Inte kunna sova

I vintras fick jag sömnproblem, månader höll det på. Det har blivit bättre, om man nu kan uttala sig om det när jag är ledig. Fast ledig och ledig, det är ju hur mycket jobb som helst att vara ledig i en stor familj. Mat ska lagas i princip heltiden, frukost fixas, maten handlas, tvätten, huset, åka långt med bilen, passa in olika barns grejer med varandra och med oss, picknickarna, badväskan packas och det värsta och det som jag är så sämst på, packa upp picknickväskor, badväskor och andra väskor. 


I natt sov jag dåligt igen, som i vintras, pigg mitt i natten. Jag fick ont i ett finger, det bultade och jag upp och försöka sticka hål och få ut var eller något. Men det gick så klart inte och fingret blev varmt och bultade. Så fick man, eller jag, knäppa tankar om blodförgiftning. Och sen tyckte jag plötsligt det luktade konstigt i hallen däruppe, utanför vårat sovrum, kanske luktar det bränt. Visst funkar väl brandvarnaren? Sen kom också det dåliga samvetet om att jag inte ringt till mina föräldrar på länge. Fast kan inte dom ringa då. Och pappa han har inte ringt på flera år. Men gud han har ju amputerat foten och kommer inte ut och är ledsen. Men ändå varför ringer inte bara dom då? Jag vill ju inte. Jag orkar inte ringa när jag har en stund över. Så där höll jag på mitt i natten. 


Nu sitter jag här och känner mig ledsen och ensam i världen. Längtar efter ett sammanhang, längtar efter att mina barn ska ha ett större sammanhang, flera vuxna att vara nära. Tankar som inte heller leder någon vart. Att min ena tioåring ska ha det lättare med sig själv. Att fundera över vad jag borde ha gjort annorlunda. Det är inte dom här dagarna som är dom bästa.

Det har hänt grejer

på kiss-och bajsfronten. Ester har full koll på kissandet, men vill inte bajsa, så för det mesta så är hon utan blöjor. Och Majken som absolut inte velat släppa taget om blöjorna och testa pottan, kissar  på pottan ibland nu, och på gräset och på golvet. Dom är så duktiga. Och Majken bajsar också, fast inte i pottan. En dag när vi hade gäster hade båda bajsat ute. Det var faktiskt rätt kul om man gillar kiss-och bajshumor. Men blöjpaketet har vi inte rört på flera dagar.

Jag och Majken

på morgonen en mycket dålig kombination. Hon skriker på yoghurt som vi inte har, mackor som vi inte har, äcklig fil tycker hon och dålig honung och jag bara säger, skriker, skrik inte. Känns som jag ska gå i tusen biter om hon fortsätter skrika. Kvällens läsmys och sångstund är långt borta och jag är inte alls säker på att jag står ut. Sen äter hon lite macka (fel macka) och jag dricker kaffe och så blir vi snälla. Sitter nära, nära i soffan och tycker om.

2 veckor kvar

Mitt sommarlov är inte över, men det är inte heller mycket kvar. Två veckor har jag ledigt med barnen, sen börjar E och S fyran på ny skola, med ny fröken, stora E börjar högstadiet på samma skola, J börjar nian på sin skola och pyttelilla E och pyttelilla M börjar på storbarnsavdelningen, jag börjar på bokbussen och min man fortsätter sitt nya jobb som han började i april, Otis ska lära sig vara ensam på dagen några timmar och katterna fortsätter som förr, dvs hälsar på grannar dom gillar, vilar, äter, fångar ekorrar (hemskt) i skogen.

Fotboll

Hela veckoslutet har det varit fotboll. Tre av mina 6 barn spelar fotboll, på olika nivåer, på olika sätt och med olika humör och mentalitet. Imorgon ska vår äldsta spela final nästan för första gången i sitt fotbollsliv och jag kan tycka att han är så värd det. Han lägger ner sin själ i fotbollen och tränar nu i ett sånt där speciallag. Han har verkligen kämpat också, har inte mycket gratis med en mamma som inte sportar, aldrig har sportat. Jo jag försöker ju springa och jag red ju 9 år, men sportig, verkligen inte. Men han har bitit sig fast i fotbollen, åker till andra städer och spelar matcher. Han är en sån där ganska lugn spelare som inte tappar humöret eller skriker. Så har vi tioåringarna som spelar i varsitt lag. Pojken har förlorat alla matcher utom en, men har han deppat? Nej inte de minsta. Jag glömmer att fråga honom hur det gått i matcherna om jag inte kollat och han pratar sällan om sånt. Sen dottern då som blir arg när dom förlorar, arg när andra gör mål och inte hon, arg, arg, arg. Det har varit mycket ilska nu några dagar. Vi försöker prata om det, men hon vill inte prata om det. Jag tänker att hon inte tror att hon duger om hon inte presterar och jag tänker att hon är som jag. Jag som grät när jag hamnade i fängelset i monopol när jag var liten, eller när jag blev sist i någon lek. Inte alltid är man stolt över det man för vidare och inte alltid vet man vad man ska göra när inte saker flyter. Idag blev jag rätt slut över all logistik, matlagning, hundbajsningar, barnbajsningar men det kan ha att göra med att jag plötsligt behövde stiga upp tidigt efter veckor med sovmornar.

Alldeles slut

Jag är så obeskrivligt trött efter den här dagen. Det var så utmattande med begravningen. Att se barnen sörja sin mamma, att se alla så ledsna, att vara ledsen själv, att höra prästen tala så på pricken, att bli påmind om att också döden finns, att höra en kvinna sjunga så vackert. Jag har inte varit mig själv efteråt. Nu är det fotbollscup hela helgen och jag behöver få nya krafter. Och det får jag nog redan imorgon. Och man blir på påmind, som prästen sa, att verkligen leva och glädjas av dom man har runt sig, sin familj och vännerna.

Begravning

Jag har inte ens kunnat skriva om det, men i sommar har min arbetskompis dött. Idag ska hon begravas och i natt drömde jag om henne. Vi glömde att ta in posten igår så den kom in nu på morgonen och en ny Gudrun Sjödén katalog hade kommit och när jag bläddrade i den tänkte jag på henne. Den här skulle hon ha gillat och den här, kanske den här. Banala tankar, men dom kommer kanske av att det är så svårt att förstå, nästan omöjligt, att en människa inte finns längre.När jag fick veta att hon dött så låg jag och tänkte på henne hela natten och det var såna där tankar om vad hon gillar, hur hon såg ut och på hennes barn, om vartannat. Det är så svårt att förstå att hon inte finns längre, så svårt.

Gäster

hela dagen, två familjer. På förmiddagen hade vi målarverkstad. Jag blev nästan rörd av att det satt 6 barn vid vårt köksbord och målade. Sen har jag lagat så mycket mat.

På äventyr

Jag och två barn och en hund har åkt till norrbotten. Majken morrade när jag skulle åka, inte populärt alls. Jag saknar dom jätte, jätte mycket. Sen har jag en liten unge som är på äventyr i fem dagar och hon kan inte sovs. Igår ringde hon hem och var så ledsen. Mycket kan gå i arv, till exempel den där oron som gör en sömnlös. Hon vill inte att vi ska hämta hem henne. Otis ligger och gosar med mig, skönt nu när familjen är så uppdelad.

Otis växer

och vi växer ihop med honom. Han känns mer och mer som en i familjen. Han tar för sig och idag åt han upp Esters kaka från hennes fat. Hon grät fast hon fortsätter att gilla honom. Hon lägger sig ner i gräset och pussar honom. Han smiter till grannarna nu och äter stenar och vi övar inkallning.

På sommaren

händer ibland att man får besök av någon/några vi inte träffat på länge. Det hände idag och jag fick en anledning att baka bullar. Sen blev vi utmattade och beställde pizza. Men det var mysigt med besöket. Vi lärde känna varandra när Joen var tre månader, på fredag blir han 15 år.

Lite bättre nu

Mitt griniga humör fortsatte, men vilken befrielse när jag fick cykla från hemmet och fika med Lena. Tack för att vi gjorde det just idag. Vi satt ute och blåsten tilltog, men det gjorde inget. Sen blev jag trevligare när jag kom hem. Lite i alla fall, men så ringde min bror och vi hade tänkt träffas några dagar, familjerna, i stugan, alltså mina föräldrars, men då blir det 40 mil i bil igen och sen 40 mil hem igen. Jag vet inte. Hur ska vi få med barnen igen. Jag känner så mycket plikt, men vad vill jag? Jag ska fundera en dag, kanske imorgon, när jag förhoppningsvis är på ännu bättre humör. Har fått hämta småflickorna från grannen idag igen. Dom vill inte hem, inga ord hjälper, bara lyfta upp och bära iväg, en i taget. Vilka ungar, så mycket vilja. Jag älskar dom så det gör ont och jag blir helt tokig. Försökte prata lite med Majken om problemet, men insåg att det inte ledde någon vart så när jag bar hem Ester så kittlade jag henne istället.

Dagen till ända

Misslyckats hela dagen. Usel start och usel fortsättning. Missade Ellas fina ridlägeravslutning för att jag och småflickorna kom en kvart försent. Ella jätte besviken på mig med all rätt. Sen hem, middag efter sju, trötta barn och så dyker två kompisar till dottern upp som nog är väldigt nyfikna på att titta på hundvalp. Sen åkte jag och småflickorna och hämtade Bengt och Ernst på bussen. Hem igen och då var jag trött. Alla sena kvällar och ansvar för så många små har gjort mig slut. Nu vill jag ha några slappardagar med en strand och bad. Om då solen kommer så kanske det blir så.

Igår

var småflickorna på sitt livs första riktiga barnkalas hos favoritgrannen. Jag fick gå med dom hela tiden för Majken var rädd, som hon sa. Grannarna bor i ett ungefär likadant hus som vårat förutom annan planlösning och nästan inget renoverat. Så befriande att vara i ett hem där det yttre känns som oviktigt, där saker mest bara ska fungera, där jag inte såg någon TV och där barnens leksaker tog hela, lilla vardagsrummet. Och dom är inte från Sverige, så klart känns det lite som för vi bryr ju oss ofta så mycket om våra hem så till den milda grad att vi kan riva ut ett kök som bara är några år gammalt. Jag är ju likadan själv förutom det där med att göra om det som är nygjort. Men jag tittar kritiskt på mitt hem hela tiden, aldrig nöjd. Jag har jobbigt med mina treåringar just nu. Blev jätte arg alldeles nyss, som jag inte vill bli. Jag är ingen mogonmänniska och så när hela morgonen handlar om konflkitlösning då vill jag bara försvinna. Vi har ju den braiga uppdelningen att min man tar mycket av morgonbestyren, men nu är han bortrest så nu har jag tre småttisar att ta hand om. En av dom vill hoppa på dom två andra när dom springer och leker. Vad gör man då? Sen när han somnat då börjar flickorna slåss om en bok. Och allra först så bråkade dom om klistermärken vid köksbordet. Jag vill ha tillbaka en stund fr mig själv på morgonen. Får börja ställa klockan igen.

Speciella dagar

Familjen är utspridd över Bjurholm, Umeå och Sundsvall. Två i Sundsvall, en på ridläger i Bjurholm och vi andra, förutom tonåringen, är hundvakt. Som längst går jag några meter in i skogen med småflickorna och då sköter Signe hundvalperiet. Sen är ju tonåringen ute halva nätterna för han hittade så många nya vänner på konfirmationslägret. När jag sover? Jag vet inte, känner mig alldeles pigg och uppjagad vid ett på natten. Bäst mår jag av dygnsrytmen sovning mellan 22.30 och 07.00. Gå och lägg dig säger han som är ute på natten. Jag kommer ju hem. Jo det har han väl rätt i, men som att jag skulle somna innan jag vet att han är inom husets väggar.