fredag 28 april 2017

Tillbaka

Tillbaka här.

Tillbaka på jobbet.

Jag är bättre i tarmen och lederna. Medicinen i tarmen har gjort den bättre. Tror jag. Det känns så iallafall och då verkar lederna ha läkt nästan helt. Jag känner av fotlederna när jag kliver upp på morgonen, men det är så banalt mot hur det varit. Och där det satte igång och har känts hela tiden, sedan mitten av januari, i vänstra handleden är det nu helt borta.

Jag är lättad, men inte pigg. Eller jag var pigg innan jag började jobba. Nu har jag jobbat en vecka och i onsdags efter jobbet kom tröttheten och gråten. Hej igen då, vi är ju vana att följas åt.

måndag 3 april 2017

Katastrofer

Det kan hända så mycket.

Båten kan sjunka
Flygplanet kan störta
Barnen kan bli sjuka
Jag kan bli sjuk
Natten kan vara farlig och vad som helst kan hända
Laddare kan börja brinna 
Hus kan börja brinna
Man kan bli överkörd
Någon jag älskar kan börja missbruka
Någon jag älskar kan bli psykiskt sjuk
Jag kan bli avslöjad
Någon jag älskar kan drunkna
Någon jag älskar kan försvinna
Något giftigt medel kan sprida sig
Något livsfarligt virus kan sprida sig
Ambulansen kan vara på väg till mitt skadade barn

Det handlar om det här med katastrofer. Tänk om jag var en sån som sa vink, vink ha det så kul. Sedan gick jag och la mig. Jag tänkte kanske på vad kul jag ska ha imorgon eller vad jag ska äta till frukost. Och ljuden utanför från bilar och annat är inte farliga. Inte farliga alls. Livet är snällt och mjukt som en fluffig kanin.

söndag 2 april 2017

Katastroferna

Dom tankarna på katastrofen är så närvarande i mitt liv. Helahela tiden. Men ibland på lite håll och ibland har de invaderat mig. 

Den här helgen fick dom bränsle och jag har haft ångest. Jag har börjat förstå att det är det jag får då. Jag tappar aptiten, men jag har ätit godis och druckit för mycket kaffe. Tankarna liksom snurrar som propellrar. Jag bitar på naglarna. Jag sover uruselt. Jag gråter och jag tänker att jag inte orkar. Jag tänker att jag måste dra  mig undan långt, långt bort. Att jag inget tillför och att jag inte klarar av. 

Så undrar jag var kommer de ifrån, tankarna om katastrofen? Har det något att göra med pappas drickande? Att jag var som en polis. Att jag fick utveckla mina sinnen för mycket. Att den här överkänsligheten fick blomma ut i full kraft p.g.a att jag måste hålla koll. För om jag inte höll koll kom ju kanske katastrofen. Alltid den där katastrofen. En annan dag skriver jag mer om katastroftankar. 

söndag 26 februari 2017

Länge sedan

Ja jättelänge sen jag skrev här. Det här året är ju tufft för mig, eller år och år. Det började ju i oktober med tarmen och trötthet och så blev det akut. Jag sprang till toaletten och hann inte alltid fram. Hemskt var det. Eller är, men inte lika akut som det var då. Så fick jag utslag i ansiktet p.g.a tarmen. I december fick jag en hemorrojd som gjorde mig sömnlös. Sen blev det öroninflammation. Jag grät för det gjorde så fruktansvärt ont. Vi behandlar inte det sa de på vårdcentralen. Men jag fick behandlingen tillslut för jag känner ju en läkare. Sen var det jul och jag var energisk får man säga. Och jag fick undersöka min tarm i januari tillslut och inflammationen var värre och det förklarar en del av mina problem. Sen fick jag en inflammation i underlivet. Och mot slutet av januari känns det som jag har träningsvärk utan att ha tränat. Och det blir värre. Jag har ont i höfterna, knäna, armarna, axlarna. Jag får svårt att böja mig och gå i trappor. En armen gör ont på natten om jag lyfter mycket så jag slutar använda den på jobbet. Så jag får en ny läkartid förra veckan, men så är min man bortrest och mina yngsta får feber så jag kan inte gå till läkaren. Men nu har den ena armen blivit bättre och benen. Det verkar gå åt rätt håll. Det är sånt här som man inte gillar att läsa, men jag skriver ändå. Jag funderar mycket på att jag behöver paus från jobbet. Det känns som att jag har ansträngt mig för mycket för länge.

söndag 22 januari 2017

Äkthet?

Vad konstigt ändå att jag nu på morgonen började tänka på en grej på jobbet.

Jag avslutade fredagens jobb med att åka förbi kyrkan i området där jag jobbar. Jag lämnade två stora kassar med böcker där så föräldrarna som kommer till Öppna förskolan kan läsa böcker för sina barn. Jag lämnade också 6 kassar med 6 böcker i varje som föräldrarna kan låna hem när de vill. Några kassar med böcker för riktigt små barn, 0-2 och några blandade och en med böcker för lite äldre barn 4-. Den arbetsuppgiften som jag faktiskt själv har startat upp känns äkta. Kanske är det att jag lämnar byggnaden, sammanhanget och söker mig ut till ett annat. 

Och vad viktigt att arbetet känns äkta. För det konkurrerar ju med livet hemma med familjen. Min kraft och engagemang är ju i någon slags konkurrenssituation. Jag måste hushålla för att orka och räcka till. Men samtidigt ska jag ju trivas och vara glad. Och för det krävs äktheten. Det kommer inte när man ska övertyga en ungdom eller mellanstadiebarn att den borde låna en bok fast den inte vill. Det känns som att det har jag gjort så många gånger. Så fort jag hamnar i en sådan situation nu så tappar jag lite lust och glädje.För jag känner ju inte barnet. Jag skulle ju aldrig drömma om att övertala en vuxen att läsa något som hen inte vill läsa.

Vad vill jag då säga? Vet inte riktigt, kanske att det äkta måste vara mer än det andra för att jag ska känna mig motiverad, engagerad och glädjefylld

lördag 21 januari 2017

Rapport från skröpliga människan

Det har nu gått en vecka sedan undersökningen. Jag har känt mig ensammast i världen. Så där som jag kunde känna mig som barn. Jag tänker att jag borde byta jobb, stad eller något.  Men så blir det inte. Ska bara ta mig igenom. Andas. Orka.

Hade hälsosamtal på jobbet för jag har varit borta fyra gånger från jobbet under ett år och då ska man visst ha det. En gång hade jag magsjuka, en gång, alldeles nyss, förkylning med efterföljande  öroninflammation, en gång p.g.a magen och en gång minns jag inte, säkert med någon förkylning. Men jag har berättat att jag har en tarmsjukdom och att jag känt mig rätt dålig från mitten av september. Jag har inte lust att berätta några detaljer om hur jag har det. Just tarmen känns lite privat, men jag berättade vad som var svårt just nu. En sak är ju att passa en exakt tid på morgonen. Då funkar inte tarmen. Då säger hon att det är ju just det som man behöver när man jobbar. Jag tyckte det var en onödig kommentar. Jag vet ju också det.

 Å nej jag vet inte. Jag känner mig sorgsen. Ibland är man så himla liten. Jag känner att jag skulle vilja att människor kände lite mer. Som på jobbet. Att det skulle vara mindre jobbkostymer och mer vanlig människa. Äkthet. Nej just nu skaver det överallt.

måndag 16 januari 2017

Jag

Jag grät på vägen till jobbet igår

Jag grät på vägen till jobbet idag

Jag är utmattad stundvis

Jag undersökte min tarm i fredags och den hade blivit sämre, men det var inte det som börjar på C som jag var så rädd för

Jag hade inte tagit ledigt efter undersökningen så jag skulle jobba hela dagen, men jag hade ju knappt sovit och tagit lavemang på morgonen och kvällen inför undersökningen. Den dagen var ett mörker, men en rar kollega sa åt mig att gå hem vid två. Det blev min räddning.

Så har jag haft ont på ett ställe som man inte heller pratar som mycket om. I några dagar hade jag haft ont där och jag hade svårt att böja mig ner. Jag frös hela tiden, men kämpade mig till jobbet och även till stan i snöoväder för att hjälpa min dotter med borttappad legitimation. Men på fredagen gjorde det rejält ont. Rejält. Vi fråga min man doktorn. Jag hade drabbats av något som måste skäras bort och varet behövde tömmas ut. Min bästa tid är inte just nu. Jag ringde sjukvårdsupplysning som sa att jag kunde vänta och ta smärtlindrande eller åka till akuten. Men att åka till akuten efter den dagen kändes som att bestiga ett högt, högt berg. Så jag tog smärtlindrande och la mig i soffan. Vi såg några avsnitt av Modern family och ett var så sjukt roligt och jag skrattade så mycket. Kanske var det då den där himla grejen sprack. För den sprack. Vilken lycka. Men säger min man, den kan komma tillbaka.

Ja det var en lite tråkig rapport från mitt liv.

tisdag 10 januari 2017

Syjunta

Min kompis har startat en syjunta. Vi var först tre, men nu fyra, som träffas en fredagskväll i månaden. Vi är hos henne för hon har plats hemma och växlar vem som tar med fikat. Vi lagar mest saker. Jag har också stickat. Kanske är det tack vare syjuntan som jag har haft sånt stick-flow de här sista månaderna. 

I fredags så var det dags igen och jag hittade en hel stor tygpåse med grejer som skulle lagas. Jag hann med hälften och sedan fortsatte jag laga resten dagen efter. På syjuntan hann jag laga två par trasiga byxor tillhörande de små, min klänning som varit trasig i år, en kudde och kanske något mer. Sen på lördagen lagade fler byxor och en sjal. Alltså nöjdheten när man lagat är hög. 

Så jag rekommenderar syjuntan som form. Man hinner prata och tänka samtidigt också om högt och lågt. 

fredag 6 januari 2017

Funderar på en ny blogg

Alltså byta kostym. Få ny energi. Igår firades mina 15-åringar. En åkte till London med sin pappa. Själv blir jag så orolig av att resa så jag avstår helst. Att vara sån i dagens samhälle är ju så himla fel. Men just nu med min tarm så känns det himla bra hemma nära en toalett. Nästa vecka ska den undersökas igen. I slutet av mars var det senast, men min läkare som tillslut hörde av sig skickade en snabb remiss. Ibland behövs det att man kommer ända fram till läkaren för att det ska hända något.  Oro.

Och glädje. Över barnen. Blommor bland julpyntet. För att fira 15 år.