Jag har väl tappat ordet

Som att allt jag vill säga redan blivit sagt. Som att tiden lagt sig som ett skav. På snedden. Kan inte smälta den, tiden. Hur den tar saker ifrån mig. Små, små bitar hela tiden. Mina minnen som försvinner. Alla önskningar som inte längre kan önskas. Jag är inte kompis med tiden just nu. Inte heller med tidsandan. Den som får människor att jobba mer. Att att inte umgås. Att inte röra sig på små gator  och torg utan på köpcentrum, lekland och äventyrsbad. Och sånt. Och jag hann inte förbereda odlingsbäddarna innan snön kom p.g.a hälsan som också, eller iallafall, var bättre förr.