Solavgång

Solavgång är när solen går ned. Så säger Ester och det låter fint.

Lätt

Jag har fått kallelse att vara med i en KBT-grupp för att lättare hantera oro. Och jag tackade jag, väldigt tacksam över att få göra det här. Först ville hon träffa mig ensam så i morse träffades vi. Jag berättade och berättade och hon lyssnade och kom med lite frågor och synpunkter. Nu känner jag mig lättare i både kropp och knopp. Märklig känsla och det enda jag har gjort är att prata.

Plötsligt händer det

Vi åt en harmonisk middag. Ingen under fem år skrek, ingen. När hände det sist? Det var sån harmoni. Signe hade lagat mat. Jättegod pastasås som hon ätit hos sin kompis. Kompisen i sin tur hade ätit den på restaurang och komponerat ihop den hemma sen och så tyckte Signe så mycket om så hon ville göra det hemma. Väldigt gräddig var den, men ack så god. Grädde, créme fraiche, röd pesto, grönsaksbuljong, soltorkade tomater, timjan, salt och peppar som kokade ihop och så åt vi med pastasnäckor och riven parmesanost till. Det enda jag behövde göra var en sallad. 

Nu tänker jag se familjen annorlunda ikväll och drömma om fler barn. Såna där förbjudna drömmar. Vi har också storhandlat idag. Två filmer halkade ner i påsen så nu tittar vi på Karlsson på taket, inspelad på 70-talet. Oj så kul det är. Majken och Ester tittar storögt. Så nu tänker jag att handlingen på 2000 kronor ska räcka den här veckan. Lite mjölk till behövs nog och så var det något mer som jag kom på att jag hade glömt. Men tänk om det funkar. Til och med lördagsgodis har vi köpt och gömt för alla godissugna tonåringar. Vi har också fikat på musikskolan och lyssnat på när Ernst spelade fiol. Jag är lite småharmonisk idag och det konstigaste av allt är att jag längtar efter att springa. Trodde inte jag kunde det.

Sorgen

Plötsligt tänker jag på pappa. Att han grät varje gång vi skulle åka hem på slutet. Vi sågs lite tätare på slutet. Och han grät. Som om han visste. Det var länge sedan jag grät över honom. Men nu kom tankarna tillbaka. Jag kände ju inte honom på riktigt, men dom där tårarna var på något vis en öppning. Synd att dom kom så sent. Jag menar inte att han var en hård och okänslig person innan, snarare tvärtom. Men att komma nära var så svårt. 

Vår lediga måndag

Så skönt när det blir måndag och jag får vara hemma. Ofta blir jag ändå lite stressad för jag tänker att jag borde göra så mycket den här dagen. Det där måste jag jobba med. För vad är viktigt? Idag blir det nog ändå en storhandling. För att det var ett tag sedan. Men sen får vi nog åka skrana. Uteluften behöver vi. Idag ser det tyvärr lite grått ut. 

Jag läste en blogg om en kvinna som jobbar halvtid och är ensamstående med två barn. Jag har läst om henne förr. Hon ville ändra på sitt liv. Hon var trött och barnen var trötta av långa dagar. Så började hon jobba halvtid istället på sitt jobb som gymnasielärare. Och hon klarade sig. Och det där med pensionen tänkte hon inte oroa sig över. Och så håller jag på och har lite ångest för att jag bara jobbar halvtid. Det är ju ingen annan som gör det. Men då är ju jag och min man ändå två i det här hushållet. Jag får ju lite perspektiv på saker när jag läser sånt här. Och jag får lust att leva billigare. Min promenadkompis som varit hemma mycket med sina fyra barn berättade igår hur dom levt väldigt billigt i perioder. Hur hon handlade mat, blöjor, hygienartiklar för 1500 kronor i veckan under en lång period. Jag tänkte att jag borde utmana mig själv, eller vi. Skulle vara spännande. Handla det nödvändigaste och dra ner på matkostnaderna. Jag kommer tilllbaka tills åna här tankar lite då och då. Kan inte släppa den här längtan efter mer tid tillsammans, ett lugnare liv och tid att hinna sy, sticka och läsa. Kan det vara fel att drömma om det? Jag hör ju alla mina vänner, bekanta och arbetskompisar som inte alls verkar drömma om det. Varför blev just jag så här? Jag tänker lite att jag har lite lägre kapacitet än genomsnittet. Jag behöver mycket mer tid för återhämtning och bearbetning än många andra. Så jag drömmer väl vidare då.

Sömn är bra grejer

Jag sov ordentligt i natt. Jag har orkat så mycket mer. Jag har promenerat, jobbat och gjort chokladmousse. Min man lagade god middag. På jobbet hittade jag säkert 10 böcker som jag ville läsa  så det blev en tung väska att cykla hem med. Men cykla gick inte så bra eftersom jag glömt nyckeln hemma. Hur ska jag hinna sy? Det jag ville göra det här året. Hur hinner man? Nu är helgen redan över. Gick så fort. Det gäller att vardagen inte bara blir en transportsträcka. Det är viktigt.

Dansen

Vi är mycket nöjda efter dansen. Les Ballets Trockadero de Monte Carlo hette dom. Super. Roligt och vackert. Jag var lite nervös under första akten om dom skulle gilla. Vad har jag dragit med dom på? Men sen i pausen kunde jag slappna av. Dom var nöjda. Sen i andra akten dansade en man som var störst i hela ensemblen utklädd till ballerina. Otroligt fint egentligen. Man är så van med ballerinor som är så nätta och det var inte han. Så det där som är så fint när alla rörelserna passar så perfekt till musiken. Men det var kul också. Dom snubblade, bråkade om en blombukett, dansade fel. 

Så har jag tränat också. Jippi. Det var flera veckor sedan jag sprang sist. Men det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. 

Och så lånade jag den här kokboken häromdagen på bibblan. Igår lagade min man så god friterad kyckling från den med rotsaker i ugnen till och jag gjorde en vitlökssås. En sån där enkel med créme fraiche, turkisk yoghurt, vitlök och salt. Som jag gör så ofta, men i den här skulle det vara 1 tsk vitvinsvinäger. Det blev lite extra gott faktiskt.

Helg nu

Tack helgen för att du kom. Jag var trött och sliten och huset var upp och ner. Kanske hinner vi lite i helgen, fast imorgon ska jag jobba. Lite typiskt, det behövde jag inte den här helgen. Igår mös flickorna i soffan och kollade i den här räkneboken som dom tycker är kul.

Så fick jag ett infall och köpte biljetter till en balett. Jag och två av mina stora barn ska gå. Män som dansar balett och så ska det vara lite roligt också. Sånt här gör inte vi ofta. Biljetter till några stycken drar iväg och blir så dyra. Men nu ska vi gå iallafall. Lite såna här inslag i livet tror jag berikar.

Skridskor och kaoset

Vi har haft två mysiga dagar på skridskobanan. Flickorna gillar det och dom står rätt stadigt på fötterna även om dom trillar ibland. Men dom trillar rätt mjukt verkar det som. Idag har jag jobbat och jag kände mig så arg när jag kom till jobbet. Inte på dom jag jobbar med utan bara så där i största allmänhet. När minsta fråga blir värsta stora, jobbiga, tråkiga grejen. För mig är det ett direkt tecken på för lite sömn. Precis den där lättretligheten drabbas jag av då. Men sen har det gått upp och ner. Vi har varit på dans och det gick bra ända till Ester fick rejält med näsblod, andra gången den här dagen. Sen när vi kom hem hade Ella lagat middag. Jättegod mat, Bombay curry (tror jag det hette). Det var sojafärs, curry, krossade tomater, grönsaksbuljong och lite annat som kokade ihop och så åt man det i pitabröd tillsammans med bananskivor, gurka och kokos. 

Sen hittade jag alla dom här paketen med grönsaksbuljong i kylskåpet. Alltså så värst mycket koll har vi väl inte. Jag tänker alltid att grönsaksbuljong måste vi ha. Nu vet jag vi har ett tag framöver. Men det där kaoset lurar alltid runt hörnet.

Kycklingben

En ouppackad matsäck har nu fått konsekvenser. Det kanske var på tiden att den fick det. För hur många påsar och väskor med blöta grejer, mögliga grejer, gammal före detta varm choklad och annat gammalt fika packas inte upp i den här familjen? Hur många som helst. Men det var ju inte meningen att Otis skulle hitta några gamla kycklingben och tugga i sig. Nu har jag ringt veterinären och gett honom sparris och en särskild olja köpt på Apoteket. Det blev många små ärenden att utföra så här på morgonkvisten. Tur att jag har sovit bra och nästan skulle vilja kalla mig pigg. Så pigg som jag kan vara en dag i januari.

Han var duktig och fick vänta i bilen när jag sprang in och handlade allt. Jag vågade inte lämna honom ensam hemma för tänk om han skulle bli tvärdålig ensam hemma. Nu börjar jag känna mig som min man som häromdagen låg på soffan bredvid Otis och sa att han älskade honom. Vi älskar nog honom alla, men det där var lite extra gulligt. Jag skrattade ganska länge. Den lilla hunden och den stora pappan. Det har visat sig att min man är en riktig hundmänniska. Vi får nog alltid ha hund här hemma, bara ingen blir allergisk förstås. Men nu håller vi tummarna att den här behandlingen har lyckats.

Skridskor

För första gången har Majken och Ester åkt skridskor. Idag var det mildare ute och jag kände mig tyvärr trött och sliten, men igår lovade jag dom en skridskotur. Dom ville så gärna igår redan, men då hade vi redan kylt ner oss alldeles för fort utomhus. Men idag gick allt mycket enklare. Händer och fötter klarade av att hålla sig varma i vantarna och skorna. Vi var ensamma ett bra tag på skridskoplanen utanför mina stora barns gamla lågstadieskola. Och dom kunde! Över hela planen och tillbaka tog dom sig. Det var så kul att se.

 Sen gick vi hem och lagade lunch. Jag åt gamla rester och flickorna fick saker som varit gömda i frysen. Snart ska vi frosta av frysen för vi börjar komma till botten på den. Men usch pigg är jag inte. Jag behöver lite regelbundna sovtider tror jag. Inte vara uppe till ett på fredag och lördag och sen tro att jag ska sova vid tio på vardagarna. Det gör jag inte. Igår hamnade jag vid ett program om olika medicinska grejer och det var rätt så intressant om än väldigt snuttifierat. Men där satt jag och klockan gick och så trasslade mitt tunna garn ihop sig och då satt jag fast. Att trassla upp garn är sånt där som jag inte kan sluta med förrän det är klart.

Nu är det ljust lite längre på dagarna och det är väldigt skönt. Tänk mörkret kring jul. Tur att det var jul just då så vi kom ihåg att tända ljus och göra det mysigt.

Ester hittade en massa sjalar i en korg i källaren och hon lyckades få till det här. Nästan som ett konstverk.

Plötsligt

En morgon när han går upp ser vi hur korta byxorna blivit. Har han vuxit massvis på sista tiden eller har vi inte märkt att hans byxor blivit för korta. Iallafall behöver han nya byxor. Han är inte så noga med kläder som dom andra barnen så han tycker nog egentligen att det inte gör så mycket att dom blivit för korta.

Lördagkväll

Idag har vi sett skid-SM. Vi såg Markus Hellner gå i mål och vi hejade även på den som kom sist in i mål. Kändes bra att få applådera han som kom sist också. Jag har lättare att identifiera mig med en sån. Vi tog pulkan dit med småflickorna och vi kom lite sent och vi kunde inte vänta till damloppet startade, det var lite för kallt för det så det såg vi hemma på TV istället. Sen har jag stickat och jag och småflickorna städade deras rum och byrå. Vi plockade bort lite kläder som var för små eller aldrig används. 

Så lagade jag en pastasås med räkor till middag. Räkor, saffran, vitlök, matlagningsvin, créme fraiche, tomarpuré, timjan, cayennepeppar och salt. Jättegott var det och då är jag ingen pastaperson. Blir sällan sugen på det, men det här kommer jag att göra om. Men fyra åt inte, två åt bara spaghetti och två åt med pesto istället. Så jag kanske inte ska göra det så jätteofta precis. 

Nu tittar vi på TV, äter godis och stickar lite. 

Äntligen fredag

Så känner jag. Sover för lite och med urinvägsinfektion på det och trasig värme i huset så har det blivit för mycket, men nu fredag. Imorgon tänker jag motionera. Göra bra saker för mig. Vända den här känsliga kroppen så den blir glad igen. Och värmen funkar igen. Jag tror vår anläggning har varit trasig länge utan att vi förstått det, det antydde elräkningen jag fick igår iallafall och då blir den nog sju resor värre i februari när det har varit så kallt ute och värmen inte funkar som den ska. Jag oroar mig redan. 

Min man har lagat middag nu och Signe lagar chokladmousse. Det är skönt, nästan lyxigt. Jag funderar, från det ena till det andra, på att jag borde skaffa mig ett par pantalonger i ull efter den här urinvägsinfektionen. Känner att den kom när det blev kallt och jag satt på en kall cykelsadel. Nu har jag väl blivit tant på riktigt. Läsglasögon har jag ju också skaffat mig. Och helst vill jag sy och sticka. Mat lagar jag ju mest och bakar bröd. Men städa kan jag ju inte så där blir det rejält minus på tantkontot.

Jag tänker mer och mer på att jag känner mig lite lurad. Det låter dumt, jag vet. Men varför var det där jobbet så viktigt att få när jag hade fyra små barn under 5 år. Jag hade velat att till exempel min mamma hade sagt att nu får du inte stressa upp dig över att du inte har något fast jobb. Nu är det här det viktigaste. Det andra löser sig. Lätt för mig att säga nu, säger en annan röst inom mig då. Men ändå. Jag kan inte beskriva den tiden. Skulle jag tänka på den riktigt ordentligt är jag rädd för att jag skulle börja gråta. Tänk om samhället var lite snällare. Var sak har sin tid och det finns en plats för alla. Men så är det inte. Det finns ingen plats för alla, eller så känns det iallafall, du måste passa in, vara lite framåt, synas. Jag vet inte hur jag kom in på det här. Men jag har väl kommit till en ålder då man börjar se bakåt.

Helt okej men

Jag har klivit upp tidigt, ätit frukost, klätt på barn. Jag har jobbat, haft två barngrupper som jag tagit hand om med en kollega, hämtat ut medicin mot urinvägsinfektionen som blev värre igår igen. Sen hämta flickorna, åka hem, packa ur bilen. Helt slut nu, men som överraskning har Joen städat en massa här hemma. Helt fantastiskt. Sen hade jag sparat kuponger till en hamburgerestaurang så då åkte jag och hämtade min man när han slutade och så köpte vi mat på hemvägen. Så åt vi tillsammans och sen tittade vi på Daidalos, ett program som Majken och Ester längtat efter, men som dom samtidigt tycker är så läskigt. Och sen blev det saga, Lotta på Bråkamkargatan flera kapitel och Pop och pappa klär på sig. Så somnade jag med dom så klart, som alltid när jag lägger dom.

Egentligen är det lagom för mig att ta hand om min familj. Jag har ett fint jobb och en del saker på jobbet gör jag bra och en del mindre bra. Men jag duger, det gör jag. Men orken finns inte riktigt där. Jag kämpar på, men jag brottas med en del tankar. Allt jobbet här hemma tar tid även om vi är två som gör det, eller som idag tre när min son städat på helt eget initiativ. Men jag tvättar det mesta och lagar mat kanske 5 av 7 dagar. Jag handlar ofta och jag funderar på vad som ska handlas. Min man skjutsar mest och städar mer. Sån uppdelning har vi ungefär. Vet inte ens vad jag försökte säga. Ja det var ju det där med orken. Kanske blir det bättre med penicillinet, ljuset och det faktum att vi går mot en ljusare tid helt konkret.