Mamma är ensam. Hennes väninna har inte hälsat på henne på evigheter. Hon har sin syrra och brorsan. En i samma stad och en i grannstaden. Det är typ hennes umgänge.
Oro för barnen. Inga detaljer, men oro.
Så jobbet. Vissa saker känns knepiga. Som att jag inte bara kan ha den där jobbkostymen på utan måste få vara mamman och privatpersonen också på jobbet. Just det är lite knepigt just nu.
När jag sov dåligt i natt så var det som att jag stod vid ett dike och kommer att trilla i.
Nu är det sol och dag och det känns inte lika dramatiskt.
3 kommentarer:
Ja men det tycker jag att man ska få vara. Mamma och privatperson samtidigt som man jobbar.Detär ju därav som det mänskliga växer, det interaktiva och viktiga.
Visst ska du få vara där du är med hela ditt jag för människor som kanske inte träffar många andra.Bibliotek är som mänskliga utposter. Njuter varje gång jag besöker bibban, dom som jobbar där är så möjliga och öppna och speciella. Så lätt att prata och vara öppen och fråga när man möter en människa istället för en robot.
Å vad fint skriver. Allt. Jag blir helt lycklig.
Och vad fina ord möjliga, speciella och öppna. Så fint, bär dom i mitt hjärta.
Skicka en kommentar