Fest

Familjen är återförenad och det ville tvillingarna fira ordentligt med en riktig fest. Förutom middagen som vi mer stod för så har det anordnats både det ena och det andra, men nu tror jag att festen är över.


Vi fick köpa biljetter som sedan revs vid ingången och sedan blev det dans, efter dansen blev det Limbo, efter Limbon blev det Musikstopp och efter Musikstoppet blev det Popcornspip som nog aldrig hade behövt ta slut om inte två trötta föräldrar tillslut drog sig ur.

Och det är fredag och jag är jätte trött nu men lite smånöjd ändå för nu kan jag göra någon alldeles egen grej i helgen. Till och med en promenad känns som värsta lyxen nu efter en vecka när jag verkligen har hållit i alla trådar och inte har kunnat lämna barnen ensamma. Jag såg en som åkte längdskidor idag och jag tänkte att det har ju inte jag kunnat göra på en hel vecka. Hur kunde jag tänka så? Det gör jag ju högst några gånger per år. Man kan få längtan efter konstiga saker när man verkligen inte kan göra det.

Men jag kanske drar på mig pjäxorna i morgonbitti hur tidigt som helst, man kan helt enkelt inte veta. Fast det är väl kanske som när man planerar allt man ska göra, fast inte idag imorgon kanske. Man hinner så mycket imorgon men så lite idag.

Prov, post och annat

Jag tog cellprov för två veckor sedan och eftersom jag verkligen är orolig för allt så oroade jag mig för det också. Men det skulle ta fyra veckor att få svar och det var ju bara två veckor sedan. Mina tvillingar tycker att det är viktigt att ta in posten och att det är rättvist, så en dag är det den ena och nästa dag den andra. De håller koll ibland och ibland skriker de i bilen när vi kommer hem för att de är oense om vem som gjorde det sist och jag har verkligen ingen aning. Och så är det oftast halt på vår gård så de halkar och ramlar fram till brevlådan livrädd att den andra ska komma före. Ja, alla grannarna vet iallafall när vi kommer hem. Sedan tappar de ibland brev på vägen som de förhoppningsvis tar upp, men man kan inte vara säker.

Så idag såg jag inte ens vad vi hade fått för post, men plötsligt på köksbänken ligger det ett ensamt brev till mig och det var från sjukhuset. och det stod att cellprovet var normalt. Jag blev så lättad och insåg i samma stund jag blev så där lättad att jag hade gått och oroat mig för det ganska mycket men inte velat inse det. Hur mycket energi har det tagit? Mycket, det tar mycket tid och kraft att oroa sig, men nu slapp jag en grej och det var så skönt.

Nu väntar jag på Brottet, den danska serien på torsdagkvällar, det enda jag ser på TV just nu förutom lite Bolibompa och den där skolserien, klass 9A. Men den här veckan har jag inte sett något men jag ska se Brottet eller gråta mig igenom, det brukar bli så.

Två dagar i rad

Och så har jag gjort det igen, bränt middagen. Två dagar i rad, igår falukorven och idag linssoppan. Varför? Jo, jag tänkte att jag kunde skriva lite här när maten ändå var på spisen och snart var klar. Det kunde jag inte.

Fler härliga morgnar

Jag är ingen morgonmänniska, för det finns de som är det och de som inte är det. Det har de forskat fram, de som håller på med sånt, berättade min man för mig en dag på något vis lite lättad kändes det som, lättad kanske över att veta att det inte är av elakhet jag har svårt att kliva upp på morgonen. Men nu har han varit borta i en vecka och jag har inte sovit länge ens på helgen och det har gått bra, riktigt bra.

Jag har inte varit pigg, men inte heller bottenlöst trött, men i morse när dottern hade friluftsdag och vi hade riktigt mycket att göra på morgonen, eller mer än vanligt, sov jag för länge. Skulle bara vila mig lite efter det att klockan hade ringt och det ska man ju inte göra. Jag blev lite sen till jobbet för det var mycket som skulle ner i den där ryggsäcken innan vi var klara: makaroner, köttbullar, vindruvor, saft, banan, chokladfingrar och en kladdkakebit. Lite mycket, men som hon sa, så har de bara friluftsdag en gång per termin, eller är det så? Jag har inte riktigt koll.

Men det jag egentligen skulle skriva var att jag läste en intervju med Doreen Månsson, ni som har Bolibompabarn kanske vet vem hon är. Hon var programledare där och sjöng med sin nalle Habibi. Hon var jätte bra, men de får ju alltid vara där så kort tid, Bolibompaprogramledarna. I intervjun berättade hon att hon fick barn när hon var 16 och 22 år och hur hon ansträngde sig för att alltid göra allt rätt, inte glömma dagisfrukten, alltid ha hela kläder på barnen så ingen skulle kunna klaga på att hon var dålig. Men samtidigt passade hon inte in, eller blev inte inbjuden, till mammagemenskaper och annat.

Men det jag egentligen skulle skriva var att hon sa något så klokt och kanske självklart och det var att hon verkligen vill ge sina barn en härlig morgon för den är ju grunden till resten av dagen. Hon ville ge de en bra känsla att bära med sig genom dagen. Det var nyttigt för mig att läsa, så jag verkligen anstränger mig så att det inte bara blir hafsigt och stressigt på morgnarna och en familj som står i hallen och desperat letar efter vantar, mössor jackor och annat. Det är ju hemskt att åka till jobbet om man inte har haft en bra känsla när man sa hejdå på morgonen. Den dåliga morgonen brukar skvalpa omkring i mig hela dagen. Så jag känner bara: Fler härliga morgnar.

Morgonbak

Lite bilder från mitt morgonbak häromdagen. Det blev roligare när jag tog kort på det . Såg mig själv utifrån. Det här är inte jag , tänkte jag, men det är det. Ute i sista minuten som vanligt för kakan skulle vara till ett fiolfika samma dag, några timmar senare.

I smyg

Jag bloggar i smyg för jag har egentligen inte tid. Måste berätta bara att jag bakade en kladdkaka klockan 06.30 i morse. Jag har alltid haft svårt för att planera saker. Eller planera går väl så där, men själva genomförandet blir inte alltid när eller som jag har tänkt mig. Och jag började nästan skratta när jag stod där och rörde ner allt i en jätte stor gryta för det var bara den som var ren. Det är inte första gången jag bakar så tidigt på morgonen, tänkte jag, och inte heller den sista, för nu tror jag att jag känner mig själv, åtminstone lite bättre. Tidigare hade jag tänkt: Aldrig mer. Nu tänkte jag att jag är ju piggare nu än vad jag var i går kväll iallafall.

Fler bullar eller syskon...

Det var jätte fint väder idag. Man såg folk promenera förbi huset hela dagen. Jag gick knappt ut, jo förresten till soptunnan, till snöhögen en liten tur och vände och till bilen två gånger för att vara exakt. Jag skäms lite men bara för mig själv, men jag var trött och min man är bortrest och jag kan inte bara lämna alla och gå ut på en promenad. Så jag tittade istället ut på alla andra människor som gjorde så mycket av den här dagen.

Men jag har bakat bullar idag. Jag lärde mig det för kanske två år sedan. Hade sedan tidigare ett misslyckat bullbak i högstadieåldern bakom mig, så där för 20 år sedan. Jag bakade stenhårda bullar som inte jäste och fick slänga alla och efter det bakade jag inte bullar mer. Jag gillar inte att baka alls egentligen så särskilt mycket. Iallafall inget som är det minsta komplicerat. Och det visste jag ju att bullar var. Och det gjorde inget för min man bakade (bakar) goda och vi klarade oss. Men så för två år sedan provade jag igen och det gick. Men vi är ju så många i familjen så de bullar som vi äter när de är nybakade + någon kompis som hjälper till resulterar i en massa tomma bullpapper och väldigt få att frysa in. Då kom jag på vad lyxigt jag och min ende bror hade det för där räckte bullarna länge, men vad jag längtade efter fler syskon. Undra om mina barn längtar efter fler bullar istället?

Knappt vakna men ändå uppe

Vi har sovit lite dåligt i natt, jag och barnen. Det var alldeles fullt i sängen av barn och det brukar gå jätte bra, men inte i natt. Jag kunde inte somna och sedan sov jag oroligt av alla ben, armar, huvuden som var överallt. Det var tre huvuden (+ katt), 6 armar, 6 ben, ja och lite annat som kuddar, täcken gosedjur och sånt.

Sedan har vi en dotter som stiger upp först av alla och ganska tidigt och sätter på TV:n på helgen, annars får hon inte. Ingen morgon-tv på veckorna är en regel i den här familjen, och en regel som vi faktiskt följer, annars är det få regler som vi konsekvent följer. Iallafall lyckades hon väcka resten av barnen alldeles för tidigt för ljudet var väldigt högt. Så nu är vi uppe allihopa men inte så värst pigga alls. Knappt vakna men ändå uppe. Så känns det som dagen kommer att bli, knappt vakna men ändå uppe.

Boksamtal

Idag hade jag boksamtal med en årskurs tre som hade läst en bok som heter Tanarog - yxkämpen av Niklas Krog. Jag har aldrig förut haft ett boksamtal, men pratat om olika böcker för barngrupper oändligt många gånger. Men nu hade hela klassen läst samma bok och det kändes som ett perfekt utgångsläge för ett boksamtal. Vi gjorde en spalt för allt som de tyckte var bra med boken, en spalt för allt som de tyckte var dåligt och en tredje med frågetecken och funderingar över boken. Ett frågetecken som två av barnen hade var varför dvärgarna hade yxor (den handlar bland annat om dvärgar med väldigt långt skägg). Då säger en flicka så här : Yxorna är kanske för dvärgarna som dalahästarna är för oss. Förstår ni, en nioåring som säger så. Så klok. Det var så givande med boksamtalet så istället för att skriva bokrecensioner och liknande så kan man prata om böcker för det ger så mycket mer.

Det måste vara en fredag

Jag har börjat vara en sån som älskar fredagar, åtminstone på eftermiddagen. Det är min bästa stund på veckan. Har mitt liv blivit så uppdelat mellan helg och vardag eller vad beror det på? Jag känner en sån lättnad ungefär klockan 3 varje fredag. Då är fyra i familjen hemma, en kvar på jobbet och en på innebandyträning. Jag gör en kopp kaffe och barnen fikar lite skorpor. Katterna äter lite mat och vilar sig ett tag. Det är bara en sån behaglig stämning här hemma. Visst borde man kunna känna så här på tisdagar eller onsdagar också men det har aldrig hänt. Det måste vara en fredag. Och idag lyste solen helt fantastiskt och trots att det kanske inte borde vara så varmt som det är nu om klimatet var som det borde, så är iallafall solen på vintern så mycket mer underbar än under någon annan årstid.

Ont! Blåsor!

Jag har en liten blåsa i munnen på ena sidan av tungan och jag känner mig så ledsen. Och ändå är det bara en enda blåsa, men den är faktiskt inte så liten. Det är jätte jobbigt att äta med blåsan och jag gillar att äta, blir deppig utan god mat och små fikan då och då. Och det är jätte jobbigt att prata, speciellt om orden innehåller bokstaven R. Det är svårt att undvika ord utan R och det är svårt att inte prata, typ omöjligt. Till barnen måste jag också säga allt mer än en gång och då gråter jag inombords, så ont gör det och så onödigt känns det att behöva upprepa någonting när varje ord är så ansträngande. Men egentligen har jag lite blåsor nu om man jämför hur det var för ungefär ett år sedan, då hade jag minst en hela tiden och ofta fler. Jag var helt enkelt inte i form och då får jag blåsor. Nu har jag varit förkyld och då får jag blåsor så det är helt okej egentligen, bara det inte blir som det var det året. Det låter banalt men det är inte det för mig. Inte fler blåsor nu på länge. Snälla.

Agnes Cecilia

När jag var tio år läste min lärare Agnes Cecilia- en sällsam historia av Maria Gripe högt för oss. Ingen högläsning efteråt har kunnat mäta sig med den upplevelsen. Nu har jag läst om den, 25 år senare, för att jag skulle berätta om den för barnen i min läseklubb på jobbet. Den var minst lika bra som då. Och nu när jag har läst den igen så var jag bara tvungen att lyssna på den som ljudbok också och det är Pernilla August läser. Varför är den så bra egentligen? Språket är helt fanastiskt, det är som att varje ord har valts med sådan omsorg. Och jag tänker när jag läser den att hon tog barn på allvar. Och så tycker jag så mycket om alla pusselbitar som man får och som till slut faller på plats. Och historien om att inte höra till, men att kanske till slut hitta något alldeles eget.

Nu har vi gjort det

Nu är kalaset avklarat och en helt lycklig nioåring somnade på vår stenhårda kökssoffa. Det har aldrig hänt förut. Den magsjuka sonen fick följa med och plågades under kalaset, men vi klarade det inte utan att vi var där båda två föräldrar. Det var så synd om honom och jag vet att vi var helt hemska föräldrar som drog med honom. Men vi var nästan tvungna. Tänk er 10 stycken 9-åringar på badhuset som ska byta om, låsa skåp, duscha, bada, hoppa från trampolinerna, äta hamburgare, äta glasstårta, springa till en annan bassäng. Jag stod och räknade till 10 hela tiden tror jag och så förstås plus våra tvillingar och plus sjuka sonen. Vi fick lite hjälp av tre föräldrar också tack och lov. Men nu har vi gjort det. Och jag har lovat min son att i morgon får han vara sjuk och vi ska inte dra iväg med honom någonstans. Det är en dag som denna man ska ha en fantastisk barnvakt som ställer upp i alla lägen, även i magsjukelägen.

I natt kom magsjukan

I natt kom magsjukan till den här familjen också. Äldsta sonen kräktes på natten och nu ligger han och ser Simpsons och skrattar. Jag tror att han håller på att bli bättre. Våra magsjukor brukar gå över fort, men vi får alltid en per år minst. Men det får vi stå ut med och det gör vi, men just den här dagen och helgen passade det riktigt dåligt. Ikväll ska 9-åringen ha kalas på badhuset för kompisarna och eftersom vi inte har någon barnvakt så skulle hela familjen följa med. Det är första gången vi ordnar ett sånt där kalas som inte är hemma och som kostar en massa pengar och nu ligger magsjukan och lurar runt hörnet. Tänk om födelsedagsbarnet blir sjukt då blir hon så ledsen för hon har längtat så enormt efter det här.

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag tyckte jag verkligen var extremt fjantigt länge. Jag stod liksom över sånt krafs, men vad händer? Jo för 9 år sedan promenerade jag och min man mot förlossningen en söndagmorgon vid sjutiden. Värkarna hade satt igång och det var väldigt likt första gången, men något intensivare. 11.30 föddes hon söndagen den 14 februari, min förstfödda dotter. På väg till förlossningen säger min man att det nog är en pojke ändå. Men, säger jag, du kan ju inte ändra dig nu. Jag trodde själv att det skulle bli en pojke, men han hade hela tiden trott på en flicka. Man ändrar sig inte då, så där hastigt och lustigt. Han fick snällt ta tillbaka det och så kunde vi fortsätta promenaden.

Och det blev en flicka. Hon föddes på en söndag och det tyckte jag var roligt och magiskt för det gjorde vår förste son också. Och så känns det lite magiskt med söndagsbarn när man har läst Maria Gripe när man var liten. Det som förvånade mig sedan var att nästan allasom vi mötte när vi sa vilket datum det var som hon kom: Åh hon föddes på alla hjärtans dag. Alla visste vilket datum det var, förutom vi, tror jag. Men nu fullkomligt frossar vi i hjärtan på alla hjärtans dag. Man kan ju ändra sig. Och för oss har ju faktiskt alla hjärtans dag en alldeles särskild betydelse.