onsdag 29 april 2009

Om man jämför

hur det var när jag gravid med hur det är nu så är jag så pigg. Om man jämför med någon annan människa så är jag väl inte alls pigg. Men det enda tillstånd jag minns förutom detta är dom 9 månaderna när jag var gravid med M och E. Källartrappan i vårat hus är inte många trappsteg, den orkade jag nästan inte med under graviditeten för jag blev så andfådd. Nu känns det som att jag kan småspringa upp och ner utan problem. Och så var det där med bensvagheten. Under förmiddagarna orkade jag inte stå på benen långa stunder. Jag fick sitta på hallgolvet när barnen skulle gå till skolan. Laga mat tyckte jag var pest och pina. Kaffe var äckligt, oliver var äckligt, tacokrydda var äckligt, chips var äckligt, ostkrokar var äckligt och mycket mer, till och med frukt var ganska äckligt. Mycket av det som var äckligt var ju inte särskilt nödvändigt, men ändå. Bara den där känslan av äckel var lite jobbig att bära på.

Så om man jämför så är jag så pigg och älskar att vara ute och gå och laga mat går ganska bra. Jag är så stark ibland nu. Så himla stark inombords, ibland. Och nu har jag gjort det, väntat tvillingar två gånger och det var nog nätt och jämnt vad min kropp klarade av. Men resultatet har ju båda gångerna varit något helt fantastiskt.

Och nu är det också helt fantastiskt när största storebror sitter på kvällarna med en bäbis i famnen och håller i fötterna på den och gosar med dom och sätter dom mot sina egna kinder för att dom är så lena och fina.

tisdag 28 april 2009

Bäbisarna

Dom växer.

Vi bär dom i sjal och dom gillar det ibland.

måndag 27 april 2009

Om E till exempel

Stora E har ont i halsen, men hon kämpade på hela gårdagen och lekte. Men i natt vaknade hon och skrek för det gjorde så ont. Har kommit på att jag har tre E:n i familjen. Det är lilla E, mellan E och stora E. En slump är det. Sen har vi ju stora J, mellan S och lilla M. Min lilla familj som också består av största M och största B och håriga Knut och håriga Skrållan. Ja, sen är vi inte fler.

söndag 26 april 2009

Akuten

Första besöket på akuten för mina bäbisar blev det igår. Lilla M var sig inte lik, varken under natten eller morgonen. Hon åt kortare stunder än hon brukar och andades snabbt, för snabbt tyckte min man och så är hon ju snuvig och snorig fortfarande. Hon kunde inte heller komma till ro under hela förmiddagen. Jag kände hur jag fick lite panik, dom är fortfarande så små och ömtåliga. Väl på sjukhuset lugnade hon ner sig, även om hon fortfarande andades för fort. Ganska snabbt fick vi komma in i ett rum och där satt jag och flickorna och väntade. Vi var där mer än två timmar och ändå blev jag inte otålig. Jag fick en sån där känsla av att jag inte ville åka hem utan bli kvar där med alla läkare, sjuksköterskor och apparater som gjorde mig trygg. Men vi blev hemskickade ändå för lungorna lät bra och andningen hade lugnat ner sig.

Men nu på morgonen tycker vi att hon andas lite för fort igen, men nu får vi försöka vara lugna och tro på att hon är stark. Syrran skötte sig exemplariskt under hela besöket och låg och jäste på en säng i rummet.

fredag 24 april 2009

Om namn

Det känns som att vi kan andas ut lite grann nu när bäbisarna heter något. Eftersom jag med åren fått såna problem med att bestämma saker så kändes det nästan läskigt det här med namn. Vi satt med listor fulla av namn och var så förvirrade. Tidigare har vi bestämt vad barnet/barnen ska heta redan innan födelsen eller på BB. Men nu hann det gå tre veckor innan vi slog till. Fast vi har ju inte skickat in papperna än så vem vet.

Nu är det morgonvila för M och E, efter frukost två gillar dom att ta igen sig lite. Igårgick jag , min man och flickorna till stan och hem igen. Längsta turen vi gjort och det gick så bra. Dom sov hela tiden. Vi gick in på ett café och åt mackor. Oj vad liten macka, sa både min man och jag. Jag var inte bara jätte hungrig när jag var gravid utan nu också.

onsdag 22 april 2009

Upp och ner i bäbisland

Bara att inse att jag är en sån där människa som är upp och ner hela tiden. Glad ena stunden, ledsen den andra. Och alldeles mycket mer så nu sedan mina flickor har kommit. Dom är så fantastiska och jag vill nästan gråta för att dom är så fina och i nästa stund undrar jag hur jag ska räcka till när båda skriker på kvällen, storsyskon ska läggas och min man måste göra ärenden. Oj så mycket ärenden man måste göra hela tiden. Jag är inte ironisk, hur hinner vi sånt här när båda jobbar? Det behövs jackor, cyklar, ny bil, papper som ska postas, cykellås, storebrormatcher som ska kollas på, celloträningar, fiolträningar, mat som ska handlas och lite till.

Men idag vaknade jag glad och har fortsatt vara det. Flickorna har ätit en rejäl frukost och har somnat om. Jag har burit M i sjal en stund och då somnade hon snabbt. Hon gillar famnen bäst. Ligga bredvid syrran på natten gillar hon också, men på dagen då är det famn som gäller oftast. När hon ätit sin frukost nummer två så tittade hon på mig och gav mig leendet. Det där leendet som jag sett skymta fram lite nu och då, men nu var det på riktigt. E gav mig det där redan andra veckan hemma men jag väntar på att få se det igen snart. För första gången så såg jag inte vem som var vem och det hände i natt när jag skulle amma och ögonen var helt grusiga av trötthet. Men det är stor skillnad på dom, men nu förstår jag dom som tycker att dom är så lika.

måndag 20 april 2009

Rapport från bäbisland

Man kan faktiskt säga att det går bättre och bättre. Fast egentligen har det ju gått bra från början, men sedan när mjölkstockningarna anföll och jag fick sår av bäbisarnas intensiva ätande så blev det lite mörkt och tungt. Men vi är på väg tillbaka, så känns det. Syskonen kan vara i samma rum när jag ammar utan att jag får panik. När det gjorde som mest ont så kunde dom inte vara i närheten för tänk om dom skulle stöta till oss och det skulle göra ännu mer ont. Och alla höga ljud av röster, fioler, TV, dator och cello skar i mig.

Nu sover dom efter att både dom och jag fått i oss frukost och sedan ska det bli vägning på vårdcentralen och jag ska försöka gå dit. Om det går så blir det längsta promenaden som vi tre gjort tillsammans.

Påsklovet är slut nu och det gick bra fast jag tyckte att det kom lite väl hastigt efter att vi kommit hem från BB. Men min man och barnen har roat sig nästan hela vecka med saker som barnen gillar och jag har som längst gått runt här i kvarteren. Jag är van att vara den som är med överallt men det har jag verkligen fått släppa under graviditeten och nu när bäbisarna är så små. Vi har inte ens en bil som alla får plats i och vagnen går inte att få in i den så just nu går det inte att åka iväg allihopa.

Sedan tror jag att vi bestämt oss för två fina namn nu. Ett som börjar på M och ett som börjar på E. Tror jag, som sagt.

lördag 11 april 2009

Mera bäbisar

Mitt i all lycka så händer det saker som gör tillvaron kaotisk. Mjölkstockningarna har avlöst varandra och jag har fått sår när dom ammar som inte vill ge med sig. Jag grät och ömsom svettades ömsom frös mig genom långfredagen och även halva påskaftonen. Tillslut ringde min man till BB när jag grät som mest och dom sa att jag skulle pumpa ett tag och mata med skednapp, äta alvedon och dricka vatten och nu är det faktiskt bättre. Det är inte bra, men det är bättre och jag har i alla fall inte haft mjölkstockning på två dagar. Benen bär mig igen, solen lyser och jag känner mig lite starkare igen.

Men en sak gör mig lite bekymrad och det är att en av bäbisarna har blivit snuvig och hostig fast hon är knappt två veckor gammal. Visst är det alldeles för tidigt? Men hon har tack och lov ingen feber. I natt har dom ätit en del och att vara vaken på natten är svårt, riktigt svårt. Men jag kämpar på. På dagarna är dom väldigt lugna och sover massvis och äter några gånger däremellan, men så kommer dom igång på kvällen och blir pigga och är riktigt vakna och vill äta ofta fram till så där 23 och ibland lite senare. Precis samma rytm som dom hade i magen verkar dom ha nu också.

Vi har inte bestämt oss för vad dom ska heta. Många namn har vi och vilka passar egentligen bäst? Vi vill inte hålla på att vela så mycket längre känner vi så snart bara bestämmer vi något.

torsdag 9 april 2009

onsdag 8 april 2009

Tack

för alla, alla fina ord och lyckönskningar. Jag skriver glest här i början för allt som händer här hemma tar all min kraft just nu. Mina nyfödda flickor är urfina och lugna. Dom har provat utelivet två gånger nu och verkar gilla det också. Två kortispromenader i omgivningarna runt omkring har det blivit.

Dom har varit lite oroliga på kvällen två kvällar nu och blir inte riktigt mätta och vill inte riktigt sova, men annars så funkar det mesta bra. Jag hann med att få mjölkstockning igår och förstod först inte varför jag mådde så konstigt. Jag tror att det är bättre nu. Syskonen växer in i det här så smått, men det är en omställning även om våra yngsta hunnit bli sju år. Vi har fått ställa in en extra säng i sovrummet så att alla nattgäster ska få plats för första kvällen hamnade vår 10-åring i soffan i vardagsrummet och det såg lite för sorgligt ut.

Det är så fantastiskt att få barn nu när det hunnit gå några år. Jag kan nästan inte förstå att vi ska få uppleva det här igen.

fredag 3 april 2009


Tack för all omtanke och alla varma ord. Här får ni en liten titt på dom, alldeles nyfödda och tillsammans med sin pappa i tryggt förvar. Våra flickor föddes måndagen den 30 mars klockan 15.01 och 15.23. Dom vägde 3285 gram och 3235 gram och var 49 centimeter. De första timmarna fick dom vara med sin pappa för jag var sövd p.g.a. att tvilling 2 föddes med katastrofsnitt. Jag var så oändligt tacksam när jag vaknade och förstod att båda mådde bra. Dom kom till mig när jag låg på uppvakningen och jag fick äntligen hålla i dom.

torsdag 2 april 2009

Älsklingar

Har bara en arm ledig och det är den vänstra som inte skriver så fort. Så här kommer bara några rader, men vissa rader är ju viktigare än andra.

Våra två flickor föddes på måndag eftermiddag och nu har vi kommit hem. Dom är helt fantastiska och kärleken känns överväldigande.

återkommer med fler ord, tankar och detaljer. Men dom mår bra och är toksöta. Hela natten har dom ätit och mamman borde sova en stund men det är ju så fantastiskt att få vara med dom...