Stark men svag

Jag är stark nu och svag. Vi har lämnat dagis och dagisfröknarna med tårfyllda ögon och rena hulkanden i bilen på väg därifrån. Min dotter S frågade om det var glädjetårar eller ledsentårar och det var svårt att svara på. Både och, tror jag.

Vi har sommarlov nu äntligen tror jag man brukar säga, men känslan av äntligen vill inte infinna sig. Men den kommer väl? Visst gör den? Känslan av äntligen sommarlov.

Jag har haft semester i tre dagar nu och faktiskt haft de yngsta på dagis bara för att jag ville avsluta dagistiden på ett värdigt sätt med några lugna dagar där för barnen och med ett fint fika idag för fröknar och barn. Jag trodde att jag skulle hinna i röja i huset under de här dagarna men det har jag inte alls hunnit. Jag menar 5 timmar själv hemma i tre dagar förutom fyra katter och en 10-årig son, visst borde man hinna mycket?

Men jag har inte hunnit nästan någonting, ingenting som märks i alla fall. Jag har lämnat skräp på återvinningen 2 gånger, handlat blommor till blomlådorna ute på gatan, handlat mjölk, smör och annat flera gånger, bakat till avslutningsfikat, köpt presenter, tvättat och dammsugit några gånger. Men jag hade ju tänkt rensa ut och minimera här hemma. Problemet är att jag aldrig hinner till det momentet.

Bli lite som Lovis

Imorgon är sista dagen på dagis efter 8 år. Sorg i hjärtat och sorg i sinnet för jag är inte klar med det här, men barnen, mina yngsta är klara och längtar till skolan där de hälsat på sina storasyskon så många gånger.

Vi ska tömma hyllorna med extra kläder och säga hej då till fröknarna, det är nog mer än vad jag klarar av. Jag förstod inte hur mycket uppbrott som det innebär att ha barn. Sluta dagis, lågstadiet, mellanstadiet o.s.v.. Man måste vara stark för att vara förälder.

Och så alla de här grejerna man ska skicka barnen på och lita på att de omges av kloka, kompetenta vuxna är också så jobbiga för mig som har en orolig själ. Jag kände inte mig själv innan jag fick barn, visste inte om hälften av mina rädslor, men nu vet jag så mycket mer. Och den här veckan är min dotter på 9 år på dagläger och varje morgon ska vi till lägerbussen som kör dit henne och så väntar vi på eftermiddagen på lägerbussen som kör hem henne. Hon njuter av lägervistelsen och känner sig stor, men jag bara oroar mig. Det finns ju någon dikt som säger att kärleken måste innehålla lite likgiltighet också och jag måste tänka på det. Tänka, tänka och tänka. Bli lite som Lovis i Ronja Rövardotter som jag läser för 9-åringen just nu som hela tiden säger till Mattis att hon klara sig. Men istället sitter jag här som Mattis och säger akta dig för det och det och det.

Har jag inget bättre för mig?

Jo många saker, men istället sitter jag här och ångesten växer över att jag är en dålig förebild som sitter här. Men ändå sitter jag här och faktiskt saknar ljudet från fotboll på TV. Är det ingen fotboll ikväll eller? Jag har börjat vänja mig med sonen som sitter där och stirrar. Ljudet som jag inte gillar saknar jag nu. Måste kolla om det verkligen inte är någon fotboll på TV och någon son någonstans som vill titta lite med mig.

Spara pengar nr 3

Man kan koka upp risgryn och mjölk på morgonen och ställa in grytan i den kalla ugnen och sedan är den klar till middagen, behöver bara värmas lite. Och till skillnad från strömmingen så gillade alla utom möjligtvis lilla S som inte är så förtjust. Jag verkligen älskar risgrynsgröt och min äldste son också, precis lika mycket som pannkakor, säger han.

Spara pengar nr 2

Köpa mindre godis, ett bra spartips åtminstone i en stor familj som vår som älskar godsaker. Igår vägrade vi barnen lördagsgodis, fast inte riktigt för min man hade köpt en Marabou mjölkchokladkaka och tagit med sig när vi åkte till sjön och barnen tog sommarens första dopp. Och sedan blev det inget mer och det fanns en anledning. De fick godis i torsdags istället för vår dotter ville fira att hon fått sommarlov. Men sedan blev det ju lördag och då kom suget igen: GODIS.

Jag känner att för vår familj så passar rutinen lördagsgodis bra annars hamnar vi i konflikter och tjafs mellan barnen. Vi fick en riktigt pestig dag i går när tjafsandet ständigt pågick om olika saker, bland annat om godis. Vår son, på snart 11, börjar vilja ha godis vid andra tillfällen, på disco häromveckan, på fotbollscuper och vid andra tillställningar och de andra här hemma nosar genast reda på om något sådant har skett och så vill de också ha.

Och vad det kostar mycket, kan de inte nöja sig med Strömming?

Här ska sparas pengar så igår bakades det chokladbollar istället. Färdigt!

Strömmingslåda

Jag vet inte riktigt hur stolt jag är idag eller hur äkta jag känner mig. Jag har lagat Strömmingslåda till middag idag, men bara jag och min man åt. Barnen mosade färskpotatis med smör och åt en massa sallad istället och det gjorde faktiskt inte så mycket för jag avskydde stömming när jag var liten. Men nu älskar jag det. Jag älskar det kanske ännu mer för att jag faktiskt skar av huvudena, rensade, sköljde, tog bort benen och allt annat som skulle göras alldeles själv. Katterna tyckte också att det doftade bra och började glatt tugga på fiskbenen.
Vi måste bli mer ekonomiska och att köpa strömming känns som en lite bit på vägen fast då måste jag ju övertyga barnen.

Och visst är det så att man får äta strömming ur miljösynpunkt annars får jag väl sluta direkt.
Förresten har jag semester nu och det känns lite kallt om fötterna men skönt.

Det fulaste ord jag vet, nästan i alla fall

Jag skrev ordet glor i mitt förra inlägg, det fulaste ordet jag vet, nästan i alla fall. Jag blev retad för att jag glodde när jag var liten för jag är en sån där som fastnar med blicken och stirrar på folk.

Men nu har jag gjort ordet glo till mitt eget och då är det inte så fult eller hemskt längre.
Jag kan tillochmed säga att att jag är en sån som glor och det är jag stolt över och det är nästan sant.

Och anledningen till varför jag står i köksfönstret och glor är för att jag måste kolla vad barnen gör och var de är. För tänk om de skulle försvinna? En annan av mina rädslor.

Klättra över eller gå runt

Nu blev det tråkigt att vara tyst och jag är för trött för att jogga. Så jag sätter mig väl här.

Grannpojken, 4 år gammal klev över staketet idag och det var ganska jobbigt fast vi har ett lågt staket, men han kämpade och kom över. Han klappade sig lite om benen efteråt för det gjorde nog lite ont, men han grävde inte ner sig i smärtan utan kände sig enormt nöjd över att ha klarat hindret.

Jag såg det här genom köksfönstret eftersom jag ofta står där och glor och känner mig lite dum för att jag inte gör någonting annat istället. Jag såg också att om han hade gått en halvmeter åt vänster hade han inte behövt kliva över staketet utan bara gått rakt fram och ändå kommit in på vår gård. Men jag fattade att han visste det men valde den svåra vägen. Jag log för mig själv för någonting föll på plats och det var en insikt. Insikten om att det måste få vara lite krångligt och svårt ibland och tillochmed göra ont för att man ska utvecklas.

Det var den insikten som jag behövde idag. Jag som är rädd för nästan allt, men sedan när jag varit rädd ett tag och trotsat rädslan och det faktiskt gått bra då borstar jag bort dammet och känner mig lite starkare.

Paus

Jag tar en paus några dagar.

Måste koncentrera mig på övriga livet. Är på dåligt humör över allt vi inte hinner. Vill ha nybakt bröd, vällagad mat och planterade blommor. Vill göra utflykter med barnen och hinna kolla igenom alla högar med teckningar som kommit hem från dagis. Vill rensa ut och minimera härhemma. Rensa och bli lite befriad. De där utemöblerna , visst skulle vi måla de förra sommaren, eller var det sommaren innan?

Jag tar en paus några dagar.

Jag skäms

Jag skäms över att jag måste titta på Brottet varje torsdagkväll till varje pris som helst. Två torsdagar i rad har det ringt till mig precis just då och min man har sagt att jag inte kan prata. Pinsamt. En gång min brorsa som skulle gratta på födelsedagen och vi pratar sällan med varandra och igår en kompis på annan ort och det är samma sak där att vi pratar sällan med varandra.

Så nu sitter jag här och skäms över min ytlighet och avsaknad av empati och människokärlek. Så gör man inte. Men jag måste se den för den är så bra. Det enda jag ser på TV på hela veckan. Vi ser nästan aldrig på TV längre, det blir så den här årstiden. Bolibompa är ett minne blott men Brottet är nödvändigt.

Ja nu har jag biktat mig. Jag ska dra ut telefonsladden nästa vecka, bara så ni vet om ni söker mig.

Känslan av sommar och en apelsins betydelse

Känslan av nystädat har försvunnit, men känslan av sommar har kommit. Till exempel så spelar J fotboll varje dag. Är det inte träning så tränar han själv. Barnen har shorts på sig på dagarna och det luktar Hägg eller är det Syrén? Vilket kommer först? Och på jobbet håller jag på att planera sommarens aktiviteter på bibblan och det känns bra.

Och egentligen ville jag skriva om pappor som jag har tänkt en del på sedan jag läste Bitterfittan, men mina tankar just nu flyger bara hit och dit och vill inte riktigt landa. Och inte en enda pappa läser det här, tror jag, så det spelar kanske ändå ingen roll.

Äsch jag skriver några rader ändå för i den boken finns ett kapitel som heter, nu minns jag inte riktigt, men ungefär Apelsinpappan. Huvudpersonen tycker så mycket om pappor som skalar apelsiner åt sina barn men de är ganska sällsynta. Ja, det låter knäppt, men jag tycker att det är sant, de pappor som ger till sina barn utan att kräva någonting tillbaka. Och så tycker hon om de pappor som cyklar och har med matlåda till jobbet. Jag blev rörd när jag läste kapitlet.

Jag står så ofta och tittar på mammor och pappor, på fotbollsmatcher och annat. Pappor som ofta står koncentrerat och tittar och mammor som gör så mycket annat också som tröstar barn, blåser när de gjort sig illa eller borstar bort skräp från fötterna när barnen sprungit barfota ett tag och ska ta på sig skorna. När pappor gör allt det där och kanske delar ut små fina apelsinklyftor till sina barn då blir jag rörd. Jag vill att alla pappor ska göra så, precis alla och att de ska förstå det nu omedelbart.

Min egen pappa, som jag tycker mycket om, men som tyvärr har haft svårt att visa känslor och därför överlåtit mycket till min mamma har därför inte skalat så många apelsiner. Min man har skalat fler och ännu fler måste det bli. Och om man tycker att detta bara var konstigt så kan man läsa boken som var riktigt bra och även om jag hade vissa invändningar så är jag glad att jag tog mig tid. Och så blev jag glad och stolt när min dotter gav sin pappa ett födelsedagskort där hon skrivit: Grattis från din E.

Nystädat

Plötsligt, ungefär 19.30 så städade alla barnen och jag tillsammans hela halva huset. Jag nästan grät för det var så lortigt, stökigt och bökigt här hemma och ingen gjorde något annat än att dra fram nya saker. Plötsligt hade 9-åringen hittat en låda med diabilder, gud vet vart, i källaren och burit upp den. Sakletaren, E blev också eld och lågor över att se detta fynd. Jag kände hur paniken kom över denna nya grej att sprida ut, för det är så vi gör här hemma, vi sprider ut överallt allting och så plockar vi inte upp.

Äldsta sonen hörde paniken i min röst och då fick han igång hela gänget att städa. I morse sa E, 6- åringen att det kändes annorlunda här hemma när det var städat. Och då är det så att det är bara vi, barnen och jag, som betraktar hemmet som städat just nu, vi har inte så höga krav. Fortfarande låg det högar lite här och där, men känslan av nystädat finns här.

Barnboksblogg - tips, tips, tips

Vill bara tipsa om en barnboksblogg som Karna Nyström, http://karna7.wordpress.com/, har. Hon är bibliotekarie och bokpratar för barn på ett oerhört inspirerande sätt. Gå in och läs hennes tankar om olika böcker som hon har läst. Man blir hur lässugen som helst. Hon var här och föreläste en dag och jag blev bara så uppfylld av hennes idéer och hennes sätt att prata om böcker. Och så älskar hon gamla hus och har fyra barn och flera djur och det kändes bekant på något vis.

Förresten hur får jag den där adressen klickbar. Varför kan jag ingenting? En dum fråga, men den måste ställas nu, hur gör man för att skriva bara namnet på bloggen och kunna klicka på det och hamna på den sidan? Det här borde jag redan veta förstås.

Besvikelse

Ja det är fredag och om två veckor semester för mig. Jag ska vara ledig sju veckor i sommar. Det känns hisnande men så skönt. Fast jag delar upp det i två omgångar, men ändå så känns det bra.

Igår fyllde jag år och jag hade inte tänkt berätta det, men jag bara måste, min man glömde bort det. Det kom inga barn och sjöng för mig och gav mig fina teckningar. Inte trodde jag att jag skulle bli så förfärligt ledsen över att bli bortglömd, men det blev jag. Han kom på det efter kanske en halvtimme när jag tyst petat i mig min havregrynsgröt, men då var det lite försent. Barnen var så besvikna och min yngsta dotter som älskar att ge bort små gulliga teckningar tyckte att det var ofattbart. På dagis hade de berättat om denna traumatiska morgon för alla barn och fröknar.

Som kompensation skickade han blommor till jobbet, det har aldrig hänt förut och mina arbetskompisar tyckte att det kändes som en film. Och till middagen lagade han pastasås med kräftstjärtar, men just när vi skulle sätta oss och äta berättade han en tråkig grej för min äldsta dotter så hon blev jätte besviken och grät hela måltiden högt, högt så det nästan var omöjligt att sitta kvar.

Nu har jag bestämt att den här kvällen ska bli myyysig. Jag ska äta köpt Princesstårta hela kvällen och alla ska vara jätte snälla och glada och jag ska inte bli jätte trött, inte ikväll.

Och

så ids jag inte gå och lägga mig heller. Jag är jätte pigg vid den här tiden på dygnet för tillfället och jätte trött på jobbet, stirrar bara hålögt på min omgivning fram till klockan 15 för då börjar jag piggna till. Det här håller inte i längden.

Nästa år tror jag att jag tar ledigt en vecka maj.