Det här min lilla egna värld

Ibaland är jag så rädd att någon ska läsa här och det bara blir fel. Att jag skriver något om någon och så blir det värsta missförstånden och så vidare till sömnlösa nätter och liknande. Men tänk om jag skulle släppa det. Eller det kan jag ju inte, men släppa lite iallafall. Som nu när jag blivit erbjuden ett nytt jobb till hösten i den här stora omorganisationen och det känns dubbelt. Det var inte mitt förstahands val. Jag känner mig då inte riktigt som att jag duger. För duger man på riktigt så vill ju folk ha en. Nu var det inte så. Det där barnet som inte blev vald förrän allra sist, eller bland  dom sista. Sen har jag en fin chef som vänder på mitt resonemang, men grundkänslan är äkta för den kom direkt så den går inte att inte låtsas om. Acceptans. Ta emot känslan, acceptera att den finns och jobba sedan vidare.

Så nu begrundar jag min framtid. Den jag har blivit och jag begrundar det som kommer att bli och hur jag kommer att påverkas av det. Blir det bra? Det kanske blir super, om inte så omskolar jag mig.

Till Michaela

Dom här böckerna läste jag, eller den om franska barn läser jag än och har bara hunnit en tredjedel. Låt vargarna komma var fantastiskt bra. Jag ville inte sluta läsa. Om en flicka som förlorar en djupt älskad morbror i aids och om tiden efteråt. Den i mitten var bra och allvarlig. Lite tyngre läsning, eller hur ska jag säga? Det var som att allt hände en bit ifrån en. Fast väldigt bra ändå. Den längst ner en faktabok om hur bra franska barn är. Den är intressant så jag ska läsa hela.

Vi har varit på Mallorca

Vi har flugit. Dit och tillbaka. Innan trodde jag att vi skulle dö. Började städa här hemma ifall vi inte skulle komma hem igen och någon annan skulle behöva städa här hemma. Jag fick lugnande tabletter. Jag tog en under flygresan hem och två tillbaka. Två på tillbaka vägen får då blev det lite struligt. Många människor på flygplatsen och flyget blev försenat. Jag började tänka att nu blir det för trångt i luften och vi kommer att krocka. Min man sa att jag blev nog mer som andra när jag tog tabletterna. Ja så kanske det är. Så där normallugn som andra.

Vi var på all-inclusive. Ja det var rätt så behagligt. Att kunna slappna av lite. Att få sova efter veckor av dålig sömn. Att läsa. Två och en halv bok läste jag. Båda bra, men en fantastsikt bra och den tredje håller jag fortfarande på med. Att läsa på stranden för barnen, hoppa i vågorna, ligga under en parasoll. Gemenskap. 

 

Vi måste försöka resa mer. Nästa resa tänker jag får bli för några stora barn och en pappa till London eller Paris. Försöka spara pengar och ha ett litet reskonto. Synd på det här med flygningen och alla utsläpp. Jag som aldrig flyger har liksom släppt det. Men om man vill resa lite mer så måste man ju på något vis ta ansvar. Eftersom jag är flygrädd så går vissa flygbolag helt bort. Jag flyger inte med Ryan air och inte med Norweigen. Men om dom är sämre för miljön än dom andra vet jag ju inte.

Ska återkomma med bilder om jag kan med tekniken. Vi hade med stora kameran. Inget internet använde jag på en vecka, jo en gång så lånade jag min mans telefon. Själv har jag ju en gammal telefon. En fin dansk familj såg jag och pappan hade en likadan telefon som jag. Det var sympatiskt tyckte jag.

Okej

Cellprov avklarat. Varför börjar jag gråta när någon inom vården frågar hur jag mår? Det är väl anspänningen innan. Nu ska jag bara vänta på svaret. 

Och så ringde mamma idag. Så nu kan jag slappna av. Hon är trött just nu. Det är en stor omställning, hennes första ensamma år. 

Nu försöker jag plocka bort vinterkläderna, men så tänker jag att dom måste nog tvättas och så blev tvättkorgarna fulla igen. Dom som nyss nästan var tomma. Mindfullness har jag pratat lite om idag. Kanske är det när man hänger en tvätt just hänger en tvätt. Jag tänker ofta på att sen kan jag fylla på med en ny när jag hängt den jag håller på med. Men om jag är istället är där, inte se framåt, bakåt. Samma när jag diskar och lagar mat. Är i det. 

Idag sprang jag några steg, kan ha blivit två kilometer med vår hund. Han är ju en liten räddis så det går mycket långsammare bort än hem. Men nu har jag kanske kommit igångmed träningen om man är optimist. 

En ny dag

Kanske är det väldigt få som läser här. Jag tror det. Ett tag till forsätter jag nog att skriva, men så många som bloggare har slutat skriva, eller skriver så sällan. Det blir så tomt när man inte får följa sina favoritbloggare längre. Och här på den här bloggen känner jag mig rätt ensam med några få undantag. Kanske är själva den här formen på väg ut ur tiden? Själv har jag inte instagram för jag vill ju ha det skrivna ordet. Men några favoritbloggare skriver fortfarande. Än finns hopp!

Idag har jag haft jobbig ångest. Det är resan och cellprov, två läskiga saker som spökar tror jag. Jag är skakig och har mått illa. Alla lugna människor därute avundas jag. Alla förnuftiga och rationella. 

Jag har shoppat istället för att göra något vettigt. Sandaler till Majken, skor till mig (likadana som gått sönder - håller på att bli gammal), badkläder och tights till flickorna och födelsepresent till Bengt eftersom jag glömde bort att han fyllde år idag. Hur kunde jag glömma det?

Svart som natten

Varning läs inte om ni inte vill för det här är ingen munter läsning. Alls.

Så känns det just nu, alltså nattsvart. Bråk, skrik och gud vet allt. Och så känns det som jag drunknar i allt som jag måste göra. Och så tycker barnen att det är stökigt. En är arg och börjar tokstäda så en annan blir arg och släpper en korg med kläder över hela hallen. Så ett tredje barn som avskyr skrik och bråk. Och ett fjärde som varit ledsen i helgen och jag vet inte varför. Så dom små som haft en så ledsen och trött mamma på sista tiden. Och så resan med flygturen som jag inte tror att vi ska överleva. På allvar alltså, så blir det för mig. Gud hur kunde vi boka dem där resan? Så min mamma som aldrig ringer. Borde jag ringa? Vill jag? Måste jag? Varför ringer hon inte? Så en brorsa som jag aldrig pratar med, aldrig. Förutom dom få gånger per år som vi ses. Och min ilska idag när Ester ritat på sina nya skor får mig att skämmas ihjäl. Så mitt jobb. Alltså i fredags vilken dålig dag på jobbet. En som bestämmer allt och jag som känner mig som femte hjulet under vagnen. Och hela tiden hemma och på jobbet, rösten. Rösten som säger att jag inte duger till nått. Och hela tiden den där rösten i mig som säger att man måste fixa det, jobb, hem och alla relationer. Och så dom där små sakerna i livet som får en att vackla för ofta. Kan vara en tråkig kommentar, eller ingen kommentar, ett uteblivet leende, eller en utebliven fråga. Såna saker, små som nästan inte märks, men som påverkar en sån överkänslig person som jag. Jag tror att den här intresseanmälan vi skulle skicka in på jobbet har haft stor betydelse för mitt mående. För då började jag få riktiga bekymmer med sömnen. Det är nu man eller jag saknar den där extra personen i mitt liv. En varm person med en massa kärlek över till oss. Men så tänker jag att jag nog inte är så lätt att tycka om och komma nära. Och det här skriver jag inte för att bli tyckt synd om. Utan för att jag måste idag. För att det har känts gungigt under mina fötter ett tag. 

Superkänsligt

Vi har ert barn som är så känslig för om hon inte får äta nog ofta och om hon sover för lite. Det märkliga är att det tagit 12 år för oss att fatta. Sen är det inte bara därför hon blir lätt arg, men det bidrar. En lördag på väg till stallet så var hon så där arg och jag skulle  hämta ett paket på macken och det gjorde henne inte mindre arg för då kunde vi också kanske bli sena. Jag fick ett infall och köpte en Snickers och hon åt halva direkt i bilen. Humöret vände direkt. Så nu jobbar vi med att få till det. Det är inte lätt eftersom hon ofta vaknar tidigt och sällan somnar när hon borde. Med  6 syskon, varav två som är uppe sent och en jämnårig som liksom inte blir påverkad av för lite sömn så är det inte lätt kan jag säga. Långt ifrån. Morgonpromenaderna med hunden som hon envisats med att ta varje morgon har vi nu minskat med hälften. Och mat, mat, mat försöker vi få fram i vettiga tider. Och äta direkt efter träning. Igår stoppade jag en påse cashewnötter i handen på henne när middagen blev sen. Så där jobbar vi nu och hoppas på att det ska vända. För det har varit riktigt jobbigt kan jag säga. Och jag har ringt och frågat om råd och då sa dom att hon skulle få egen tid ibland och att vi skulle prata om det här med sömn och om att gå och lägga sig när hon inte själv är trött. Ja det var väl ungefär det. Men, som sagt, att det tog så länge för oss att märka hur känslig hon var för det här med mat och sömn.

Rätt till heltid

Så säger Stefan Löfvén (stavning?). Och det är bra såklart. Men jag vill också ha rätt till till exempel halvtid. Sånt pratar ingen om i dagens samhälle. Allt känns som samma lika hela tiden. Samma tugg av alla nästan. 

Loppa och musik

Flickorna har gjort loppor och varit på utflykt. Jag har sovit uruselt hela veckan och det har varit jobbigt här hemma. Vi famlar för vi vet inte hur vi ska få till en relation här hemma som inte riktigt fungerar just nu. Men tänk igår vände det iallafall lite. Och på kvällen fick vi gå på fantastisk stråkkonsert. Min man var på kurs i Stockholm så jag och tre barn gick och tittade. Majken hade vaknat så tidigt och somnade i min famn efter en stund. Det var lite magiskt. Vi var så nära varandra och där framme sitter mitt barn och spelar fiol. Tre barn spelade solo och som dom spelade. Man förstår det inte riktigt. Så en gullig familj framför oss. En mormor, en farmor, en mamma, en pappa, tre storebrorsor i 20 års åldern. En kom lite efter resten av familjen och då utbrister familjen:-Ja han hann. Gulligt tyckte jag att barnen som var så stora gick och tittade när lillbrorsan spelade fiol.

Träna vara nyttigare

Del 1

Istället för kaka

Dadel med kokoschips 

En söndag

En behaglig söndag har passerat. Inget som jag skulle göra blev väl gjort. Eller jo övervåningen artar sig. Men någon promenad, nej. Tyvärr verkar jag ha hamnat i ett envist stillasittande. Måste ändra mig. 

Läser om en mamma som är döende och gråter en skvätt. 

Mina barn känns extra underbara just idag. Kanske för att vi inte har haft något inplanerat. Bara varit skulle jag slriva. Men vad är det egentligen? Vi har lagat mat, städat, spelat spel, tvättat, plockat, röjt, slängt och lite annat. Vi har jobbat, men hemma. Imorgon är min och flickornas alldeles egna dag. Fast det är redan lite inplanerat. Göra pass, tandläkaren för storasyster och musikskolan. 

Mera sömn

Bästa natten på hela veckan. Jag somnade vid 00.30-01.00 och sov till åtta. Det är väl en timme för lite, men bättre än på länge. Nu är det magen också som varit konstig ett tag som jag vill få ordning på. Jag blir ju orolig så fort något krånglar.

Igår var äldsta på vift i en by som inte är som en by för den sitter ihop med stan, men bussarna gick inte därifrån så sent så han ville bli hämtad. Skönt, då blir jag lugnare. Dottern skulle sova hos en kompis. Jag ville inte det för hon har vänt på dygnet och jag vill ändra lite på det där. Få lite mer ordning här hemma. Jag funkar för dåligt när barnen är uppe på nätterna. Men hon lovade att dom skulle inte vara uppe heeeela natten och dom skulle gå upp senast halv elva. 12 ringer hon och säger att hon kommer hem. Så plötsligt sover faktiskt alla hemma + en kompis till ett barn. 

Efter renoveringen på övervåningen har kaoset varit ännu värre än vanligt, men nu är vi på god väg där uppe att få lite mer ordning. Vi köpte en hylla på loppis igår som vi ska hämta idag och ha i vårt sovrum. Vi har lite för mycket böcker och tidningar som ligger och dräller. Alla dom där låneböckerna som jag drar hem. När man jobbar på bibliotek så blir det så. Man får ju hålla i så många böcker i alla möjliga ämnen och jag blir så nyfiken på så mycket. Men tillbaka till jakten på ordning, här nere är kaoset som vanligt. Tyvärr ser jag ingen förändring, fast vi försöker. 

Idag plockar vi väl vidare. Och så tänkte vi kanske åka väg till Backen och promenera med hunden. Jag fick plötsligt en längtan efter att gå på fina promenadvägar längs med älven. 

Couscoussallad med rostade grönsaker

Någonting bra blev det av den här dagen. En fin vegetarisksallad till min vegetariska dotter och oss andra. Den var bra. Jag hade gjort en köttgryta också och kokade ris till dom som inte gillade. Det börjar ljusna i mitt sinne. Jag grät en skvätt över allt som gått förlorat som pappa och åren. Men nu är jag nyäten och har ätit lite godis, fast min man har plockat så då gillar vi inte så många. HAN KAN INTE PLOCKA GODIS. Vi är överens om det alla här hemma utom han förstås.

Tungt

Den här dagen började okej, men sen kom tröttheten och frustrationen. Jag klarar inte av att sova så lite som jag gör. Känns lite som att jag håller på att gå under. Men det blir bättre, det blir väl oftast det. Men kombinationen tonåringar och mindre barn och jobb går bra förutom när det gäller sömnen. Den låser sig för mig. Sen orkar jag inte, blir grinig och arg. Nu försöker jag återhämta mig resten av helgen. Hoppas på barn som sover på kvällen, eller iallafall större delen av natten. Det är fyra nätter nu med minimalt med sömn. Sånt tråkigt ämne att skriva om. Men det är det som uppfyller mitt huvud.

Några bilder och några ord

Jag har tagit några selfies. Jag tänkte fota min klädsel. Det jag har på mig är så mycket jag. Lite fel längder. För lång tunika om man som jag har en kjol under och tights. Alltid tights. Men pantalonger är ju ett mycket finare ord. Men som kom jag på att hur ska jag fota mig själv, vem ska trycka? Det blev ingen bild på klädseln, bara på ansiktet. Det snart 42-åriga.  Så hittade jag vår senaste BB-bild från tidningen. Jag skriver inte sista även om min man skulle säga så. Fy, jag brukar ju för det mesta kunna övertala honom. Sen hittar jag min son på bild från idag. Han blev så fin när jag fick toppa honom lite. Så har han ritat teckningar i två dagar nu. Min son gör allt i perioder. Nu är det elektricitet, rita, trummor. Just den här teckningen var lite blodig. Och så hittade jag Ester fantastiska Pippitecknig när vi städade igår. Den är faktiskt lite underbar.

Men det finns fler

Plötsligt hamnar jag på en blogg av en bibliotekarie med fyra barn. Alltså min mamma läste en undersökning en gång om olika yrkesgruppers barnantal. Bibliotekarier hade få barn. Dom hade inte 6 barn, kunde min mamma tvärsäkert konstatera. Hon har ju behövt bearbeta mitt barnantal endel. Och jag märker ju det, att jag typ är nästan ensam. Nu blev jag nästan lite upprymd över en "kollega" med fyra barn. Fast jag känner ju inte henne förstås och så älskar hon visst att springa. Och det älskar ju inte jag. Än. 

Och här har ni en yrkesarbetande 6-barnsmamma som aldrig lyckats ta ledigt en klämdag. Alla smarta människor gör visst det. Till den skaran hör visst inte jag. Så idag har jag jobbat med att lyfta böcker i mängder. Några gulliga barn hade också jobbat lite extra bland bilderböckerna och bildat jättestora högar. Tur att jag gillar bilderböcker väldigt mycket, så mycket att jag faktiskt gärna bär omkring på dom lite extra. Även på en klämdag.

Jag låg sömnlös

Natten efter jag lämnat in intresseanmälan sov jag inte. Ångesten bara bultade innanför huden. Majken och Ester som plötsligt vill sova i eget sovrum saknades. Jag blir lite extra trygg av deras andetag. Så efter timmar av sömnlöshet så klämde jag in mig i deras säng. Jag kände mig som mamman i Ömhetsbevis. Jag minns, fast det var ju jättemånga år sedan jag såg denna så det kan vara fel, hur mamman när hon inte kunde sova kröp ner hos dottern. Så där bakvänt. Jag är väl en sån där bakvänd mamma och person.

Igår så jobbade jag och min man och barnen gick i skolan utom ett barn som var ledigt.jag var ju hemskt trött så det gick trögt hela dagen. Men efter jobbet så hämtade jag på dagis och hämtade upp barnen hemma och för med dom till Kupan och ett fik. Det blev lite mysigt. Alla tre stora, ett ville inte följa med, drack Chailatte och jag drack kaffe och småttingarna drack Festis och så åt vi varsin grej. Det blev dyrt, men det fick vara värt det på Valborg. Sen hem och laga någonslags middag. Signe har varit sugen på kyckling i flera dagar. Jag marinerade kycklingen i olja, apelsinsaft, honung, soja och vitlök, men eftersom det var sent så blev det inte så jättemycket smak. Till Ella gjorde jag tofuburgare. Jag tror att dom blev okej. Klyftpotatis, sallad och sås åt vi till. Sen ville jag och småttingarna se en brasa. Vi har verkligen inte fått till några traditioner sista april. Inte som när jag var liten och vi alltid åkte till en brasa utanför min uppväxtstad. Men här finns inga brasor nära och jag har aldrig velat fara till någon där det är jättemycket folk när barnen varit små. Men igår blev det bra. Fem av oss åkte till en brasa på andra sidan älven och där spelade en blåsorkester. Lagom på alla sätt och vis. Sen hem och våndas och ligga sömnlös för en tonåring skulle vara hos någon vi inte vet vem det är. Jag är så rädd för dom här sakerna. Att det ska hända något förfärligt. Men det har gått bra hittills. 

Idag blir nog en lugn och stillsam dag.