Plötsligt

Majken går till skogs med en Piggelin

Och leker tittut bakom trädet

så händer det. Majken går till skogs. Vi var en vuxen och 6 barn ute på gräsmattan och ändå såg ingen när hon traskade iväg. Vi kanske får sätta upp staket om vi ska kunna njuta av den här sommaren. Piggelinen bar hon mest runt på. Isglass verkar inte vara någon favorit. Majken du får inte gå iväg. Åtej då, sa hon och traskade längre bort. Hon har också kommit på att man kan rulla ner för slänten vi har på tomten. Det ser faktiskt helkul ut.

Lediga

Alla lekte på studsmattan idag, inklusive en kompis till Joen. Fast Majken och Ester fick inte vara där med dom för det kändes lite för farligt. Och nätet är inte uppe än. Får nog skynda oss upp med det.

Vi är lediga tillsammans. Barnen och jag, och sedan allihopa några dagar. Förutom en tur till IKEA med en hotellövernattning så har vi inte planerat någonting. Tänk förut tyckte jag en tur till IKEA var så kul och nu känns det bara jobbigt. Åren gör sitt med en människa. Man lämnar en del och upptäcker en del annat.

Mest upptäcker vi tomten just nu. Äter lunch ute på uteplatsen. Idag korv med bröd i sol, igår soppa i blåst. Grannen frågade om vi hade börjat med utelivet. Och det är nog det vi har. Det är där alla vill vara. Men nu är alla trötta efter flera timmar ute på studsmattan. Ernst plinkar på pianot, Joen läser, Signe grejer med klippdockorna, Majken och Ester sover och Ella åkte just till stallet.

En fin helg

Jag har njutit så av den här helgen trots att jag har haft så ont i munnen så jag mest har ätit soppa och inte en enda frukt. Frukt är nästan värst, oj vad det svider av äpplen och apelsiner. Men jag har ätit Spenatsoppa, Kikärtssoppa, broccolisoppa dom senaste dagarna. Soppa igen, säger barnen. Fast dom har bara ätit soppa hälften av gångerna. Men jag har mått så bra i helgen. Kanske för att tomten tinade fram och den gjorde mig så glad. Det finns så mycket spännande på den. Eller egentligen väldigt lite växter. Fast vi har ju skogen som granne och det gör utsikten så vilsam. Vi har en liten trappa på tomten som är så vacker och som jag inte sett förut. Och så ett jordgubbsland, några fruktträd och ett fint litet hus där vi ska göra mysigt. Nu ska jag städa upp efter ett nytt flyttkartongskaos. Vi sålde flyttkartonger igår och då ville vi sälja så många som möjligt så vi skyndpackade upp några stycken. Jag har haft lite panik över vårat nya kök för det är så litet. Min man har också haft det. Vad har vi gjort, vi som hade ett så bra och stort kök förut. Måste vi flytta? Såna där tankar har vi haft. Men nu har gården tinat fram och den gör att man kan se på köket med lite mindre kritiska ögon. Så med dom där mindre kritiska ögonen har jag lagat en massa mat i helgen och bakat surdegsbröd. Och det gjorde mig så glad att det var roligt igen att vara i köket.

Deklarera

Hela munnen full med blåsor och ett allergiskt öga och att jag låg vaken i går natt och fick deklarationsångest. Vi måste ju deklarera nu. Jag ville börja klockan tre på natten. Bara få det gjort. Men hur gör man? Jag är van att bara skriva ett namn på ett papper. Minns hur min pappa satt i en evighet vid sitt skrivbord och deklarerade. Här har vi inget skirvbord och kan inte deklarera. Vi är vuxna på ett annat sätt. Vi har fler barn, jätte stökigt, glömmer viktiga papper. Men vi gör en hel del annat som han inte gjorde. Så idag ska jag bara äta flytande föda, jobba, hämta barn, laga middag och sedan deklarera. Så måste det bli.

Mitt nya hem

Det lilla köket som vi nu lyckats pressa in köksoffan i. Fast om alla ska äta där inne som blir man nästan tokig. Om alla sitter jättestilla så kanske fast nä.

Stringhylla som jag tycker är fin. Hos andra. Måste vänja mig. Vi har haft den i vår gamla källare i alla år.

Vårat nya låånga bord.

Ännu mer bord.

Mitt bland allt stök så är ändå tulpaner alltid fina.

En lååång dag

Efter alla morgonbestyr, lämna barn, två teaterföreställningar och tresagor, hämta barn, rymdkafé, middagsgrejs så är bara en liten mariatrasa kvar. Jag och kollega spelade Prick och Fläck. Två gulliga kaniner som finns i flera bilderböcker. Vi tandtrollade oss. Det var riktigt kul. Och jag som tyckt att teater är det läskigaste som finns. Och jag som har lidit av fruktansvärd scenskräck. Ja menar alla redovisningar i skolan var rena plågan. Och jag som en gång såg på Ainbusksingers på första parkett. Jag var 20 år gammal och jag och min kompis satt i en soffa som var placerad runt scenen. Och hela tiden gick dom fram till olika människor i den där soffan. Hela föreställningen var förstörd för det enda jag tänkte på var att jag skulle bli uppdragen på scen. Inte ens skolkören kunde jag vara med i för det var för läskigt. Och nu kan jag till och med spela teater för små barn. Ingen är ett hopplöst fall tror jag. Sen berättade jag sagor för tvåorna och sist på dagen skulle jag berätta Bortbytingen av Selma Lagerlöf för en trea. Dom var stökiga innan jag började. Jag höll boken i handen där sagan fanns med bland andra prinsess- och trollsagor. En pojke suckade och frågade om jag skulle läsa hela boken. Och pojkarna satt nästan på varandra och såg lidande ut, men så när jag började berätta då lyssnade dom i 20-30 minuter helt koncentrerade. Och en flicka hade tårar i ögonen och då kände jag plötsligt att den här sagan är för hemsk för en trea. Jag hade funderat innan om den kanske var för hemsk och så när jag såg tårarna så blev jag övertygad. Ska man behöva gråta på bibblan på världsbokdagen? Men efteråt så pratade vi om sagan. Jag frågade om den var för hemsk och då sa en flicka: Nej, men väldigt bra. Fast hon med tårar i ögonen sa ju ingenting så jag får kanske aldrig veta. Den handlar om en trollgumma som tar ett människobarn och lämnar kvar sin trollunge istället till en bonde och hans fru. Mamman är förtvivlad, men tar ändå hand om denna trollunge fast hon saknar sin egen så mycket. Mannen börjar förakta (ja just så står inte i sagan, men innebörden är ungefär den) sin fru för att hon tar hand om trollungen så bra. Tjänstefolket vänder henne ryggen och börjar vara olydiga. Fast hon säger i sagan att hon alltid känt att hon vill ta hand om den som andra hatar. Hon fångar råttor, grodor och spindlar till trollungen för den äter inte vanlig mat. Det går så långt att mannen faktiskt försöker döda trollungen, men kvinnan räddar den två gånger till livet igen. Till slut lämnar mannen henne. På vägen bort träffar han en fin pojke, lika stor som hans egen son skulle vara om han fortfarande levde. Och det är ju förstås hans son. Och det visar sig att trollgumman behandlat honom väl när kvinnan behandlat trollungen väl och dåligt när inte trollungen behandlats väl. Då inser mannen att det är hans hustru som räddat livet på hans egen son. Då återvänder sonen och pojken hem där kvinnan sitter som förstenad. Och trollungen är borta. Hon hör sin mans röst efter ett tag och han tackar henne för det är tack vare henne som deras barn fortfarande är i livet. Det här ären väldigt kort sammanfattning av en väldigt lång saga. Men det finns så mycket att tänka på och prata om. Det där om att följa sin egen övertygelse. Att göra det man tror är rätt fast alla andra tycker att man gör fel. Dom till och med vänder en ryggen. En flicka sa att fast hon inte ens skulle få tillbaka sitt barn så skulle hon behandla trollungen bra. Det var det som var rätt. Tänk vad mycket tankar en saga kan väcka.

Om att vara många

Ann Heberlein skriver i DN: Psykologen Carol Gilligan hävdar i ”In a different voice” att kvinnor fruktar separation, medan män är rädda för närhet. Kvinnor söker gemenskap och män strävar efter oberoende. Kvinnor vill ha närhet och mannen frihet. Alltså beger sig mannen på jakt efter sin manlighet ut i skogen för att bygga sig ett hus medan kvinnan flyr in i moderskapet och gärna föder många barn. Att vända samhällets krav på jämställdhet och yrkesarbete ryggen för att vara mamma på heltid är kanske det mest radikalt samhällskritiska en västerländsk kvinna kan göra i dag. Det är ungefär lika konstruktivt som att bege sig till Alaska för att leva stenåldersliv. Varken det ena eller det andra förändrar världen på något substantiellt sätt. Jag satt och läste i en tidskrift på jobbet, Camino, och då sa hon något om det här och så sökte jag på nätet och hittade texten. Så nu vet jag. Fast jag är ju inte mamma på heltid för jag jobbar ju också. Fast jag är ju mamma på heltid ändå. Är det så att jag fruktar separation? Förändra världen. Vilka gör det då? Skulle jag göra det om jag inte hade barn. Jag kanske förändrar mer nu. Ibland känns det som att det inte finns något konstigare och mer suspekt än att ha många barn. Någon som man pratar om lite bakom ryggen så där. Jag undrar varför det har blivit så här. Är det så att det mest lämpliga är två barn? Att man vet det. En sån där syskonforskare jag såg på TV en gång sa att fyra var det mest lämpliga med fyra år mellan varje barn.

Sagor, fiol och en del annat

Vårkonsert med fiolgänget. En enda suddig bild blev det sen fick jag tekniska problem. Jag och kameran ingen bra kombination

En lite galen vecka har jag. Sköter det mesta själv här hemma den här veckan och samtidigt händer det massvis på jobbet. En nästan omöjlig kombination. Imorgonbitti ska jag och en kollega vara Prick och Fläck. Spela teater. Det har jag inte gjort sen jag gick i skolan. Vi har målat prickar på t-shirtar och har öron gjorda av gamla tubsockar. Och i morse lagade jag middag för att efter jobb, skola och dagis skulle vi snabbt på fiolkonsert. Men under en halvtimme däremellan hann vi med att äta grönkålssoppa. Fast Majken skrek, utom sig av trötthet, ända tills hon tog första klunken. Ja klunk för hon drack den direkt ur tallriken. Då bara tystnade hon och blev helt lugn. Och Ester ville ha mer och mer och mer. Men eftersom vi åt under tidspress så fick vi bara snabbt avsluta och åka på konserten. Å då la sig lugnet. Och då var nästan alla delmomenten avklarade.

Så fiolkonsert på det som gör mig lugn. Majken och Ester rörde sig bara lite fram och tillbaka. Upp och ner för en trapp. Upp och ner på en stol. Majken snackade en del med en pappa på raden nedanför som inte alls verkade irriterad. Så jag kunde verkligen ha det bra där och bara lyssna. Och sen såg dom en bäbis. Bäbis ropade dom. Det visade sig att bäbisen var ett halvt år yngre än dom. Inte så jätte mycket kan man tycka. Och jag vet egentligen inte vad som gör det till en bäbis eller inte i Majken och Esters ögon. Kanske är det om man har hår eller inte. Den här "bäbisen" hade inget. Nu ska jag bara läsa igenom mina tre sagor jag ska berätta imorgon. Jag jobbar ju bäst under press, men ibland är det också jobbigt att vara en sån som är så. Till exempel sov jag dåligt i natt för jag tänkte på allt jag skulle göra.

Efter klippningen

Majken och Ester ute på balkongen. Fast det syns ju inte precis hur klippningen blev i blåsten fast här syns ju Majkens nya lugg i alla fall. Hon blev helnöjd. Dom tycker så mycket om när man grejar med deras hår. Kammar, borstar, klipper.

Jag och flickorna

Majken och Ester bygger med duplo

Joen och Majken på väg till tandläkaren

Jag och småflickorna i hallen

Tänk att jag får vara så mycket med dom. Två hela dagar i veckan förutom helgen. Vill att det ska vara så här i flera år till. På måndagar stressar vi lite fast vi är lediga för då har E och S fiol 14.20 och vi ska fika innan på musikskolan och Majken och Ester ska samtidigt sova middag och vakna halv två för att vi ska hinna.Och det är inte jätte lätt. Men det är värt det.

Men torsdagar är lugnare. Då är det bara Signes ridning som vi ska passa, fast då har min man kommit hem redan, så Majken och Ester behöver inte stoppas i någon bil. Fast ibland dyker det ju upp någon tandläkartid, som Joens förra veckan, och då är det bara att åka. Men samtidigt vad ännu tjorvigare det hade varit att klämma in sånt och också jobba alla dagar i veckan.

Sen har det hänt någonting dom här sista veckorna. Småflickorna leker själva. Ester, men också Majken ibland, bygger torn med duplo. Fast dom vill även ha sällskap i byggandet så klart. Då kommer Ester och hämtar mig, tar mig i handen och säger: Tåm mamma bydda ton.

Jag kan inte flytta på bilderna som jag när jaglägger in dom på bloggen och sen kan jag inte längre styckeindela texten. Jo ibland går det, men oftast inte. Mystiskt.

Morgonstund

Uppe först idag igen. Jag tror att åldern gjort mig morgonpigg. Och det är inte Majken och Ester som väcker mig för dom sover än. Igår började vi upptäcka tomten. Snön har minskat mycket och man kan nästan ta sig till alla ställen. Majken bara gräver och passade på att smita också ner mot gatan så nu måste vi ha superkoll på dom. Tidigare har snömängden hindrat dom från att gå någonstans. Ella sover hos en kompis farmor och därför har jag sovit lite dåligt. Bäst är när alla sover hemma. Så är det bara.

På operan

Fick nästan nypa mig i armen när vi satt på Svansjön igår. Tack Elisabet för biljetterna. För inte köper jag biljetter och håller koll på vad som går. Så nu hade vi sån tur att min kompis köpt biljetter och så kunde hon inte gå. Fast det var ju synd om henne. Men det var roligt att sitta på Operan med Ernst och Signe en fredagkväll. Så långt från Let´s dance och Så ska det låta som man bara kunde komma. Men vårat restaurang besök blev hysteriskt. Vi hade för lite tid helt enkelt. Vi åt den indiska maten på 10 minuter. Nog är det väl lite typiskt att när man ska göra något alldeles särskilt och annorlunda så blir det jäktigt. Nästa gång ska det inte bli det. Mina barn ska få njuta alldeles så länge dom vill av sin indiska mat. För dom älskar den. Inga barnportioner här inte. Utan varsin vuxenportion med varsitt naanbröd. Nästa gång blir väl först på skolavslutningen, sa dom lite vemodigt när vi skulle gå.

Svansjön

Vi ska på Svansjön ikväll och äta på restaurang. Jag, Signe och Ernst. Oj vad jag har längtat sa Signe när jag kom och hämtade. Jag har inte orkat skriva en rad på hela veckan, fast veckan varit bra. Sen har jag haft en konstig klump i halsen som oroat mig. Nu har jag börjat förstå att den är mest där när jag är på jobbet och mindre när jag är hemma. Så antagligen ett stresssymptom. Men då tycker jag inte att mitt jobb är stressigare än mitt privatliv precis. Men något framkallar ändå den därklumpen. Fast idag var det bättre. Och så har vi fått ett nytt bord som kan bli 3 meter och 60 centimeter. Så stort och så lagom för oss. Ska fota.

Klippt och fikat

Innan hårklippningen

Idag var en fin dag. Solen sken och vi hade gäster. En hel liten familj på fika. Och det var inte igår. En liten Ragna på sjumånader som Majken och Ester var nyfikna på och så hennes två storasystrar. Min man bakade bullar som förr i tiden. Länge var det bara han, jag trodde inte att jag kunde. Och jag bakade kolakakor och degen var så god. Hade glömt hur god en småkaksdeg kan vara med riktigt smöööör. Men när dom kom brände jag en plåt, så ovan är jag med gäster.

Innan dom kom dammsög vi övervåningen. Kan ha varit första gången sen vi flyttade in. Allt har handlat om abstrakta, men förstås samtidigt väldigt konkreta saker, som att packa upp kartonger på sista tiden. Det är bara det att alla kartonger innehåller allt. En pusselbit, några gamla vykort, en gardin, två tavlor, fem viktiga papper, en vulkan som Ella gjort i skolan och som är jätte fin, några garnnystan, 8 soffben, en tapetrulle som jag glömt att vi hade. Så där håller det på i all oändlighet. Och då säger han som är pappa till alla barnen att vi slänger allt. Vi måste slänga. Vi kan inte ha kvar allt det här. Och jag blir sentimental och gör en pärm med plastfickor där alla vykort från mina bortgångna fastrar är till exempel.

Och Majken och Ester har blivit klippta. Esters hockeyfrilla är ett minne blott, men ett väldigt vackert minne och Majken har fått en liten lugg.

Fredagkväll

Igår sa jag vilken underbar fredagkväll. Så här fint har det inte varit på flera veckor, nej månader, nej år. Jag kanske tog i. Kanske var det för att TV:n inte stod på, kanske var det för att ingen behövde åka och hämta dotter i stallet. Kanske var det bara stämningen.Tillslut satte vi på TV:n men då var det kul. Det blev lagom av den. Men Majken och Ester var ju vakna väldigt sent. Det blir så ibland. Dom myser med oss och så sover dom gärna lite längre på morgonen. Men Ester blev väldigt trött och somnade nästan i min famn, men så vaknade hon och lekte lite till. Men så vid tiotiden så blev det så konstigt och hemskt. Jag och Ester hade varit i köket och letat yoghurt till Joen som kommit hem från en innebandymatch. Och så gick vi tillbaka och satte oss i soffan. Då liksom lutar sig Ester mot mitt ben och börjar skaka. Jag tror att hon håller på att kvävas eller dö. Jag skriker och min man tar upp henne. Och jag skriker och frågar om hon andas för jag tänker att något måste ha fastnat i halsen. Men min man säger att hon andas, men jag är inte övertygad för hon ligger alldeles slapp i hans famn. Men sen skriker hon lite. Vi går upp med henne till sängen och hon somnar direkt, helt utmattad. Och då börjar jag gråta och tänker på allt från epilepsi till ännu hemskare saker. Fast min man tror att hon var så himla trött så hon somnade stående, lutad mot mitt ben. Det är bara att hoppas att det var det. Och vi lovade varandra att lägga henne i tid i fortsättningen. Man hinner få så många tankar.