I natt kom magsjukan

I natt kom magsjukan till den här familjen också. Äldsta sonen kräktes på natten och nu ligger han och ser Simpsons och skrattar. Jag tror att han håller på att bli bättre. Våra magsjukor brukar gå över fort, men vi får alltid en per år minst. Men det får vi stå ut med och det gör vi, men just den här dagen och helgen passade det riktigt dåligt. Ikväll ska 9-åringen ha kalas på badhuset för kompisarna och eftersom vi inte har någon barnvakt så skulle hela familjen följa med. Det är första gången vi ordnar ett sånt där kalas som inte är hemma och som kostar en massa pengar och nu ligger magsjukan och lurar runt hörnet. Tänk om födelsedagsbarnet blir sjukt då blir hon så ledsen för hon har längtat så enormt efter det här.

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag tyckte jag verkligen var extremt fjantigt länge. Jag stod liksom över sånt krafs, men vad händer? Jo för 9 år sedan promenerade jag och min man mot förlossningen en söndagmorgon vid sjutiden. Värkarna hade satt igång och det var väldigt likt första gången, men något intensivare. 11.30 föddes hon söndagen den 14 februari, min förstfödda dotter. På väg till förlossningen säger min man att det nog är en pojke ändå. Men, säger jag, du kan ju inte ändra dig nu. Jag trodde själv att det skulle bli en pojke, men han hade hela tiden trott på en flicka. Man ändrar sig inte då, så där hastigt och lustigt. Han fick snällt ta tillbaka det och så kunde vi fortsätta promenaden.

Och det blev en flicka. Hon föddes på en söndag och det tyckte jag var roligt och magiskt för det gjorde vår förste son också. Och så känns det lite magiskt med söndagsbarn när man har läst Maria Gripe när man var liten. Det som förvånade mig sedan var att nästan allasom vi mötte när vi sa vilket datum det var som hon kom: Åh hon föddes på alla hjärtans dag. Alla visste vilket datum det var, förutom vi, tror jag. Men nu fullkomligt frossar vi i hjärtan på alla hjärtans dag. Man kan ju ändra sig. Och för oss har ju faktiskt alla hjärtans dag en alldeles särskild betydelse.

Glömt vad som var så underbart

Jag har tappat all inspiration. Jag har glömt vad jag tyckte var så underbart med att skriva här. Nu har det blivit som en plikt och vem får mig att känna så egentligen? Bara jag själv. Men det är ju så att jag själv vet hur glad man blir varje gång det har skrivits något nytt på de bloggar man läser. Och jag ville så klart vara en sån som skriver mycket och ofta, men nu inser jag att det är jag inte. Jag hinner inte ens skriva en gång om dagen. Och nu måste jag landa i den insikten för jag vill nog fortsätta med det här ett tag till iallafall.

Min son vill följa med en kompis till fjällen, 40 mil eller 60 mil eller vad det nu är, men otroligt långt. Idag presenterade han idén, två veckor innan sportlovet när de ska åka. Kompisens föräldrar känner jag knappt och min son har som mest sovit borta en natt i sträck och hemma hos kompisen har han kanske varit tre gånger i sitt liv. Jag sa nej och sonen är jätte ledsen och besviken. Men jag fixar inte att säga ja. Men när ska jag börja säga ja till såna här grejer då? Det kanske var nu jag borde ha sagt ja, men det känns ju inte rätt. Att ha små barn är verkligen en grej men att ha stora en helt annan för det är ju då du ska börja släppa taget. Det är då du ska kunna säga ja eller nej och ta konsekvenserna av ditt beslut.

Jag har typ gått

Idag har jag gått flera mil, minst. Jag har gått till dagis och det är inte nästgårds om man säger så. Från dagis till sonens skola för han hade glömt nyckeln. Från skolan till stan för att köpa födelsedagspresent. Från stan till bussen som tog mig till jobbet. Från bussen till jobbet. Från jobbet till bussen. Från bussen och hem. Hängde ni med? Ja och så var den här dagen förbi eller jag tror förresten att det ligger en semla och väntar på mig här hemma någonstans. Och jag känner att jag är värd den.

Fästa trådar och lekta lekar

Nu har jag varit på syjunta och fikat och lappat och fäst några trådar. Det blev jag och hon som vi skulle träffas hos, ingen annan kunde komma. Den här syjuntan håller sakta på att suddas ut. Men vi hade det mysigt bara vi två också. Hur gör man förresten för att hålla liv i en syjunta? Halsduken på bilden är nu klar, det som var kvar var trådarna som jag inte hade fäst efter att jag stickade den för ungefär tre år sedan. Ibland blir det där sista inte riktigt färdigt, det gäller mer än halsduken.

Här hemma hade det lekts olika lekar när jag kom hem. Jag blev glad när jag såg det för det var mina pojkar som hade lekt med varandra. Båda de är svaga för att sitta vid datorn så att se att de hade grejat så här mycket var ju skoj. Men de kan inte riktigt förklara vad det är. Och utanför huset står numera den här. Den första för i år och vem vet om det blir någon fler för den här vintern är hur konstig som helst. Igår regnade det.

Jag vill och du vill kanske något annat

Jag vill gå på en promenad i dag. Sonen ska träna basket, spela innebandymatch och så vill han åka slalom. Dottern vill åka slalom och gärna ta med en kompis. Yngsta dottern vill till Barnkulturcentrum (ett ställe där man kan klä ut sig, pyssla och fika) och yngsta sonen vill också till slalombacken säger han, men jag vet att han helst vill vara hemma.

Min man sover än men jag vet att han vill springa och säkert städa. Och så måste vi dela ut födelsedagsinbjudningar till kalaset nästa helg för då blir en åttaåring nio. Sen vill jag äta en riktigt god middag som går snabbt att laga men som alla älskar. Sen vill jag inte alls se melodifestivalen för jag har bara tröttnat på det. Det blev så jobbigt när de införde alla deltävlingar. Men det vet jag att barnen vill se.

Hur många timmar har den här dagen? Vad kommer vi att göra? Och så kan det vara ganska härligt att nästan inte göra någonting

Som fredag

Det här har varit en väldigt vanlig fredag. Jag tänker att så här brukar jag känna mig på fredagar. Jag älskar fredageftermiddagar för jag slutar tidigt och jag går hemma med tvillingarna ett tag innan de andra kommer hem. Jag dricker en kopp kaffe och letar i skåp och lådor efter något gott. Sen så kommer fredagkväll och då blir det lite småjobbigt, för inte är jag särskilt pigg då. Och ikväll skulle vi se Lets dance och jag har svårt för det. Jag har svårt för nästan allt som går på andra kanaler än ettan och tvåan. Jag är så gammeldags när det gäller vissa saker.

Vi var förresten också på en Suzukikonsert efter middagen idag och såg en massa barn från 5 till 15 år spela fiol. Det var otroligt gulligt. Men sen åkte vi hem och det var fredagkväll med fredagsmys och Lets dance. Såna här kvällar känner jag att det vore skönt att vara utan TV. Tänk om vi läst böcker istället, spelat spel eller vad som helst, bara inte jobbiga TV- fyra. Sen har de ju nästan inget på sig. Jätte jobbigt tycker jag. Fast barnen sa att killarna har ju på sig ordentligt och det var ju bra iallafall. GRR!

Idag slalom

Jag har kommit ut på andra sidan, tror jag iallafall. Förkylning har åtminstone backat några små steg. Så skönt. Men jag var lika arg som igår. Finns ilska med i den vanliga förkylningsbilden? Jag hade lovat att vi skulle åka slalom idag men glömt att det var ett föräldramöte samtidigt. Så min man gick på föräldramötet med vår 6-åring som helst är hemma och verkligen inte har någon längtan ut i en slalombacke, speciellt inte efter middagen en helt vanlig dag. Han och den andra 6-åringen har förresten inga slalomskidor och inte jag heller.

Men jag och tre barn och en kompis till barnen åkte till backen. Oj vad de åkte, det var helt fantastiskt att se fast de knappt kan svänga. Det var skidskola samtidigt och jag hörde att de sa till skidskolebarnen att de skulle åka som glasstrutar. Så då ropade jag det, speciellt till åttaåringen: Åk som en glasstrut. Okej sa hon och förstod inte hur jag menade. 6-åringen som inte hade slalomskidor hade på sig längdskidor och har gått upp och åkt ner i backen säkert 50 gånger i kväll. Hon kan inte vara släkt med mig. Eller det är klart hon är och jag blir alldeles lycklig över att hon aldrig tappar modet.

Om jag hade varit en tecknad serie

Jag fortsätter att vara alldeles förkyld och på väg till jobbet hamnade jag bakom en plogbil. Då börjar jag gråta, tårarna bara sprutade. Jag borde ha varit hemma, men jag är så dålig på det när jag är sjuk. Låter det alltid gå för långt och det hade det gjort idag. Oj vad jag grät bakom den där plogbilen och varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag visste att jag borde köra om, men det tycker jag inte om. Jag tycker att det är obehagligt och undviker det helst. Jag kanske inte borde ha körkort men det har jag. Men jag tänkte att nu sitter alla i sina bilar bakom mig och är jätte irriterade och så grät jag ännu mer. Men jag grät nog också för att jag var så himla trött och hade varit det länge och ändå måste gå upp varje morgon och jag grät för att jag var förkyld, för att jag jobbar två mil utanför stan, för att jag inte längtade till jobbet, för att hellre ville stanna på dagis med barnen, för att jag lyssnade på Sofia Karlsson när hon sjunger Balladen om briggen Bluebird från Hall. Ja allt sånt och lite till.

På jobbet var jag sedan jätte irriterad på alla fast jag inget sa men det sipprade säkert ut någonstans. Jag blev irriterad på en man som pratade jätte mycket, på en annan som ropade att de här flickorna behöver hjälp precis när jag höll på att hjälpa en annan och så höll det på. Allt jag ville var att bli lämnad ifred och annars längtar jag efter att få frågor och att få hjälpa till, men inte idag. Tänk om låntagarna hade kunnat läsa mina tankar, om jag hade varit en tecknad serie. Då hade jag verkligen skämts.

Men dagen hade faktiskt nästan ett lyckligt slut. Jag hade ju faktiskt en träff på ett café med två kompisar som jag sällan träffar. Min man gav mig en ipren och en alvedon och efter ett tag blev jag riktigt pigg och kunde gå iväg och träffa mina kompisar. Vi hade det så mysigt och all ilska och alla tårar försvann. Jag bara måste göra sånt lite oftare.

Om snor och sånt

På tisdagar då måste man vara pigg, iallafall om man bor i den här familjen. Helst redan när man stiger upp klockan halv sju och sedan hela dagen för då händer allt. Men jag är ju jätte förkyld och det är snor överallt till och med uppe i pannan känns det som. Och jag vet inte om jag orkar mer ikväll. Men jag måste egentligen läsa lite mer på sagan jag ska berätta imorgon. Såna här dagar, när någonting händer hela tiden och man måste planera i minsta detalj för att få det att gå ihop, då riktigt känner jag hur hela kroppen protesterar.

Men så på fiollektionen, som var precis efter innebandyträningen och precis den tiden vi brukar äta middag på, fick tre av mina barn följa med, för den fjärde hade ridning och åkte med en annan familj och min man jobbade till nio. Vi hoppade helt enkelt över middagen och köpte varsin macka och yoghurt i fiket på skolan där vi spelar fiol. Jag trodde inte man fick göra sånt, att alla skulle skrika av hunger, men det gick hur bra som helst. De fikade bara lite extra innan de gick och la sig. Men iallafall in på fiollektionen kom en pappa med två små barn, alldeles svettig och rödblossig och han är alltid lite sen, lite andfådd och lite stressad. Och plötsligt kände jag att jag har det ganska enkelt för mina barn är faktiskt lite större nu. De satt helt lugnt och läste alla tre under hela min 40 minuters långa fiollektion. Jag fick lite perspektiv och det behövde jag idag. Och det enda jobbiga just nu är egentligen är det här himla snoret som har ockuperat mig.

Tomtebloss på en söndag

Barnen firade att katten var hemma med tomtebloss. Hela familjen var engagerad i hennes plötsliga frånvaro. Sedan åt vi kladdkaka och det blev en rätt så bra söndagkväll även om tanken på att det snart är måndag låg och skvalpade i bakhuvudet, fast kanske mest hos mig och inte så mycket alls hos barnen som nog lever mer i nuet.

Gråt

Jag såg ett så bra program på TV igår. Det var klockan åtta och då ska min son se Sportnytt på fyran och sedan Sportspegeln på SVT, men jag fick se mitt program. Han var så snäll. Jag tiggde och bad inte ens. Jag blev så glad för jag hade läst om det i tidningen på morgonen. Det handlade om en kvinna som förlorat sitt förstfödda barn i en båtolycka den dagen han fyllde 10 år och hur de sedan inte pratat om honom förrän 30 år senare när hon drabbades av bröstcancer och allt som legat inom henne kom upp till ytan. Den var så stark. Se reprisen om ni missade den, för de brukar väl sända dokumentärer i repris. Det hoppas jag att de gör. Jag fick gråta som vanligt. Jag gråter mer än jag skrattar känns det som. Det är nog inte bra, men behovet finns hos mig. Det har alltid varit så. När jag var yngre satt jag också och såg såna starka dokumentärer och grät eller läste sorgliga böcker. Och det gör jag än.

Ingen kattmänniska

Vi har två katter, men egentligen är jag ingen kattmänniska. Inte för att jag inte tycker om de för det gör jag verkligen. Men jag tycker inte om att inte veta var de är. Hankatten är bara runt huset och på andra sidan gatan. När jag joggar i väg och ska svänga bort från vår gata då brukar han stå och yljama så han behöver man inte oroa sig över. Men så är det honkatten. Hon är den keligaste katt vi någonsin haft. Hon hoppar upp och sätter sig i famnen frivilligt. Hon umgås också med flera grannar här på gatan, går in och småmyser lite med några utvalda. Men hon går betydligt längre bort än den andra och någon natt har hon inte kommit hem. Det gjorde hon inte i natt heller men inte heller på morgonen, inte på dagen men nu klockan sju står hon plötsligt i vårt kök och ingen vet var hon kommer ifrån. Som jag har hunnit oroa mig under dagen. Nä jag är egentligen ingen kattmänniska för jag vill faktiskt veta om de ska komma hem och gärna när. Min man är likadan han går och letar när hon inte kommer hem. Visst skulle vi ha hund istället? Men nu är de ju inte utbytbara förstås.

NU

Ja, jag är utvilad om än väldigt förkyld. Min förklyning gick in i en ny fas när min man reste bort. Det var kanske allt tungt ansvar som låg på mina axlar som framkallade det.

Jag vaknade i morse av riktiga mardrömmar. Jag hade drömt om min mamma på ett otäckt sätt och när jag vaknade tänkte jag på att jag inte hade pratat med henne på en månad. Våran relation är tyvärr inte okomplicerad, men jag önskar så att den vore det. Jag önskar att hon var den som jag kunde ringa och be om goda råd och om stöd när det är tufft. Men idag bara måste jag ringa.

Och så vaknade jag av att jag tänkte på det här huset. För mig har det ju varit viktigt hur jag bor, hur det ser ut men jag har nästan gett upp lite inser jag. Jag blev ledsen av att tänka på att saker inte blir klara här hemma. Jag glömmer bort det emellanåt, men inte idag och jag tänkte att nu tar jag tag i det. Nu rensar jag och slänger, nu lagar vi taket i källaren, nu hänger vi upp tavlorna, nu tar vi hit en plåtslagare som kan göra klart fläkten i köket och en elektriker som kan laga trasiga uttag så vi till exemepl kan få upp en till lampa i hallen, nu skaffar vi ett soffbord, nu målar vi det skamfilade skåpet. NU.

På spåret

På väg hem från dagis säger min yngsta dotter: Du måste lova att jag får se På spåret idag. Men brukar du se det, sa jag. Ja och nu är det sista avsnittet. Herregud min 6-åring följer På spåret utan att jag visste om det. Vad gulligt på något vis. Hon och alla som nog är lite äldre.