Om sol och kött

Det är sol igen här. Vi har levt i dimma sen förra söndagen och plötsligt kände jag mig gammal. Jag har tydligen blivit en sån som blir påverkad av vilket väder det är. Jag blev lite nedstämd i söndags och kunde inte riktigt ta mig för saker och den känslan har funnits kvar lite hela den här veckan. Men nu är solen framme, vilken lättnad. Jag trodde inte jag skulle skriva om vädret, men nu har jag gjort det, vad blir det nästa gång för otroligt spännande jag skriver?

Igår gjorde vi en middag helt efter äldsta sonens J önskemål. Köttbit, potatiskroketter och en god sås efter hans önskemål och sallad efter vårt önskemål. Vi hade varit på utvecklingssamtal och blivit så där otroligt stolta som bara föräldrar kan bli. Det är inget man egentligen kan dela med någon annan för då skulle det kunna uppfattas som skryt eller nåt. Men vi var två föräldrar som här hemma efter samtalet var tårögda. För mig blev det som en lättnad efter all oro jag har känt för dottern.

Men sen kunde jag inte sova och det känns som det var p.g.a. den där köttbiten. Jag har undvikit köttbitar de sista åren, iallafall rött kött. Fast vi äter förstås en del köttfärs, men väldigt lite annat rött kött. Det känns som att det är särskilt svårsmält, som att jag bara vill äta soppa resten av helgen och som att jag ska sluta med den där typen av kött helt och hållet. Ett tag hade jag bestämt att vi högst en gång i veckan skulle äta köttfärs, korv eller liknande och de andra dagarna äta vegetariskt, fisk eller kyckling. Men det är så svårt att genomföra såna saker när man har barn. För godast av allt tycker de forfarande att till exempel köttbullar är och grymtar gärna lite missnöjt åt fiskrätter coh åt vegetariska rätter. Och det är så himla skönt när de tycker att maten är så där jätte god. Men jag tror att jag får kämpa vidare med mina försök.

Bibliotek

Jag var på så bra föreläsning idag som handlade om Idea Stores, en ny sorts bibliotek som finns i en stadsdel av London. Jag blev så inspirerad. Besökstalen hade fördubblats, det viktigaste var nästan placeringen av biblioteken, de måste ligga där folk kan göra andra ärenden också till exempel handlar, går på apoteket, besöker banken, går till sjukhus. Och de hade så mycket olika kurser på biblioteken och det fanns inga regler uppsatta på de biblioteken. På två av dem fanns caféer och då fick man förstås sitta vid borden på caféet och dricka sitt kaffe, men man fick också ta sin kopp och gå runt i biblioteket och titta på böcker och sitta vid datorn. Precis som man gör hemma. Underbart.

Hoppas att ni lånar böcker på bibliotek. Det finns så många bra böcker och speciellt böcker för barn och unga. Tänk om de var så när jag växte upp.

Och så är det fredagkväll och vi är så trötta.

Egna väckarklockor

Jag börjar inte förrän 10 idag för jag ska på en kort kurs idag istället för att åka mina 2 mil till jobbet. Jag har haft en dålig jobbvecka fast jag har gjort ganska mycket på jobbet. Det hänger inte alltid ihop det där med om man gör mycket eller lite på jobbet, om det känns som en bra vecka, inte för mig iallafall. Jag vill känna den där glädjen på jobbet. Men egentligen är det kanske för mycket begärt för det gör jag ju inte hemma heller jämt.

Nu har de äldsta barnen egna väckarklockor och de är riktigt stolta, men de flyttar sig under natten till en mycket mysigare och mer befolkad säng och då blir ju klockorna kvar vid deras egna sängar. Hur gör man då? Mitt förslag är att när de vaknar mitt i natten, på väg någon annanstans, tar tag i klockan bär med sig den. Kanske för mycket begärt? Sonens klocka ringde halvåtta i morse, men då var han redan uppe för vi hade väckt honom. Men det verkar som att planen var att gå upp halvåtta, jag vet inte om det var en så bra plan, kanske lite tidsoptimistiskt. Men det är vi ju i den här familjen.

Den tunna gränsen mellan tröst och oro

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet och lyssnade på Allan Edwall när han sjunger sina visor. Jag kom på mig själv med att sitta och le alldeles för mig själv fast det är en massa vemod i dem. Och så tänkte jag att om jag är en sång så är jag nog en sån där visa. Och härom veckan såg jag filmen Juno som var så bra. Se den om ni inte har sett den! Den handlar om en 16-årig tjej som blir gravid. Jag kanske skrev om den förut, jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg. Men när jag tänkte på Allan Edwall, så började jag tänka på den filmen, jag vet inte varför. Men som hon var skulle jag gärna velat vara som tonåring. Så modig, stark, mjuk, fördomsfri och originell.

När jag kom till dotterns skola så fick jag höra att hon hade blivit arg och kastat något legobygge i golvet och sen var det något med någon kompis som det hade blivit knas med. Igår var min man på utvecklingssamtal och allt var så bra. Det går så bra i skolan och annars också för henne. Det enda är att hon har så svårt att sitta still, det liksom kryper i henne, men hennes fröken sa att det är så för några i varje klass och hon hade själv varit så. Det var lugnande och tröstande ord. Så från tröstedag till orosdag. Jag kunde inte själv sitta still när jag var yngre så jag vet hur det är, men jag oroar mig ändå. Så oroar jag mig för kompisar och att hon prövar gränser fast allra mest här hemma. Det lilla hon gjort i skolan idag, som de nu tyckte var avslutat, växer inom mig till ett enda orostrassel. Hur ska det bli? Kommer det att bli bra? Kommer hon att bli ensam? Hon älskar att vara med grannflickan, det är en tröst såna här krångeldagar.

Hon har svårt att gå upp på morgonen också och idag ska hon få en egen väckarklocka och hennes storebror som också börjar vara rejält morgontrött. Jag tror på att omfördela ansvaret lite här hemma. Hon önskade någon med någon DisneyNallepuh och det får det bli bara hon kommer upp.

Kvällspromenad

Är just nu bara hur trött som helst och alldeles grusig i ögonen. Men jag promenerade till och från barnens fiollektion ikväll och det tog en halvtimme dit och en halvtimme tillbaka. Jag var så pigg efter det, jag diskade världens berg, läste saga lite här och var här hemma för olika barn och min man bakade bröd. Så mycket händer sällan på en vardagkväll hos oss. Är en promenad varje kväll lösningen?

Nu är brödet klart och jag ska äta.

Ramla av och känna sig dyster

Idag så ramlade jag när jag var ute och cyklade. Det brukar jag göra ibland för jag cyklar ofta för fort för jag startar försent när jag ska göra saker, till exempel ta bussen till jobbet. Det är nog det enda jag gör riktigt fort. Jag går jätte långsamt, men cyklar fort.

Men idag när jag ramlade var jag tyvärr inte ensam på cykeln, på barnsadeln satt min 6-åriga flicka och ramlade hon också. Det var snömodd som gjorde det omöjligt att styra cykeln. Vi klarade oss bra, men jag blev rädd och kände hur benen blev alldeles mjuka och skakiga. Det måste ha varit för att hon satt där bak och litade på att hennes mamma kunde cykla. Så kunde hon inte det. Jag kunde inte förmå mig själv att cykla igen efter fallet.

Idag har det varit en dyster söndag inom mig. Inget har jag klarat av att göra, jo lite middag lagade jag iallafall. Och inte vilken mat som helst, min 6-åriga dotters favoriträtt och de andra barnens "intetyckaomrätt", Vegetarisklasagne med spenat- och tomatsås. Ja, skrek hon när hon kände doften av lasagnen. I vanliga fall äter vi samma mat, men när de andra verkligen inte gillar och det inte går att plocka bort det man inte gillar så får de något annat istället.

Men i övrigt har jag har känt mig handlingsförlamad idag, kanske för att sportlovet är slut nu och i morgon ska alla komma i tid till alla sina ställen. Och jag vet inte om jag gillar söndagar egentligen. Vet att jag gillar flera andra dagar mycket mera. Och ute har det varit så grått.

Slalom

Igår åkte vi slalom i en backe en timme härifrån. Vi som inte har skidor (4 av 6 personer ) hyrde skidor och sen åkte vi. Hur åker två föräldrar slalom med fyra barn? Släpper taget, säger min man. Jätte svårt, tycker jag.

Vår yngste son var lite rädd, medan vår yngsta dotter direkt bara åkte. Den äldste sonen tröttnar aldrig, bara åker timme ut och timme in, medan vår äldsta dotter gärna åker , men inte fullt så länge och gärna i sällskap av någon mamma eller pappa. Och för att ta sig upp i liften behövde våra yngsta åka med oss, förutom när de åkte i barnbacken med knapplift, men det ville de ju inte göra hela tiden.

Resultatet blev bra tillslut, men vår äldste son fick vänta lite väl mycket nere vid liften på någon i familjen. Okej nästa gång släpper jag honom på egna äventyr, men man (jag) vill liksom kolla läget lite när man aldrig har varit där förut.

Förresten åkte jag skogsspår med mina äldsta barn och jag var jätte rädd. Vad har hänt, det älskade jag när jag var barn. Jag spände benen så mycket så de värkte. Vad händer när man blir äldre.

Restaurang och pennvässare

Vi har varit och ätit indiskmat hela familjen till lunch idag. Alla har njutit och ätit tills de var helt sprickfärdiga. Ingen var under bordet, eller någon annanstans, bara på sin stol. Mina barn har blivit större. Min tioåring sa när vi hade ätit klart att vi kunde väl sitta och vila oss lite efter maten. Bara en sån sak, han var inte på väg någonstans. Frys det ögonblicket, bara ett litet tag.

Jag minns när vi skulle gå ut och för första gången sedan vi hade blivit 6 i familjen. Det var också indiskmat och tvillingarna var kanske två år gamla. Då beställde vi, väntade och åt klart på en halvtimme. Det var katastrofläge, barn under bordet, över bordet och överallt fast ingen på någon stol. Då trodde jag inte att vi skulle kunna sitta tillsammans på en restaurang och ha det så bra som vi hade det idag.

Bara för att handla något, varför blir det så jämt, så handlade vi en pennvässare, en som såg riktigt bra ut. Vi har ju bara pennvässare här hemma som inte vässar. Finns det något så dåligt konstruerat som pennvässare? Så nu ska vi vässa pennor hur länge som helst.

Inne ute

Jag har trott att jag egentligen är en sån som helst vill vara inne, men går ut varje dag bara för att man förstås borde och blir pigg av det. Men jag tror att det är tvärtom, att det är ute jag mår riktigt bra och det ska vara i dagsljus. Jag och mina yngsta barn gick ut på eftermiddagen. Jag tjatade på dem för de var inte sugna, men de är ganska lätt övertalade båda två. Inte som sina storasyskon som har väldigt starka viljor.

Väl ute lekte de att de var björnar jätte länge, sedan blev det hästhoppning och sedan klättra i snöberg och sen.. Så höll det på och jag blev pigg samtidigt. Jag hade en deppig förmiddag, kände mig inte glad. Vi åt fiskbullar till lunch, faktiskt riktigt läbbigt, pärla i örat, sol som lyste på all smuts här hemma, längtan efter något annat, efter något vackert. Men nu känner jag mig bättre. Nu ska jag leta rätt på en stickning, en som aldrig blivit klar och kanske göra klart.

Hatar pärlor

Hjälp jag har ett barn som smakar på allt och hon är 9 år gammal, nja inte allt men på en del. Beror det på att hon varken sög på napp eller fingrar när hon var liten? Eller, jag vet inte. Men jag är så rädd att hon ska få något i halsen som fastnar. Men istället händer något helt annat. I morse så sa hon att det kändes konstigt i örat. Hon har haft öroninflammation några gånger, faktiskt det enda av våra barn som haft det, men det var inte så det kändes sa hon, det var på ett annat sätt. Jag tittade in i örat och ser en pärla skymta därinne. Försökte få tag i min man som faktiskt jobbar inom sjukvården och säkert tagit ut en och annan pärla från öron, men det gick inte att få tag på honom. Jag ringde till hans mobil, till sjukhusväxeln för att få tag på honom, men det var helt omöjligt.

Jag fick en tid på vårdcentralen halvelva istället, men jag var så rädd att den under tiden skulle åka längre in. Men grannen tyckte att jag kanske ändå skulle prova själv med en pincett, men jag vågade inte först, för tänk om jag skulle orsaka så att den åkte låångt in. Men han hjälpte mig att hålla i huvudet och jag fick ut den.

Hur det gick till? Det visste hon inte först, men sen kom hon på det. Hon hade hållit i pärlan och liksom bara dragit handen över örat och vips satt den fast.

För några somrar sedan satte min andra dotter en pärla i halsen, också då var jag ensam hemma. Hon hostade hela tiden men andades, men den satt fast någonstans i halsen. På väg till sjukhuset så slutade hon hosta och jag trodde att faran var över, men det var den inte. För de var tvungen att söva henne och kolla så den inte hade hamnat i lungorna. Det var min och hennes värsta upplevelse i livet , tror jag. De sa att det skulle gå fort, en halvtimme, men det tog inte halvtimme. Jag väntade ensam i ett rum och hela tiden hördes olika larm och jag trodde att jag aldrig skulle se henne mer. Efter kanske en timme kom de med henne på en säng och hon mådde bra. De hade inte hittat någon pärla och det hade tagit extra lång tid för de hade tagit dit en extra läkare som skulle kolla efter pärlan eftersom den första läkaren inte hade hittat någon. Jag tror jag slänger ut alla pärlor från det här huset nu.

Tankar på min faster och konsumtion

Jag tänker på min faster som fyllde 80 år förra året. Hon bor i en by i Tornedalen och har jobbat som lärare i hela sitt liv. Hon har aldrig själv fått några barn men varit med om att uppfostra sina syskon (9 stycken), hela byns barn och varit en närvarande faster, tror jag, för alla syskonbarnen (10 stycken), och även för syskonbarnbarnen som är ännu fler. Jag minns en gång när jag var liten och skulle lösa ett korsord och allt jag inte kunde kunde hon. Jag var så imponerad över hennes kunskap, som en riktig gammaldags skolfröken. Bara häromåret när vi var och hälsade på tog hon med sig alla mina barn i sin lilla bil och åkte och tittade på några renar. Det finns inte något som är omöjligt trots all möjlig värk och dålig nattsömn.

När min man kom till byn för första gången och hälsade på var det ingen som ställde någon fråga till honom. Jag frågade om han blev ledsen, men det blev han inte. Jag tror att man känner sig välkommen ändå, det spelar ingen roll vad du gör eller vad du jobbar med, hur gammal du är eller någonting annat. Men för någon utifrån kan det verka konstigt förstås och uppfattas som att man inte är välkommen och att de inte är intresserade. Det förstår jag verkligen och jag har verkligen inte alltid uppskattat tystnaden och bristen på frågor, men jag har vant mig och lärt mig tycka om det även om jag själv nästan är tvärtom. Vill veta, vill ställa frågor, vill se. Men jag är glad att jag fortfarande kan komma dit och hamna i en annan värld där inga frågor ställs.

Släkten är utspridd och avstånden är långa och här där vi bor har vi inga släktingar. Oj vad man kan längta efter det där självklara, som att gå in och sätta sig och bli kvar utan att behöva förklara någonting. Längtan blir ju bara värre med åldern har jag märkt.




Konstigt när man börjar tänka på någonting, det börjar med något, en detalj, och så kommer tankarna. Det började med att jag köpte två sittdynor på IM (individuell människohjälp) en vacker liten affär som finns här i stan. De som jobbar där är samtliga pensionärer och de jobbar ideellt. Där finns dukar, vantar, tygdjur, fotoalbum, gardiner och annat från olika delar av världen. Och min faster brukar beställa grejer därifrån och ge bort i julklapp, men annars handlar hon bara det nödvändigaste. Där hon bor finns inga affärer, förutom en lite ICA-butik. Hon sa häromåret att hon inte förstod varför man handlade så mycket. För henne och många i hennes generation måste det ju vara helt obegripligt hur vi konsumerar. Hur vi förnyar våra hem, vår garderob, våra apparater (vilket gammalt ord, säger man så fortfarande?). Vad är det som gör det så svårt att låta bli? Att inte hänga med? Det är när jag tänker så här jag längtar till det där pörtet (typ kök) där man sätter sig ner och blir sittandes så länge man själv vill.

Olika

Första dagen på sportlovet. Jag jobbar kväll idag och är ledig på dagen och sedan är jag ledig tisdag och onsdag och min man torsdag och fredag. Vi går omlott som vanligt och det är inte alltid lätt i en stor familj med viljor som spretar åt olika håll.

Mamma som gillar böcker, bibliotek, muséet, längdskidor och skridskor med picknick och lite pyssel och vara tillsammans.

Äldsta sonen som vill vara med kompisar och helst åka slalom.

Äldsta dottern som gillar att vara med kompisar, rida och bada.

Yngsta sonen som gillar att vara hemma jämt och inte vill göra någonting alls förutom det.

Yngsta dottern som gillar allt som jag gillar och all annan rörelse. Hennes energi tar i princip aldrig slut.

Och sen ska vi bara komma överens, fast det blir nog mycket vara hemma och leka med kompisar. Nu när barnen har blivit större är det ofta så att de flesta är mest nöjda då. Om inte annat så kan vi iallafall bada i snö, äntligen. Den är överallt, till och med som girlang på våran balkong.

Bokrea

Det finns inget vackrare och finare nästan än nya böcker. Här är alla mina bokreafynd! En del bra presentböcker. Hoppas att jag ska klara av att ge bort några.

Det finns nästan inget roligare än att läsa Lill-Zlatan och morbror Raring högt, till och med mina äldre barn skrattar. Och en bilderbok avIlon Wikland I min farmors hus slank med och henne träffade jag på bokmässan och lyssnade på. Hon var så fin och såg nästan ut som en liten flicka fast hon är närmare 80, tror jag. Ellens äppelträd gillar jag för bilderna och huset som Ellen bor i och själva äppelträdet som är helt fantastiskt. Och resten får bli bra presentböcker, eller inte riktigt resten men nästan.

Sandvargen är en högläsningsfavorit, så filosofisk och finurlig. Och så håller böckerna om Mimmi fortfarande av Viveka Lärn, jag tycker så mycket om Mimmis familj, en bra förebild tycker jag. Fast det är klart hon har inga syskon och mina barn har många syskon, men jag vill ha det så mysigt som Mimmi har, nästan iallafall.
Jag har köpt hela Skugganserien av Maria Gripe, eftersom jag läser om henne nu och tänker få barnen att läsa henne när de blir större. Ebba Och Didrik min favoritserie en gång i tiden köpte jag också i hopp att barnen ska läsa den. Ni kommer väl ihåg Ebba som var totalt underbar och Didrik som älskade Yrla och skrev Yrla, Yrla virvelflicka...Och min nya favoritbok Hemliga brev som jag vill ha hemma. Och så tror jag att barnen kommer att gilla Hunden med den blå tungan och Spökskeppet Vallona, för det gjorde jag.

Ensam

Jag är ensam inne i huset, det är jag nästan aldrig. En konstig, men ganska härlig känsla, men inne i huvudet snurrar tankarna på vad jag ska göra när jag är helt ensam hemma. Så sätter jag mig här, men det behöver kanske inte vara fel. Förresten är barnen väldigt nära, de leker ute i snön på gården för nu finns det snö, äntligen. Så ensamstunden kan bli ganska kort.

Ikväll borde jag göra något som att gå på bio eller Folkmusikfestival. Just nu vill jag, men jag kan ändra mig och tycka att jag mycket hellre äter lördagsgodis, läser och är hemma precis som alla lördagar. Varför är det där steget ut, utanför hemmet, så långt ibland?

Tankar på en lördagmorgon

Jag vet inte hur det blir med skidor idag, känslan har försvunnit. Men det är skidskytte på TV så det blir kanske skidor i någon form.

Min bokreaböcker har kommit, måste bara gå och hämta ut de.

Grannen fick en flicka igår, det sätter igång tankar. Vad länge sedan det var, vad våra barn är stora och ska vi aldrig mer ha en bäbis? Fast nu kommer vi ju att ha en grannbäbis.

Varför slutar vi inte att hosta här hemma. Vad beror den på och varför håller den på så länge??? Och varför är det värst på morgonen och kvällen?

Vi har sportlov nu, kan man säga, men jag tror ingen ännu har förstått det. Äldsta sonen vaknade i morse och sa: Äntligen fredag.

Kanske vill jag helst ligga och läsa min bok idag, men samtidigt vill jag gå ut och promenera jätte långt så jag får träningsvärk.