Jag ber

till gud eller någon som vill lyssna. Vad ska jag göra? Vilken väg är det rätta? Är jag omöjlig eller helt okej?

Kanske blir jag klokare under helgen eller kanske inte. Jag är mest rädd för kanske inte.

Nja

Den här dagen har verkligen varit nja. Nja för allt. För jobbet och för det mesta. Och så ska jag fatta ett svårt beslut också. Så märker jag ju mer jag är hemma med småttisarna desto bättre känns det. Men däremellan är det dagis och hämtningar hit och dit. Jag är frustrerad över jobbet. Det skiljer sig så från mitt tidigare och jag vet inte längre riktigt vem jag är. Och jag känner mig så där jobbigt krånglig också. Så där som man såklart inte ska vara om man ska vara smidig. Men ibland måste man säga något. Fast ibland känns det som att när jag väl säger något så ber jag lite om ursäkt samtidigt.

Bygget bredvid

Mina lediga dagar under veckan med Majken och Ester kan lätt bli lite ensamma för det är ju tomt. Alla kvarter, lekparker och tomter är tomma. Lite som en spökstad. Det kanske är därför det är så himla mysigt att dom bygger ut huset här bredvid. Dom börjar tidig på morgonen och en sån där stark lampa lyser och man hör hammaren och sågen och vad dom nu använder. Och fint blir det också. Sen kanske dom kan börja på vårat hus. En större hall och ett litet allrum, det skulle sitta fint.

Flickorna sover än. Dom har varit trötta i veckan. Och man undra vad man håller på med när ska försöka ta sig hem från dagis med två ledsna barn i mörkret, detta eviga mörker. Fast igår kom det lite, lite snö så nu kanske vänder det.

En nyhet igår i vår lokala tidning var att en man med en sjumåndersbäbis inte längre fick gå till gymmet med henne. Det var ingen säker miljö för en bäbis. Han var upprörd för han ville träna varje dag och det gjorde hans fru också som nu börjat jobba. Men då tränade hon varje kväll istället. I mna öron låter det galet. Galet att måsta gå till gymmet varje dag när man istället kan promnera mycket med ett litet barn, galet att både jobba och träna varje dag när man har en sjumånadersbäbis. Som att inget får förändras när man får barn.

Man kan tydligen sova hela dagen

Först vaknade jag och åt frukost. Så promenerade jag jättelänge, kanske två timmar eller i allafall nästan. Sen blev jag trött, mer och mer. Ruggigt. Jag smög ner i sängen, jag smög ner i soffan och sen lagade jag soppa. Vi åt soppa och Bengts nybakade frallor till middag. Sen blev jag toktrött och somnade vid Bolibompa. Jag sov och sov. Sen tvingade jag mig själv att gå upp för att kanske göra lite nytta. Sen skulle jag lägga Majken och Ester och då somnade jag igen. Och nu sitter jag och fascineras över hur trött man kan vara en hel dag.

Hoppas att det är övergående och att det är en pigg människa och mamma som vaknar imorgon. Jag räknade ut att jag kanske sov 10 timmar mindre förra veckan än vad jag brukar. Det kan väl vara det som orsakar denna trötthet.

Förresten har jag nu räknat ut att tre familjer runt om oss här på gatan har städhjälp. Två av familjerna har vuxna barn som flyttat hemifrån. Hur stökigt blir det när två vuxna bor ensamma i ett hus?  Jag vet inte vad jag ska tycka. Men var det för den typen av familj som den här tjänsten var tänkt? Jag liksom bara undrar. Fast jag vill egentligen inte skriva sånt här för då kanske någon tycker att jag är dum och missunnsam. Ja och det är väl just det jag är.

Sovit till tio

Kvart över fem hela veckan förvandlades till tio idag. Jag är helt snurrig just nu. Sova halva förmiddagen är rätt så speciellt när man inte är van. Min son kom hem igår vid elva, men det är första gången vi fått ett sms på en fredagskväll där det stod: Jag är på stan. Är vi där nu tänkte jag, där jag inte vill vara. Julmustkvällarna med film, är dom ett minne blott? Men sen kom han ju hem och var mysig och vanlig.

Idag ska jag väl träna och Ella vill att vi ska julbaka. Jag känner också för att göra fint hemma, alltså riktigt fint.

Vaken

Jag har ju sovit minimalt i veckan så därför sitter jag vaken än, tydligen. Tonårsförälder är jag och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det. Vänta, smsa,  undra, oroas, glädjas, skämmas, njuta, fråga, skälla, tjata.

Idag sa Majken att hon hette ånglok med en helt obetalbar min. Vilken onge. Och Ester som bara vägrar, säger nej och bestämmer. Vilken onge.

Och vilken busig hund, hjälp.

Och snart är det jul och ingen snö. Och det här med jordklotet. Vi måste göra någonting och helst igår men åtminstone idag och alla dagar framöver.

Kors och tvärs

Till dagis
Till jobbet
Till dagis
Hem
Ut med Otis
Signe till stallet
Ella till träning
Från Ellas träning med resten av barnaskaran till Joens utvecklingssamtal
Hämta Signe i stallet
Handla lite på Ica
Hämta Ella
Hem med alla

Små barn och stora barn

Först är barnen små och sen blir dom stora, enkelt men ack så komplicerat. Och kärleken till barnen, den liksom rusar runt i kroppen och vet inte alltid vart den ska ta vägen när dom är stora och självständiga. Men så händer något och dom bli ledsna och man känner att man går sönder lite själv samtidigt. Och jag bli förvånad över kärleken är och lite rädd också.

Ledsen

Jag har liksom ingen anledning att inte vara glad. Jag fixar det här känner jag, men samtidigt, så känslig. Som att livet vissa dagar bara skaver lite. Som ett litet skavsår som gör ont när man har på sig fel skor. Så är jag, Vissa dagar går jag runt i fel skor. Kanske blir det lätt såna dagar när man kliver upp klockan kvart över fem och lägger sig vid 11 och somnat tidigast 12. Jag behöver ju mycket sömn, fem timmar är för lite.

Nu har mina småflickor varit på äventyr. Dom har varit i flera timmar hos en alldeles egen kompis. Jag har varit nervös, mina små ute i stora, vida världen. När dom kom hem andades jag ut och var stolt. Stolt för att dom hade klarat det och för att jag hade klarat det.

Hur gick det?

Ja Susanne undrar och kanske någon fler. I morse gick jag upp kvart över fem. Nästan som jag inte hade sovit, fast jag hade sovit några timmar. Som sagt, min sömn är opålitlig och tål nästan ingenting för att rubbas. Så jag kör den här ensamveckan på minimal sömn. Sen kom flickorna upp, eller en väckte jag och en vaknade av sig själv. Sen kämpade vi oss fram. Det skreks en hel del. Vissa var så sura, inte bara jag faktiskt. Jag var inte så sur, men helt överkänslig mot skrik. En av sömnbristens tråkiga efterverkningar. Sen satte vi oss på cykeln och det var glashalt och det gick bra tills jag tänkte nu är jag rädd. Då ramlade jag och fick leda cykeln ner för backen. Småflickorna slog sig inte för kärran står stadigt på jorden, tack och lov. Sen när jag skulle fortsätta turen mot dagis så upptäckte jag att kedjan hoppat. Då blev det tårar och förtvivlan för jag förstod inte hur jag skulle ta mig till dagis och jobbet inom rimlig tid. Så såg jag badhuset med den finaste, snällaste personal som finns. Jag gick in och bad om hjälp att få på kedjan och en i personalen, iklädd shorts, gick ut i kylan och satte på den igen. Jag måste gå dit med en chokladask och tacka. Jag hann till jobbet jag jag har gjort det mesta som jag skulle. Cyklat hem och gått ut med Otis, cyklat till dagis, kört på ridning och fiol. Storasyskon hjälper till att vakta små så jag kan skjutsa. Nu är jag trött och slut, men jag överlever.

Helt sjukt

vad jag har förberett för att komma i tid imorgon, för att inte komma försent. Jag har t.o.m förberett kaffebryggaren. Majken och esters alla nödvändigheter är framplockade. Jag och Joen studerade mängden saker och skrattade. Nu kan dom väl inte sakna något imorgon och så kom Joen på att Majkens drakmössa inte fanns där. Hjälp, hur ska det gå? Spänningen är olidlig och sömnen opålitlig.

Jag borde

Ha somnat i bättre tid. Just nu sitter jag i köket alldeles vimmelkantig av trötthet. Jag borde förbereda middagen nu, jag borde förbereda morgondagen redan nu, men det går inte. Kanske efter en kopp kaffe och en chokladboll att jag orkar. Sen kör racet igång och jag kommer inte att kunna pusta ut förrän vid nio- tiotiden..

Jag har tänkt på miljöer jag trivs i. Jag trivs på dagis, på bibliotek, på förlossningen och bb, i skolor. Bra att veta om man funderar på vad man vill göra i sitt liv. Det kan ju vara att göra det jag gör, men det kan ju faktiskt också vara att göra något annat.

Jag har två stora barn nu, ett av dom gick jag och tränade med igår. Den andra ska välja till gymnasiet. Och tänk, fortfarande tror jag att jag är mina föräldrars lilla flicka, alltså att dom tror det på något vis. Vissa saker ändras aldrig. Hur blir det när mina barn är stora och självständiga? Kommer jag att kunna släppa taget lagom då?

En ny vecka

Varje vecka tänker jag att den nya ska bli mer organiserad, mer glad och innehålla mer sömn. Så tänker jag nu också. Fast tyvärr så somnade jag inte igårkväll. Min man är bortrest och då brukar jag ha svårt att somna. Det är ju så dumt, för då, om någongång, behöver jag sova extra bra. Får satsa på den här kvällen istället. 

Ska bara hämta på fiol och skjutsa och hämta på pingisen. Sen ska jag hinna till bokbussen och lämna barnen den här veckan. Det har jag aldrig provat och jag är rätt nervös. Tur att jag är ledig idag.

Springa för livet

I en timme har jag sprungit idag. Jag tänker att jag måste för att behålla hälsan. För att inte få diabetes, eller iallafall skjuta upp det länge. Och inte få andra sjukdomar som jag inte orkar skriva om får då får jag ångest. Är ju rätt bra på att få det när jag tror att jag har någon sjukdom. Ångesten blir lite mindre av motion. Och det sägs ju att det är så också. Och det är bra mot stress har jag precis läst, fast då ska man springa fyra gånger i veckan. Så jag jobbar på att få ihop dom där fyra gångerna. Den här veckan blev det två gånger, så det är en bit kvar. Men jag cyklar varje dag, går vissa dagar så vardagsmotionen har ökat enormt om man jämför hur det har varit tidigare år.

Insikt

Tack för era fina, stöttande kommentarer. Fick en insikt om vem jag är, eller om en liten del av mig. Jag saknar en liten broms och tror att det mesta är möjligt. Kom bara på det, sån är jag. Jag kan behöva någon som sätter stopp, eller begränsar lite. Men jag vill bara bli lagomt begränsad. Blir det för mycket blir jag ledsen och passiv.

Totalt överkänslig

Jag har problem med mig själv när det gäller vissa saker. Jag kan vara så överkänslig. Mest såna dagar med för lite och dålig sömn skvalpande i kroppen. Idag var en sån dag. Grinat på cykeln. Nu ligger jag under en filt och det tänker jag göra tills jag blir glad igen.

Min lediga dag

Fyra tvättar tvättade
Bara tre hängda, orkar inte med den sista
Lagat lunch (lunch om Majken och Ester får välja, alltså korv och makaroner)
Bakat kaka - för att det är gott och för att vi var sugna
Gått ut med Otis på en promenad och tre tomtrastningar
Läst fem sagor
Lagat middag. Raggmunkar för åtta personer, men vi var bara sju, varav två treåringar,  och ändå gick allt åt.
Tampats med Otis på olika sätt.
Ramat in bilder på småflickorna.
Ringt till stallet fem gånger utan att komma fram.
Plockat.
Bytt till annan köksmatta.
Tömt och fyllt diskmaskinen ett antal gånger.
Kört Ernst till pingisen..
Hämtat honom från pingisen.
Räknat ut att grannen bredvid, medelåldersparet med vuxna barn, har städhjälp. Jag är lite detektivig till min läggning.
Förhört min äldsta son på hjälpverb ( kanske har jag glömt allt jag någonsin lärt mig i skolan)
Förhört Signe på glosor, lyssnat när hon läste på engelska och översatte. Det var en fin stund fast jag inte riktigt kan förklara varför.
Klippt Majkens lugg. Hon njöt som bara hon kan.
Borstat tänderna och lagt flickorna och somnat hos flickorna.
Vaknat, grusig i ögonen och gått ner för att sedan gå upp igen för att natta Signe.
Sen Greys anatomy med Ella.
Läsa bloggar
Facebooka
Bloggat
Och lite annat har jag gjort som jag kanske har glömt. Jo jag mutade flickorna och sa att dom skulle få en kaka när dom hade städat sitt lekrum. Oj vad dom städade och sen när jag kom och kollade var allt i en stor hög fast golvet var tomt. Så då fikade vi.

Onsdag=ledig

Min helt lediga dag, som innebär endel tvätt, matlagning och skjutsningar, men ändå ledig. Jobbet hemma tar många, många timmar så det är klart man aldrig är ledigledig. För oss blir de så att det är alltid något som blir dåligt skött. Den här veckan är de tvätten och det märks direkt. Så nu på morgonen ha ett barn skrikit över att inte tillräckligt mycket var rent. För nu har jag ägnat mig åt till exempel motion och då verkar det som att något måste stryka på foten och så ska det förstås inte vara. Vi måste försöka att få till det så att ingen bit hamnar utanför livspusslet, utan att alla får en lite lagom plats.

Iallafall har jag sprungit tisdag, söndag, tisdag och promenerat riktigt långt på söndagen också. Fast egentligen vill jag få till fyra springrundor i veckan. Jag jobbar på att få till det och dom behöver inte vara långa. Det räcker att en är på en timme och så kan dom andra vara ungefär en halvtimme, det är alldeles lagom.

Läsa bok

Igår var jag ledig på dagen med småttisarna. Vi försökte gå på öppna förskolan, men väl där så var det stängt och vi vände hem för att promenera med Otis. Fast sen visade det sig att det var bara lur och småttisarna gick bara in och tog av sig ytterkläderna. Men Otis sa jag, han måste ju få gå ut. Det tänker vi inte, svarade dom. Så höll det på hela dagen, kan jag säga, så jag fick springa it med honom fem korta svängar istället och flickorna lekte inne. Känns inte helt lugnt med två treåringar inne även om jag bara är runt knuten. Ja nu har det här blivit ett litet problem att det är lite svårt att få med dom på promenad. Ibland går jag med tvillingvagnen och promenerar med Otis i koppel. Men det är rätt svårt för han trasslar in sig i vagnen  om inte jag har kopplet jättekort. Och att gå i skogen bakom huset är svårt med stor vagn. Jag funderar på en sån där liten enkelvagn, för då skulle det vara lite lättare att hålla koll på hund och vagn och så kan den sätta sig som blir trött. Fast antagligen blir det lite konflikter. Fast förutom detta så var gårdagen en fin dag.

Jag kände tacksamhet, tacksamhet att få vara den som får som 40-åring läsa Bullerbybarnen och Vekes nya baddräkt (vet inte riktigt om den heter så, en alldeles ny bok är det iallafall), att jag fortfarande ha några som vill lyssna. Att sitta där och lukta på deras hår och tycka att det luktar godast. Att få höra Ester säga åtej när Majken ropar att hon är i vardagsrummet.

 Jag gjorde soppa och bakade bröd till middagen och sen jobbade jag på bokbussen och åkte till två byar och ett bostadsområde i utkanten av stan. Väldig få kom och lånade och jag tror det är mörkret, det där mörkret som är som en stor vägg som säger stopp, gå in i igen här kan du inte vara för det är inte ett dugg trevligt.

Egentligen

Skulle jag nog vilja vara lärare, men jag skulle inte klara det. Men jag tycker att det är det finaste yrket av dom alla. Men jag skulle inte göra det nog bra och jag skulle bli stressad och skulle jag åka på en utflykt så skulle jag tro att jag tappat bort någon hela tiden. Sen är jag ju så dålig på att förklara. Men det är ett fint yrke, det finaste. Jag träffar lärare varje dag, eller varje dag jag jobbar och vissa kan man ju bara beundra. Dom där som engagerar sig i varenda unge och hjälper dom attvälja böcker och dom som inte har en massa regler och ändå funkar det så himla bra.

Arg, argare, argast

Familjen arg är vi. Tjafs, tonårsirritation, 10-årsfrustrationer, treåringars viljedemonstrationer, en 40-årings trötta ilska, det är vi det. Gå på bibblan och titta i affärer-stunden blev väl sådär. Jag vill  gärna att barnen ska vara sams, jag vill att några ska städa sina rum lite oftare, jag vill så gärna att en ska bli lite mindre sur och själv vill jag orka hur mycket som helst eller iallafall lite mer. Förutom dessa önskningar ser jag framemot lite lördagsgodis.

Jag lyssnade på David Hellenius sommarprogram idag och fick le igenkännande åt det där med att kolla plattor, släcka lampor och strykjärn femhundra gånger och även flytta strykjärnssladden  en bit ifrån så att den liksom inte sugs in i uttaget. Tänk att vara en sån där avslappnad typ som kollar högst en gång och inte tror att sladdar kan hoppa in i uttaget av sig själv och inte tror att huset ska börja brinna om jag åker hemifrån. Dåligt för en sån som mig är att brandlarmet i källaren började pipa en natt och där sover min son. Jag och min man sprang ner, lika snabbt som Usain Bolt, men inget brinner och vi fattar ingenting och det var ju bra, men det dåliga var att sonen fortfarande sov. Han hade inte hört nått och det där oroar mig. Varje kväll när jag lägger mig och vet att han ligger där i källaren för sig själv så tänker jag lite på det där.

Omskolning

Den sista veckan har jag lekt med tanken att utbilda mig till något annat. Jag tycker om mitt yrke, har alltid gjort det, men vissa bitar är jag mindre förtjust i. Jag kan inte riktigt sätta ord på vilka bitar det är. Ibland tänker jag att jag är väldigt intresserad av andra människor och mitt yrke innebär ju en massa kontakt med andra, men en rätt ytlig kontakt. Och så vill jag alltid när jag jobbar tänka att allt är möjligt, till exempel gentemot skolan. När lärare frågar kan vi göra det eller det så svara jag alltid ja och tänker att visst går det. På min nya arbetsplats är inte allt möjligt p.g.a olika begränsningar i tid och utrymme och jag känner hur jag blir lite frustrerad. Och så blir jag otroligt less när diskussioner förs om vissa detaljer i jobbet  och att dom där detaljerna blir stora, men för mig förblir dom små. Nu är inte det här ett problem i min arbetsgrupp, men det förekommer ändå runt omkring och så står  jag utanför och tittar på. Och jag funderar på om jag är på rätt ställe när jag blir mer frustrerad än engagerad. Och så är det ju det där att jag egentligen vill vara delaktig.

Men min kärlek till bibliotek går ju aldrig över, så egentligen kanske jag inte kan hamna mer rätt. Och när jag tänker på andra yrken så hamnar jag bara i tankar som leder till yrken där jag absolut inte skulle tjäna en krona mer och då kan man ju undra om det är vettigt?

Sent

Alldeles försent för mig att vara vaken. Dumma familjen har glömt att mellan E skulle på kalas ikväll. Man får ju skämmas och det gör jag. Nu får det bli ordning på oss. Omöjligt egentligen att jobba båda två och få till det här, men vi kämpar på.

Orden som jag haft i huvudet var några min man sa häromdagen och dom är vem har sagt att det ska vara lätt. Så kan man tänka när man cyklar från dagis och cykelkärran är så dåligt pumpad och det är uppförsbacke hela vägen och flickorna bråkar med varandra. Man blir lite stark och fixar det. Eller när Ester vägrar klä på sig och går ut i strumpbyxor. Men sen kan det också blir för mycket, när inga ord räcker till som pepp, utan allt bara brister. Det hände en kväll när jag skulle lägga flickorna. Ester låg och sparkade länge och det hade varit så många viljedemonstrationer hela dagen så det blev en för mycket. Jag blev för arg, så arg så jag fick gå ut och sätta mig i trappen och bara andas. Det var bra att göra det, att bryta, så att ilskan kunde rinna bort och då kom ångern. Men hur kunde jag bli så arg, tänkte jag då. Jag gick tillbaka och sa att jag hade varit dum och att det inte var hennes fel. Så kramades vi länge och hon berättade om hästar och monster, sen somnade hon. Så kände jag tacksamhet att vi fick kramas och att jag fick säga förlåt innan hon somnade

Jag skriver inget

därför att jag först vill lägga in bilder, men det gör jag inte så nu måste jag skriva ändå. Jag letade nästan ihjäl mig efter ytterkläder i morse, ordning och reda måste det bli nu. Nu har jag tränat, sprungit i 45 minuter. Jag vill bli smalare, är less på att vara 7 kg för tung ungefär, hela tiden. Och jag rör på mig i vardagen nu, men ändå så blir jag inte av med så värst mycket så jag inser att jag måste springa regelbundet. Nu har jag ju hittat lite springkompisar, men att hitta tider som passar är så svårt. Jag får vara glad om jag kan springa med dom en kväll i veckan.

Diskmaskinen jobbar och Otis sover och jag ska promenera lite med honom innan jag ska till jobbet. En veckas höstlov är över, jag borde kanske ha varit ledig mer än en dag, men samtidigt vill jag vara ledig hela julen så det här blev lite lagom.

Oj så mycket fel det var i texten jag hade skrivit. I-paden hittar på ord och jag skriver fel och den här gången läste jag inte igenom. Nu har jag rättat.