Fortsatt hängig

Jag har en liten förkylning och det räcker för att energin ska minska drastiskt. Tvättandet, som oftast hamnar på mig, blir lidande. Snart kommer barnen att fråga om olika plagg som dom inte sett på länge ( en vecka som mest).

Jag har börjat dagen med att göra musli, ville komma igång med något så inte den är dagen bara går åt till ligga i soffan. Det är så vackert ute, men kallt. Vi borde gå ut, allihop. När man har lite för lite energi är det lätt att känna att såna projekt blir helt övermäktiga.

Jag har fått en sån längtan att vara hemma med barnen. Märkligt att den kommer nu, men kanske naturligt för vi har kämpat mycket genom åren. Vi har dragit ett rätt tungt lass, ett rätt så ensamt lass. Nu säger min kropp stopp till stress och stopp mot att inte finnas där. Bara en sån där grej som när dom stora barnen har sovmorgon eller det största vanligtvis, och ingen är hemma när han vaknar. Jag gillar det inte alls. Samtidigt är jobbet inte alls lika jobbigt som att vara hemma. Hemma finns inte alls samma struktur och samma möjlighet till små pauser. Men jag får väl fortsätta att jobba mindre och försöka organisera, planera och ta pauser för att orka och trivas.

En förälders makt

Jag sa till min stora son att han måste vara hemma ikväll för att han har ont i halsen. Okej då, sa han. Så nu är han hemma och det känns så skönt. Så ont i halsen har han väl inte, men de är ett rätt bra argument för att hålla honom hemma och ett sätt för oss att få gå och lägga oss i rimlig tid.

Inte alls pigg

Jag är så in i norden trött, som om jag legat i tvättmaskinen i natt och snurrat alldeles för fort. Och jag är inte alls utvilad som jag borde känna mig idag. Den här helgen kommer det inte att hända mycket. Jag har suttit i soffan och läst och ätit gamla rester. Nu är dom andra ute och åker pulka, iallafall dom flesta.

Kanske försöker jag åtminstone baka en kaka. Det är den här lördagen värd. Joen har ont i halsen och förra helgen hade småflickorna feber. Det kanske går runt det här vi har, men yttrar sig på lite olika sätt.

Men

Så länge sedan jag var förkyld eller magsjuk, men ikväll så känns min kropp och hela jag så konstig. Är det inte så här det känns när man håller på att bli sjuk. Inte det nu när jag försöker bli kompis med vardag och gå upp tidigt och vara strukturerad. Eller kanske är jag bara trött över att börja om med allt. Ett lite större barn på vift, vill helst ha honom hemma innan jag kan sova.

Tacos till middag idagoch småflickorna gjorde sås.

Bilder av mig

Tycker aldrig om bilder på mig själv. Kanske något tecken på att jag inte riktigt gillar mig själv. Så är det väl kanske tyvärr. Men jag tränar på både att kunna se en bild på mig själv och tycka om mig. Att tycka om sig är ju förstås viktigast. Så viktigt för att kunna tycka om andra tror jag. Och viktigt det där med självkänsla och inte självförtroende. Den där självkänslan som inte är beroende av andras bekräftelse, utan som finns där ändå. Som en grund. Den finns inte där tyvärr. Men nu så tänker jag på att våga vara sig själv.

Ja det var ju inget av det här jag hade tänkt skriva. Mest sitter jag här och är trött för jag läste Åsa Larssons senaste deckare halva natten. Hon skriver fantastiskt bra. Det är något med hennes tonfall och ordval som gör mig varm inombords, fast det är en läskig deckare. Jag gillar ju inte deckare för det är så himla jobbigt att genom en hel bok jaga en upplösning som är så övergående och sen tar boken slut. Men Åsa Larsson är värd att läsa för det där tonfallet, jag lovar.

Igår när vi lagt oss och släckt lampan så säger Ester efter en lång stund:
-Mamma jag älskar dig.
Det var så himla rörande där i mörkret. Och jag bara förstod vad som är viktigast. Det är klart jag vet vad som är viktigast, men däremellan så vet man ändå inte, på något underligt vis.

Vi fikar i soffan

Jag och en till mig närstående person har ju haft en konflikt. Då kom väldigt mycket upp, väldigt mycket. Det var jobbigt eller är jobbigt. En sån där sak är att fika i soffan. Enligt den närstående är det något man inte gör. Så när personen ifråga varit här så blir hon upprörd över detta. Nu har jag som 40- åring sagt att så kommer vi alltid att göra. Ja så är det. Och jag vet att det är barnsligt, men också viktigt. Att släppa taget och faktiskt inte tro att man kan bestämma över andra för att man anser någonting själv. Att inse vad man ska försöka påverka och inte. Men här är också bildbevis. Säkert skulle det vara mer ordning och reda och mindre disk att samla ihop, men vi fortsätter ändå.

Soffpotatisar

Jag gjorde det, jag jobbade och jag klarade det. Jag promenerade i massvis med snö till jobbet, sen till dagis och så tog vi bussen hem. Bussen var helt full, proppfull men det gick bra ändå. Ester satt i min famn och jag stod hela vägen och Majken fick sitta längst fram. Oj vad hon tyckte det var kul.

Nu har vi landat i soffan. Jag vet inte hur vi ska ta oss upp.

Alltså jag

Jag vet ingen som kan se så slarvig ut som jag och skitig. Och idag hos tandläkaren så var det så starkt ljus och när jag ställde mig upp för att ta emot lapparna med dom nya tiderna av tandläkaren fick jag syn på fläckarna på min kofta. Herregud, till och med jag tyckte dom var lite över gränsen. Som att jag helt grottat ner mig under lovet och inte visat mig för någon. Häromdagen fikade jag med två av mina gamla kollegor och det var bara så mysigt. Och då hann jag i sista sekunden byta tröjan som jag lagat mat och bakat i hela dagen. Så då hade jag bara rödbetsstänk längs hela armen. Jag är uppfostrad av en noggrann mamma. Man skulle vara hel och ren när man gick ut bland folk. Men inget av det verkar ha fastnat hos mig. Sen är det håret då som aldrig blir klippt och som är tjockt och kanske fint, men så himla tovigt.

Imorgon börjar jag jobba och jag ska försöka hitta något helt och rent i garderoben. Tovorna gömmer jag i en tofs och så försöker jag klippa mig är jag får lön i januari. Så får det bli.

Jag har bakat två bröd till ikväll eftersom småflickorna inte riktigt uppskattade mina tidigare försök. Nu kan jag inte baka bröd på en vecka. Vi får klara oss. Jag känner mig nästan lite manisk i mitt bakande.

Ikväll började Mästerkocken som vi, i den här familjen, gillar så mycket. Fast måndagkväll då jobbar ju jag egentligen, förutom just idag.

Lovets sista dag

Jag känner lite panik över att börja jobba igen. Så här har det aldrig känts förut när det gäller mitt jobb, men då bytte jag ju jobb för inte så länge sedan. Känner mig inte hemma än. Låt denna jobbiga känsla försvinna.

Med barnen känns det ofta mysigt. Idag fick jag med mig 5 av 6 till pulkbacken, den lilla som är mest lämplig för Majken och Ester. Vi drack varm choklad för det tyckte den äldste ingick i konceptet.

Jag åkte till tandläkaren idag med elvaåringarna för dom skulle dra ut två tänder var, och tänderna dom skulle dra ut sitter på samma ställen. Lustigt ändå, dom är ju inte precis enäggstvillingar. Det gick iallafall hur bra som helst och Signe som tappat så många tänder på sista tiden har inte mycket att tugga med. Den andra tanden ska dras ut om en månad ungefär. Snäll tandläkare var det. Jag gillade honom sa Ernst. Jag tycker barnen bara har haft snälla tandläkare, ingen har hittills drabbats av någon hård typ och det är jag tacksam för. Jag märker bland vuxna jag träffar att tandläkarskräck är mer än vanligt. Det har hänt endel med synen på barn, tack och lov.

Hej vardag, den här gången är du inte riktigt välkommen, men jag vet att vi inte har något val.

Suddiga bilder

Vi har firat två blivande 11-åringar igår. Det blev en så fin dag fast jag nästan inte sovit alls. Vi började morgonen med oboj, rostat bröd och pavlovatårta och presenterna. Dom blev nöjda med sina presenter. Dom fick kläder och Ernst fick en låda om att göra film, en slant till slalomåkning, en ficklampa och en spade som man kan fälla ihop och Signe fick en bok, ett par örhängen och så är hon numera orangutangfadder i ett år. Det hade hon önskat sig mest av allt. Så önskade dom sig spelet tillsammans som vi spelade på nyårsafton. Ryktet går heter det spelet och vi spelade det två gånger igår och det funkade för alla i familjen, utom för treåringarna men dom sitter med och har kul ändå.

På födelsedagen åkte dom lite slalom och vi såg film. Sen åt vi önskemiddag och den bestod av potatisgratäng, fläskfile, vitlökssmör och sallad. Jättegott tyckte nog alla utom treåringarna. Sen blev det tårta, godis och kvällen avslutade med Mamma mia på TV. Vilken dag.

Idag har jag bakat mer bröd och vi har varit inne och pysslat förutom att jag och Signe sprungit. Jag har väl inget emot att skolan börjar igen, men bäst tycker jag det funkar när vi är hemma mer. Jag har bakat 12 limpor på några dagar och lagat en massa mat. Jag vet att det låter galet, men det funkade så dåligt med mat och bak innan jul så jag riktigt längtade efter att få göra saker från grunden. Jag trivs med det. Jag är lite rädd för att börja jobba igen.

Ester och jag

Alla sover utom vi två, till och med Otis. Jag har hunnit dricka kaffe i lugn och ro innan Ester tassade upp. Igår sprang jag på badhuset igen med Signe. Tänk, inte trodde jag att träning skulle bli ett sätt att umgås med mina barn. Jag trodde väl att det skulle vara genom teater, bibliotek och läsning. Men just nu är det träning. Signe är stark och envis, det enda problem hon och jag har är att vi får huvudvärk efter vi tränat. Det är faktiskt rätt jobbigt för man blir så påverkad. Igår drack hon en massa vatten innan för att slippa, men det hjälpte inte.

Igår på dagen var jag så trött, så trött så det inte blev någon handling. Jag har sovit lite för lite sen nyårsafton. Vi tittade på skidor och jag somnade till i soffan. Men jag gjorde iallafall ett ryck och bakade rostbröd efter recept hos fembarnsmamman. Kan verkligen rekommendera, barnen gillade mycket och jag.

Tandborstning

Även hunden ska borsta, fast mest vill han bita. Idag vill jag hinna handla för flera dagar. På lördag fyller två stycken 11 år. Tiden går fort och jag kämpar lite med det.

Reder sig själv

Det är inte varje dag jag är så här kompetent. Vi har varit i slalombacken och två stora har åkt slalom och två små har hängt med mig. Dom har åkt längdskidor, stjärtlapp och pulka. Jag har gjort upp eld med hjälp av Signe och tidningspapper som en vänlig kvinna gav till mig. Världen kändes vänlig och snäll fast det var grått och blött ute. Vi åt korv och bröd, bragokex och russin och drack varm choklad. Sen byggde vi en liten, liten snögubbe. Nu är jag nästan färdig för sängen.

Jobb igen

Idag börjar min man jobba igen. Natten har varit något speciell med en hund som vill ut till en löpande tik. Hjälp vad speciellt. Vi gick och la oss, alla utom den äldsta som har sin alldeles egna dygnsrytm och Otis som inte heller ville sova. Sen kom han upp med Otis och ville få vara ifred, men Otis sprang ner och skällde och ville ut. Så höll det på. Tillslut sa jag till honom att han kunde vara på toan, men det tyckte den äldste kändes jobbigt att sätta in en hund där. Men toan är stor och med golvvärme. Efter en stund gick jag och kollade läget och då såg jag att den äldste lagt ut en handduk som Otis kunde ligga på. Han är minsann en djurvän innerst inne även om han döljer det rätt bra oftast. Sen kom dottern och hämtade honom från toan och försökte få honom att sova igen. Vid det här laget hade mitt sömntåg gått och jag låg vaken och min man hade bytt säng för att kunna sova någonting innan jobbet. Så i morse kom min dotter in med Otis till mig och sa att han var galen och att hon inte sovit. Det här blir spännande att se hur länge den här perioden pågår.

Nu när det är morgon igen är han ju världens sötaste igen. Tur han är det annars vet jag inte riktigt vad man skulle tycka om någon som hittills ätit upp värdefulla julklappar, ätit upp min fina ljusslinga, rymt, bajsat och kissat inne många gånger och nu då varit vaken hela natten. Sen luktar han ju så gott också. Hundar luktar mer än katter. Katter är ju så renliga, det är kanske därför.

En bild när han var alldeles ny och bara brydde sig om oss och inga löpande tikar.

Dataplatsen invigd

Så bra att vi har en plats för datorn, ingen dator vid tv:n och kanske inte laddare överallt. Nu sitter dom där och spelar, den här sega, trötta dagen när ingen kom i säng före klockan ett i natt. Vi hade en underbar nyårsafton. Vi var hemma hos våra vänner och åt gott, spelade spel och hade det bra.

Så på nyårsdagens morgon ringer en till mig närstående person och är besviken på mig. Och jag blev så upprörd. Och vi hade långt, långt samtal, ett jobbigt, argt, ledsamt och förtvivlat samtal.
Året kunde ha börjat bättre. Jag känner lite grann att jag kommit till ett vägskäl. Jag kan inte längre låtsas och försöka. Jag bara så färdig med det. Men vad jag ska göra nu har jag ingen aning om, verkligen inte. Signe har kramat mig idag, tröstat. Mitt fina barn, mina fina barn. Låt mig hitta egna vägar att gå och inte hamna i det spår jag själv gått, fast det är ju det enda jag egentligen vet om.