Tant Oro

Den där serien av Anneli Furmark. Hon ringer när det är halt ute. För mig ringer hon lite då och då. När en faster hälsar på för att hon fått bröstcancer och här på sjukhuset på behandling. Hon berättar om den unga kvinnan i 30-årsåldern som också är där på behandling. Då ringer hon. Sen kanske det är din tur säger hon. Livet är kort. Du gör väl det bästa du kan? Allt är till låns. Barnen, livet och lyckan. Den kommer och går. Hon ringer när jag läser om den fina skådespelaren som tagit sitt liv. Han med ansiktet som var så uttrycksfullt, varmt och kärleksfullt. Hon ringer när jag läser om en som dött, några år yngre än jag. Här i min stad, med samma yrke. Jag tänker att hon var ensam, fast jag inte alls kände henne och inget vet alls. Men jag vet att jag tänkt så. Vad gör vi med varandra, tar vi hand om varandra vi människor? Tänker att jag måste göra mer. Tant oro ringer på och säger att man aldrig kan veta. Allt kan hända. En stulen bil åker förbi vårt fönster under natten. Det låter högt. Jag kan absolut inte somna. För oron växer under natten. Tant Oro lägger inte på.