Tänker bland annat på att brodera och att jag är trött

Om jag inte var så trött så skulle jag brodera. Så kul var det. Och trött är jag mest hela tiden den här årstiden, men också för att vi var bortbjudna igår och för att vi drack vin. Vi umgicks och hade det jättetrevligt. Barnen verkade också trivas. Ella hade gjort vegansk Oreotårta som vi bjöd på och den är jättegod. Hon gjorde två stycken och på fredag när vi kom hem efter jobb och skola så hade hon städat köket. Helt otroligt. Ibland känns det så bra. 

Idag ska jag springa. Hur jag nu ska hitta energi till det och i värmen som har kommit med besked idag. 

Äldste är i Prag med många klasskompisar, men han ringde idag för jag blev 44 år. Det känns mycket och lite vemodigt. Men när vi satt ute och åt tårta tillsammans så kände jag mig rik. Leva här. Leva nu.

Dottern hade sovit borta i natt och det kändes lite så där när det var så mycket festligheter här i stan. Men jag klarade av att somna ändå. Man får träna på det här med föräldraskap. Träna på modet och att våga lite på att det bär.

Broderi

Jag anmälde mig till en 2 timmar lång kurs i broderi. Hade nästan ingen energi, men for ändå. Vi skulle göra kort som man kan byta med varandra. Som man en gång i tiden bytt filmisar, bokmärken och andra kort. ACT artist trading card. De har en viss storlek. Jag kan ju inte rita eller måla, men vill skapa. Skapa fast rätt så obegåvad.

Efter två timmar hade gruppen från 7 år och uppåt gjort dessa.

Och jag detta.

Tröttmännschan

Jättetrött nu och stolt. Jag fixade den här dagen även om det återstår ditten och datten.

Idag är en ny dag och tröttheten vet inga gränser. Ligger i sängen, men orkade jobba några timmar. Men varför blir jag så här i maj? Det är inte första gången. I natt ska jag lägga mig i tid. Jag bara måste. Nu ligger jag och tittar på mitt sovrum med öppna garderober, men det gör inget för jag städade det igår. Jag bytte lakan och det var så mysigt att gå och lägga sig. Ibland betyder den där omsorgen om vardagen så mycket, men det finns ingen sån insikt i samhället om det. För mig gör det en sån skillnad och jag är nog inte ensam. Att prata med mina barn när de kommer hem från skolan. En till sån där värdefull grej som inte "betyder" nått. Fast det gör det. Den insikten skulle behöva märkas hos de som styr. Vi får en lite bättre värld om vi har lite mer tid för varandra och för att byta lakan. Det lilla gör det lite bättre även i det större livet.

Fatta

Jag har städat fast jag nästan inte orkat att vara vaken. Jag är så stolt. Fast nu har jag inte hunnit laga middag och så satte jag mig i soffan och kommer kanske inte upp. 

Akuten

Det är klart att veckan när man är ensam med fyra barn så blir en dålig och måste till akuten. Den äldste fick jag köra dit vid 23-tiden och sen fick vi åka från den "lilla" akuten till den "stora" för en kirurg behövde titta på honom. Hemma var min 14-åring som fick lägga sig i vårat sovrum med de små. Och han var orolig för storebror och kunde inte sova. Sådan mor sådan son. Ja det drog ut på tiden som det ju alltid gör fastän det kändes som lite folk på akuten. Först kom en annan läkare och undersökte honom och sedan kom då kirurgen halv två på natten. Vi fick ett bra besked. Det man måste utesluta gick att utesluta så vi fick åka hem och var hemma ungefär två. Detta blev då fjärde natten med för lite sömn och idag kunde jag inte gå till jobbet. Tröttheten och allergin, som jobbar på alldeles oerhört,  gjorde att jag fick ta en hemmadag. Samvetet tillät mig nästan inte till det, men när jag väl ringde chefen så var hon så förstående. 

Sonen skämtade och sa att nu var det måndag igen då. Förra måndagen var det förtvivlan över sista nationella provet i svenska som blev en tråkig erfarenhet för honom och den här måndagen kryddade vi med besök på akuten. Men då kände ju jag att misslyckas i skolan är liksom ingenting om man jämför. Alltså friska barn är rätt så mycket att vara tacksam över.

Ny dag

Hej

Världen här är vi.

Det regnar idag.

Ögonen kliar

Näsan rinner 

Huset är stökigt

Kroppen trött

Fin helg

Den här helgen har gått i musikens tecken. Från fredagskväll till söndag eftermiddag har barnen spelat fiol och altfiol och varit på läger. Ett spelande barn är bortrest så hon kunde inte vara med. Det andra stora barnet som spelar körde jag till byn där lägret skulle vara på fredag efter jobbet och sen åkte vi hem och lagade middag, Tacos. Sen åkte vi ut på lördag vid halv två och de små var på kompisläger över dagen. Tipsrunda, lekar, fika och så hade vi med middag och lyssnade på fin kvällskonsert och efter det var det brännboll. Jättekul tyckte de små. Sen åkte vi hem och sov alla fyra och åkte tillbaka i morse och hade en till hel speldag. De små har hittat så bra kompisar i sin grupp och det känns så kul för det har de äldre egentligen aldrig gjort i sin och nu är det egentligen bara mina två barn som är kvar i gruppen. Och efter dagens konsert vid tre åkte vi hem. Då skulle vi "bara" handla. Då kändes det som att ögonen skulle gå i kors, men alltså vi lyckades. 

Och skryt, skryt med hjälp lite halvfabrikat ( köpta potatiskroketter och veg. Schnitzel ) så blev det riktigt gott. Jag gjorde Kycklingbiffar som blev riktigt goda och till det åt vi potatis, sallad och en sås med yoghurt, citron, persilja, vitlök, salt och peppar. 

Ensam förälder

Det är jag det just nu. Och det är lite att stå i även om barnen är "stora". Det är lite duttande här och där. En tvätt där, en snabb disk, ut med hunden, vila några minuter, plocka upp från golvet.  Just det vi skulle ju träna fiol. Betala en räkning eller två, slänga ihop mat, bröd. Bröd? Måste baka bröd. Nej glömde tanka bilen. Nu blir vi sena. Vattna små plantor, diska lite, tvätta, hänga tvätten ute. För ute är fint, de där kläderna i olika färger och modeller på ett streck. Ta in tvätten - nej regn. Var är det och det och det? Smöret är slut. Köpt hundmat?  Nej glömt.

 Och jobbat och inte tyckt att det var en riktigt bra jobbvecka. Och lite kaos. Fast det syns väl nästan inte på bilden?

Att välja att se fint istället för kaos och fult. En viktig träning. Nu är det snart fiol för resten av dagen. Har gjort sojafärspaj och kom på att jag kunde ta med varmkorv till de små. Det kändes bra. Att inte krångla till och undvika besvikelser. Nu blir nog alla nöjda. 

Jag läser om att bli äldre

I en blogg läser jag om att bli äldre. Hos Familjen  Zachrisson. Tack för att du fortsätter blogga förresten. Och tack alla ni som jag läser och tycker så mycket om. Jag har ett behov av att läsa hos er. . Om familj, känslor, mat, böcker, vackert, gammalt, skavt, sorgligt och glatt och lite ärligt också. Och inte om för perfekt. Ja och lite modigt. Men alltså åldrande och tankar på det upptar mkt av min tid. Kroppen har åldrats, själen, tankarna, modet har åldrats. Barnen också. Min pappa finns inte längre, flera älskade släktingar finns inte mer, barndomshemmet såldes för flera år sedan.

Satt på möte idag och har svårt att vara tyst. När jag var yngre hade jag svårt att prata. Så tänkte jag när jag satt där "men tyck inte så mycket då". "Vem är du som ska hålla på att tycka?" Sen kom jag på mig själv med att inse att jag är nog en av de erfarna nu. Det kändes mer okej då fast det borde vara lika okej om jag inte varit det.  Så tänker jag på tiden när jag var ny på jobbet. När jag var den unga på jobbet. Så är det inte längre.

Sen kände jag mig vilsen. Efter mötet när jag är ensam på stan och inser att jag nästan aldrig umgås med någon. Jag sitter ensam med min kaffekopp och orkar endast det och träffa familjen.

Men så är ju inte alla dagar, men förvånansvärt många. Så var det ju inte förr. Det var kompisar, telefonsamtal, bio, teater och krogen. Men det är länge sedan nu. Ska vi säga nästan 20 år sedan. Nu umgås jag när jag springer någongång i veckan.

Det är inte lätt. Så skulle jag vilja säga. Det är inte lätt.

Igår World recycling day

Så himla bra att jag dokumenterar loppisfynd för glatta livet. Brickan under ett gammalt fynd och den övre ett nytt. Jag hjärta grönt.

Fortsätter att vara rejält allergisk och eventuellt förkyld. Hur ska man veta i pollentider? 

Jag känner mig lite halvilsken och ledsen samtidigt. Den här veckan har börjat lite jobbigt. När det är jobbigt för ens barn så blir det jobbigt för en själv. Sen har jag känt mig lite frustrerad på jobbet. Men jobb är jobb. Hemma är viktigast alla dagar eller borde vara iallafall.

Tavelselfie

Ett älskat Kupanfynd. Vi kan inte läsa vem som gjort den. Det är synd jag hade gärna velat veta det. Kanske naivoch enkel, men också varm. En sång jag

lärde mig när min äldste var liten var så fin. Passar lite till den här bilden.

Under ett yvigt päronträd 

Satt jag och höll dig ömt i mitt knä

Att vi var lyckliga kunde man se

Under ett yvigt päronträd

Loppis är poppis

Kofta köpt på. Jag minns inte. Kupan eller Myrornas eller på en sån där Båsloppis som egentligen är ett rätt så jobbigt fenomen.

Så börjar många av mina dagar

Med brödbak. Degen jäser under natten och så skjuts in i ugnen. Kanske lite väl extremt att ägna sig åt sånt här på morgonen, men det är lite så jag jobbar. Jag är lite så att jag inte backar för krångel och ordet nej är inte jätte mycket min grej. Förutom om det är sånt jag är rädd för. Då är det för mycket nej.

Det här några enkla bröd med dinkelmjöl, linfrön och havrekli. Annars har jag favoritboken:

Här finns flera nattjästa frallor som jag ofta bakar. Favoriten för mig är frallor med fikon och pumpafrön i, men det är inte barnens. De gillar solrosfrallorna med rågsikt. Låna på närmaste bibliotek och BAKA. Du kommer att känna dig som en bagare. En riktig alltså.

Jag hjärta begagnat del två

Fler Kupanfynd. Älskad tavla och skön fotpall och värsta praktisk. Jag säger bara förvaring.

Ibland så bara brister det

Jag är allergisk mot pollen. Tror jag. Har varit det sedan jag fick barn ungefär. Jag äter medicin sen någon vecka tillbaka, glömde i fredags och blev som klubbad av trötthet. Vaknade på lördag med inflammerade ögon. Och trött. Så trött. En kvinna som jag träffade i kyrkan sa - Hur är det? Ja hon tyckte jag såg trött ut. På eftermiddagen igår blev det så jobbigt med en av det yngsta. Hon har utbrott stup i kvarten och det blev lite värre än vanligt. Jag kände mig så där sjukt misslyckad som mamma. Byt ut mig. Gör om mig. Typ så eländig var jag. Men vi läste på eftermiddagen och kvällen och det blev lite bättre. Lite. Så idag på jobbet så trött. Jag glömde mobilen i bilen när jag var på jobbet och när jag är på väg hem så ser jag att min son har ringt. Det visar sig att han misslyckats så på ett nationellt prov. Och då brast det. Jag tyckte så synd om honom. Jag hade lust, sant men knäppt, att ringa lärare och säga att så här kan du inte göra. Det gjorde jag inte. Istället grät jag lite med sovrumsdörren stängd, lite i smyg och ringde min man. Han säger- Shit happens. Ganska befriande. Men fortfarande så känns det väldigt jobbigt. 

Sen, om man ska prata trist, är bloggandet och att det försvunnit. Instagram har tagit över, men det bli ju aldrig samma sak. En bild säger inte mer än tusen ord för mig. Hittade en så fantastisk blogg häromdagen som heter Ulrika Olsson. Har läst den förut, men inte som i helgen. Oj vad jag har läst och tittat på alla fina bilder på loppisfynd, keramik, inredning och en massa mer. Och i år har hon skrivit två inlägg. Två. Och så är det med så många favoritbloggar. Eftersom det gjorde mig lite sorgsen så började jag försöka ändra lite i min blogg. Kanske kommer jag att skriva oftare. Bara för att vara så där tvärtemot.