Vardagen har landat

Det mest konstiga som hände idag var att bussen som jag satt i på väg hem från jobbet vände efter ungefär 5km och åkte exakt samma väg tillbaka. Och ingen sa någonting, förutom jag till slut, fast jag inte alls tycker om att säga saker högt inför alla, bland såna jag inte känner. Men jag ville faktiskt veta varför, jag var ju ändå på väg hem. Ja, svarade han, jag skulle hämta upp några. Ja ha, sa jag kanske eller förresten tänkte jag nog bara det. Inte en enda av oss i bussen protesterade det minsta. Är det bra eller kommer ilskan att pytsas ut över någon annan vi möter under dagen? Där jag bor tycker jag faktiskt att busschaufförerna pratar för lite. Idag tyckte jag till exempel att han hade kunnat säga något innan jag behövde fråga. Och så tyckte jag inte att förklaringen var särskilt utförlig. Men nu fick jag pytsa ut min ilska här istället.

Annars är det faktiskt lite svårt att hinna blogga när vardagen har landat i livet igen. Det är på kvällen när ögonen blivit små springor och tankarna är svårtänkta som det finns en liten stund över. Fram till nu har det verkligen varit fullt upp. Och nu har vi ju verkligen börjat tvätta, hänga och för att inte tala om att para ihop alla strumporna igen.

Oj vi glömde tvätta

Var är min prickiga munkjacka, ropade hon i morse. Jag vet inte har du kollat i din garderob. Så klart hade hon det. Och där var det fantastiskt välstädat. Och allt var vikt så himla fint. Men hennes prickiga var inte där. Kolla trappräcket då? Nä, där var den inte heller.
Men då måste den ju vara i tvättstugan. Men var? I tvättkorgarna, på strykbrädan, hänger den eller är den på bänken?
































Hon kommer upp igen och säger att hon inte hittar den prickiga. Då kommer jag på det, vi glömde att tvätta under jullovet. Möjligtvis så körde vi någon maskin precis innan julafton men sen har det inte hörts mycket från tvättstugan. Vi ligger back, ordentligt back. Ofta är det jag som sätter på maskinerna och min man som hänger dem, men nu har jag inte satt på dem och han har inte hängt. Kedjan är bruten, det har blivit obalans i tvättstugan. Vi har helt enkelt jätte mycket att tvätta.

Sen ankomst

Det var märkligt vad svårt det var för mig att komma i tid till jobbet de här två dagarna efter jullovet. Igår blev det ju bara totalfel på dagis och vi fick åka hem och jag fick börja jobbet en timme senare än det var tänkt. Och idag, hur konstigt det än låter, blev jag en timme och 20 minuter försenad och då börjar jag ändå 9 på morgonen och det är ju inte supertidigt. Den här gången var det bilen som hostade till och dog när jag skulle starta den i morse. Då tog vi cykelkärran i stället och det hade kommit mycket tung snö så de var tungt, riktigt tungt och i den satt två 6-åringar som väger en del. Och efter dagis åkte jag till busstationen och därifrån gick bussen klockan nästan 10. Jag jobbar några mil utanför stan så jag kunde inte cykla dit, jo i och för sig om man elitsatsar eller har en bra cykel eller nåt så skulle det nog gå. Ja och då var jag framme på jobbet framåt halv elva på förmiddagen. Jag kände mig alldeles tom när jag kom fram och visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Helt konstigt hur struligt det kan bli.

Ketchup och besvikelse men inte samtidigt

Dagen började inte jätte bra idag. Två barn skulle vara hemma och två skulle börja dagis. Jag skulle vara hemma ett tag och sedan åka och jobba och komma hem halv nio och vara trött och grinig eftersom jag slutade sova under jullovet, nästan, och nu är det ju försent. De två som skulle börja dagis var lyckliga för de har precis fyllt år och skulle bli firade på dagis idag. På dagis har de ett speciellt firande. Barnen har med sig kort från när de är 0, 1, 2, 3, 4 och 5 år för nu är de ju 6 år. Sedan får de gå runt de andra barnen som sitter i ring och visa korten på hur de såg ut för varje år. Och så får de en liten krona, en liten present och glass. Detta hade de sett framemot.

Vi hade suttit på morgonen och valt kort. När vi kommer till dagis är det ingen som säger grattis. De håller på att måla om inne på dagis och det mesta var huller om buller. Jag förstår att de helt enkelt har glömt födelsedagen. Mina tvillingar står där med korten i handen och blir så himla besvikna för det blir inget kalas idag. För min dotter är det värst och allt låser sig och blir tokigt och jag känner att jag själv håller på att börja grina. Jag har så lätt för att gråta och ibland känns det som att det är ett stort problem. Jag ville ju inte skuldbelägga personalen men samtidigt kände jag så med mina otroligt besvikna barn. Jag skulle ju jobba kväll och hade möjlighet att vara hemma med barnen en dag till. Så vi åkte faktiskt hem igen, det gick liksom inte att vända den där besvikelsen första dagen efter jullovet. Men jag hoppas nu inte att fröknarna tog illa vid sig. Jag försökte verkligen förklara. Men ibland blir det så fel att man verkligen kör fast. Och vi fick en bra dag hemma. Jullovet blev en dag längre för dem.

Och sedan jobbade jag kväll och det var inte så hemskt, bara lite. Min dotter ringde förresten till jobbet och bad mig handla på vägen hem. Jag skulle handla 3 flaskor ketchup. En flaska som vi var skyldig grannarna och så kunde jag ju bara handla en flaska hem om jag ville, men för att vara på den säkra sidan så kunde jag handla två, alltså blev det 3 flaskor.

Jag har kommit av mig

Jag har kommit av mig, kommit bort mig från jobbet och jag förstår inte hur jag ska kunna komma dit igen. Det har ju varit så många dagar bort hela tiden. Dagen den 7 januari har verkligen varit flera mil, årstider bort och så är det i morgon. Jag har bara varit ledig lite mer än två veckor men jag har kommit in i det. Jag har lärt mig att timmarna räcker ändå bara precis till och hur ska jag då jobba flera timmar per dag också? När ska jag då tvätta, blogga, åka skridskor, gå bort på middag, spela spel, prata med barnen, vara arg, äta choklad, vara glad, dammsuga, springa, vika tvätt, skriva listor, äta på restaurang, sortera, handla mat, åka spark, posta brev, laga mat, göra picknick, läsa böcker, åka skidor, spela skivor, prata i telefon, gå på badhuset, titta på film, fika, inte gå och lägga mig i tid. Nä det går bara inte, jag måste stryka hälften. Men jag vill inte.

I hennes rum

I min dotters rum är ofta allting upp och ner. Böckerna hon har i bokhyllan använder hon för att bygga stall till hästarna. Kläderna i garderoben använder hon som täcken till dockorna. Dockhusmöblerna är aldrig i dockhuset utan utanför och i de bor olika figurer, just nu hennes pet-shopar. Och plötsligt har man trampat sönder någon fin liten stol. Hon byter kläder ganska ofta också som ligger på golvet, i fåtöljen och lite varstans och det går inte riktigt att veta vad som är rent och vad som är smutsigt. Häromdagen frågade hon om jag visste hur många små porslinsfigurer och andra prydnadssaker som bodde i hennes rum. Jag svarade 55, men tänkte att riktigt så många kan det väl ändå inte vara. Men det var inte 55 det var 112 stycken. Och de kommer från mig när jag var liten, från Myrornas, från loppisar, från min gamla faster, ja från överallt. Vi får absolut inte rensa, säger hon i allafall. Och jag känner att jag blir irriterad på alla grejer, på att hon använder flera kläder samtidigt, på att allt är överallt. Men i nästa sekund tänker jag att hon är precis som jag när jag var liten, precis.

Helt slut

Det känns som att jag har sprungit ett maratonlopp det här jullovet. Men det har jag ju inte när jag tänker efter för jag har ju sprungit jätte lite. Fast det var mitt nyårslöfte att fortsätta springa. Jag har ju bloggat istället. Man måste ju leva och inte styras av den här apparaten. Jag har lagt mig sent och avslutat kvällarna med att läsa andras bloggar. Så har jag inte kunnat somna för då har jag blivit pigg igen. På morgonen har jag försökt gå upp lite tidigare för att skriva innan barnen vaknar. För hur skulle det se ut om barnens mamma satt vi datorn jämt? Men det är ju svårt att hinna bli klar innan de vaknar och ibland kommer man på någonting mitt på dagen när de definitivt är vakna. Och så sitter man där hela tiden känns det som. Tycker jag om mig själv nu? Jag vet inte riktigt. Lite mer balans i tillvaron behövs nog för mig. Kanske helt enkelt en vardag med lite biblioteksarbete. Men jag längtar inte riktigt. Jag har vant mig nu att sitta här och laga mat med andra handen

Idag kom de fast för 6 år sedan

Idag blir de 6 år och det är jätte roligt. De är friska, glada, sociala, arga, vetgiriga och allting om vartannat. Men det finns lite vemod någonstans i bakhuvudet över alla bilderböcker som de har vuxit ifrån, låtsaskompisarna som de inte har längre, bokstäver som de inte kunde säga förut, alla små skor och små kläder som de definitivt vuxit ur, luciafirandet på dagis som var det sista ja allt sånt där.

När vi skulle göra ultraljud för lite mer än 6 år sedan så mötte vi en familj från dagis som väntade tvillingar. De hade fått veta det redan i tolfte veckan. Nu möttes vi i väntrummet på ultraljudsavdelningen och de skulle göra ett till ultraljud och vi skulle göra vårat första, nu i nittonde veckan. Min mage var ungefär tredubbelt så stor som hennes och hon skämtade om att vi kanske också väntade tvillingar. Jag hade ingen tanke på det och fick det inte heller när hon sa så. I min värld fick man ett barn i taget, högst.

Så fick vi komma in och barnmorskan svepte över min mage med den där ultraljudsgrejen och så sa hon: Nu ska ni få se något roligt. Här är ett huvud och här är ett till. Och nu måste jag se om det finns något fler. Men det fanns det inte och det kändes som att det räckte med två, helt klart. Något annat hade varit helt tokigt. En chock kan yttra sig på många sätt, min chock gjorde att några av mina första ord var: Då måste vi ju köpa en ny bil. Jag skäms fortfarande, varför sa jag så? Barnmorskan skrattade och sa att det brukar pappan säga. Till mitt försvar kan sägas att vi precis fått mina föräldrars gamla bil och jag var så glad för den. För länge hade min man gått och smitt planer om att vi borde köpa en bil. Och jag tyckte bara att det kändes som en ovanligt tråkig och dyr utgift så jag var så himla lättad över den där gamla volvon vi hade fått.

Vi trodde förstås att de skulle komma för tidigt men jag gick tiden ut. Till slut kunde jag nästan inte gå ut. Inte för att jag inte kunde gå utan för att alla kommenterade hur jag såg ut. Jag trodde inte att jag var så känslig för det , men det var jag. Man brukar inte kommentera människors storlek men när man är gravid så känns det som att man plötsligt blir allmän egendom. Nästan hela graviditeten läste jag en bok som handlar om att få tvillingar om och om igen. Jag älskade den men jag hade lånat den på bibblan så jag fick låna om den hela tiden. Som tur var var det inte direkt något tryck på boken. Jag hoppas att den finns kvar för jag vill gärna läsa om den någon gång.

Så kom de den 5 januari först flickan och en halvtimme senare pojken och båda mådde bra. Jag var helt euforisk över att båda mådde bra, att det gick vägen. En tvillinggraviditet är väldigt kontrollerad, ultraljuden avlöser varandra och fast man kontrolleras för att inget ska hända så blir det nästan så att man själv oroar sig mer. Men det gick bra och till BB kom sedan storsyskonen och sprang i korridorerna och jag förstod att det skulle bli tufft.

Jag träffade en gång en 80-årig tant när jag var ute och gick med mina tvillingar som själv hade fått tvillingar för ungefär 50 år sedan. Jag berättade för henne om att vi var tre familjer på dagis som hade fått tvillingar inom 6 månader. De vi mötte på ultraljudet, dagisfröken som fick sitt fjärde och femte barn och vi som fick vårat tredje och fjärde. Hon sa att det måste vara ett tvillingår i år. Ja, jag vet inte om det finns något sånt. Jag var nästan benägen att tro det då eftersom det var så osannolikt att alla vi fick tvillingar.

Och idag blev de 6 år och de är bestämda på att de vill ha Pannkakstårta (det blir premiär) och till middag prinskorv och äggröra till storebrors förtret. Men det blir det.

En lite bättre morgon

på nästan alla sätt och vis. Jag har sovit mer, barnen la sig lite tidigare igår kväll och jag fick se andra delen av Jane Eyre. Det enda orosmolnet var den äldsta dottern som skulle till tandläkaren i morse och skrek och grät och inte ville dit. Vi tänkte att hon nog piggnar till, för i natt har hon verkligen sovit, som en stock. Men så började hon klaga på ont i nacken och ont i huvudet och då började oron gnaga i mig. Vad har hon fått nu, något allvarligt? Ett ord om nackvärk och min fantasi börjar verkligen rusa iväg. Min man satt helt lugnt bredvid och viskade: Hon är bara trött prata inte om det. Han oroar sig aldrig och jag alltid. Så är oron fördelad i vår familj. Jag sitter ofta med någon Läkarbok i handen och slår upp olika hemska saker. Det borde jag verkligen sluta med, det är inte bra för någon.

Det jag skulle säga var att det ändå var en ganska bra morgon för jag har sovit och vaknat i hyfsad tid och igår var vi på 50 årskalas och blev bjudna på en jätte god buffé. Vi slapp laga mat och det var helt otroligt skönt. Om man kan gå in i någon slags matvägg så har jag gjort det andra halvan på det här jullovet. Vad ska vi äta, vad ska vi äta? Vet inte , har ingen aning. Så får vi gå på kalas två hus bort och äta något som någon annan har lagat. Jag kände att jag hade kunnat sitta på en stol i timmar och äta, det var så ljuvligt. Men så kom verkligheten i kapp. Dottern som hade haft två övernattande kompisar natten innan var helt slut redan klockan 7 och ville hem. Men min man gick hem med tre av barnen och jag fick vara kvar ytterligare en timme med yngste sonen. Han stod som fastvuxen vid en godisskål och jag bara satt på min stol och drack lite vin och tittade på folk. Och idag ska vi på badhuset för det har vi lovat.

En dålig morgon

kan det kännas som när det inte finns riktigt kaffe utan bara neskaffe. En sån morgon var det idag. Jag behöver riktigt mycket kaffe för att vakna till på morgonen. Jag tror kanske inte att det är särskilt sunt, men känns bara så rätt när man är så där trött, seg och nyvaken. Men den här morgonen blir det en kopp neskaffe. En son sover hos en kompis och två kompisar till dottern sover här. De hade svårt att somna, och vi som hade tänkt lägga oss tidigt, fick istället sitta med grusiga ögon i soffan tills de somnade. Så med lite för lite kaffe och lite för lite sömn så vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den här dagen. Badhuset tycker det barn som alltid stiger upp först. Badhuset, orka??

Sytt

Det här lyckades jag sy ihop i år. Det är sånt här jag vill göra mer 2008. Plus att jag vill fortsätta springa och bli bekväm med bloggandet. Och lite fler saker som att hålla mig lugn mitt i ett kaos som det ofta är här hemma.

Inte utan min klubba

Jag har blivit en idrottsförälder. Vi har minst en match vi måste ta oss till varje helg. Vi är 6 personer, två katter och 7 innebandyklubbor. Jag tror jag aldrig ser min son utan klubba längre. Och jag som inte ens tyckte att det var en sport, men jag får väl ändra mig. Men egentligen gillar han fotboll och basket mer, säger han iallfall. Klubborna, de står bakom hans dörr, på hallgolvet, i vardagsrummet och lite varstans. Och så har han ett mål ute som han tränar på och så önskar han sig alltid en ny klubba, säger han i allafall . Var ska han ha den då och när ska han använda den? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag vill att inga tränare ska toppa lag, att inga föräldrar ska skrika olämpligheter vid matcherna och att vi inte ska smutsa ner naturen allt för mycket när vi kör till och från alla matcher med våran skruttiga bil.

De fyller år

Skidutflykten blev av i går även om barnen var lite dagen efter. Och nu så var det dags att handla presenter igen. Det är jag inte alls sugen på, men nu har vi två här hemma som blir 6 om några dagar och så blir grannen 50. Jag känner en enorm köptrötthet så här efter jul. Ändå hade vi handlat mindre julklappar än vi brukade. Det blev faktiskt lagom för första gången i år. Han som snart är 6 och som var den enda av barnen som inte hade skrivit någon önskelista och inte heller uttalat en enda önskan, sa efter ett tag på julafton, att nu räcker det. Var kommer han ifrån? Jag hoppas att hans inställning ska sprida sig här hemma.

Och nu ska han och hans syster fylla år och det känns som att vi inte längre har några småbarn. Tiden med de har verkligen rusat iväg. Jag tror att det går dubbelt så fort när man får två på samma gång och så hade vi ju en 4 -åring och en 3-åring hemma. Jag hade inget fast jobb och fick tidigt gå in och jobba på kvällarna och min man hade också precis börjat att jobba. När de två äldsta kom var vi båda studenter och läget var ett helt annat. Fast vi har jobbat deltid båda två under de här åren så känner jag ändå att jag skulle velat haft ännu mer tid. Det är ju lätt att vara efterklok, men jag önskar att tiden med barnen inte ska stökas undan. Ibland känns det som att det finns en sån inställning i samhället att allt är bråttom. Det är bråttom att jobba och samla pensionspoäng från det att man gått ut skolan. Det var en man som ringde från banken och ville boka en sån där pensionsträff med mig för ett år sedan ungefär. Ja, det går väl bra, sa jag. Det var en fredageftermiddag som vi skulle träffas för då är jag ledig. Men ju mer jag tänkte på det desto mer irriterad blev jag. Är det verkligen det jag ska ägna min lediga halvdag åt? Jag ställde in träffen. Jag vet att man borde, men samtidigt kan jag inte ordna allt nu som småbarnsförälder.

Vad jag gjorde, inte gjorde och alltid gör

En liten sammanfattning över 2007.

För första gången har jag sprungit ett helt år. Det har varit tungt, särskilt nu på slutet i halkan och mörkret, men jag har ändå fortsatt. Det tyder på, vågar nästan inte uttala ordet, men det kan eventuellt kanske tyda på att jag har blivit en löpare.

Kan fortfarande inte lämna in DVD- filmer i tid. Sist fick vi betala hur mycket som helst. Vi bestämde oss för glömma siffran, skammen, ja allt. Låneböcker går det bättre med sedan jag själv blev personal.

Vi har fjällvandrat i Abisko. Det var andra gången i mitt liv som jag fjällvandrade och första gången i barnens liv. Jag blir glad när jag försöker ge barnet något som jag egentligen inte kan och inte vet något om men som jag så gärna vill att de ska ha med sig.

Vet fortfarande inte egentligen var jag vill bo och vad jag vill jobba med. Men här bor jag i alla fall tillsammans med en snabbväxande Poppel som snart tar över allt.

Jag har skaffat mobiltelefon fast jag inte hade tänkt ha det någonsin. Jag hade en idé om att jag skulle leva livet utan. Fortfarande är det nästan bara min man och min son som kan numret och det känns bra. Vad som är än värre är att min son fick mobiltelefon fast jag inte på några villkor ville det. Jag spjärnade emot, men han grät och sa att alla andra har. Vi försökte ändå säga nej, men vi vek oss tillslut.

Fick iväg julkort för första gången på, jag tror, 10 år.

Jag hade bestämt för att vi skulle äta väldigt lite rött kött och mycket annat nyttigt istället, som fisk och vegetariskt. Det gick inte riktigt så bra. Fler bra recept som alla barnen gillar behövs.

Tycker fortfarande att det är jobbigt när barnen ska sova över hos kompisar. Jag skulle vilja fråga om de har brandvarnare, men jag får inte för min man.

Deltog i ett millopp för första gången och blev nästan sist. Men det gjorde inget tyckte jag. Som man brukar säga till barn, att det är huvudsaken att de är med och inte hur det går. Lite så var det för mig.

Jag var på bokmässa i Göteborg. Jag var hemifrån i fyra dagar och jag flög. Det kanske låter knäppt att jag inte har varit ifrån familjen så länge sedan jag fick barn, men det har jag inte. På hemvägen säger piloten att planet är för tungt och som laxen på löken eller löken på laxen (jag är väldigt dålig på ordstäv) att de flesta väskor var kvar i Göteborg. Jag tänker att han gärna får slänga ut alla väskor bara jag får komma hem.

Vi umgicks verkligen alldeles för lite med folk.

Jag har köpt tyger i många år. Men jag har knappt sytt någonting alls. Och jag är verkligen inte bra på att sy. Men jag glömmer det när jag ser något fint tyg. Men nu har jag sytt två grejer på bara ett par månader. Och jag tänker att det kanske bara är början. Jag har bestämt mig för att det bara är början.

Nu vill inte barnen att jag ska sitta här längre. Hon som snart är 6 år säger: Måste du alltid tala bloggska?
PS Varför en del av texten blev pytteliten förstår jag inte alls.

De slåss

Jag vaknar av att barnen slåss i min säng. Hur mycket är klockan? Är hela dagen förstörd? Har alla vaknat klockan sju och lagt sig vid halv ett? Men klockan var halv tio och alla gick upp. Nyårsafton blev väl så där, lite smågrinig faktiskt. Men vi spelade spel och tittade på film och hade det rätt så bra ibland. Vi tittade på Hoppet om en pojke som kommer hit till Sverige som flykting med sin storebror som är stum och hans stora idol är Kajsa Bergqvist. Lite svår för våra minsta men vi 4 större tyckte att den var riktigt bra och gripande. Tre gånger under kvällen sprang vi ut för att titta på raketer men vi såg inte så många. Och det kändes rätt bra, tycker jag, även om barnen blev lite snopna. Men eftersom alla i år, puh, var vakna till 12 så fick de ju se hur mycket som helst då. Skidor och varm choklad skulle det ju bli igår. Det blev det inte kan jag säga. Det börjde droppa in kompisar till de två äldre och min man fick åka ut i omgångar med barnen. Vad är det med oss? Vi har väldigt svårt ibland att säga nej och istället ändrar vi på alla planer. Det kanske vore något att träna på det här året. Nu säger jag det. Vi ska åka skidor och dricka varm choklad. Om vi låser ytterdörren och drar ut sladden till telefonen så kanske.