torsdag 25 september 2008

Tack

för era värmande ord. Och faktiskt har det börjat kännas mycket bättre.

måndag 22 september 2008

Mellan hopp och förtvivlan

Ibland kastas man mellan hopp och förtvivlan. Så har det varit för mig ett tag nu och mer kan jag inte säga. Nu ska jag bara bli lugn igen och tänka att det kommer att bli bättre.

lördag 13 september 2008

Plocka lingon

Vi ska plocka lingon hela familjen idag, precis som jag gjorde med mina föräldrar när jag var liten. Men barnen är arga, speciellt 6-årige sonen som säger att han ska flytta härifrån om det ska vara på det sättet att man måste plocka lingon.

Häromdagen hade jag lagat en soppa som han inte var sugen på och då sa han: Du lagar alltid så vidrig mat. Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt då det var så starkt uttryckt. När han satte sig sedan och smakade på soppan sa han: Vad gott. Så värst mycket prestige har han inte.

Min man retas och säger till barnen: Ta på er lingonkläderna. Morr, morr, säger de.

Vi får se hur lång utflykt det här blir egentligen.

fredag 12 september 2008

Och

halva boken av PO Enquist handlar ganska mycket om politik och samhälle och det går tungt för mig. Det där med allmänbildning har jag lyckats undvika. Jag kan mer om helt andra saker som inte handlar om världens tillstånd. Jag önskar jag tyckte mer om att läsa DN eller nått. Och politik i världen, snälla varför kan jag inte ta in det. En annan oerhört svag punkt är geografi. Det känns så skönt att bekänna här och nu, ett tecken på att jag håller på att bli vuxen.

Fiolkul

Mina yngsta spelar ju fiol enligt suzukimodellen, först gick jag kurs och sedan började de. Jag utan självförtroende när det gäller att sjunga och att spela, men jag lyckades lära mig att spela Blinka lilla stjärna på fiol.

Men sonen har haft det tungt och inte tyckt att det har varit så kul, i alla fall inte nu sedan det satte igång igen efter sommaren. Men vi vill inte kasta in handduken än, det känns för tidigt, han har egentligen bara gått en halv termin. Men idag, vad tror ni händer? Han vill inte sluta spela när han är hos Per, fiolfröken. Mera, säger han efter varje låt. Kan det bero på Wienerbrödet han åt innan? Eller har det vänt? Jag har inte tyckt att det har varit så kul förut, men nu tycker jag det, sa han när vi gick till bilen. Gullbulle.

Och på söndag ska vi på fiolläger över dagen och förra gången vi var på det hade de det jätte kul. Nästa gång vi ska träna kanske han kastar sig över fiolen.

torsdag 11 september 2008

Sju eller arg

Vi har sjuka barn igen, min man har varit hemma halva veckan och nu är det min tur. De som brukar vara så friska, men nu har de ont i halsen, åtminstone två av dem. Och ett av våra barn är jätte arg, hela tiden, men det är ju ingen sjukdom men hon är hemma ändå. Hon går 6-års och det kanske var en mycket större omställning för henne än jag någonsin kunde ana för nu är hon kvarterets argaste tjej.

Och hur reagerar jag då, jo opedagogiskt så klart och blir också arg, men nu är vi inte arga någon av oss, inte för tillfället i alla fall.

På ett sätt kändes det bra med en sån här hemma dag för jag har så många böcker jag vill läsa just nu. Igår fick jag PO Enquists nya bok som jag köat på, Ett annat liv och jag har aldrig läst något av honom tidigare, men så läste jag en intervju med honom i tidningen Vi och blev så förtjust i honom så nu läser jag boken. Först tänkte jag att det här går inte, det är svårt och otillgängligt, men jag fortsatte några sidor till och blev fast. Det är något med språket och det långsökta som jag är så förtjust i. Men jag har inte ens kommit halvvägs så det är en lång väg att vandra.

måndag 8 september 2008

Lite av varje

Nu har vi möblerat om i köket och det blev bättre än tidigare, som det alltid blir när man möblerat om ett tag tills man tröttnar och tyckte att det var bättre innan. Det enda vi behöver göra nu är att flytta på ett skåp som sitter fast på väggen och flytta tavlor och få lite fler hål i väggen och sådana saker. Bagateller.

Vardag igen som jag alltid börjar med att vara ensam hemma några timmar innan min arbetsvecka börjar och jag njuter lite även om jag inte hinner nästan någonting. Det är mer det här med att vara ensam hemma, lite frihet, som är lite skönt.

Och så önskar jag att jag var en sån som tänkte först och pratade sedan och inte tvärtom.Då behöver man inte sitta på helgen och fundera över vad man sagt under veckan och om det var bra eller dåligt. Jag har alltid beundrat de lugna och balanserade människorna, till vilka inte jag hör.

Jag var med två barn på badhuset igår, istället för med fyra som är det vanliga antalet barn när vi gör någonting. Jag var frusen och satt och tittade när de badade, mina två barn som jag hade med mig. Det var storasyster och lillebror med en åldersskillnad på 2 år och 11 månader. Det slog mig att det är så här de flesta har det, de behöver inte sitta och räkna sina barn eller leta efter de för att de försvunnit ur bild. Och så tänkte jag, lite elakt, att då kan det väl aldrig bli jobbigt och det vet jag ju att det inte är sant. För allt kan vara jobbigt och slitsamt, men det bara slog mig hur enkelt det var igår.

Men det är ju inte jag, helt enkelt, jag måste krångla till livet för att det ska bli bra på något vis. Jag var bara tvungen att ha min stora barnaskara och så hade jag en sådan enorm tur att jag också fick den.

söndag 7 september 2008

Vakna till liv

Jag har inte haft någon energi på sista tiden och då menar jag verkligen det, inte någon alls, som bortblåst helt och hållet. Jag har fått tillbaka en massa röda prickar som jag hade i ansiktet för några år sedan och jag tror att min kropp reagerar så på stress och då är det inte yttre stress som att man har jätte mycket att göra och saker att hinna och allt möjligt, det klarar jag bättre än den inre stressen som jag får av oro.

Men idag märker jag hur jag börjar flytta på möblerna i köket, alltså möblera om och det var så länge sedan. Kanske håller jag att vakna till liv igen. Och jag skurade till och med väggen och det tror jag aldrig någon gjort innan.

lördag 6 september 2008

Och sedan

så städade min man bilen när vi kom hem för den var lite lerig eller mycket och den är ny och fin, i alla fall ett tag till och så säger han: Jag brukar ställa den i gräset för då kan alla borsta av fötterna innan de sätter sig i bilen.

Tänk då är vi olika för jag brukar ställa den i en lerpöl för då kan alla tvätta fötterna innan de sätter sig i bilen.

Hata takboxar

Två barn sov borta natten mot fredag och det gick ganska bra, för mig menar jag. För de går det alltid bra. Jag var bara uppe en gång på natten och undrade hur de hade det. Dottern var på klassresa, en kortis med bara en övernattning och sonens klass hade byggt en kolmila och de övernattade i militärtält och var eldvakt och passade på att inte sova nästan någonting på hela natten. Klockan sju på morgonen hämtades han hem igen, svart av sot och gristrött. Han sov till 12.30 på dagen och nu sover han igen. Det är ett tufft jobb att sköta en kolmila.

Och jag hade lovat att hämta hem ett gäng från dotterns klassresa igår. När jag kom dit så råkade jag ställa bilen i lerpöl men jag tänkte att om alla barn går in från andra hållet så skulle det gå bra ändå. Det gick inte riktigt bra för de barnen som skulle åka i bilen hade oändligt med bagage. Jag behövde stuva in i takboxen, men då gick den inte att stänga. Jag ringde till min man för att få råd och han säger att det går varje gång. Så jag kämpar vidare och till saken hör att bagaget bak på bilen är proppfullt och jag har bara stängt igen luckan och lerpölen är nedanför och ingen får öppna luckan förrän vi är framme, ingen. Då kommer en till som ska åka i våran bil, jag trodde alla hade kommit för länge sedan, med ytterligare tre väskor och min hjälpsamma dotter öppnar bagageluckan och fina ryggsäckar och rena jackor och sovsäckar ramlar ut i denna gigantiska lerpöl. Sedan spred sig den där leran i bilen på något vis och så kan jag inte stänga den där takboxen. En annan mamma försöker hjälpa till men det går inte. Min mans irriterande ord finns i bakhuvudet: Det går varje gång. Tillslut kommer den manliga läraren som varit med på lägret och han stänger den där takboxen som jag nu hatar. Den går att stänga varje gång av en man, eller vaddå? Hur är den konstruerad?

Också vi får lämna lägergården tillslut med en stängd takbox. Plötsligt hör jag en tjej längst bak i bilen prata i mobiltelefon och hon pratar med sin mamma. Mamma, vet du vad som hände? Fridas fina ryggsäck ramlade i lera och Astrids jacka och....

Och så kräks en när vi är nästan framme för att hon blev åksjuk, men då hade min ilska runnit av mig, nästan i alla fall. På kvällen låg jag i soffan och så började jag fnissa åt allt vi lyckades pressa in i bilen. Speciellt en väska var helt tokigt stor, den var som en enorm tub eller korv som inte ens gick in i den där t-boxen. Jag menar de var borta en natt.

tisdag 2 september 2008

Telefonmorgon

Nu har jag ringt tusen jobbiga telefonsamtal, eller åtminstone ett och ett mindre jobbigt och så har jag skrivit ett jobbigt mejl för jag blev lite feg. Till försäkringskassan ringde jag också och igår när jag gjorde det var det 19 minuters kö och idag bara 2 minuters kö för jag behövde prata med en riktig människa och inte bara prata med en röstbrevlåda och då är det inte lätt. Jag får väl tacka min dotter som är lite sjuk fortfarande för när ska man annars hinna ringa?

Min dotter vill inte vara sjuk för det är så tråkigt, säger hon så i morse skrek hon så alla vaknade att hon inte ville vara hemma. Och hon som inte längtade efter att skolan skulle börja och nu längtar hon dit. Ganska bra, känns det som.

Ja det var det, dagens telefonstatus.

måndag 1 september 2008

Sjuk(t) problem

Jag är hemma med sjukt barn idag, åtminstone fram till i eftermiddag då jag ska åka och jobba kväll. Skolan hann bara börja så blev det så här och det får väl vara så. Men på sommaren har barnen varit så friska så jag har i smyg tänkt att vi har så fantastiskt friska och välmående barn. Det är så lätt att glömma hur det kan vara när vardagen och tröttheten smyger sig på för då är de ju som barn är mest faktiskt.

Jag har ett dåligt förhållande i mitt liv, eller kanske fler, men åtminstone ett och det är till telefonen. Jag borde ringa flera samtal idag som jag skjutit upp länge nu, men som jag inte får skjuta upp längre. Jag försöker så gott det går att få min man att ringa överallt, men han går inte med på allt och det är väl bra antar jag. Men jag gillar inte att ringa, varför? När jag var tonåring och fram till ungefär 23 års ålder bodde jag i telefonen i perioder och sedan så slutade jag plötsligt. Och sedan blev det aldrig bra igen, tyvärr. Tänk när man kunde prata i timmar i telefonen, nu tycker jag till och med att det gör ont i örat efter ett tag. Men idag tar vi väl och ringer dit vi ska, eller hur? Kanske.