och ändå är den utanför staden där jag växte upp och då känns det lite extra speciellt att inte känna någon. Jag är från en liten stad och alla jag kände/känner har flyttat därifrån. Det är som att befinna sig på ett ställe som nästan inte finns när man är där. Jag inte bestämma mig för vad jag tycker om den känslan. Lite vemodigt och sorgligt känns det som, tror jag.

Men det som är bra är att vi är tillsammans hela tiden, ja förutom några turer till stan i olika konstellationer, men aldrig alla eftersom vi hade lilla Otis nu. Det blir syskongemenskap och syskonbråk om vartannat. Några gånger känns det extra bra som när dom spelade monopol och när vi åkte till enstrand och dom busade med varandra.

Otis

Han älskar att vara ute och än så länge så håller han sig till oss. Springer runt på tomten nära oss. Kissar och bajsar ute för det mesta. Bara vi kommer ihåg att gå ut med honom på tomten så fort han ätit eller sovit.

Riklig växtlighet

Det hade växt så mycket när ingen hade varit där. Hade det varit bara vi så hade vi nog låtit det växa högt lite varstans bara för att vi inte riktigt orkar och har tid att hålla efter, men så tänker jag på hur mina föräldrar vill ha så då försökte vi rensa lite ogräs. Vi tog bort en massa brännässlor och annat som hade ramat in vinbärsbuskar och rabarber som man nästan inte nådde fram och min man klippte gräsmattan två gånger. Det verkar växa bra vid havet. Det är rätt så härligt, dom varma dagarna, att ha dörren öppen och så kan barnen gå ut och in hur mycket dom vill. Småflickorna och Bengt gjorde en löparbana på gården, Ernst spelade massvis med fotboll och Otis sprang runt, runt.

Stugliv

 Doppa mackan. Mums.

Frukost för Majken och Ester är doppa mackor i mjölk. Sånt gillar inte mormor, men nu var inte hon och morfar i stugan så då fick vi ha alla våra dåliga vanor ifred. Skönt på ett sätt, men också så tomt utan dom. Det är ju deras stuga. Mormor längtar efter att se sina blommor växa och morfar längtar nog efter allt som har med stugan att göra.

Utsikten över havet och där fick Ernst största fisken hittills. Stor fiskelycka.

Ja nu var det dags

Vår stora pojke har åkt hem före oss. En dag ska han bo hemma själv och han tycker att det ska bli så skönt. Min man säger bara att det känns bra, ett naturligt steg i utvecklingen. Ja det år det väl, men också vemodigt. Själv får jag lust att stanna kvar nu när solen kom för med Majken och Ester är det enkelt här, springa ut och springa in. Min mobil har laddat ur och jag tycker att det är skönt. Ska man verkligen ha mobil? Alltid bli nådd och det värsta är när det har ringt någon som man inte vet vem det är. Ska man ringa upp då? Måste man? För mig som är en komplicerad människa blir sånt där jobbigt och nästan kravfyllt. Sen kan jag ju lita på att min man alltid, nästa i alla fall, har med sin. Just nu laddar jag inte min, så får vi se sen. Otis är underbar och samtidigt oroar jag mig. Han måste ju bli en snäll familjehund. Han bits en del och särskilt när han blir trött. Hur gör man då? Vad säger ni hundmänniskor, alla böcker och människor på nätet har ju olika teorier. Sen är det som med barn man får höra hur man ska göra. När jag var ute och sprang häromdagen så träffade jag en hund som är samma ras. Jag var tvungen att säga att vi har minsann en sån liten i stugan. Så började vi prata om att han bits en del och då sa den andra kvinnan att man ska slå honom på nosen för då först förstår han. Och det hade hon lärt sig av någon hundexpert när hennes hund var liten. Men slå känns inte rätt. Tur att jag var 40 år när jag fick höra det och inte 15.

Äntligen solen

Äntligen kom solen hit. Det har varit alla möjliga väder under vår stugvistelse, men aldrig sol.Men så såg jag ett program om hemlösa igår och sen på nyheterna om droger och jag tänkte att inte kan man klaga på vädret. 6 barn har jag och inte alltid är det enkelt och inte alltid är det flyt och inte alltid är jag särskilt nöjd med mig själv, men ändå så fantastiskt att jag har det här. Så får jag väl krisa ibland, som igår. Det blir så mycket disk här och extra jobb så orken tog slut. Men som sagt jag har det bra. Vi bor vid havet och det är vacket, men för mig också skrämmande. Igår var Ester borta, bara 5 minuter, men jag hann springa ner til havet och kolla. Jag har gärna det där havet på avstånd. Vi har sagt att dom inte får gå dit själva och dom är ju så försiktiga och gör somvi säger, oftast, men ändå kan man ju inte lita på två treåringar.

Favvofilmen

som jag såg för kanske 18 år sedan fick jag se igen igår. Fortfarande var den så bra och fortfarande grät jag en del. Filmen heter En ängel vid mitt bord av Jane Campion. Hoppas ni också såg den, fast den gick väldigt sent så jag känner mig lite trött nu. Men det var värt det.