tisdag 29 september 2009

Men

så ville jag skriva om serien Kysst av spriten som började igår. Den var så bra och oändligt sorglig men ändå hoppfull. En helt ärlig kvinna, känns det som, berättar om hur det var och är och hennes fantastiska dotter berättar om hur det var för henne med en mamma som drack och drack ännu mer tills hon lämnade hemmet och vägrade komma tillbaka om inte mamma slutade.

Jag har mina erfarenheter kan man säga. Inte fruktansvärda eller outhärdliga men ändå lite dålig erfarenhet av alkohol under min uppväxt. Inga sådana erfarenheter som flickan i filmen men ändå dålig erfarenhet av alkohol. Därför så känner jag så starkt att barn och alkohol väldigt lite bör förekomma tillsammans. Jag har med åren fått en sträng syn på alkohol, vilket kanske inte alltid heller är bra. Och att gå bort på middag och dricka ett glas vin tycker jag är helt okej. Det är inte det jag tycker är jobbigt. Det tycker jag kan vara mysigt. Men föräldrar som blir berusade kan jag inte acceptera. Inte inför barnen. Skulle vilja att det fanns förbud mot det.

Det är så obehagligt. För ett barn.

Egentligen

ska jag skriva om finaste dopet vi hade i söndags. Om tårarna, stoltheten, glädjen. Jag blir tårögd när jag tänker på det. Min mäktiga familj. Jag som alltid velat ha den. Och så kom den till mig. På vingliga, osäkra men ändå bestämda ben.

onsdag 23 september 2009

Spela fiol

Fiolen är ju verkligen igång igen. På måndagar spelar sjuåringarna klockan två och på tisdagkvällar tio över fem. Var tredje tisdag kör min man dottern och hennes två kompisar till ridningen exakt samma tid som fiolen och jag får gå på fiolen själv med två bäbisar och två sjuåringar. Och allt jag kan kan säga är att det inte gick jätte bra igår. Majken vill sitta famnen hela tiden eller ammas och när Ester också vill vad gör man då? Majken är en strålande glad unge i famnen. I vagnen är hon en ledsen mask som slingrar sig. Hjälp ville jag skrika men det gjorde jag inte.

måndag 21 september 2009

Inte sitta här

Jag ska inte sitta här utan stå i köket när bäbisarna sover. Men så är kaffet så gott och mörka chokladen och tankarna så många. Men vilka dom nu var har jag faktiskt glömt.

På söndag ska bäbisarna döpas tillsammans med sjuåringarna som inte blev döpta som dom skulle p.g.a att vi int orkade. Men nu orkar vi för vi är både äldre, klokare, rikare och piggare. Och viktigast av allt är nog att farmor kommer och hjälper till.

Och snart ska det börjas med smakportioner exakt på 6-måndersdagen för jag är lite exakt och noggrann med vissa saker, egentligen väldigt få saker. Men det är en sak. Och jag ska inte börja med potatis denna gång utan med morot. Har provat det där med potatis tillräckligt många gånger utan lyckat resultat med dom äldre barnen. Dom har sett ut som dom har fått något giftigt i munnen. Numera tror jag på söta saker. Som morot och äpple.

Och choklad till mamma.

Så blir det rättvist.

Ibland

blir man förvånad. Man sitter plötsligt vid en fotbollsplan någon mil från hemmahuset och nu är det inte storabrorsan som spelar utan den minsta brorsan. Han som varit vår hemmapojk, han som utbrast tidigt inne på mitt bibliotek: Jag älskar böcker. Han som pratat sig igenom uppväxten hittils och frågat. Han som skulle bli breakdansare eller skateboardåkare. Den pojken står plötsligt på en fotbollsplan som om han aldrig gjort något annat någonsin. Han slänger sig framför motståndarna så dom inte ska göra mål och han gör mål genom att springa över hela planen. Största brorsan sitter mållös, pappan glömmer att applådera målet och mamman som är jag undrar var han kom ifrån då.

söndag 20 september 2009

Lite

vackrare skulle jag vilja ha runt omkring mig. Någonting inom mig skriker efter skönhet men i verkligheten blir det inte riktigt så. Det blir täcken i soffan, nässprutan till bäbisarna på soffbordet, fotbollskoner under fåtöljen och en miljon andra saker på konstiga ställen. Finn fem fel funkar inte hos oss utan snarare 1000...

Så är det och att börja rensa är ju det ett projekt som kräver någon slags tid och energi som inte finns någonstans inom eller utanför mig.

Min man sa igår när han pratade med en kompis om joggning att det inte är någon som säger så här till en just nu: Här är en massa tid gör vad du vill med den.

Nä det är det inte.

Men tack någon ändå för mina barn som jag älskar så oändligt mycket trots allt tjorv. Eller tack vare.

lördag 19 september 2009

Annanka

Jag förstod inte var det var för förening dom pratade om på radio igår. Varje gång jag kom in i köket pratade dom om annanka annanka. Jag förstod att det var en förening som hyllade hemmafrun. Efter ett tag när jag hört det tillräckligt ofta förstod jag vad dom sa: Anna Anka.

Herre gud vi har inte kanalen och jag har missat allt, men jag blir trött bara av att höra att dom har startat en sån tv-serie. Varför? Och vilken tur att Nalim Pekgul finns. Som är så bra.

Jag hyllar inte hemmafrun eller hollywoodfrun eller någon annan fru men däremot vill jag att barnen ska hamna lite mer i fokus och då av båda föräldrarna. Jobba mindre helt enkelt. Om det går båda två. Det är min enda lösning.

torsdag 17 september 2009

En dag till i mitt liv

Ja ha men då så. Vi förlorade en budgivning på huset som ligger tre hus bort från vårat. Läskigt nära med tanke på hur ångestfyllt det här med boende är för mig. Men ändå så känns det i hjärtat när det inte blev något. Ett hus helt utan renoveringsbehov och med rymd. Hade passat oss utmärkt. Tänk på det du som fick det istället att det nog hade passat oss lite bättre. För det var nog ingen fler 6-barnsfamilj som bjöd på huset. Skulle inte tro det.

Förutom den bitterhet som sökt upp mig nu och den inre oro jag känner så är det nog bra. Bäbisarna blev i och för sig vaccinerade igår och är inte helt okej idag men var riktigt hängiga i gårkväll så det är ändå på väg åt rätt håll. Och en till sak var att läkaren undersökte Majken först och sa efteråt bra, men efter han undersökt Ester sa han inget. Förstår ni inget.

Varför sa han inget, frågade jag min man som också är läkare efteråt. Jag vet inte, sa han. Var det något fel? Nä men det är ju det där med att hon är lite långsam. Vaddå långsam, för långsam? Inte för långsam, bara långsam.

Bara helt perfekt. Och jag lovar hon har världens bästa humor och skrattar åt det mesta i livet. Utom vaccinationssprutor.

onsdag 16 september 2009

Sånt som gör mig glad

Jag blev glad nu på morgonen. Jag blev glad över att ta på en rödorange sparkdräkt som min förstfödda fick av sin mormor när han var liten. Nu har Majken den och är så fin. Jag älskar kläder med minnen. En otroligt urtvättad blommig t-shirt där blommorna nästan inte syns längre och den är lite hålig och vi ärvde den av en granne när vi fick vårt första barn. Den gillar jag för den hade S när hon skulle kolla upp ett blåsljud på hjärtat när hon var några månader gammal. Läkaren sa att hennes blåsljud inte var farligt och att den där urtvättade tröjan var så fin. Så den minns jag för alltid.

Jag blev glad över en kopp kaffe och lite mörk choklad till förmiddagsfikat. Ja jag har redan hunnit med det. Ibland går det fort mellan frukost och fika.

Och jag blev glad över att Husmorsorna har en blogg. Bästa Emma Hamberg tycker jag. Jag fick höra henne på bokmässan för något år sedan. Hon utstrålar en massa kraft och förnuft. Och hon är rolig. Det gillar jag. Och så har hon gjort en kokbok med sin granne som jag läser när jag vill njuta och skratta och laga god mat. Och det vill jag inte alltid men ibland.

tisdag 15 september 2009

Och

varför tror jag att någon vill ha just mina barn då? Är dom särskilt söta eller? Ja men det är dom väl så klart. I världen. Sötast. Är dom. En gång när min mamma och pappa sov här så frågade min mamma om dörren var låst när hon skulle gå och lägga sig. Själv klart sa jag en smula irriterat. Herre gud tänk om någon skulle komma och tjuva barnen på natten. Min mamma var tydligen inte rädd för det utan för att någon skulle ta hennes handväska. En handväska. Ja jag säger då det att det skulle väl inte ha varit så farligt.

Om dom senaste dagarna

Har velat skriva i flera dagar men det har inte funnits tid. Minns inte riktigt vad vi gjort, jo på lördagen vandrade vi till stan och köpte kläder till barnen. På fredag var jag på jobbet och hälsade på och blev så omhuldad och bäbisarna med. Dom fick sitta i famnar i flera timmar och gosa sig.

På söndag var dom två nästyngsta på badhuskalas och efter det åkte vi på skogstur med korvgrillning. Det blev en tur som hade något av Norén över sig. Korven = lunchen var klar vid tretiden och då var alla otäckt hungriga och ledsna. Jag med. Min man hade lånat en bok över utflyktsmål i Umeå ett av ställena i boken åkte vi till, där fanns ingen grillplats. Jag tror att boken får gallras nu så inga fler 6-barnsfamiljer gör om samma misstag.

Och nu sover mina flickor i vagnen och då tänkte jag att nu så skriver jag, men då är det ju det där med att jag tycker att det är jobbigt att ha dom i vagnen sovandes utan uppsikt. Tänk om någon tar dom? Jag blir rädd och springer och kollar hela tiden. Och jag minns när mina äldre tvillingar var bäbisar och jag var på Lindex och hade plötsligt tappat bort vagnen. Någon har tagit dom, var min första tanke. Hur kunde jag vara så ytlig som shoppar istället för att ta hand om mina barn var kanske min andra tanke. Jag hittade dom på det stället där jag tydligen lämnat dom. Nu har jag kollat igen och dom sover så fint. Och det är en så fin höstdag alldeles klar, sval och solig.

torsdag 10 september 2009

Idag

är jag riktigt less på mig själv. Tänker tillbaka på mitt liv och alla misstag jag begått. Ja dom jag kommer ihåg. Och detta leder inte till något bra utan bara till mer ledsamheter. Varför är jag så glad ena stunden och så ledsen nästa.? Varför är vissa glada jämt? Nä men dom finns ju inte säger en röst i mitt huvud då, men en annan säger att dom finns visst. Överallt bredvid fotbollsplanen, på Konsum, i skolan. Överallt. Och det är väl bra att dom är glada och alltid gör rätt. Men dom finns ju inte heller. Jo men dom finns väl visst säger den där jobbiga rösten i mig då.

Ja det var en dålig dag.

Och det trodde jag inte när jag vaknade i morse. Ibland vaknar man på rätt sida men hamnar fel ändå. Någonstans mellan kudden och kaffekoppen gick det snett.

onsdag 9 september 2009

Om en dag och andra dagar

Två sovgrisar runt mig och i övrigt ett tomt hus. Idag tänkte jag hinna med en sån där långpromenad som jag tror att jag ska hinna varje dag men inte hinner. Det är lite annorlunda att vara hemma nu än när alla barnen var små och inte hade några aktiviteter. Jag säger inte att det är sämre eller bättre bara annorlunda.

På måndagar hämtar jag sjuåringarna klockan ett för då promenerar vi till fiolen som börjar två. På tisdagar rider dottern klockan fem så då äter vi lite tidigare plus att hon spelar cello på skolan och vi märkte igår, som var första gången för terminen, att hon inte kunde cykla med cellon så jag promenerade dit med den. På onsdagar så spelar yngste sonen fotboll klockan 6 och yngsta dottern slutar miniorerna halvfem och någonstans däremellan ska det lagas mat och ätas. På torsdagar vet vi inte riktigt vad det är för aktiviteter men säkert någonting. På fredagar är det bara den äldste som tränar för han tränar varje dag just nu när fotbollssäsongen och innebandysäsongen överlappar varandra. Men han sköter allt själv kring sina träningar så länge han får cykla, alltså innan snön kommer. Han behöver skjutsas till matcher på helgerna istället.

Och idag har dottern "lärakännasamtal" halvfem för hon har ju bytt skola i fyran och har fått en ny fröken. Och så tänkte vi titta på ett hus eftersom vi behöver större och det är två större till salu där vi bor just nu. Ett är tokdyrt och det andra mindre dyrt men det ligger en bit ifrån och jag vet inte, men kanske skolvägen blir för dålig, alltså för mycket vägar som ska passeras. Men vi tittar och drömmer oss bort lite. Och sedan är det mannens kör och sonens träning. Så är en ganska vanlig dag i mitt föräldralediga liv. Då blir det där ledig lite absurt. Men ändå är jag piggare nu än när jag jobbar. Så ordet ledig passar väl lite ändå. Kanske.

En fröken på skolan sa att det är egentligen bara med första barnet som man är så där riktigt ledig. Men, konstaterade vi båda, då förstår man det inte. Med första promenerade jag så mycket så jag tror att jag kunde exakt varje hus i villaområdet som låg bredvid vårat studentboende. Och jag som älskar hus hade hur mycket som helst att titta på.

tisdag 8 september 2009

Lite trött

Nu blev jag lite trött. Så där som när man inte vet vad man gjort, vad man sagt, vad man glömt, vad man inte glömt, var man varit och allt annat. Så trött. Men tänk Majken och Ester är faktiskt 23 veckor gamla igår, alltså mer än fem månader, och det är inte ofta jag kännt mig så här trött. Så det är bra gjort av dom, tycker jag. Jag menar att hålla sin mamma så pigg som dom faktiskt gjort. Så därför klagar jag inte på det, inte idag i alla fall. Jag dricker en stor kopp kaffe istället och två chokladkex och om inte det gör susen så vet jag inte.

måndag 7 september 2009

Om idag och igår

Bättre idag men inte bäst. Vi börjar bli förkylda allihopa och med det kommer tårar och konflikter. Jobbigt att stiga upp och jobbigt att gå och lägga sig. Men det känns som en fin höstdag och jag ska promenera. Kanske samlar jag ihop alla låneböcker och går och lämnar dom eller tar en liten tur i skogen.

Och igår gick jag med bäbisarna och sjuåringarna till badhuset och hade en fin dag. Vi träffade några bekanta som jag tycker om men aldrig träffar. Och jag märker att det går bra att gå själv med barnen på badhuset nu och det kändes stärkande. Alla fyra stora simmar nu och bäbisarna ligger i blöjor i vagnen eller som igår låg Majken och sov i vagnen hela badhusvistelsen och Ester var vaken hela tiden. Och så säger någon som man inte känner : Vad duktig du är. Och jag känner att det är fint sagt, men jag går inte runt och känner mig duktig. Jag går bara runt och försöker vara mamma. Ibland på ett ganska bra sätt och ibland på ett sämre.

lördag 5 september 2009

Arg

Hela den här dagen är hemsk. Det låter som ett starkt ord, men helt ärligt så kryper det ilska i hela kroppen. Allt har blivit fel Jag skulle ha sovmorgon men så blev det inte. Mannen ska vara borta hela dagen. Då blir det mån-lör hemma ensam = fixa rubbet själv. Så klart inte allt plockande, städande och tvättande men tillräckligt mycket ändå. Skulle åka och titta på dotterns första dressyrtävling på ponnyn Russin, men då ringde en pappa från äldste sonens fotbollslag och sa att det var vi som skulle sälja fika idag tillsammans på matchen. Vilket fika? Sonen fick köpa Skogaholms längder på Konsum och jag har kokat kaffe, blandat saft och gjort lunch till oss. Jag har letat pappersmuggar. Vad har jag mer gjort? Jo ammat ett antal gånger och bytt många blöjor. Sedan ringde en annan familj och sa att jag inte behövde sälja fika utan det kunde dom göra.Snälla människor. Jag fick till och med en kram av pappan när han hämtade fikat. En del har empati och ser när det håller på att brista.

Och många fler helger i den här stilen kommer jag inte att orka. Här krävs nu en massa planering för att vi ska ro i land det här familjelivet. Och sedan skulle jag gärna slippa dom här jultidningsföretagen som skickar hundra kuvert fyllda med kataloger och premier. Dom där häfterna vecklas ut överallt i huset och alla drömmer om dom läckra premierna. Dom som man får om man säjer för tusentalskronor. Vi försöker säga att det inte går att sälja jultidningar. Så tråkiga är vi, men det går verkligen inte för mer än en eller kanske två i ett område.

Och när jag är så här arg så känns det ju inte som att det kommer att bli bra på så länge. Som att gråtklumpen aldrig försvinner och att glädjen över barnen inte kommer tillbaka.

Jag träffade en mormor/farmor på OBS eller coop som det heter häromdagen. Åh vad hon blev förtjust i ungarna. Och hon berättade om sina barnbarn som alla bodde runt omkring henne och var hos henne jämnt. NU tänker jag på henne och på min egen mamma som bor långt bort och vi ses fyra gånger per år. Det är lite det. Så tänker jag nu och jag är ARG.

onsdag 2 september 2009

Ofattbart

Såg på TV igår och det handlade om dom tre bäbisarna som dött av en multiresistent bakterie. Så ledsen blev jag, speciellt när jag fick se en fin liten skrynklig bäbisfot på TV:n. Då kändes det som det var alldeles nyss som jag födde Majken och Ester och alldeles nyss som såna där små fötter fanns hos oss. Och alldeles nyss som jag var så orolig för hur förlossningen skulle gå.

Och så finns det tydligen hemska bakterier som inte bäbisar, i alla fall inte för tidigt födda, klarar av och det hade jag inte ens tänkt på. Och nu tänker jag att någon har fått ett barn med såna fina fötter och fint allting och förlorat det. Det är ofattbart.

Fint som snus

En sån där mulen regnig dag som jag gillar. Alldeles kravlös. Jag och flickorna tillsammans. Fint som snus. Dom orden har jag aldrig använt, var bara tvungen att pröva. Majken har vaknat innan klockan ringde i morse och Ester har sovit till halv nio. Då var hon superglad och fick tag i Majkens hår och blev ännu gladare. Majken som vid det här laget är riktigt trött tycker inte om syrrans kärleksfulla dragande.

Storbarnen var nöjda på morgonen och det kan bero på att tre av fyra hade fått nya mjukisbyxor från musikskolan. Så alla eventuella funderingar om vad jag ska sätta på mig idag då var som bortblåsta. Och storabrorsan vill inte ha mjukisbyxor från musikskolan för han gillar såna där sportmärken som börjar på a och p och kanske n. Inte m som i musikskolan.