tisdag 31 augusti 2010

Oj

Det blev lite för mycket. Jag jobbar 85% nu när min man är hemma. Jag vilar ingenting. Från jag går upp tills jag lägger mig är det i princip något. Det där något kan vara en het diskussion som sliter i kropp och själ, en diskmaskin som ska tömmas, en match där och en kör här, en tid som ska passa där och ett föräldramöte här, plånbok som ska letas, tvätt som ska hängas, jackor som ska köpas och så har det också dykt upp fysikläxor och sånt med trettonåringen.

Hjälp.

lördag 28 augusti 2010

Har varit arg

på min man halva morgonen för att han har tvättat den finaste barnkoftan med jordgubbar i för hög temperatur. Nu är den som tovad ull och hål blev det också. Jag tycker att han slarvar med tvätten. Jag är helt enkelt bättre på att tvätta. Jippi eller inte jippi.

Nu har värsta ilskan lagt sig. Och han säger att han inte blev arg när jag skrapade bilen, inte den nuvarande, men kanske den förra eller den förrförra. Jag minns inte. Jag gillar ju små söta barnkoftor mer än fula bilar. Så då borde inte jag heller bli arg, men det blev jag.

Fina koftan som Ella hade alltid och så Signe och så Majken och Ester.

fredag 27 augusti 2010

Vemod, tårögd och läggdags

Satt i soffan, nej låg, i en hög med alla barn runt omkring och med högstadiekillen närmast och drabbades av tårar i ögonen och vemod i hjärtat. Tänk om jag inte hade det här, vad vore jag då? Ingenting. Och tänk om eller tänk när dom är stora och inte ligger där i en hög längre. När dom kanske har flyttat till New York, Ukraina, Algeriet eller Lund eller bara ett kvarter bort, vad långt borta dom kommer att kännas vara då (Ernst sa vid middagen idag att han flyttar nog till Algeriet eller Ukraina och jag som trodde att han skulle stanna här hos oss) Vad jag kommer att sakna och ångra att jag inte tog till vara den här tiden ännu bättre.

Så här känner jag mig efter en vecka på jobbet. Sentimental.

tisdag 24 augusti 2010

Jobb

Jag jobbar ju nu. Oj, oj, oj. Trött. Zombietrött igår och idag lika trött men så var det besök på Majken och Esters dagis på kvällen med korvgrillning. Kallt ute var det och vi var inte sugna, men jag blev pigg. Så det är ju så att jag måste vara ute varje dag för att vara pigg. Inte som igår som var: Gå upp, gå in i bil, gå in på jobb, gå ut ur jobb, gå in i bil, gå ut ur bil, gå in i hem, gå upp. Så lite kylig korvgrillning blev ju jätte bra. Men än har dom inte börjat dagis tack och lov.

Och lite kul var att min man idag hittade ett köttfärspaket på 800 gram i tidningsinsamlingen och den mådde inte bra. Vi säger bara Majken och Ester. Och man inser vilket överflöd det är ibland när man inte saknar köttfärspaketet heller.

Och min äldste son går i sjuan nu. Han var så trött så han somnade på sängen efter skolan. Och jag tänker bara långa korridorer med stora som sitter och tittar och skåp inklämda så man måste gå förbi en massa nior. Sånt tänker jag på och vill gråta. Men han kanske har det bra, det säger han att han har förresten. Men idag på korvgrillning pratade jag med en mamma om att min son har börjat sjuan. Åh sjuan, sa hon. Ja sjuan, sa jag. Sjuan, sa hon, sjuan, sa jag o.s.v. Alla förstår innebörden. Det är inte alltid kul att börja sjuan, i alla fall inte enbart. Och så kan man ju inte vara där och skydda för det är ju också pinsamt och konstigt.

lördag 21 augusti 2010

Avundsjuka

Våran grannes hus är till salu och jag och min man blir sura. Varför? Ja det kan man verkligen fråga sig. Men jag tror jag vet. Vi som har sökt större, hittat större men aldrig slagit till, vi avundas folk som bara så där fattar stora beslut. Och så har dom ju en världsgullig unge, eller två fast en är bara pyttebäbis. Och vi sitter här i vårat stök och behöver större.

Har lagat rödbetsbiffar denna gråa lördag och dom blev jätte goda. Tänker ordna ett matförråd till hösten. Har bara en dag på mig, men det blir i alla fall ett litet förråd. Jag ska fylla det med några till rödbetsbiffar för dom var så goda och så prova majsbiffar. Så när barnen äter falukorv eller köttbullar kan jag mumsa på mina biffar och hoppas på att någon vill smaka.

Signe har varit på sovaöverkalas. Hon sa att dom sov i källaren och den var mycket finare än vår. Häromdagen frågade hon också om vardagsrummet någonsin varit städat? Jag tror hon har fått dåligt minne. Det var andra gången hon sov borta. Tänk att hon vågar, åtta år gammal.

fredag 20 augusti 2010

Jobbarkanin

Första dagen på jobbet, fast jag tjuvstartade i tisdags och egentligen tjuvstartade jag idag igen. Och igår kväll blev jag som manisk och bakade bröd, kokade bönor, gjorde musli och lite annat. Jag kom i säng jätte sent och var jättetrött på jobbet. Och det var en sån där dag med en massa människor som skulle sitta i små grupper och prata. Jag är inte bra på det. Kände mig lite fel och lite konstig. Och alla skämt är inte så roliga, som såna där människor som ska hålla i såna där saker som gör att människor ska komma närmare varandra, säger. Tycker jag. Men då kan jag också vara så där väldigt motvalls. Fast egentligen var det mest jag själv det var fel på idag. Kontrasten mellan hemma och borta var enorm och åtta timmar borta från bäbisarna var väl häftigt.

När jag kom hem som kramade Ester om mig men Majken hon klippte gräset och brydde sig inte såg det ut som. Men till slut, när jag nästan blivit övervänt, så backade hon ner i min famn och sen var hon min resten av kvällen.

Och nästa gång jag jobbar ska jag vara på mitt alldeles egna jobb med lagom många människor. Det känns skönt.

torsdag 19 augusti 2010

Ett till inlägg

Jag ska visst blogga ett tag till och sen får jag se. Tänka varför jag gör det och vad jag vågar skriva och om jag inte vågar ska jag då fortsätta? Jag får se. Men till exempel facebook som varit en kompis det här året hemma kanske jag lägger ner. Att hålla sig på den där lagom nivån är svårt och så blir det läskigt om man passerar den och lämnar ut sig för mycket och känner sig ensam mitt bland en massa folk. Och allt sånt här tjuvar tid.

Jag sov så mycket i natt. Somnade först på soffan och sen i sängen. Så förutom en del amning har jag sovit väldigt mycket. Totalt utmattad av allt. Nu känner jag mig bättre. Igår joggade jag och en dotter i skogen. Vi fick tid tillsammans utan minsta lilla bråk. Relationer behöver tid.

Så har jag fått börja fundera över amningen som just nu ökar istället för att minska. Jag tänkte att dom kan ju få amma i två år om dom vill. Jag har ammat mellan 11 månader och ett år och tre månader. Alla barn har slutat av sig själv. Majken och Ester har inte slutat av sig själv. Ester lyfter på tröjan. Försökte även kolla vad storebror Joen hade under sin häromdagen. Och Majken blir så där ålig och skrikig om hon inte får amma och på natten vaknar hon flera gånger. Och jag tycker att det har varit okej men nu blir jag nervös för hur det blir när jag börjar jobba. Sova lite, jobba och så allt hemma och alla aktiviteter. Men tanken att tvinga fram något avslut lockar mig inte alls.

onsdag 18 augusti 2010

Ett inlägg i pausen

Pausen blev inte så lång eller jag får se det kan nog bli längre. Känner mig skör idag och väldigt trött. Började läsa Trotsboken och den är ju bra. Känner mig forfarande dålig men kanske lite mindre dålig eller åtminstone lite hoppfull. Kände mig lite nöjdare med mig själv. Känner också vad jag saknat någon anhörig att tala med under åren. En sån som vet och kan. En sån som skulle ta över när jag och min man inte räcker till. En som skulle bo ett kvarter bort ungefär, både i teori och praktik.

En lite paus

Försöker läsa Jesper Juul: Ditt kompetenta barn, men vill ha något ännu mer konkret. Något som passar precis. Något som gör att det inte uppstår såna där extrema situationer som igår.

Och så tar jag en paus från den här bloggen ett litet tag. Jag behöver ägna mig åt viktigare saker nu. Igår var jag på jobbet för första gången. Har varit hemma ett år och sju månader. Det är länge och det är över och det är sorgligt.

Den obrutna tid som nu är bruten.

En hemsk mamma

Med ett av mina barn blir det konflikter nästan hela tiden just nu. Ingenting går särskilt smidigt och lätt. Igår efter att hon lekt hela dagen med en kompis så satte hon sig i soffan, vid TV:n och jag kände bara att nä. Hon tog fjärrkontrollen och skulle byta kanal utan att fråga mig och jag hade precis satt mig där i soffan. Om hon bara hade frågat om det är okej att byta kanal så hade det ju varit det, för TV spelar egentligen ingen roll för mig. Men jag vill bara att hon ska förstå att man kan visa lite hänsyn. Och det är ofta jag känner så att hon bara skulle kunna visa lite mer hänsyn. Fråga om det är okej. Och ändå är hon ju också världens snällaste. Bär på bäbisarna, leker en massa med sin syster. Men där i soffan kom jag plötsligt bara ihåg allt tjorv. Och så rummet som är helt kaotiskt, och handdukar ute på gräset och kläder i soffan och naglarna som behöver klippas. Jag satt och hetsade upp mig över att hon satte sig där i soffan och skulle titta på TV istället för att kanske dra upp rullgardinen i sitt rum eller hänga upp dom dyblöta shortsen som hon sprungit i vattenspridaren med. Så jag började med att säga att jag måste få klippa hennes naglar och att rummet måste städas. Men det tyckte inte hon. Nej. Och jag blir irriterad över att saker inte kan få vara lite lätta ibland. Hon blir arg och jag ännu argare. Fattar du trögt skrek hon till mig. Och jag blir ännu mer förtvivlad . Tillslut börjar jag hota. Du får inte rida. Då blir hon skogstokig och river ut allt det som faktiskt finns i hennes garderob och ska rymma ut. Jag stoppar henne, eller försöker och grinar själv och är ledsen. Och jag vill att hon ska prata med mig. Och hon är stark och vill gå ut och jag vill inte. Hon springer ut på gården och gömmer sig i en buske. Och jag tänker att jag måste ha hjälp. Jag fixar inte det här. Och i natt kunde jag inte sova. Blä för den här mamman. Blä, blä, blä.

Man vill ju vara världens bästa förälder så är man inte det. Inte ens i närheten. Inte ens lite bra.

tisdag 17 augusti 2010

En dröm

Jag drömde så intensivt i natt. Ville inte vakna, bara drog mig länge, alldeles omtumlad av drömmarna. Jag bodde i Eskilstuna, har aldrig varit där på riktigt så det var kanske därför. Det är inte så kul med andras drömmar, men för mig var den intressant.

Jag var på sjukhus och födde barn tvillingar. Flera tvillingpar, jag vet faktiskt inte hur många. Och jag fick aldrig åka hem för det blev bara fler. Eller jag trodde att det skulle bli fler. Jag vet inte heller hur gamla barnen var. En ganska tjock bäbis satt i min famn. Och jag förstod att jag inte skulle kunna säga något åt mina föräldrar. Dom skulle inte gilla att jag hade fått så många barn. Och förresten var dom arga på min man för att han inte kunde förklara vägen.

Vilken väg undrar jag nu?

Var det vägen till mitt hjärta?

måndag 16 augusti 2010

Lugnande besked

Telefonen återfunnen och även glädjen. Den försvann med telefonen, bekymren hopade sig. Det går inte ens att springa utan telefon, nästan inte andas heller för den delen. Det var bara Majken eller Ester som hade kastat ut pappas telefon på gården. Dom gillar att kasta ut saker. Dom vill kanske rensa.

Jag har bakat bullar idag, en massa. När man säger att man bakat på en liter, vad menar man då? Folk som kan pratar så. Om det är mjölken som menas så har jag bakat på en liter. Och hela sommaren har jag köpt smör för att jag ska baka bullar och inte gjort det. Smöret har gått åt ändå. Majken och Ester älskar smör. Men nu har jag bakat kanelbullar, vaniljbullar och syltbullar. Signe frågade nyss: Improviserade du dom där syltbullarna? Improviserade lärde jag mig, alltså ordet, för inte så länge sedan. Ja jag var då inte åtta i alla fall. Jag älskar den där argglada ungen. Ja det gjorde jag faktiskt och jag vet inte hur dom blev. Sylten flöt mest ut.

Men nu har vi bullar sommarlovets sista vecka. Annars var det ju alltid min man som bakade bullar förut men han har helt kommit av sig. Kan det vara telefonens fel? Dom kanske skulle ha slängt den längre bort.

Fest och borttappat

Snart är den över. Föräldraledigheten. Och jag känner mig lite konstig. Lite rädd för att trötta ut mig och inte orka med. För det blir inte så mycket mindre hemma när man börjar jobba.

Vi har haft fotbollsmatcher i helgen och varit på kräftskiva. Och våra barn har hört snapsvisor för första gången. Det var roligt på kräftskiva, sa Ella när vi kom hem. Och det var det. Vi har umgåtts så lite och det behöver vi nog göra mer. Dom spelade gitarr, drack snaps, pratade om annorlunda saker, var skådespelare och sånt. Ella lämnade nästan inte bordet.

Och nu fotbollsskola för tre barn den här veckan och matsäck varje dag och min man har tappat sin älskade telefon och är ledsen. Var ute och sökte på olika fotbollsplaner igår. Halva hans värld, nästan, finns i den. Foton, nummer, radioprogram, musik. Själv har jag en antik telefon. Helt grå utan någon finess och den tappar jag överallt och hittar fast jag inte ens letar.

tisdag 10 augusti 2010

Tre sommarögonblick

Ester. Fina fina Ester. Idag har hon vinkat och gått i väg en meter och sen kommit tillbaka. Som väska hade hon en jätte stor tubformad kartong som vi brukar ha klossar i. Hon vinkade och gick ungefär hundra gånger. Varje gång lika glad.

Signe och Ester gungar i lekparken. Ester gillar mycket. När vi går förbi lekparken så fäktar hon med armarna och vill dit.


Ernst i någon slags sumodräkt på fotbollsfest. Och jag som inte följde med utan hade tjejkväll med alla tjejer i familjen. Lite ångrar jag mig när jag ser det här.

Sommaren 2010 - Lite lägerliv



Nycirkusläger och Signe uppträder fast det är läskigt. Hon håller på med poj och gjorde tillochmed egna hemma av mina gamla knästrumpor. Dom enda strumpor som fortfarande håller och finns kvar från min barndom. Inköpta på Domus i Haparanda. Och Ernst var clown och uppträder tillsammans med äldsta killen på lägret. Han tappade peruken hela tiden och det var kul.


Överallt följer dom med. Så är det när man kommer till en stor familj. Man får liksom hänga med och ta seden dit man kommer. Och det är Majken bra på som genast fastnade för peruken.



Utflykt

När det kändes som att sommaren höll på att ta slut så kom vi på att vi åker till havet ändå. Majken och Ester fick ha klumpiga gummistövlar och galonisar för första gången.

Dom sitter på trehjulingarna och väntar på att vi ska åka iväg. Ernst sa innan att han inte tänkte gå ut ur bilen. Åka till havet en regnig dag och plocka blåbär. Tråkigt. Sen var han så nöjd och vill göra om det. Vi fick ihop någon liter blåbär och vi fikade och gjorde mat på stormköket för första gången på evigheter. Och Majken och Ester plaskade i varenda pöl dom hittade och det var första gången. Och åt stenar hela tiden. Det är inte så gott, men förbjudet och då är det kul. Och apropå blåbär så blir jag som galen och vill bara ha mer om jag väl börjar plocka. Jag tycker att just blåbär är tokigt goda så nu ska vi tillbaka just dit och plocka mer.

måndag 9 augusti 2010

Läskiga tvångstankar

Vi har garage i källaren. En sån där nerfart, en backe som man kör för att åka in i garaget. Fast vi åker inte in där för vår bil platsar inte där. För att den är för stor och för att garaget är för litet och för att det alltid är olika saker där. Projekt som är på väg att avslutats eller kanske precis har påbörjats. Fast jag ska inte egentligen skriva om garaget utan om fönstret ovanför garaget som tillhör min dotter på 11 år. Och denna sommar så står det öppet nästan hela tiden för inne hos oss råder en konstig. fuktig värme hela tiden. Så det jag försöker säga är att det blir högt från fönstret ner till marken eftersom det är en nerfart där under. Och nu är ju Majken och Ester så himla duktiga på allt. Dom går, vet vem alla i familjen är, förstår vad man menar nästan hela tiden (i alla fall om man säger det flera gånger) och dom är suveräna på att ta sig upp på bord. Det går jätte fort och dom är uppe. På soffbordet dansar dom till och med. Plötsligt kommer min man på att vi måste tänka på fönstret i Ellas rum så att dom inte klättrar upp på skrivbordet för då kan dom ju ramla ut. Nä men usch vad hemskt det hade jag ju inte tänkt på. Det får ju inte hända. Vi måste göra något. Flytta på bordet, aldrig öppna fönstret, alltid ha dörren stängd.

Så sprang jag igår och plötsligt så såg jag framför mig hur Majken ramlade ut genom det där fönstret. Det var så verkligt och fruktansvärt otäckt. Jag försökte tänka på att dörren var stängd när jag gick och att Majken och Ester var med min man, men det gick inte att få bort tankarna. Jag fick korta turen och springa hem. Och jag sprang fort. Och det hade inte hänt något. Men rädslan och synerna i mitt inre var fruktansvärda. Så nu måste vi barnsäkra där innan jag ger mig ut igen. Så är det bara.

Tidig morgon

Igår sov vi nästan till nio och idag till fem. Nu har Majken somnat om, men jag tänker hålla ut och somna tidigt ikväll. Snart ska jag ju upp så här tidigt, nästan i alla fall, varje dag. Jag tänkte att nu kan dom ha tygblöjor på natten också för dom kissar så lite. Det kan dom inte. Majken var jätte blöt och klarvaken.

Och igår kväll när jag skulle somna så hoppade Skrållan in genom sovrumsfönstret med en mus i munnen. Min man försökte få ut musen som levde. Jag låg kvar i sovrummet och kände mig illa berörd. Just den där egenskapen hos katter besvärar mig. Jag får lite panik varje gång hon fångat något. Min man var mest imponerad över henne: Tänk att hon kunde hoppa så högt med en mus i munnen.

lördag 7 augusti 2010

Vi slänger för lite men samtidigt för mycket

Vi brukar få problem med bilnycklar på det viset att dom försvinner efter ett tag. Till våran bil som vi hade i många år så hade vi först två nycklar och så försvann en nyckel och en var kvar. Ett tag. Sen var båda borta. Ingen nyckel, fyra barn, pendling till jobb. Sådär kul var det. Vi lyckades göra en ny nyckel på något vis. Och så nu fick vi ju köpa en ny bil när Majken och Ester föddes. En sprillans ny bil med två fina nycklar. En sån där modern nyckel som man trycker på och så öppnas dörrarna. Och en mindre modern nyckel som man helt enkelt måste sticka in i dörren. I en en dörr, den vid förarsätet för dom andra har inget nyckelhål. Allt har funkat. Vi har varit moderna och tryckt på knappen tills sommarlovet ungefär då nyckeln försvann. Bara borta och vi fick använda reservnyckeln som vi också hade med oss på Stockholmssemestern. En morgon när vi bodde hos min mans moster i Sollentuna så var nyckeln borta. Den med. Den enda vi hade och vi var långt hemifrån. Jag hade den nyss sa min man som inte är så lättstressad, men jag däremot såg katastrofen komma. Ingen nyckel = ingen bil. Hur skulle vi ta oss hem? Hur skulle vi ha råd att betala flyg eller tåg när vi nu räknat med bilen? Hjälp. Vi letade och letade i hennes stora hus. Vi var på väg till Gröna lund den här morgonen och skulle vara tidiga. Min man hittade den tillslut. I soporna där han slängt den med annat skräp han hittat i bilen.

Kom och tänka på det nu när vi fick ett kort häromdagen med en hotellövernattning helt gratis för oss alla. Vi bodde på hotell i sommar och så blev det strul. Dom tog för mycket betalt och dom reserverade också pengar efter vi checkat ut så jag hade inga pengar på kontot på flera dagar. Inte ens glasspengar. Men dom pengarna återvände av sig själv efter tre dagar. Men så skulle vi få typ 240 kronor tillbaka och så fick vi inte det heller. Och då blev allt så pinsamt för dom så vi fick en övernattning. Och det känns ju lite lyxigt. Det där kortet kom på posten häromdagen. Jag öppnade och så på kvällen frågade min man var det där kortet var. Ja här sa jag och pekade på bänken. Men där var det inte. Ingenstans var det. Jo men tillslut hittade vi det. I papperskorgen.

Och den andra bilnyckeln har vi också hittat. I en låda med bråte i i garaget.

Livet är spännande nästan hela tiden.

torsdag 5 augusti 2010

Om vågar och kroppen

Vågen har varit jobbig på sista tiden och visat för mycket. Och det gör den för det mesta, men nu var det ännu mer för mycket. Och då blir jag hypokondrisk och det går inte. Måste springa varannan dag. Så nu gör jag det, om man kan säga det efter två rundor. I värme och regn har jag sprungit och föredrar alldeles säkert regn. Och oj vad jag har tänkt när jag har sprungit. Det måste jag skriva om och det. Men väl hemma, borta och glömt. Men tankeflödet är enormt när man springer. Jag har en miljon ursäkter för att inte springa. Men nu måste jag så då försöker jag tänka på det positiva, som tankarna. Och humöret som blir lite bättre. Tror jag. Fast inte precis efteråt. Och min man dras med och springer flitigare han med. Och när jag inte springer drömmer jag om allt jag vill äta. Är för intresserad av att äta. Och alla mina fina kokböcker med recept i.

Men det här med vikten är inte så mycket fåfänga. Har liksom aldrig gillat min kropp men det har inte så mycket med hur mycket jag väger. Tycker att den har fel proportioner och så är det bara. Men jag accepterar den och är mer än jätte stolt över alla fina barn den burit. Sjukt stolt faktiskt. Min mamma tittar ibland på mina ben, bekymrat och frågar om åderbråcken. Operation kan man göra, säger hon. Och jag bara tänker aldrig om det inte är så att det gör ont. Dom bekymrar mig inte det minsta. Håret borstar jag aldrig, kläderna är skrynkliga och smutsiga oftast eftersom folk torkar sig på mig och jag oftast spiller. Jag är inte fåfäng förutom då det gäller kläder. Jag älskar kläder, men det märks inte. För dom är som sagt skrynkliga och smutsiga oftast. Men jag drömmer alltid om fina kläder. Och det är inte heller såna som min mamma gillar. Finast av allt är lite stort, lite bylsigt, grova skor, linne, randigt, prickigt, gummistövlar och sånt. Varför skriver jag om min mamma i detta sammanhang. Jag vet inte. Men kanske jag tror att det här dem yta egentligen alltid varit viktigt för henne och fortfarande är. Att man är hel och ren. Och det är inte jag. Och det är kanske något slags uppror. Fast jag vet inte det heller.

Men i alla fall så måste jag nu fortsätta jogga av medicinska skäl. Eller så det inte blir medicinska saker.

måndag 2 augusti 2010

Jobba snart

Det är bara så att jag snart ska börja jobba. Gå iväg på morgonen, lämna dom hemma och vara borta jätte länge. Jag som fortfarande ammar, som sover med dom i samma säng, ska jag? Men jag kan vara borta från dom nu någon timme i alla fall. Igår sprang jag nästan en timme och det går bra. Jag släpper taget och det går bra. Men en hel arbetsdag? Utan Majken och Ester?