Tankar på min faster och konsumtion

Jag tänker på min faster som fyllde 80 år förra året. Hon bor i en by i Tornedalen och har jobbat som lärare i hela sitt liv. Hon har aldrig själv fått några barn men varit med om att uppfostra sina syskon (9 stycken), hela byns barn och varit en närvarande faster, tror jag, för alla syskonbarnen (10 stycken), och även för syskonbarnbarnen som är ännu fler. Jag minns en gång när jag var liten och skulle lösa ett korsord och allt jag inte kunde kunde hon. Jag var så imponerad över hennes kunskap, som en riktig gammaldags skolfröken. Bara häromåret när vi var och hälsade på tog hon med sig alla mina barn i sin lilla bil och åkte och tittade på några renar. Det finns inte något som är omöjligt trots all möjlig värk och dålig nattsömn.

När min man kom till byn för första gången och hälsade på var det ingen som ställde någon fråga till honom. Jag frågade om han blev ledsen, men det blev han inte. Jag tror att man känner sig välkommen ändå, det spelar ingen roll vad du gör eller vad du jobbar med, hur gammal du är eller någonting annat. Men för någon utifrån kan det verka konstigt förstås och uppfattas som att man inte är välkommen och att de inte är intresserade. Det förstår jag verkligen och jag har verkligen inte alltid uppskattat tystnaden och bristen på frågor, men jag har vant mig och lärt mig tycka om det även om jag själv nästan är tvärtom. Vill veta, vill ställa frågor, vill se. Men jag är glad att jag fortfarande kan komma dit och hamna i en annan värld där inga frågor ställs.

Släkten är utspridd och avstånden är långa och här där vi bor har vi inga släktingar. Oj vad man kan längta efter det där självklara, som att gå in och sätta sig och bli kvar utan att behöva förklara någonting. Längtan blir ju bara värre med åldern har jag märkt.




Konstigt när man börjar tänka på någonting, det börjar med något, en detalj, och så kommer tankarna. Det började med att jag köpte två sittdynor på IM (individuell människohjälp) en vacker liten affär som finns här i stan. De som jobbar där är samtliga pensionärer och de jobbar ideellt. Där finns dukar, vantar, tygdjur, fotoalbum, gardiner och annat från olika delar av världen. Och min faster brukar beställa grejer därifrån och ge bort i julklapp, men annars handlar hon bara det nödvändigaste. Där hon bor finns inga affärer, förutom en lite ICA-butik. Hon sa häromåret att hon inte förstod varför man handlade så mycket. För henne och många i hennes generation måste det ju vara helt obegripligt hur vi konsumerar. Hur vi förnyar våra hem, vår garderob, våra apparater (vilket gammalt ord, säger man så fortfarande?). Vad är det som gör det så svårt att låta bli? Att inte hänga med? Det är när jag tänker så här jag längtar till det där pörtet (typ kök) där man sätter sig ner och blir sittandes så länge man själv vill.