Nu tänker jag att jag kan sova för ingen är på vift, bäbisarna (5-åringarna) sover i vår säng och ingen är vaken halva natten. Jag tänker det handlar hela tiden om den där tryggheten. En kväll när jag var så orolig låg jag i sängen med ett par strumpor på fötterna som Signe målat så där färgglatt och gulligt. Och i rummet bredvid sov en Ernst och en kompis över och han skrattade högt vid två-tiden på natten och det kändes genast varmare och tryggare här i världen.
Själv har jag nog inte den där tryggheten i mig utan måste försöka skapa den själv. Och jag hoppas kunna ge den till mina barn. Men jag tror att jag faktiskt måste anstränga mig mer.
Kramar dej.
SvaraRaderaJag är också en absolut trygghetsnarkoman.
Bäst mår jag när inget händer, inget annat än det glada randiga och oskyldigt prickiga.