Tillbaka

Tillbaka här.

Tillbaka på jobbet.

Jag är bättre i tarmen och lederna. Medicinen i tarmen har gjort den bättre. Tror jag. Det känns så iallafall och då verkar lederna ha läkt nästan helt. Jag känner av fotlederna när jag kliver upp på morgonen, men det är så banalt mot hur det varit. Och där det satte igång och har känts hela tiden, sedan mitten av januari, i vänstra handleden är det nu helt borta.

Jag är lättad, men inte pigg. Eller jag var pigg innan jag började jobba. Nu har jag jobbat en vecka och i onsdags efter jobbet kom tröttheten och gråten. Hej igen då, vi är ju vana att följas åt.

Katastrofer

Det kan hända så mycket.

Båten kan sjunka

Flygplanet kan störta

Barnen kan bli sjuka

Jag kan bli sjuk

Natten kan vara farlig och vad som helst kan hända

Laddare kan börja brinna 

Hus kan börja brinna

Man kan bli överkörd

Någon jag älskar kan börja missbruka

Någon jag älskar kan bli psykiskt sjuk

Jag kan bli avslöjad

Någon jag älskar kan drunkna

Någon jag älskar kan försvinna

Något giftigt medel kan sprida sig

Något livsfarligt virus kan sprida sig

Ambulansen kan vara på väg till mitt skadade barn

Det handlar om det här med katastrofer. Tänk om jag var en sån som sa vink, vink ha det så kul. Sedan gick jag och la mig. Jag tänkte kanske på vad kul jag ska ha imorgon eller vad jag ska äta till frukost. Och ljuden utanför från bilar och annat är inte farliga. Inte farliga alls. Livet är snällt och mjukt som en fluffig kanin.

Katastroferna

Dom tankarna på katastrofen är så närvarande i mitt liv. Helahela tiden. Men ibland på lite håll och ibland har de invaderat mig. 

Den här helgen fick dom bränsle och jag har haft ångest. Jag har börjat förstå att det är det jag får då. Jag tappar aptiten, men jag har ätit godis och druckit för mycket kaffe. Tankarna liksom snurrar som propellrar. Jag bitar på naglarna. Jag sover uruselt. Jag gråter och jag tänker att jag inte orkar. Jag tänker att jag måste dra  mig undan långt, långt bort. Att jag inget tillför och att jag inte klarar av. 

Så undrar jag var kommer de ifrån, tankarna om katastrofen? Har det något att göra med pappas drickande? Att jag var som en polis. Att jag fick utveckla mina sinnen för mycket. Att den här överkänsligheten fick blomma ut i full kraft p.g.a att jag måste hålla koll. För om jag inte höll koll kom ju kanske katastrofen. Alltid den där katastrofen. En annan dag skriver jag mer om katastroftankar. 

Länge sedan

Ja jättelänge sen jag skrev här. Det här året är ju tufft för mig, eller år och år. Det började ju i oktober med tarmen och trötthet och så blev det akut. Jag sprang till toaletten och hann inte alltid fram. Hemskt var det. Eller är, men inte lika akut som det var då. Så fick jag utslag i ansiktet p.g.a tarmen. I december fick jag en hemorrojd som gjorde mig sömnlös. Sen blev det öroninflammation. Jag grät för det gjorde så fruktansvärt ont. Vi behandlar inte det sa de på vårdcentralen. Men jag fick behandlingen tillslut för jag känner ju en läkare. Sen var det jul och jag var energisk får man säga. Och jag fick undersöka min tarm i januari tillslut och inflammationen var värre och det förklarar en del av mina problem. Sen fick jag en inflammation i underlivet. Och mot slutet av januari känns det som jag har träningsvärk utan att ha tränat. Och det blir värre. Jag har ont i höfterna, knäna, armarna, axlarna. Jag får svårt att böja mig och gå i trappor. En armen gör ont på natten om jag lyfter mycket så jag slutar använda den på jobbet. Så jag får en ny läkartid förra veckan, men så är min man bortrest och mina yngsta får feber så jag kan inte gå till läkaren. Men nu har den ena armen blivit bättre och benen. Det verkar gå åt rätt håll. Det är sånt här som man inte gillar att läsa, men jag skriver ändå. Jag funderar mycket på att jag behöver paus från jobbet. Det känns som att jag har ansträngt mig för mycket för länge.

Äkthet?

Vad konstigt ändå att jag nu på morgonen började tänka på en grej på jobbet.

Jag avslutade fredagens jobb med att åka förbi kyrkan i området där jag jobbar. Jag lämnade två stora kassar med böcker där så föräldrarna som kommer till Öppna förskolan kan läsa böcker för sina barn. Jag lämnade också 6 kassar med 6 böcker i varje som föräldrarna kan låna hem när de vill. Några kassar med böcker för riktigt små barn, 0-2 och några blandade och en med böcker för lite äldre barn 4-. Den arbetsuppgiften som jag faktiskt själv har startat upp känns äkta. Kanske är det att jag lämnar byggnaden, sammanhanget och söker mig ut till ett annat. 

Och vad viktigt att arbetet känns äkta. För det konkurrerar ju med livet hemma med familjen. Min kraft och engagemang är ju i någon slags konkurrenssituation. Jag måste hushålla för att orka och räcka till. Men samtidigt ska jag ju trivas och vara glad. Och för det krävs äktheten. Det kommer inte när man ska övertyga en ungdom eller mellanstadiebarn att den borde låna en bok fast den inte vill. Det känns som att det har jag gjort så många gånger. Så fort jag hamnar i en sådan situation nu så tappar jag lite lust och glädje.För jag känner ju inte barnet. Jag skulle ju aldrig drömma om att övertala en vuxen att läsa något som hen inte vill läsa.

Vad vill jag då säga? Vet inte riktigt, kanske att det äkta måste vara mer än det andra för att jag ska känna mig motiverad, engagerad och glädjefylld

Rapport från skröpliga människan

Det har nu gått en vecka sedan undersökningen. Jag har känt mig ensammast i världen. Så där som jag kunde känna mig som barn. Jag tänker att jag borde byta jobb, stad eller något.  Men så blir det inte. Ska bara ta mig igenom. Andas. Orka.

Hade hälsosamtal på jobbet för jag har varit borta fyra gånger från jobbet under ett år och då ska man visst ha det. En gång hade jag magsjuka, en gång, alldeles nyss, förkylning med efterföljande  öroninflammation, en gång p.g.a magen och en gång minns jag inte, säkert med någon förkylning. Men jag har berättat att jag har en tarmsjukdom och att jag känt mig rätt dålig från mitten av september. Jag har inte lust att berätta några detaljer om hur jag har det. Just tarmen känns lite privat, men jag berättade vad som var svårt just nu. En sak är ju att passa en exakt tid på morgonen. Då funkar inte tarmen. Då säger hon att det är ju just det som man behöver när man jobbar. Jag tyckte det var en onödig kommentar. Jag vet ju också det.

 Å nej jag vet inte. Jag känner mig sorgsen. Ibland är man så himla liten. Jag känner att jag skulle vilja att människor kände lite mer. Som på jobbet. Att det skulle vara mindre jobbkostymer och mer vanlig människa. Äkthet. Nej just nu skaver det överallt.

Jag

Jag grät på vägen till jobbet igår

Jag grät på vägen till jobbet idag

Jag är utmattad stundvis

Jag undersökte min tarm i fredags och den hade blivit sämre, men det var inte det som börjar på C som jag var så rädd för

Jag hade inte tagit ledigt efter undersökningen så jag skulle jobba hela dagen, men jag hade ju knappt sovit och tagit lavemang på morgonen och kvällen inför undersökningen. Den dagen var ett mörker, men en rar kollega sa åt mig att gå hem vid två. Det blev min räddning.

Så har jag haft ont på ett ställe som man inte heller pratar som mycket om. I några dagar hade jag haft ont där och jag hade svårt att böja mig ner. Jag frös hela tiden, men kämpade mig till jobbet och även till stan i snöoväder för att hjälpa min dotter med borttappad legitimation. Men på fredagen gjorde det rejält ont. Rejält. Vi fråga min man doktorn. Jag hade drabbats av något som måste skäras bort och varet behövde tömmas ut. Min bästa tid är inte just nu. Jag ringde sjukvårdsupplysning som sa att jag kunde vänta och ta smärtlindrande eller åka till akuten. Men att åka till akuten efter den dagen kändes som att bestiga ett högt, högt berg. Så jag tog smärtlindrande och la mig i soffan. Vi såg några avsnitt av Modern family och ett var så sjukt roligt och jag skrattade så mycket. Kanske var det då den där himla grejen sprack. För den sprack. Vilken lycka. Men säger min man, den kan komma tillbaka.

Ja det var en lite tråkig rapport från mitt liv.

Syjunta

Min kompis har startat en syjunta. Vi var först tre, men nu fyra, som träffas en fredagskväll i månaden. Vi är hos henne för hon har plats hemma och växlar vem som tar med fikat. Vi lagar mest saker. Jag har också stickat. Kanske är det tack vare syjuntan som jag har haft sånt stick-flow de här sista månaderna. 

I fredags så var det dags igen och jag hittade en hel stor tygpåse med grejer som skulle lagas. Jag hann med hälften och sedan fortsatte jag laga resten dagen efter. På syjuntan hann jag laga två par trasiga byxor tillhörande de små, min klänning som varit trasig i år, en kudde och kanske något mer. Sen på lördagen lagade fler byxor och en sjal. Alltså nöjdheten när man lagat är hög. 

Så jag rekommenderar syjuntan som form. Man hinner prata och tänka samtidigt också om högt och lågt. 

Funderar på en ny blogg

Alltså byta kostym. Få ny energi. Igår firades mina 15-åringar. En åkte till London med sin pappa. Själv blir jag så orolig av att resa så jag avstår helst. Att vara sån i dagens samhälle är ju så himla fel. Men just nu med min tarm så känns det himla bra hemma nära en toalett. Nästa vecka ska den undersökas igen. I slutet av mars var det senast, men min läkare som tillslut hörde av sig skickade en snabb remiss. Ibland behövs det att man kommer ända fram till läkaren för att det ska hända något.  Oro.

Och glädje. Över barnen. Blommor bland julpyntet. För att fira 15 år.

Ut på andra sidan (nästan)

Ja här är vi nu. Lite tilltufsade av influensan (skulle jag tro) och för egen del en öroninflammation som efterrätt. Jag har haft så ont så jag gråtit som ett barn i bilen till vårdcentralen. Nu är det bättre fast örat fungerar inte för det är fortfarande svullet så jag hör dåligt. Min man var (så klart) bortrest när jag blev sjuk. Så det var bara att fixa matlagning och sånt ändå. Så julen och klapparna som inte blev fixade och städer. Och så var det julkonserter var och varannan dag. Men det gick. Sen veckan innan var ju Majken sjuk och jag fick en hemorrojd (mitt livs första tror jag) som var så stor och gjorde så ont. I två dagar kunde jag knappt gå eller sitta och en natt sov jag inte för det gjorde så förtvivlat ont, men sen var det som att det släppte och det blev sakta men säkert bra igen. Detta verkat ha blivit en sjuklblogg. Jag har, hör och häpna) varit hemma från jobbet i två och en halv vecka. Och nu har jullovet satt i gång. Jag hade mycket inplanerat på jobbet och allt fick jag ställa in. Ett resultat av veckorna hemma är att min mage och tarm lugnat sig lite. Jag behöver inte akutrusa på toan varje halvtimme här hemma. Är det stressen som minskat? Är det det faktum att jag inte ätit rött kött på två veckor? Fast jag äter ju alltid mycket vegetariskt.

Hemma med sjukling

Aldrig nästan är mina barn sjuka. Det har nästan alltid varit så. Eller det är klart att de varit sjuka, men jag tror ändå vi varit väldigt lyckligt lottade. 

Magsjuka hade vi i och för sig minst en gång per år ofta två förut. När de stora barnen var små. Men våra yngsta har konstigt nog nästan klarat sig ifrån det. En dotter hade återkommande urinvägsinfektioner, men det är länge sedan nu. Hon var nog kanske lite av ett öronbarn, men det gick också över ganska snabbt. Jag minns en gång när hon var 5 år, eller 6 kanske hon hade fyllt. Vi var på inskolning på 6-års och hon drabbades på natten av krupp och min man fick åka in med henne. Två veckor senare drabbades hon av en urinvägsinfektion och det blev akuten igen och det roliga var, det insåg vi sen, just då var det inte så kul, att hon hade exakt samma kläder på bägge gångerna. En lila manchesterjacka, ett par gröna mjukisbyxor och ett par höga, röda filtstövlar. 

Ja och en son fick hastigt opereras en gång och en dotter svalde en pärla när hon var fyra år och den fastnade. Det blev ett trauma för mig. Det låter egoistiskt, men det var det. Hon blev sövd och jag hörde bara en massa pipande larm när jag väntade på att de skulle ha opererat klart. Eller operera var det väl inte. Det var pärljakt i lungorna. De hittade ingen pärla och hon vaknade efter sövningen. 

Sen har inget varit värre än när vårat äldsta barn mådde psykiskt dåligt. Då vändes min värld upp och ner. Jag förlorade min sömn och min aptit och blev lite halvt galen. Jag litatde aldrig på att han skulle komma hem igen. Jag kan inte skriva om den här tiden utan att vilja gråta. Nu låter det ju som att de varit sjuka mycket, men på det stora hela tycker jag vi varit lyckligt lottade. 

Fast det jag skulle skriva om egentligen var att Majken blev sjuk i måndags. När jag hämtade henne hade hon nästan tappat rösten. Och det har varit mysigt. Det lustiga var att jag på dagen i måndags skickat ett mejl till min chef och frågat om jag kunde ta en semesterdag kommande måndag för jag kände mig helt slut och bara den här veckan är det två kvällar med uppträdanden. Det fick jag och nu har jag varit hemma igår och idag också p.g.a dotterns förkylning. Det blev en paus. Välbehövlig. Och nästa vecka blir det lite mera paus.

Världens mesta Ester

Har vi läst nu. Flickorna och jag gillade mycket. Ester kommer ny i Signes klass. (Kul detalj är att vi har både en Signe och en Ester.)Signe har nog varit lite ensam och blir glad åt Ester som blir hennes kompis. Ester gör lite som hon själv vill och Signe kan inte riktigt säga nej. Hon följer med henne hem och får Fattiga riddare för första gången och får se ett kort på en kvinna vid hennes säng. Det är min mamma, säger Ester, hon är skådespelerska och nästan aldrig hemma. Katten som Ester berättat om ser inte Signe. En dag går de hem till Signe från fritids utan lov. Ester hittar Signes mammas smycken. Efteråt saknad en ring. Kan Ester ha tagit den? En dag ser Signe en kvinna på TV som ser exakt ut som Esters mamma. Det säger hon till sin mamma och pappa. Men de säger att det är Greta Garbo spm är död för länge sedan.En dag ska de gå tillsammans och köpa lördagsgodis. När de kommer ut från affären har Ester tagit två paket tuggummi. En man som varit på affären kommer efter dem. Han har sett när hon tog paketen. Nu får Signe nog. När hon kommer hem tar hon av halsbandet som Ester gett henne.

 Nu ska jag inte berätta mer. Mest av allt i boken tycker jag om att bilden av Ester är så nyanserad. Och Signes dilemma uppfattar man även om det inte uttalas tydligt.  Vi är komplexa varelser, barn med. Och det är en himla fin skildring av vardagen. Inga fantastiska händelser, men vardagsdramatik när den är som vackrast när en katt får ungar. Då ville jag nästan gråta. .

Min långa onsdag

Nu är den här igen. Jag hade en pigg måndag och en ganska pigg tisdag. Jag har inte varit riktigt förstoppad på två dagar. Jag är en lydig patient. Tankarna på livsfarlig sjukdom försöker jag skjuta bort. Vara förnuftig. Förnuftig.

Och igår då, min Lediga Dag. Så värdefull. Jag bakade bröd, pizza och bondkakor. Jag hade okej energi. Fick vila lite ibland. Jag grävde i rabatterna och planterade vitlök. Att jag bakade så mycket på en dag var väl något typ av rekord, men det har sin förklaring. Brödet var slut, jag mutade Ester lite genom att hon fick bestämma mat (alltså pizza) och så blev jag sugen på något sött på kvällen. Pizzan blev så god, kanske min mest lyckade. Barnen mumsade glatt.

Kvällsläsningen just nu: Världens mesta Ester. Vi gillar. 

Förra veckans läsning: Sigrid och Affe räddar djuren. Wow tycker jag om den. Jag fnissade när jag läste. Sigrid och Affe är kompisar på landet i Grönåker. De bildar klubben DAR som betyder Djurens arbetsrätt. Det är svårt för dem att komma ihåg namnet. Var det DUR eller DRA. De ska iallafall hjälpa djur att få det bättre. De går till bondebröderna som har djur. Föreslår att kossorna ska få olika slags gräs. Att set inte ska vara flugor hos kossorna och att det inte ska ligga bajs som man kan kliva i. Bland annat Men sen uppstår den riktiga dramatiken när Affes kanin Racerbilen försvinner. Vill du ha kul med din lilla unge så läs!

Speciell tid

När hälsan är kass blir livet det nödvändiga och ändå inte. För jobbet pågår och plötsligt var det bokcirkel och syjunta. Till och med söndagsjobb var det förra söndagen. Det var inte så bra i tiden att den söndagen kom nu. På måndagen fick jag gå hem från jobbet efter lunch för jag började frysa. Sedan var det tisdag, min lediga dag. Men då kom ett utvecklingssamtal out of the blue. Och det var hämtning från kören och musikskola på kvällen och middag skulle fram däremellan. Sedan var det då onsdag. Det ligger en förbannelse över den dagen. Den är så oändlig. Jag jobbar från morgon med sagostund och jobbar till kvart över 6. Min kropp är inte gjord för att vara på jobbet så länge. Efter det var det bokcirkel och kände mig främmande. När det är människor jag ser sällan kan jag drabbas av den där känslan. Främlingskapet. Sen kunde jag inte sova. Mitt behov av socialt liv straffas med dålig sömn. Sen fortsatte sömnbristen, som en jobbig kompis har jag burit den hela veckan. Kompisen som tar glädjen och tålamodet. Nu är det söndag. Sov bättre i natt men vaknar vid sju. Så klart. Så klart att man ska upp sju så man inte missar något som hungriga katter och det kompakta mörkret utan för fönstret. Min mage är väl inte bättre, men kanske att orken ändå kommit tillbaka lite. Jag kan inte av genans berätta allt som min mage och tarm ställt till med på sista tiden. Men när jag tog upp det i mejl till gastroteamet så svarade de efter att ha pratat med läkaren att de inte brukar sjukskriva i det här läget. Jag får bara inte bli förstoppad. Det är lättare sagt än gjort. Och jag tänker att jag kanske borde ha varit ännu mer detaljerad, men jag är ju lite pryd så det är inte helt lätt.

Lite bilder

Vintern här och mina odlingslådor och bäddar ej klara. Nu hoppas jag på att det blir höst igen. Jag brukar inte önska det.

Halloweenpumpan. 

Vi firade Violadagen på musikskolan förra helgen. Jag och de små gjorde spöktårta.

Och en dag häromveckan gjorde jag egen Paneer till rätten Palak paneer. Jag följde inte riktigt övriga receptet här. Bara osten gjorde jag som det stod i Majas klimatmat. Annars kan man googla DN och Palak paneer och hitta bra recept. Kan dela det också någon fag