Nu tänker jag att jag kan sova för ingen är på vift, bäbisarna (5-åringarna) sover i vår säng och ingen är vaken halva natten. Jag tänker det handlar hela tiden om den där tryggheten. En kväll när jag var så orolig låg jag i sängen med ett par strumpor på fötterna som Signe målat så där färgglatt och gulligt. Och i rummet bredvid sov en Ernst och en kompis över och han skrattade högt vid två-tiden på natten och det kändes genast varmare och tryggare här i världen.
Själv har jag nog inte den där tryggheten i mig utan måste försöka skapa den själv. Och jag hoppas kunna ge den till mina barn. Men jag tror att jag faktiskt måste anstränga mig mer.
1 kommentar:
Kramar dej.
Jag är också en absolut trygghetsnarkoman.
Bäst mår jag när inget händer, inget annat än det glada randiga och oskyldigt prickiga.
Skicka en kommentar