Rädslan fick en omgång

Min rädsla har fått sig en omgång och det gick bra.

Nu får ni skratta eller håna mig men jag måste ändå berätta vad jag gick igenom igår. Jag skulle jobba till sju på kvällen och min man jobbade till lunch. Vi möts på sjukhuset där han jobbar och där min buss startar. Han och barnen tar bilen hem och vanligtvis, som förra veckan, så gick de upp på museét och barnen gick tidsresor (barnen får klä ut sig i gamla kläder och leva som de gjorde för länge sedan) eller så har de varit hemma och lekt.

De har i alla fall inte badat för då vill jag vara med, det vet min man. Och han har försökt visa hänsyn och förståelse i många år och inte oroat mig i onödan. Men i går fick de för sig att de både skulle åka till grannens torp 4 mil från stan och på vägen bada i en sjö som blir så där tvärdjup efter en lite bit. Både bil och bad. Om man börjar tänka på vad som kan hända med en bil eller i vatten då blir man rädd. I alla fall om man är som jag.

När jag badar med barnen sitter jag som en hök och vakar över de och räknar till 4. Det är inte direkt behagligt att bada med dem, men det känns som nödvändigt för mig. Och jag blir helt tokig när jag ser föräldrar på till exempel badhuset som inte håller koll på sina barn i bassängen.

Men det gick bra, mina barn är inte ens särskilt våghalsiga och de två större är bra på att simma. Bilresan gick också bra och de är hemma nu.

Och jag är glad för att de gjorde den där utflykten utan mig för jag vill ju att de ska uppleva saker med sin pappa utan mig på hans sätt.

Sovit länge

Sedan barnen kom har jag aldrig sovit så länge som idag. Kvart över tio tog jag mina första stapplande steg ut på köksgolvet. Vart tog den här förmiddagen vägen?
Jag var bara hur trött som helst.

Idag är storbarnen borta hos våra och deras kompisar där vi också var hela gårdagskvällen och njöt. Vi åt god mat, spelade kubb och barnen bara lekte hela kvällen.

Och vi andra ska på cykelutflykt. Snart. Jag ska bara vakna först.

Regn

Herre gud det bara regnar och jag har blivit alldeles världsfrånvänd. Jag är med barnen, läser, springer, bakar bröd och jobbar. Jag pratar aldrig med någon kompis längre. Jag är en social ensamvarg, hur nu det går ihop. Jag är jätte intresserad av människor, men är gärna ensam. Men träffar jag någon så trivs jag så bra. Men ibland är steget så långt till gemenskap och så kort till ensamheten och så är man aldrig ensam i en familj på 6 personer. Aldrig.

Jag åker buss till jobbet nu på sommaren och jag läser och äter (det här får inte barnen läsa) salta godisar. Jag läser flera timmar när barnen somnar. Jag tror att man kan läsa för mycket och det gör jag just nu.

Vi gjorde så mycket på semestern så det kanske är därför jag har gått in i någon slags dvala.

Jag jobbar 3.5 timmar tre dagar den här veckan och nästa och 6.5 timmar två dagar den här veckan och nästa och jag förstår inte hur jag kan jobba mer annars. Nu har jag lite kraft kvar när jag kommer hem. Igår tog jag mig tillochmed ut i joggningsspåret när jag kom hem 19.30 men då gick det tungt.

Och det bara regnar.

Springa

Efter semesterveckor med god mat och många goda fikan spridda under dagarna i ett jämnt flöde så började jag väga för mycket. Jag har hittat min trivselvikt, tror jag iallafall. Vill åtminstone inte hela mitt liv sträva efter att väga mindre, det blir så sorgligt att ha ägnat en massa energi åt det.

Men nu väger jag lite mer igen så jag har sprungit den här veckan, riktigt långt för att vara jag. Och det går, jag kan springa långt. Jag tror bara inte det eftersom det här med att idrotta har kommit in så sent i mitt liv. Men den här veckan har jag sprungit tre milpass och staplat in i huset efteråt och trott att kroppen blivit helt stel och skadad. När jag klivit upp för trappan så har knäna värkt och axeln har ömmat. Jag vet att man inte springer med just den, men jag gör visst det på något sätt ändå. Men efter ett tag så känns kroppen okej igen.

Det är inte kul att springa, men det är intressant.

Trädgård

Efter Sundborn vill jag ju gärna ha det lika vackert här i vår vardag eller lite vackrare än vad det är nu i allafall.


Så just nu började vi med projekt bygga en uteplats, men vi kan inte bygga, ingen av oss, men nu gör vi ett försök.


Och så vill jag täppa till alla hål i rabatterna.


Och så undrar jag varför vår Krasse bara får blad och så väldigt lite blommor?

Vardag utan skimmer

Vi börjar jobba idag när andra går på semester. I två veckor ska vi göra det och dela på dagen, jag och min man. Han jobbar till 12 och jag börjar efter lunch. Jag kände mig nedstämd idag och det kan nog bero på det eller att sonen skulle på fotbolllsläger och vi andra skulle köra dit honom och ingen var på bra humör. Han var alldeles pirrig för lägret och de andra trodde att det var mitt i natten när vi väckte dem klockan 7.45.

När vi kom hem efter att ha kört dit honom och installerat honom så skulle vi äta frukost och det ville de inte ha. Jag gillar inte bröden vi har, sa en. Jag vill inte ha frukost, sa en annan. Jag åt ju lite fil innan vi for , sa en tredje. Jag kände att jag blev så arg, dumt arg, men riktigt arg. Det känns ibland vid frukosten som det är någon slags hotell där man kan välja och vraka. Det är det inte. Man får äta vad som bjuds, så tycker jag. Hur har vi hamnat i det här väljandet vid frukosten? Till lunch och middag serveras det ju en grej till alla och oftast äter alla av det som bjuds. Jag vill bort från det här väljandet nu.

Lite mer Sundborn

"Hemma hos Carl och Karin finns nuet och "det lilla livets" ögonblick framlyfta, genomlysta men utan att förlora sin gåta. Sundborn har blivit något av en vallfartsort. Att åka dit är som att uppsöka Lourdes och hoppas på att ett underverk ska ske: att alla livlösa byggnader, nedklottrade T-banevagnar och tickande miljökatastrofer ska vara borta när man kommer utanför den gröna trägrinden. Så leende som i Sundborn borde livet vara. Därför behåller hemmet och bilderna därifrån sitt grepp om oss till den dag vi tappar känslan för enkla nöjen, närhet och värme"

Ur Den lustfyllda vardagen av Lena Rydin

Mer Sundborn

Jag har läst tre böcker i går och idag och alla handlar om Sundborn och Carl Larsson och framför allt om Karin Larsson. Och i morgon när jag skriver här så tänker jag citera saker ur böckerna eller i alla fall någon liten sak som jag fastnade för. Om ni tycker att det låter tråkigt så läs inte mer för jag är fixerad.

Funderar också på att laga lite av hennes recept och flytta in alla barn i samma rum, flytta till Sundborn, sy kläder till barnen, spela mer spel, slänga ut teven, skaffa fler barn (minst tre till), börja brevväxla, vara snällare med min man, ägna mig mer åt trädgården, bygga ut huset åt olika håll, klä ut oss mer och bli släkt med släkten så jag får se hela huset och lite annat.

I morgon ska jag ge er fantastiska boktips. Och jag förstår inte, verkligen förstår inte att hon levde för snart hundra år sedan. Hon är så himla inspirerande. Är jag en bakåtsträvare? Kan vara så, men ändå inte.

Något fint

Oj jag har fått något fint nämligen en sån här av Maria på Jag blommar:

Tack det värmde alldeles särskilt bra. Nu vill jag gärna ge den vidare, men oj vad svårt det känns. Det får helt enkelt bli till alla som jag läser. Jag är alldeles mosig i huvudet efter all semester och kan inte fatta några stora beslut idag. Men till alla som jag läser ger jag denna.

Och sedan

åkte vi lite till och städade ur ytterligare några stugor och en lägenhet. Jag gillar vandrarhem mycket, men hotell är förstås lyxigare men både dyrare och inte så charmiga oftast, men om man kunde slippa städa rummen på vandrarhemmen vad glad jag skulle bli då. Tänk om man fick lägga en liten extra slant och slippa det. Iallafall om man har en stor familj och många sängar som ska bäddas och en massa mat som ska lagas och disk som ska diskas.

Så vi åkte till Falun och tog in på hotell en natt och lyxade med varmt bad och hotellfrukost som vi levde på fram till middagen. Och less på alla utgifter så uppmuntrade vi barnen att äta mycket och det gjorde de: Våfflor, prinskorvar, äggröra, fil, flingor, rostade mackor. Det var som det stora Tabberaset i Emil i Lönneberga.




Sedan Carl Larssongården. Vad fint det var. En guidad tur där som var så spännande. Barnen ville bara hem och var inte sugna på att åka dit, men jag tror att de faktiskt gillade det. Det var spännande för de att gå runt i de där rummen och höra berättelser om familjen. Hur annorlunda de tänkte om man jämför med de rådande idealen på den tiden.

Familjen åt tillsammans, det vanliga var att barnen åt i ett annat rum, de åt bland annat pasta, pizza och även thaimat vilket var otroligt ovanligt, Karin sydde kläder åt sig själv och barnen som man kunde röra sig i och leka i. Det vanliga annars var att man hade väldigt smala midjor på kläderna. Och vilka färger de hade i huset. Åk dit. Jag vill dit igen.

Hemma igen

Nu är vi hemma efter vår långa resa i den stora världen.

Vi har haft det bra tillsammans och sett hur mycket som helst. Vi åkte till Uppsala och återsåg en gammal moster och sedan åkte vi till Kolmården. I två dagar var vi där och sonen, som är 6 år, sa efter första dagen att det var den bästa dagen i hans liv. Vi bodde på vandrarhem, helt ensamma i vårt hus så vi hade kök och tre toaletter för oss själva, kanske lite överdrivet men skönt. Vill man resa och bara träffa så där lagom med folk så rekommenderar jag den här veckan.

Vi blev förälskade i delfiner, gibbonapor och gorillaungen Enzo. E var tvungen att köpa en egen Enzo och bära på honom resten av resan.


Sedan var vi en natt i Rimforsa på ett vandrarhem som låg ljuvligt. Där bodde vi helt ensamma i ett gammalt vackert hus. Äldsta sonen skrek av glädje när vi klev ur bilen för det första han såg var en stor fotbollsplan .


Nästa stopp var på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och det rekommenderar jag varmt. Miljöerna var så fina och skådespelarna helt suveräna. Äldsta sonen var med och lekte precis som de mindre. Åh Astrid hon är bara underbar...

På väg

Vi är på resa nu. Vi har ganska stora barn nu och det märks på resan. När vi kom till Uppsala igår blev vår äldste son fascinerad över hur stort allt var.

Vi träffade min moster som jag inte sett på 20 år och barnen fick träffa hene för första gången. Hon tog de med storm och dränkte de med kramar och pussar. Barnen blev förtjusta.

Nu är vi på väg till Kolmården och speciellt 6-årige sonen har längtat med skräckblandad förtjusning.

Utan måsten

En helg utan några jätte stora måsten och den blev så skön. Idag var vi bjudna på konfirmationsfest några hus bort klockan 3 och det var riktigt mysigt. Vi gick hem efter några timmar helt uppfyllda av god mat och trevligt sällskap och så var det kvar flera timmar av kvällen.

Vi håller på och packar och städar, allt på en gång och vi har hunnit ganska mycket för att vara vi.
Vi känner oss så bra förberedda så min man undrade vad vi brukar glömma, om det är något särskilt, för i så fall kanske vi kan minnas det nu. Jag svarade bara att vi brukar glömma i största allmänhet men att det kan vara helt olika saker som tandborstar, kamera, stormkök när vi åkte till fjällen och kläder till honom för det packar han bara ner precis på slutet.

Så imorgon får vi se vad vi har glömt.

Just idag

Midsommar regnade bort och ändå blev den så bra. Ju mindre vi gör av olika högtider desto bättre trivs jag. Vi åt middag med en familj i äldsta dotterns klass och hade lite knytis. Min man städade kylskåpet på dagen när det regnade som mest och hittade 6 matjésillburkar så de, eller några av dem i alla fall, tog vi med plus maränger och glass och sånt. Ingenting som krävde några direkta förberedelser och det var så skönt.

Och nu har vi äntligen semester för alla 6 är lediga tillsammans några veckor nu. Vi ska resa bort ett tag och jag längtar lite och det känns lite pirrigt och jag känner mig fri just nu.

Det är jag som bestämmer över mitt liv. Andra dagar känner jag inte alls så, men just idag gör jag det.

Blodigt allvar

Jag har aldrig varit så nervös under en fotbollsmatch som jag var under den igår kväll. Sonen kved efter Rysslands första mål och grät efter det andra. Pappan är bortrest och jag var jätte trött och jag såg framför mig en natt i förtvivlan och tårar.

Men på något sätt efter en kvarts total stillhet i soffan efter matchens slut så reste han sig på tunna ben och gick i säng bredvid mig i värmen och somnade som en stock. Så där som man somnar när man gråtit ordentligt. Nu vet jag att fotboll är blodigt allvar