Nu är jag på väg hem

Jag har varit hos mamma över helgen. Jag kom i fredags klockan nio och var på sjukhuset halv tio. Sen var jag hos pappa tills han somnade in och vi tog farväl. Sen åkte vi tre som är kvar i familjen till deras lägenhet. Vi har varit tillsammans tills jag åkte idag. Vi har pratat, gått på en liten promenad, fikat och gjort annat stillsamt.  Och gråtit. Mamma har ringt till släkten och deras gemensamma vänner. Och i förmiddags satt vi och försökte formulera en dödsannons. 

Vid fyra skjutsade dom ner mig på stationen. Då fick vi skratta. Min mamma som hör dåligt ser en kvinna som pratar lite knagglig svenska fråga konduktören om det var tåget till Knivsta som står där. Ja säger konduktören. Mamma springer mot kvinnan och säger nej tåget mot Ljusdal är det här och pekar på tåget som står mittemot tåget mot Knivsta. Och vi ropar till mamma nej hon ska till Knivsta, men det hör hon inte. Sen blandar sig en kille in i diskussionen också som var lite annorlunda och inte riktigt hör vad min mamma säger och mamma hör nästan inte vad någons säger längre när hon inte har sin hörapparat. Sen var det en man som hade svårt att stänga sin väska och då såg jag att mamma var beredd att rycka ut igen. Jag har aldrig tänkt på hur hjälpsam hon är. Fin egenskap. Men det där med hörseln kommer nog att leda till många missförstånd framöver.

Bilder oss

Bilder som får mig att grina.

Som ung

En bild från1998

Då kunde han sitta i gräset. Han hade ben och han hade ork. Tre generationer.

Pappa

I natt dog min pappa. Han dog precis innan klockan blev två. Jag stod alldeles bredvid med mamma. Sov gott.

På väg

Jag sitter på tåget mot Uppsala. Min pappa förlorade medvetandet i natt. Dom hade ett möte om honom tidigt i morse. Genom att amputera hans andra ben så kanske dom kan förlänga hans liv, men han har dom sista dagarna sagt att han inte vill det. Njurarna är förstörda och hans skulle behöva dialys fyra gånger i veckan, men då är hans hjärta så dåligt så att det kanske inte orkar. Och att mot hans vilja amputera benet kändes oetiskt sa läkaren som ringde till mig. Han var fin, den doktorn. Jag blev varm i hjärtat och tänkte en människa på rätt plats. Ringa till en dotter i Umeå och vara så fin, tydlig och empatisk. Och jag tror inte min pappa vill mer nu. Att han skulle vara utan ben och bunden till en dialysapparat. Nej han sa igår till mig att han har varit med länge nu. Han förstod nog att slutet hade kommit. Men oj så tungt det känns. 

Jag och min pappa

Vi har inte haft den närmaste relationen. Men en fin sak är att jag börjat krama honom nu när han är närmare 80 och jag drygt 40. Det känns så fint nu. Att vi kom dit.

Min pappa har inte haft så lätt alls att uttrycka känslor. Haft svårt att prata. Jag hade velat vara närmare. Men jag tänker på det han gjorde. Bakade bröd varenda lördag hela min uppväxt, eller varannan iallafall, få vi fick hembakta mackor varenda morgon. Och han lagade mat, vardagsmaten när min mamma började jobba mer. Det var nog inte så vanligt, då på 80-talet. Han har väldigt alldeles för generös med pengar när det gäller mig. Och alltid var bilen tankad. Det var viktigt. Och han läser mycket böcker och lyssnar alltid på P1. Och ser nyheter så ofta han kan. 

Pappa

Att höra orden att jag har fått vara med länge. Eller att han sa till mamma idag att jag vill dig väl. Jag känner lite hur det gungar under fötterna. Min pappa som är så sjuk, så sjuk. Rösten bär inte och nu har njurarna lagt av. Men än ger inte sjukvårdspersonalen upp fast idag trodde han det att det var slut när jag ringde honom.  Det är svårt att veta hur han själv tänker och känner just nu. Han får mycket smärtstillande och vet inte riktigt var han är ibland. Och han har inte kunnat gå på mer än ett år och alla möjliga delar av kroppen funkar dåligt. Han orkar så lite, men när jag var där så var han pigg när dom hade varit på ett kalas och träffat lite gamla vänner. Så än hittar han någon liten glädje ibland. Men det är nog långt mellan gångerna. 

Jösses tidig morgon

Nu har jag börjat jobba. Ställa klockan på 6, kliva upp och idag fastar jag. Inte få äta dom där goda mackorna jag bakade igår kväll. Stackars mig. Tur att jag åt två stor igår. Passa tider, lämna på dagis. Igår när jag hämtade sa Majken att hon skulle bita mig när vi kom hem. Fast hon verkligen gillar sitt dagis så tror jag ändå att hon är lite arg över att inte få vara med oss. Dubbla känslor på något vis.

Förutom att jag har börjat jobba så nyper jag mig armen och försöker förstå att min äldsta ska börja gymnasiet på måndag. Den här sommaren blev han stor kan man säga. Jag har oroat mig, blivit frustrerad, grinat, skrattat. Tonårsförälder. Nu har jag beställt boken Lita på din tonåring av Ingegerd Gavelin för att jag tror att hon är så vettig. Jag läste en annan av henne, fast inte om tonåringar och den var så bra.  Så nu längtar jag efter den där boken. Den sista veckan har vi haft det riktigt bra med vår tonåring. Mys och skratt. Hoppas på mera sånt.

Dagisstart

Och det är blandade känslor. Roligt för dom på ett sätt, men samtidigt är det det här jag vill? Försöker längta till jobbet som börjar imorgon, försöker. Flickorna fick börja idag så inte det ska bli en sån rivstart. Vi bjöd vår dotter som är vegetarian på god vegetarisk mat på bästa vegetariska restaurangen här i stan till lunch. Hon och jag åt sallad med tomat och fetaost och hon älskade den. Vi ordnade ett bankkort till henne också. Hon ska ha egen börs nu. När jag kom ner på stan längtade jag till Tornedalen, mina rötter som jag är så kluven till. Men när man ser alla människor som är så "rätt" kan man tänka på dom som finns en bit härifrån, dom som är min släkt. Vem är jag då mitt i detta? 

Stickigt under fötterna

Plus yrsel plus idag väldigt trött plus lite ont i halsen = hjälp vad har jag fått för livsfarlig sjukdom. Ordet som börjar på c eller kanske något neurologiskt. 

Nä godnatt och så lite bättre tankar imorgon.

Vin

Jag drack så mycket vin igår.  Har inte hänt på ungefär 17 år. Märklig känsla. Lite förbjudet fast kanske okej en gång vart sjuttonde år. Jag var bjuden på tjejmiddag hos en i min bokcirkel. Spännande att sitta och prata med såna man inte känner så bra i flera timmar. Jag tror jag behövde komma iväg ett tag. Och vinet blev jag serverad och hade lite dålig koll på hur många glas det blev. Men vi satt många timmar, mellan sju och ett. Vi åt jättegod gnocchisallad (stavning??) med kyckling i lergryta. Hur gott som helst!

När mörkret kommer

Får jag en släng av ångest. Tror att farliga saker ska hända. Hus börja brinna, barn försvinna och andra hemskheter. Jag tänker att det här måste jag jobba med och att våga flyga och förstå vad jag vill. Säga ifrån ibland och inte få ångest och känna att jag måste vara"snäll" hela tiden. Vilket inte min familj tycker att jag är hela tiden, men kravet att jag ska vara det utåt finns där. Från mig själv.

När vi kom till mina föräldrars stuga i sommar så möttes vi av ett brev. Ett brev från en i min ursprungsfamilj och jag blev så upprörd. Jag skulle aldrig kunnat skriva ett sånt brev. Funderar på vad jag ska göra när något som det händer. Det stod listor på vad vi borde utföra för arbete på stugan. Vi skulle vara där två hela dagar + en kväll + en halvdag och vi hade med sju barn och en hund. Jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på det där brevet. Ord på papper eller i mejl eller i andra sociala medier måste väljas med omsorg. Fortfarande är det en människa eller många människor som ska ta emot orden och budskapet med sin kropp och med sina känslor. Jag tror inte alla förstår det.

Några lediga dagar kvar

Igår såg jag ett program om medium i USA. En hel stad full av folk som kunde få kontakt med dom döda och dit sökte sig ledsna människor, människor som förlorat någon dom älskade. Sen avslutade kvällen med ett program om ett hospice. En kvinna, döende, sa att det enda som skulle stå på hennes gravsten var mamma. Det säger på något vis allt. Vad vi tycker betyder något i slutändan. De där orden ni vet att man ångrar inte att man jobbat för lite utan att man inte varit mer med sina barn (slarvigt uttryckt). Så då fick jag tänka lite. Vad som är viktigt och hur man ska leva så det viktigaste verkligen är det viktigaste. Som att städa ur två stugor på en vecka, prata irriterat med barnen när man dammsuger det 74:e golvet på några dagar. Är det ett bra sätt att ha sommarlov på? Att få till det på ett bra sätt för alla i en familj med barn i väldigt olika åldrar är inte alls lätt. Inte alls. Jag tittar på sommarstugor på hemnet nära Umeå och tänker att det skulle vår familj verkligen trivas med. Tror jag. Eller skulle det också bara bli en massa extra jobb? 

En dag i mitt liv

Åderbråck är så fult, tyckte jag när jag var liten. Mina fastrar hade riktigt fula fast dom inte ens fått barn. Så här ser mitt ena ben ut och jag liksom bryr mig inte. Det borde jag förstås. Åtminstone skulle jag väl kunna skaffa ett par stödstrumpor. Sen håller ena skon på att gå sönder, eller båda förresten, fast på olika ställen. Favoritskor. Jag har letat på nätet efter ett par likadana, men dom verkar vara slut. När jag provade dom första gången var det som att gå på moln, fluffiga moln.

Jag försöker hålla en nedstämdhet i schack. Det går så där. Jag sämpar på, som Ernst sa när han var liten och skulle ta sig uppför en trapp. Den här sommaren har varit jobbig, tyvärr. Jag känner mig rätt så arg på allt möjligt. Nu har jag också drabbats av en yrsel som gjort att jag ramlat rätt ner på golvet när jag klev upp ur sängen för någon dag sedan. Varje gång jag legat ner och ska kliva upp får jag yrsel eller när jag böjer ner huvudet för länge. Jag hoppas att det inte är något farligt.

Vi har varit på vårat fina museum idag. Majken och Ester har gjort varsin buss och Ester har ridit på hästen. Hon älskar hästar. Majken tyckte att hästen var alldeles för hög. Dom är olika.