om vanligheter, mänskligheter, stökigheter och barnsligheter
torsdag 28 april 2011
Om att samla in pengar ochsånt
Just nu säljer han fryspåsar och det går bra. Då får vi föräldrar mejl om att hämta påsarna när dom har kommit. Min son har inte så bråttom att hämta påsarna och då får vi föräldrar ett nytt mejl om att den och den inte har hämtat påsarna (5 stycken slöisar var vi) och så tackar föräldern alla som har hämtat dom så fort. Och jag börjar känna en viss irritation över hur jag hamnar i en ansvarsroll som jag inte vill ha. Nu blev jag en av dom föräldrar som inte är på alerten, en som inte hämtar ut sina plastpåsar i tid. Jag tycker att barnen kan få mejl, och förstås gärna föräldrarna, så dom blir delaktiga.
Jag känner inte att jag ens vill att dom ska åka på någon resa om vi föräldrar har hållit i alla trådarna. Två föräldramöten har vi haft om den här insamlingen och vi har bara varit på ett. Och då var inte jag utan min man där och det var förstås då man skulle ha sagt var man tyckte. Nu tror jag att min man försökte säga lite grann om vad vi tyckte fast samtidigt är han en väldigt snäll person och vill tycka bra om saker och människor och sånt som presenteras. Och på det där mötet var ju en som berättade hur fantastiska dom här resorna brukar bli . Och nu känns det ju fel att tycka en massa saker. Men det gör jag ju. Ska dom göra denna faktiskt ganska extrema resa, alltså rent ekonomiskt, så får barnen kämpa, tycker jag.
Ja och nu kom att annat mejl om något som barnen kunde tjäna pengar på att göra, men också kunde 15-20 föräldrar få hjälpa till någon kväll på en inventering i en ICA-butik. Och då bara blir jag helt upprörd. Är det så att förutom att man ska jobba själv, laga mat, städa, tvätta, umgås, skjutsa till aktiviteter, göra fika till fotbollsmatchen, sälja fika på innebandymatchen, stå i kiosken på fotbollsturneringen, ordna julfest på fiolen nu också ska jobba extra på kvällen för att klassen ska få åka utomlands. Varför blir jag så upprörd? En del andra föräldrar svarade glatt på mejlet att dom ställde upp på allt medan andra svarade att det är bra att man involverar barnen, lite sådär diplomatiskt.
Och då skulle man kanske kunna tro att jag är lat och inte ids engagera mig fast det stämmer inte heller. Jag har inte klagat över att baka tårtor till skolavslutningar, ordna fest på dagis, åka på fiolläger och allt möjligt annat.
Men jag tycker att det är en konstig tid vi lever i. Vi har inte ens tid och lust att upptäcka Sverige innan vi ska åka på en charter någonstans. Jag tycker om att folk reser, det är inte det, men jag tycker att det är en hysterisk tid när allt ska ske jätte tidigt och storslaget. Och sen det här med klassresor som ju nästan inte är tillåtet längre vilket skapar ytterligare problem. Lärarna får nästan inte åka med längre för resandet får ju inte ske i skolans regi. Så dom vuxna som kanske på riktigt känner barnen och vilka barnen i sin tur känner och kanske vågar anförtro sig åt är kanske inte ens med på resan. Och då blir jag orolig också, fast det är jag ju ändå. Det kan man säga är mitt normaltillstånd, men ändå.
Ja det var ungefär det jag skulle säga. En liten bagatell som gör mig verkligen upprörd.
Mest bagateller fast inte alltid
Fast idag lyssnade jag på radio och då handlade det om allt annat än bagateller. Jag blev verkligen ledsen och chockad över hur en ungdomstränare betett sig mot dom ungdomar han tränat. Om hur vuxenvärlden inte reagerat. Och om hur barnen inte berättat utan faktiskt till och med i något fall hyllat den person som så grovt utnyttjat honom. Är det skammen och att man själv känner sig skyldig till det som hänt som gör att man inte säger något? Hemskt, hemskt, hemskt är det.
tisdag 26 april 2011
Mera Sundsvall
Av allt vi gjorde i Sundsvall så var en bana i skogen allra roligast. Inte Himlabad (ett alldeles jättekul äventyrsbad), hotellövernattning eller shopping utan skogen. Det är ju nått med skogen. Att gå på stigar, att gå i oländig terräng och att vara lite rädd för att träffa en orm.
Vi är hemma
måndag 25 april 2011
Ikea
torsdag 21 april 2011
Mera lov
Idag åt vi pannkakor till lunch, Joen gjorde smeten och jag gräddade. Numera är det tre gånger normal smet som måste gräddas. Min mamma säger ofta till mig -Jag skulle aldrig orka laga så mycket mat. Ofta säger hon det och jag blir irriterad ofta. Jag vet inte vad det där väcker hos mig. Men jag tänker på det här med att laga så mycket mat som vi gör och inser att man vänjer sig. Det är ju inte från en dag till en annan som man har börjat grädda ungerfär 40 pannkakor utan det har ju ökat lite smått från år till år. Samma gäller ju klyftpotatisar, pyttipanna, köttbullar och allt möjligt annat. Jag hörde på Tendens på radion för någon månad sedan när dom intervjuade en kvinna som var uppvuxen med många syskon, kanske 12 och hennes mamma bakade ofta över 30 limpor som stod uppradade i köket. Är det så vi också gör om några år?
Jag vet inte, men jag är så himla glad för det har jag har fått. Jag förtjänar det nog inte, men jag är så glad ändå över min fina familj.
tisdag 19 april 2011
Fina dagar
Vi sa nej till vår dotter att åka med en familj till fjällen och det är inte så lätt att säga nej. Och extra svårt är att säga nej till henne, men den här gången gjorde vi det och det gick så bra. Protesterna blev inte enorma utan ganska svaga. Och hon har varit så nöjd det här lovet och varit hemma massvis med sina syskon. Jag älskar när dom är tillsammans. Ville nästan gråta när dom hoppade på studsmattan tillsammans idag och lekte. Och ikväll spelade Ella och Signe spel tillsammans. Jag tror på att man måste ha tid tillsammans i en familj och inte alltid hacka upp den på olika saker. Och det gör vi ju så ofta.
Men nu tillsammans.
Lite bilder från tomten
Plötsligt
Lediga
måndag 18 april 2011
En fin helg
fredag 15 april 2011
Deklarera
onsdag 13 april 2011
Mitt nya hem
En lååång dag
Om att vara många
tisdag 12 april 2011
Sagor, fiol och en del annat
En lite galen vecka har jag. Sköter det mesta själv här hemma den här veckan och samtidigt händer det massvis på jobbet. En nästan omöjlig kombination. Imorgonbitti ska jag och en kollega vara Prick och Fläck. Spela teater. Det har jag inte gjort sen jag gick i skolan. Vi har målat prickar på t-shirtar och har öron gjorda av gamla tubsockar. Och i morse lagade jag middag för att efter jobb, skola och dagis skulle vi snabbt på fiolkonsert. Men under en halvtimme däremellan hann vi med att äta grönkålssoppa. Fast Majken skrek, utom sig av trötthet, ända tills hon tog första klunken. Ja klunk för hon drack den direkt ur tallriken. Då bara tystnade hon och blev helt lugn. Och Ester ville ha mer och mer och mer. Men eftersom vi åt under tidspress så fick vi bara snabbt avsluta och åka på konserten. Å då la sig lugnet. Och då var nästan alla delmomenten avklarade.
Så fiolkonsert på det som gör mig lugn. Majken och Ester rörde sig bara lite fram och tillbaka. Upp och ner för en trapp. Upp och ner på en stol. Majken snackade en del med en pappa på raden nedanför som inte alls verkade irriterad. Så jag kunde verkligen ha det bra där och bara lyssna. Och sen såg dom en bäbis. Bäbis ropade dom. Det visade sig att bäbisen var ett halvt år yngre än dom. Inte så jätte mycket kan man tycka. Och jag vet egentligen inte vad som gör det till en bäbis eller inte i Majken och Esters ögon. Kanske är det om man har hår eller inte. Den här "bäbisen" hade inget. Nu ska jag bara läsa igenom mina tre sagor jag ska berätta imorgon. Jag jobbar ju bäst under press, men ibland är det också jobbigt att vara en sån som är så. Till exempel sov jag dåligt i natt för jag tänkte på allt jag skulle göra.