Jobb och vardag

Häromdagen var jag på en väldigt fin förmiddag. En förläggare berättade ingående om en bilderbok. Jag fick många tankar. Vi var en liten lagom grupp på knappt 20, både bibliotekarier och förskollärare. Sen fick vi titta på planeter och stjärnor i planetariet för vi befann oss på ett ställe där man ägnar sig åt sånt. Då sprang tankarna iväg, till barnen och deras mående, till utvecklingssamtalet vi precis varit på med äldsta sonen. Sen så fortsatte vi med att göra planeter utifrån teman i boken och då var jag tillbaka i nuet igen.

Så igår hade vi ett jättestort personalmöten och jag kom 20 minuter sent eftersom morgonen blev som den blev. Det var lite abstrakt, lite långt ifrån mitt dagliga arbete. Mina tankar reser iväg till barnen, till vardagen, till hur man ska leva. Sen på eftermiddagen har vi sagostund och jag är där, i nuet. Jag vet inte inte riktigt vad det här säger om mig, men jag anar.

När desperationen byts ut till acceptans

En bortglömd dagisstädning upptäcks klockan sju i morse så min man far iväg. Innan det har Ester hamnat i något tillstånd som innebär att hon ligger på soffan och kan inte klä på sig. Fel kläder och hon kan förresten inte äta frukost heller. Så håller det på. Jag skulle på möte halv nio och trodde inte det skulle vara minsta problem, men jag hade fel. Tillslut hittade vi några kläder som kunde passa. Vi kom iväg, men såg bussen åka iväg precis när vi närmade oss, men då hände det. Min stress släppte, jag accepterade faktum. Idag skulle jag bli sen,  men det gör inget. Flickorna tuggar smörgåsrån på bussen. Vi tre tillsammans kan åka till världens ände. Vi mår bra nu. Så insikten jag fick var acceptansen, att idag blev det en sån här morgon och det gjorde att jag började må mycket bättre. 

Sen fick Majken magsjuka, men det är en helt annan historia.

Tankar och hur dom styr

Jag har tänkt mycket på ett av mina yngsta barn. Om vad är för privat, men jag har tänkt och så kände jag att tankar blev oro, blev kaos, blev sorg. Igår så googlade jag och hittade ett bra svar på en fråga av en psykolog. Och jag fick lite lättare att andas. Den där småpaniken som jag höll på att bygga upp släppte lite taget. Ibland är det bra att googla, oftast inte för mig, men ibland så.

Idag har flickorna gått en kort dag på dagis. När jag kom dit vid halv tio undrade jag nästan om vi var först på storbarnsavdelningen. Det hördes nästan inte ett pip. Det var barn där, men ändå så är det så lugnt. Klassisk musik spelades i montessorirummet och där ville Majken och Ester vara med fröken Therese och två barn till. Vi har aldrig haft nära till dagis, vi har kämpat med bilar, bussar, cyklar och cykelkärror. Vi försökte oss på ett närmare dagis ett tag, men fick ge upp det. Lugnet som vi har på vårat är värt tjorvet. Det enda är att jag vill vara där med dom. Dom där små minsta som växer så fort.

För gott

Helt enkelt för gott bröd. Jag äter en, så en till och en till och så håller det på. Nu har jag iallafall slutat för den här gången.

Vår dag

Jag har varit rätt sur idag och retlig. Jag vet inte varför. Men vi har också myst, läst sagor och kramats. Och vi har gjort gipsfigurer. Jag älskar gipsfigurer. Påminner mig så mycket om pyssel och bak som vi hade i Haparanda efter skolan. Det var pingstkyrkan som höll i det. Bojan hette en av ledarna, hon var en sån klippa. Tänk om något sånt fanns här där vi bor. Flickorna har målat och alla har fått ungefär samma nyans som nog är den som blir om man blandar alla färger. 

Vi har läst Petter och Lottas jul av Elsa Beskow idag. Den har jag kvar från när jag var liten. Jag hade alldeles glömt hur den var. Om julbocken som kommer och sagan som Tant Gredelin berättar på julaftonskvällen. Så att det finns ett tvillingpar i boken kom jag inte heller ihåg. Sen att dom hittar julbocken vid kolmilan hade jag också glömt. Majken och Ester lyssnade väldigt noga. Den har som nått. Fast vad ont i hjärtat jag fick av att tvillingarnas mamma brutit benet och då var tvungen att lämna bort dom tills hon blev frisk. Snyft.

Ett mejl

På vårat dagis har dom det lite jobbigt på småbarnsavdelningen just nu. Vi fick ett mejl om det igår och nu flyttar ett barn till storbarnsavdelningen så dom blir lite färre. Jag tänker på när Majken och Ester började. Det var så otroligt lugnt. Dom var där på halvtid, några skolades in senare och några till var nog lediga vissa dagar. Det var så lugnt. Ofta kanske 6 barn och tre personal. En fin dagisstart fick dom. Jag har märkt nu att endel av dom minsta är på dagis till fyra, kanske längre. Jag tror vi måste prata om det här med hur länge riktigt små barn bör vara på dagis. När dagarna är som en heltid för en vuxen eller längre så har vi väl ändå hamnat på fel spår? Även om det alltid finns undantag med föräldrar som kanske är ensamstående eller sjuka eller har andra orsaker. Men att börja jobba heltid när barnet är ett är kan väl inte vara rimligt, alltså att båda föräldrarna gör det. 

En bilderbok om döden

Jag läste den här boken ute vid disken i biblioteket. Tårarna och snoret rann. Jag har aldrig läst en så sorglig och stark bok om döden riktad mot yngre barn. Jons pappa har dött. Särskilt mycket berörd blev jag av bilden på mammas och Jons fötter när dom ligger i hängmattan. Jons naglar är målade i olika färger och mammas i samma färg. Hon berättar för honom att pappa aldrig kommer tillbaka. Och det är ju sant. Även om det är just det som är så ofattbart.

Nästan overkligt

Att jag ska jobba även den här söndagen. Hur blev den här hösten egentligen? Fast det är bara drygt fyra timmar, men ändå så är det lite tungt idag. Jag har varit på min söndagspromenad och nu är jag trött. Jag sover konstigt på helgerna nuförtiden. Egentligen kan jag inte alls vända på dygnet på helgerna. Jag blir bara trött av det. Lägga mig tolv och efter det gör mig otroligt trött. 

Men det var bara lite gnäll. Igår gick min man och äldsta son på restaurang och bio. Vi tänker att vi behöver tid med de stora barnen lite för sig just nu. Dom hade det bra och jag njuter av att dom gör saker tillsammans. Dom var väldigt nöjda också.

Fick en massa tankar av dagens promenad idag. Om krav och inte krav på tonåringar pratade vi bland annat. Jag har backat så mycket det sista året p.g.a rädsla. Jag är rädd att om jag ställer krav så kanske mitt barn inte mår bra eller mår sämre. Det fungerar nog inte så. Jag måste nog bli lite tuffare utan att för den skull bli okänslig. 

Ångrar mig

Varför sa jag att jag skulle träna idag med min dotters. Nu måste jag och jag vill inte. Jag är så himla seg hela jag. Segare än segast. Jag har varit nedstämd ett tag nu. Det håller i sig. Kanske är det en del av livet och min ålder. Jag är medelålders, mycket är förbi och barnen har blivit riktigt stora, några av dom. Kanske är det ofrånkomligt att hamna i en svacka om man är lite lagd åt det hållet. Vad ska man fylla livet med sen? Och hur ska jag hinna med livet nu? Jag vill vara så mycket med barnen. Kan känna en plötslig saknad efter dom både nu och då. Bara kommer över mig.

Okej

Jag ska nu vara glad åt mina supertänder. Dom står pall. Röntgenbilderna ser bra ut och tänderna ser bra ut förutom att det var ett tag sen dom var så där vackert vita. Så ligger jag där i tandläkarstolen och har svårt att glädja mig åt mina fantastiska tänder. Jag tänker på alla andra eventuella och faktiska fel jag har. Skräcken för att dö, att leva med ångest som kommer och går, att kanske inte få fler barn (att inte få fler barn skulle min man säga), problem med relationer. Såna saker. Och så fällde jag en diskret tår för pappa som sa att det värsta han gjort var en lång operation hos tandläkaren när dom skulle borra fast stifttänder i honom. Flera timmar tog det och det var fruktansvärt. Och då vad det nog det, med tanke på vad han gick igenom dom sista åren av sitt liv. 

Nu sitter jag hemma och har ätit dom goda biffarna från igår. Otis sover och snarkar, vill inte gå ut, men snart ska jag tvinga honom. Nu ska jag först städa en kvart eller så, iallafall frukosten tänker jag plocka bort. Det är den nivån jag lägger mig på idag.

Tandläkaren

Nu är det dags. Nu har jag skjutit upp några gånger, precis som vanligt. Nä jag kan inte den dagen säger jag, när jag kan inte den månaden, men tillslut så går jag dit. Jag är nog inte jätterädd, men jag gillar inte den där krafsaren och så är det dyrt. Sen så frågar dom om jag använder tandtrådoch då måste jag skämmas lite. I år har jag förresten varit bättre på det än förut, men inte bra. 

Mina barn är så coola hos tandläkaren. Dom drar ut tänder på dom och dom bara ligger där alldeles tappra. Är det en generationsfråga? 

Det fortsätter

Oron för sjukdomar, att jag är sjuk, bara fortsätter. Blev som förlamad av oro i förmiddags. Nu känns det lite bättre och vår dag blev fin trots allt. Dagen började med besök för dottern hos tandregeleringsspecialisten klockan nio. Majken och Ester satt helt tysta i min famn och på en stol bredvid och tittade på när Signe blev ompysslad och lite mindre ompysslad. Lite mindre ompysslad blev hon när dom satte två spadliknande föremål i hennes mun och drog isär läpparna och skulle fota tänderna. Sen åkte vi hem och då drabbades jag av dom där tvångsliknande tankarna. Det har varit hemskt mycket sånt nu. Skulle vilja inte hålla på så här, men det går inte. 

Sen gjorde jag lax och potatis till lunch. Gott tyckte alla vi tre. Sen försökte vi hitta regnkläder till hundpromenaden för det regnade, som det regnade. Vi kom ut och det blev mysigt. Ester gick hela vägen, bara en sån sak. Vi gick förbi en lekpark och jag märkte att dom blivit så bra på att klättra. Så gick vi lite till och sen hem. Då bakade vi en kaka och sen började syskonen droppa in. Jag älskar när dom ropar hej, en efter en. Lite som julafton eller nått, det där hejet. Sen började jag skjutsa barnen på olika stället. Så är det bara och oftast kring middagstid. Fiol och stallet var det idag. Bengt hade gjort en tjälknöl av en köttbit igår som höll på att bli för gammal så den var ju klar så då var det bara lite kvar tänkte jag. Men ändå, på något vis tar det tid. Brunsås, potatis som skulle kokas, morötter som skulle skalas, slantas och kokas och så skulle jag göra vegetariska biffar. Det där dumma att lämna det som tar längst tid till sist. Men det blev klart och gott. Dom där vegetariska biffarna blev nästan godast tyckte jag fast dottern som är vegetarian gillade inte dom, tyvärr. 

Squash- och halloumibiffar

1/2 kg squash

2 tsk salt

200 gram halloumi

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

1 dl ströbröd

1/2 dl majsena

Ägg

Peppar

Persilja

Mynta

Olivolja att steka i

Jag rev squashen och blandade med saltet. Skulle stå en halvtimme, men för mig blev det en kvart. Sen pressade jag ut all vätska jag kunde. Så blandade jag grovt riven halloumiost, fint hackad gul lök och finhackad vitlök, ströbröd, majsena, ägg, kryddor och squashen i en bunke och formade små biffar. Jag stekte dom sen ca 5 minuter i rikligt med olivolja. Jättegoda. Jag hade varken persilja eller mynta, men stoppade i lite basilika istället. 

Söndag på badhuset

Vi har världens mysigaste badhus bara en gata bort. Det är kallt därinne och inte renoverat på en herrans massa år, men dom som jobbar där är helt underbara. Oj har du glömt börsen, men gå in ändå. Och han som lärt barn att simma ett helt arbetsliv och minns vad barnen heter. Ni kan tänka er hur många årskurs treor han lärt upp. Så är det på vårt badhus, mysigt men inte särskilt varmt och inte särskilt fint. Men kommunen ska bygga ett nytt i stan. Varför ska man ha in mer trafik in till stan? För inte kommer barnfamiljer med ett lass handdukar, badkläder och matsäckar lämna bilen hemma. Det tror inte jag. När jag tyckte dom skulle ha renoverat det vi har. Idag fick vi med oss alla till badet, fast endel tränar och andra badar. Majken sa att det var mysigaste dagen, med pannkakan i handen.

Nu är vi småfrusna och Majken och Ester ser på en radda Emma-filmer som vi lånat på bibblan. Dom tycker att filmerna är jättebra! Emma tvärtemot hade jag som barn och den gillade jag, men dom gillar alla. 

När jag tänker efter

Så vill jag helst mest vara hemma med barnen. Det är bara det att paniken närmar sig för dom är så stora så dom snart flyttar hemifrån. Idag satt jag inne på min äldsta sons soffa och sydde i en knapp. Det var en fin stund, att sy i en knapp. Först släpper man dom inte en sekund, sen är man tacksam för en kvart tillsammans med nål, tråd och en prickig skjorta. 

I morse vaknade jag av mig själv kvart över sju. Jag gick ner till köket, kokade kaffe, bredde macka, gav katten mat och så tittade jag ut genom fönstret från köksbordet där jag satt och det var grått och det var trist. Jag kände mig så himla nedstämd och det höll i sig hela förmiddagen. En sån där olustig känsla. Men det blev bättre, mycket bättre och tillslut riktigt bra. Och jag har tillochmed sprungit och det var inte jobbigast i världen.

Konflikter och kärlek

Alla känslor blandas en vanlig kväll. En blir supersur för att han inte får sova hos en kompis. Vi kände att han behövde en hemmakväll, efter en massa kompishäng under lovet och så sena kvällar. Sen blev han glad igen när vi köpt pizza. Jag och Bengt ville inte ha pizza utan gjorde kyckling och potatis, men då ville flera ha det istället. Hemmalagat är bäst, verkar det som. Sen for min man och son och tränade tillsammans. Det tycker jag är fint. Jag gillar så mycket när vi gör saker med dom stora barnen också. Det blir ju så att dom mer och mer lever sina egna liv, särskilt vår äldste. Så då är det så viktigt att göra saker med dom. Så berättade Ella om Sara Kadefors nya bok som hon tycker är riktigt bra och jag fick lyssna på låten som Håkan Hellström sjunger tillsammans med Veronica Maggio. 

Så har jag lånat en jättetråkig bok på bibblan om barns språkutveckling för vi skulle ta emot en föräldragrupp och jag kände att jag ville läsa lite om barns språkutveckling och då hittade jag den här. Det var väl inte den jag fick mest användning för när vi skulle träffa föräldrarna, men den är riktigt kul ( vissa delar iallafall). Jag gjorde en övning med småflickorna som dom tyckte var kul.. Dom skrattade mycket när dom började fatta hur dom skulle tänka, att dom skulle sätta orden i rätt ordning i en mening. Jag blev helt fascinerad att dom fattade. Sen gjorde vi övningen när jag sa olika ord, den övningen börjar med ordet fönster och flickorna skulle välja vilket ord av gardin, garderob eller gris som passade med det. Den övning tyckte dom var busenkel och Majken började välja fel ord och det tyckte Ester var hur kul som helst.