Smyglyssna

Om man låser dörren fast man är hemma, fast på övervåningen och lägger bäbisar (eller vad 2,5 åringar nu ska kallas) kan det hända att någon i familjen kommer hem och tror att ingen är hemma. Då kan det hända att den personen sjunger vrålhögt så det låter i hela huset. Och då blir hon, mamman, glad och faktiskt lycklig. För det är nått med sång. Särskilt när den kommer från någon som sällan sjunger.

Varför jag låste? Jo för att dom skriver så mycket om inbrott i tidningen.

Jag visste inte att det här vädret fanns

sa min dotter igår. Det var fint sagt. Vi hade en regnbåge precis vid huset, solen sken men plötsligt började det rasa ner hagel som skimrade som pärlor. Jag ropade på min dotter för att visa henne regnbågen men hittade inte henne först. Sen såg jag henne ute på studsmattan, hoppandes i regnet, sjöblöt, och sen sprang hon ute på gatan i pölarna. I vädret hon inte visste fanns.

Sen cyklade jag och handlade på coop. Länge tog det, för dom bygger om och allt har bytt plats. Sen när jag handlat mycket började jag gå mot parkeringen med vagnen, men då kom jag på att jag inte visste var jag ställt bilen. Helt tomt i skallen, sen kom jag på att jag cyklat. Och jag som handlat så mycket. Tur att det är nerförsbacke hem. Jag kom hem, men fick pusta länge efteråt.

Sen har jag varit lite upprörd på sista tiden. Vill inte berätta om varför. Men jag tänker en del på det där att ibland kanske man ska säga vad man tycker. Hur ska man annars förändra. En sak som jag kan berätta om är min dotters föräldramöten där läraren nu i snart tre år inlett med orden nu ska jag prata kort så vi får gå hem sen. Hallå jag vill inte gå hem, jag vill veta hur det är, vad ni gör. Sa jag inte, men tänkte.

Fin, gammaldags matkällare

I förra huset tänkte jag göra fint i vår matkällare. Det gjorde jag inte. Men häromdagen cyklade jag och flickorna på bibblan och tvärköpte en massa hyllpapper. Så tänkte jag sen att få se nu om det blir nått. Det blir ju inte alltid något mer än i tanken. Men så i går när vi ska städa för det ska vi på lördagförmiddag. På ett glatt sätt om det går. Inte argt och bråkigt. Då ägnade jag mig åt detta projekt, det var min glada städning. Och jag blev glad efteråt. Visade alla i familjen. Majken och Ester var mest nöjda. Ella sa att det såg gammaldags ut. Hon tycker att allt jag gillar är gammaldags, men jag tror hon gillade det ändå. Nu skulle ju man ha en massa fina syltburkar där, men vi har bara en.

En Joen till

På öppna förskolan idag fick vi presentera oss. Vad händer? Jo där i ringen sitter en liten Joen, kanske 5 månader. En Joen. Samma namn som vår förstfödda. Alltså ett så fint namn som ingen nästan heter. Men nu finns det en till här i vår stad. Vår Joen blev också ganska stolt. Vi har ju rättat folk i många år. Nä, inte Joel, Joen. Men på vår gård bodde en liten flicka när Joen var liten. Hon var ett par år äldre. Hennes mamma berättade att hon träffat en pojken som hette Joel. Och hennes lilla flicka sa: Heter han Joen?

Nu rättar vi ingen längre utan vi har överlåtit det till honom istället. Våra grannar på ena sidan vid förra huset lärde sig aldrig till exempel.

Snart 40 år

Nu har jag sprungit och lagat mat. Ungefär min så såg min dag ut. När jag sprang fick jag ont i nacken och halsen. Jag som aldrig brukar få ont. Men jag är ju snart 40 år. Overkligt. Jag började faktiskt nästan gråta när jag tänkte på det idag. Jag låg bredvid småttisarna på dan, dom var nyvakna och svettiga och så tänkte jag att dom är två år och jag är snart 40 år. Så gammalt. Jag som var så ung förut, 27 ungefär sist jag tänkte på min ålder på riktigt och nu mycket, mycket mer.

Jag var 25 år när mitt första barn kom. Jag var så lycklig. Livet kändes fulländat, som att allt jag önskat blev uppfyllt. Och nu är jag alltså snart 40 år, barnen, en del av dom, stora. Tonåring, snart tonåring och två som bara har ett år kvar på vår älskade lågstadieskola med en personal som jag känner mig så trygg med. Så himla mycket lämnande när man har barn. Plötsligt går dom ut dagis, sen lågstadiet, sen mellanstadiet. Så sorgligt och samtidigt inte för det är klart att man vill att barnen ska växa för så ska det ju vara. Men samtidigt vemodigt.

Sen flyttar dom hemifrån och oj, oj, oj. Och snart fyller jag 40 år. Hoppas jag får vara frisk. Jag är ju så rädd att inte få vara det. Dumt rädd för vad blir egentligen bättre av att jag är så rädd. Jag blir inte friskare av det.

Veckan som gick

Jag kan inte beskriva hur mycket energi vardagen tar för mig. Blogga hur hinner man det? En del jobbar heltid och har barn så jag vet att det går att hinna med. Men inte för mig. Jag har sagt det förr men jag måste säga det igen. Jag hinner inte riktigt med. Nu hade vi fioldag igår och dagisfest i tisdags. Och plötsligt har jag blivit inbjuden i en bokcirkel av en barndomsvän. Vi hade/har ju en som aldrig träffas, men den här verkar träffas regelbundet. Ja så vi träffades i torsdags. Och så har Signe och Ernst varit på läger torsdag till fredag med skolan. Så den morgonen dom skulle iväg var jag inte pigg och jag skulle skjutsa fyra barn plus Majken och Ester som är lediga på torsdagar. Pannkakor skulle stekas och det sista skulle packas. Vi hann i tid fast Signe tyckte jag hade varit gnällig och det hade jag.

På fredagen var ju dagis stängt och det hade vi inte planerat för, men det gick när jag och min man delade på dagen. Så på fredag klockan 12 åkte jag hem från jobbet, hämtade flickorna på Bengts jobb och åkte hem och hade ingen husnyckel visade sig. Just då kom också E och S hemvandrande från skolan dit dom blivit skjutsade efter lägret. Ja så då stod vi där, Signe som sovit pyttelite Ernst som blvit stucken av en geting och jag jätte trött efter en vecka i något hakvförkylt tillstånd. Men just då kom vår grönsaksleverans och han hjälpte oss, gick runt huset och hittade faktiskt en öppen dörr. Svårare än så var det inte.

Igår var det så upptakt med fiolen och Ernst vill sluta så det går minst sagt lite tungt nu. och inte blev det precis bättre när han skulle missa en fotbollsmatch igår. Men vi tog oss dit och det gick bra. Dom spelade tre fiolpass efter varandra och jag såg att dom nästan inte stod på benen men då äntligen fick dom en jätte lång lunch. På lunchen åt vi pannkaka (igen) och tittade på friidrott i cafeterian och sen sprang dom ut och lekte kurragömma, 4 stycken från fiolgruppen. Och jag tänkte att det här blev ju ganska bra. Vi kan nog motivera honom ett tag till. För dom kan så mycket och lärarna är snälla och inspirerande. Och just nu handlar det mycket om att ingen annan spelar, men om några år så kanske dom kan tänka mer utifrån vad dom själv vill. Och då kanske dom vill sluta och då måste dom ju få det. Men inte än.

Ernst

tycker att jag har haft för kul på sista tiden. När jag skulle på mitt livs första tupperwareparty häromkvällen så var han riktigt upprörd. Häromdagen åt du revbensspjäll på restaurang och nu ska du på party. Hur mycket ska du göra egentligen?

Ja och han älskar revbensspjäll och han får det ju aldrig, stackare. Jag måste kanske lära mig att göra.

Kan vara på olika sätt

Kärlek kan vara på så många sätt. Ett sätt kan vara att sonen säger att när du kommer hem så tar du bort den där cykelväskan eller vad är det där för byxor? Ska du ha på dom? Eller när Bengt köper nya glasögon så går han in på rummet och stänger dörren.

Tro det eller ej, men det är också kärlek.

Glömsk-dagen

Dagen när jag glömde att Joen satt hos frisören och jag skulle dit och betala. Dagen då jag insåg att dagis är stängt på fredag. Ja och helgen då vi glömde att vi skulle ha städat dagis. Och dagen då jag glömde att det var dagisfest klockan 5 och inte klockan 6. Dagen när jag också glömt att jag skulle ha förberett för en årskurs etta som ska komma imorgon. Ja så då fick jag jobba längre istället.

Men ska hon någonsin lära sig att planera? Det är det ingen som vet, men många som nog tror att det gör hon nog aldrig. Tre gånger ringde sonen från frisören, men min mobil har trasig signal så jag kollar istället om någon har ringt ibland. Och då såg jag tre missade samtal från hans mobil och det var lite konstigt för han åker alltid hem efter skolan, alltid. Och mycket riktigt där satt han hos frisören och trodde att hans mamma snart skulle komma och betala för klippningen. Och det gjorde hon inte,men det gjorde inte så mycket sa frisören för dom har öppet till klockan sju så det räckte att jag kom innan det. Visst var det gulligt? Fin blev han också och dyrt var det. Skulle ju vara himla bra om någon här hemma hade någon liten talang när det gäller hårklippning. Fast jag klipper Majken, Ester och Ernst ändå. Och jag går kanske en gång per år till frisören.

Och dagisfest blev det, men bara för mig och småttisarna. Och där tackade vi av vår familjs favorit dagisfröken, eller i alla fall en av dom. Så klart började jag grina. Hon började på dagis samtidigt som vår äldste började. Hon är personlig, snäll, rolig, glad. Tänk alla dessa människor som är en del av ens liv några år och sen försvinner. Det är ganska sorgligt. Och blir bara sorgligare med åren. Och jag har varit dålig på att hålla kvar också. Det är ganska många människor som jag skulle velat ha kvar, men som bara försvunnit för att jag inte orkat hållakontakten. Fast med dagisfröken är det ju en annan sak, men vi kommer att sakna henne.

Och fredagen får vi lösa genom att dela på den. Allt går ju, men ibland så skulle det ju vara skönt att vara lite förberedd.

Fast

Ester är ganska nöjd. Säkert över att få vara hemma och vara ledig. Själv sitter jag och funderar på vad vi borde göra. Gardinstänger, jackor och springskor. Fast får jag välja så går jag på höstmarknad på bästa Gammlia. Tänk att bara bor ett stenkast från muséet. Så är jag jätte sugen på godis.

Magiskt ljus

och strålande Majken, men inte idag. Hon är arg idag. Hon kanske känner sig som jag efter sin första dagisvecka.

En till tanke

Det jag tänkte mer på att när jag var på ICA maxi i tisdags klockan ca. 13.00 så var parkeringen nästan full. Jag fick leta parkeringsplats. Och i lekparkerna är det ödsligt tomt och på gatorna. Märkligt hur det har blivit.

Och igår så hörde jag på Spanarna när jag åkte hem från jobbet och då var det en intressant spaning av Jessica, vad hon nu heter? I alla fall handlade den om hur naturen har blivit som accessoar. Vi lever inte med naturen eller i naturen utan använder den som dekoration. Ungefär så. Jag ska sätta mig in i det mer.Men till exempel så använder vi naturligt och naturnäramen naturen vistas vi knappt i.

Idag är jag så trött fast jag har sovit länge. Nu har jag kanske hamnat i någon slags jobba första veckan-chock. Jag vaknade med Majken i morse men kände ganska snabbt att jag var så trött, förlamande trött. Inget har hjälpt, varken kaffe, lunch eller städning. Gå utoch andas uteluft kanske gör susen. Hoppas.

Vad jag skulletycka vara trevligt

Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare, men jag skulle tycka att det var så himla trevligt om alla dagisbarn var hemma någon vardag i veckan. Att det var något barn i lekparken med sin mamma eller pappa. Det skulle jag tycka vara trevligt och det skulle jag tycka vara ett trevligare samhälle.

En riktig jobbdag

Idag jobbade jag hela dagen och bara en halvtimme sen på morgonen fast det tog jag igen på eftermiddagen. Alltså jag är inte van att jobba hela dagar. På jobbet gick det väl ganska bra fast sen hemma på kvällen är jag så trött. När jag kom hem var middagen slut och jag kände att nä nu när jag ska jobba en hel dag så finns det inte mat till mig. När jag gör mat gör jag nästan alltid för mycket, men min man ligger mer där på gränsen.Men vi svälter ju inte så jag ska inte klaga. Verkligen inte. Jag hittade förresten någon gammal rest. Sen hann jag bara nästan ingenting så skulle Majken och Ester i säng. Och sen skulle jag läsa för Ernst och Signe. Och sen diska. Och sen fika macka. Eller förresten först pussa Joen och Ella. Och sen macka. Min man var ute och sprang. Tänk vad mycket man ska klämma in i sitt liv. Springa också. Igår var det jag som sprang.

Imorgon är jag och småflickorna lediga. Perfekt efter min jätte långa arbetsdag. Tänk att det finns såna som jobbar 10 timmar om dagen. Eller 8 timmar varje dag. Fast dom kanske inte har 6 barn hemma och är födda oorganiserade och stökiga.

Signes dag idag

för hon har namnsdag och jag hade glömt, så klart, för namnsdagar är svåra att minnas, fast vi har en särskild kalender nu med bara namnsdagar och födelsedagar i. På jobbet kom jag på det. Så jag ändrade raskt min tisdagsplan som egentligen skulle vara sluta tolv, springa och hämta småttisarna. Istället blev det ICA maxi och handla tårtgrejs och så letade jag en present, men inget kändes rätt. Så då ringde jag min man med exakta instruktioner om vilken Siggebok han skulle köpa och om inte den har kommit ut än någon fin pennburk till nya, fina skrivbordet. Fast jag pratade ju inte med honom utan talade in ett meddelande. Och så lyssnade han aldrig på det. Så nu blev det tårta och ingen present.Typiskt. Men en annan dag i veckan så. Men hur svårt kan det vara med namnsdagar? Hur svårt som helst.

Jag har varit effektiv och trött dom sista dagarna. Lagat mat, sprungit och igår köpte jag en säng till Ester efter jobbet klockan åtta. Den råkade säljas där jag jobbar, två mil hemifrån. Sånt flyt. Sen har jag köpt jätte dyra tuschpennor, verkligen jätte dyra. Men efter 14 år med uttorkade tuschpennor så var det dags. Så nu tränar vi sätta på korken med alla här hemma. Sen en bild på kanske en tredje del av böckerna Signe läst i sommar. För det är ju hennes dag och hon läser och läser. Ibland för mycket, tycker jag, men det kanske man inte ska tycka som bibliotekarie. Mest hästböcker läser hon och häromveckan fick hon flera nya. Tack Lena för dom om du läser här.