fredag 30 april 2010

Om sånt som inte är så roligt

Igår hade vi en hemsk kväll. KONFLIKTER. Vill bara säga det så ingen tror att vi inte gör det. Det gör vi ofta: Har konflikter. Och idag när jag bad min 12-åring städa hallen så sa han att jag trycker ner honom och tog sig för bröstet. Och nu säger han att han får ångest om han inte hittar sin strumpa. Fast nu skojar han och det gjorde han inte när jag bad honom städa hallen. Först bad jag honom snällt, sen inte så snällt. Så lite var mitt fel och faktiskt lite hans. Han har glömt att hjälpa till dom sista veckorna. Fast samtidigt så blir man glad när han är mysig och har tid att vara hemma med oss och så vill man inte tjata. Men så kommer det en dag när man tycker att nu får han väl ta och göra någonting. Storkillen.

JA jag skulle bara säga det att konflikter har vi gott om. Och en sak till är att vi inte kan fira valborg. Det blev tacos och talang på TV:n. Jag vill ju stå vid en majbrasa som när jag var liten. men år blev det inte heller. Majken och Ester var trötta och ville sova. Så blev det.

Lite goda råd - i alla fall två

Det Majken och Ester verkligen gillar är att jag sitter på golvet och så står dom och kramar mig, pussar mig, biter mig, helt enkelt är med mig. Dom är så fina och jag känner mig som en stjärna, värsta idolen när jag sitter där. Och det är samma för mig. Dom är mina idoler och jag älskar att se deras tjocka fingrar krama mig så där som bara dom kan. Och deras fötter utan strumpor. Älskar att se hur deras tår liksom trycks ihop när dom står där och håller i mig.

Men vi kan ju inte ha det så där jämt. Ibland ska man till exempel baka bullar. Bara för att det är så himla gott. Och då blir allt svårare. Dom skriker vill sitta famnen och då får man låta dom göra precis vad dom vill. Det kan vara att hälla ut potatismjöl på golvet eller makaroner. Hälla ut alla bestick på golvet eller alla tidningar.

Så om ni ska få tvillingar så är det mitt tips. Alltså sitt en massa på golvet och krama dom och när ni inte kan det låt dom hälla ut allt som inte är giftigt.

Så överlever man och så kan man få äta en nybakad bulle mellanvarven.

torsdag 29 april 2010

Lovar mig själv

att vi ska skaffa nya trädgårdsmöbler i sommar. Sitter här och är missnöjd. Lite ensam och missnöjd. Drabbas lite nu och då av såna här känslor. Liksom bara kryper i kroppen. Drömmer om vackert. Inte om gammal disk och smutsiga kläder. Utan om vackert. Och därför måste jag köpa nya trädgårdsmöbler så att jag ska vilja sitta där hela sommaren och äta. Vi måste gå genom hela huset med maten, porslinet om vi ska äta ute och förra sommaren så gjorde vi inte det. Vi bara inte orkade. Majken och Ester var pyttesmå och vi bara inte orkade bära hit och dit. Dom stora barnen tyckte det var tråkigt. Men i år så ska vi sluta lata oss och äta där om vi bara köper några möbler som inte har tappat färgen och skruvarna och som är fina. Och dom får inte vara av plast.

onsdag 28 april 2010

Gnällfia

Gud jag fick så dåligt samvete när jag hade skrivit jordklotet i mitt förra inlägg. Låter så himla dumt. Tänk alla bäbisar som inte har några föräldrar eller inte har någonstans och bo. Kanske på något jordgolv eller i en liten koja. Gud vad gnällig jag är. Bortskämd och onyanserad.

Men min åsikt står fast. Tvillingar är två barn inte ett.

Två fantastiska barn och inte ett fantastiskt.

Middagsstök

Varje dag vid middagstid ungefär så skriker Majken och Ester. Nästan varje dag nu så kastar Ester ner tallriken, muggen och allt annat hon ser i golvet. Hon är arg då, så mycket förstår jag. Men jag vet inte just nu varför. Och när hon är så stor så hon kan svara så har hon glömt. Varför är du så arg lilla Ester, skulle jag vilja fråga. Med snällrösten. Men istället så plockar jag upp tallrikar, glas och allt möjligt annat från golvet och försöker mata henne i famnen och ibland får man ner några tuggor till. Men oftast så äter hon alldeles för lite. Hon som har älskat mat. Och ofta så gör hon samma vid lunch. Idag vid middagen så hade vi ju en sån där träningstid att passa, precis som igår. Så då ska man laga mat till barnen samtidigt som Majken och Ester skriker och ska matas och slänger maten i golvet. Varför får man bara 90 extra föräldradagar med tvillingar. Det är faktiskt två barn med exakt samma behov som alla bäbisar på det här jordklotet.

Dom vill ha kärlek, famn (varsin), sagor och allt sånt.

Viktigt?

Och så kan man fråga sig om den nu spelar någon roll om inte byxan är på? Min man sa att han hade tagit av henne overallen ändå för det spelar väl ingen roll. Eller om det är stökigt hemma när det plingar på dörren? Är lite less på mig själv som skäms över ytliga saker. Vi har ju alltid stökigt och om det hade varit viktigt för mig så hade jag väl prioriterat annorlunda.

Glömt

Jag hinner inte med. Men skriver ändå lite. En sak som hände igår just för att vi inte hinner med var att när jag kom till musikskolan på tisdagkväll med mina åttaåringar och mina ettåringar så spillde Ernst först ut kaffe på sig själv fast det hade inte något att göra med att vi inte hinner med. Det hände bara. Och det var ju en olyckshändelse. Men inte hade vi några extrakläder med oss. Det var länge sedan jag hade det till mina stora barn. Han blev ledsen men fick köpa en godis och då blev han gladare. När jag sedan skulle klä av Majken och Ester overallerna så upptäckte jag att Ester inte hade några byxor på sig. Bara tygblöjan under overallen. Jag blev generad och klädde inte av henne overallen på hela tiden. Det var min man som klätt på henne och jag bara kände att nu är det lite för mycket. Lite för mycket. Och Majken och Ester vill inte följa med på musikskolan på tisdagkvällar. Dom skriker oftast på slutet och jag svettas. Nästa termin får inte ridningen och fiolen vara på samma kväll.

Ja och så hade jag ju inga extrakläder till bäbisarna heller. Och inte hissnyckeln hade jag med mig. Och musikskolan är flera trappor upp. Det var inte vår kväll igår.

måndag 26 april 2010

Kvällstankar

Det är ingen idé att jag går och lägger mig. Min man är borta på nån sån där dag som ska vara bra att ha när man ska lära känna varandra bättre och trivas bättre att jobba ihop. En sån dag tror jag. Här hemma har vi också haft en ganska bra trivas ihop dag. Inga stora konflikter somvi hade den här helgen. Huvva vilken jobbig helg. Vårgalna barn och trötta vuxna. Dålig kombination. Till slut jätte trötta barn med näsblod som ändå inte vill komma in från studsmattan. Men idag kom dom in och Majken och Ester somnade så jag kunde läsa kvällssagan och kolla till. Det är det senaste: Visst kollar du till? Så när vi har läst och sagt go natt så ska vi gå och vara borta en stund i ett annat rum och sedan gå tillbaka och kolla till. Nu kollar jag till säger jag. Och då somnar dom. Oftast.

Men alltså nu då. Alla sover och jag är ensam vuxen och rädd. Jag har nu kollat i varenda skrymsle. Inget läskigt någonstans förutom en massa stök förstås. Vad skulle jag göra om jag träffade på något läskigt? Det kan jag ju undra och hoppas att jag aldrig upplever. Men när jag lägger mig kommer jg inte att somna. Så är det varje gång han är borta. Läskigt att somna. Rädd för allt möjligt. Bränder och barntjuvar. Ungefär det, tror jag. Imorgon på morgonen kommer jag att andas ut. Förhoppningsvis. Koka mitt kaffe. Men nu känns det bara så där jobbigt och mörkt.

Är jag vuxen? Hur vet man det?

lördag 24 april 2010

Skräpet borta

Vi kan andas ut nu för min man har äntligen fått slänga skräp. Hela garaget tömde han. Skäms-garaget som varit fullt av allt mellan himmel och jord. Var tvungen att gå ut och kolla vad han slängde efter ett tag för jag blev lite orolig. Han fick i alla fall inte ta min fina trähäst som i och för sig tappat huvudet. Den ska limmas en dag. Vilken dag som helst. Kanske.

Majken och Ester blev vaccinerade i förrgår och mådde inte bra efteråt. Sov inte och skrek. Det blev en speciell natt. Riktigt så lite sömn är vi inte vana vid. Vi började fundera på om tvillingar verkligen ska vaccineras samma dag, men annars hade det blivit två dåliga dagar.

Vi har fått en ny BVC-sköterska för den förra har gått i pension. Vi var där tillsammans jag och min man och han reagerade lite över hur hon var och det gjorde inte jag förrän han sa något om det hemma. Det blev faktiskt lite som ett förhör. Äter dom grönsaker? Borstar ni tänderna? Och när hon frågade om borstningen så passade jag på att fråga om det som bekymrar oss ganska mycket nämligen att Ester biter Majken hårt och ofta. Men då svarade hon inte för då pratade hon om tandborstning och då var det det vi skulle prata om. Så på slutet så tänkte jag att jag faktiskt fortfarande ville prata om dom där bitningarna och då svarade hon. En sak som hände och som jag reagerade på direkt var när Majken skrek när hon fått sin andra spruta och jag skulle precis vända henne mot mig och trösta henne, men precis innan jag vänder henne mot mig så säger sköterskan: Vänd henne mot dig. Jag blev lite förvånad. Sa inget, men efteråt så kändes just den repliken lite onödig. Men det är väl ett svårt jobb. Att liksom ta reda på om det faktiskt inte står rätt till som förstås är en viktig uppgift. Och att få med alla nödvändigheter.

tisdag 20 april 2010

Lite politik

Det är dags nu att bli politisk. Jag börjar bli för gammal för att bara prata om mig själv och min familj. Jag kanske måste vidga perspektivet fast jag är nog tyvärr inte så bra på det. Men i alla fall en sak har jag tänkt på idag. Mina första politiska ståndpunkt är att det är ett LYXPROBLEM att folk inte kan flyga hit och dit. Nog för att mina egna föräldrar sitter fast på Cypern, men ändå. Ett LYXPROBLEM. Började tänka på flyktingar idag som måste fly från sina länder i lastutrymmen eller i båtar som är lastade för tungt. Som måste betala med allt dom äger och allt dom inte äger. Som blir lurade. Som kanske dör på vägen. Som lämnar kanske delar av sin familj kvar. Och vi kan inte flyga på konferenser. Jag tycker att från och med denna dag ska alla konferenser ske via datorn.

Så fort jag blir lite ställningstagande så kommer man ju på att det finns baksidor. Herre gud jag börjar tänka på organ som inte kommer fram i tid till dödssjuka människor. Det är klart att flyget måste funka.

Men vi måste nöjes - och konferensresa mindre.

måndag 19 april 2010

Det är i köket allt händer








Verkligen allt händer i köket. Jag tänker att vi borde ha ett enormt kök och allt annat kan vara ganska lite. Majken och Ester jobbar med maskinen och porslinet. Eller sitter på bordet och lever farligt.Utanför fönstret försökte jag fota en fågel som verkar bo i holken. Det gick inte bra. Ernst läser och tokar sig. Glaskulan som fortfarande är hel hänger i fönstret. Min man drömmer om att få städa någonting. Jag lovar att det är det han drömmer om när han står där. Få se nu ska jag kanske städa bilen eller köra skräp? Han tänker inte alltid på sånt men just nu är han i en period när han gör det väldigt ofta. Jag blir så trött när han säger sånt. Och häromdagen sa han också något ännu tråkigare att bilen måste servas. Dyrt, dyrt. Vill hellre köpa nya utemöbler. Våra sitter knappt ihop.

Ester


sitter mitt på bordet och äter apelsin. När inte Majken sitter där så sitter Ester där, eller förresten ofta sitter båda där. Galenpannor. Dom får faktiskt inte, men ibland så låter vi dom ändå för det är ju så kul

Harry Potter


Ernst läser och läser Harry Potter. Nummer fyra läser han nu och nummer fem ligger och väntar. S säger att i skolan när man får välja vad man ska göra då läser han.

Gillar


Majken gillar bubbelvatten från våran bubbelvattenmaskin och hon gillar att sitta mitt på bordet.

Kom som du är men kom rätt

I fredags kom min dotter hem tidigt. Jag visste att hon skulle komma hem sent för dom hade stilbytardag på fritidsklubben och det hade hon sett framemot. Hon hade packat ner en svart peruk och klätt på sig en klänning som hon aldrig har. Hon kom hem alldeles för tidigt. Det visar sig att när hon kom till skolan hade ingen i klassen bytt om. Och min flickas nära vän som hon hade hälsat på dagen innan hade lovat att hon också skulle men "glömt bort". Det trodde inte min dotter ett ögonblick på. Men sa inget. Sa inget till någon om hur ledsen hon var. Inget om hur dum hon kände sig när hon hade på den där festklänningen när alla andra hade mjukisbyxor. Hon smög in på toaletten på morgonen och tog av den. Om peruken sa hon förstås inget som låg i väskan. Ni vet hur det känns när man har helt fel kläder på sig. För uppklädd, för inte uppklädd. Eller fel frisyr eller vad som helst. Att inte passa in. Jag blir helt galen när jag tänker på det. Jag vet inte riktigt varför. Det är väl det där med att längta efter något och så grusas allt. Eller det där med att behöva skämmas och låsa in sig på toaletten. Nu när jag tänker på det känner jag fortfarande hur det berör mig.

lördag 17 april 2010

Lördag

Mina stora flickor har varit ensamma på stan idag. Eller ensamma och ensamma. Jag var som bakjour och blev kallad på ganska fort då fiket där dom skulle äta macka hade försvunnit eller stängt kanske det heter. Ja så var vi tillsammans ett tag och åt lite och sedan fortsatte dom sin egna lilla stadstur.

Signe med sår under näsan och gräs på sin toppluva och Ella med en blå basker som är lite för liten. Tänk att två stycken helt vanliga barn kan vara så fina och mina. Så där på håll blir dom som ännu mer fantastiska.

Sedan kom min man med bäbisarna ner på stan och vi tog en kopp kaffe och väntade på stortjejerna. Vi blev lite kaffelatte föräldrar för ett ögonblick fast kaffe latte var för dyrt så det blev vanligt kaffe. Sedan kom dom och vi åkte till min mans jobb och tittade i Esters öra för vi fick för oss att det var infekterat men det var det inte.

Så blev det kväll och någon skulle på bio och en annan till en kompis och en tredje skulle se Harry Potter hos en annan kompis. Åh alla ska hit och dit. Hela tiden.

Konsert

Igår spelade Ernst och Signe fiol med alla fiolkompisar i Suzukiföreningen i en kyrka. Klockan fyra börjar dom träna, klockan 5 äter vi knytismiddag och klockan 6 är det konsert. E och S spelade Long long ago alldeles ensamma i hela kyrkan. Nervösa och modiga var dom.

Jag gillar dom där fredagarna. Så långt från tråktv:n man kan komma.

torsdag 15 april 2010

Joggar igen

Jag har börjat springa igen. På allvar. Två dagar i rad också bara för att jag ska kunna tänka att jag börjat på riktigt. Jag springer sakta men envist. Joggning är mitt bästa botemedel mot ångest, just nu i alla fall. Billigast i alla fall. I alla fall. Jag springer och tankarna flödar, bra tankar. Så nu vet ni vad jag pysslar med när jag inte är med Ester som vill vara i min famn hela tiden och Majken som upptäcker världen.

Tjött

Mina helt fantastiska bäbisar på alla sätt och vis äter så mycket på natten nu. Ammar, ammar, ammar. Hjälp jag är så trött. Tjatigt ord men sant.

Såg ett så fint program om en kvinna och hennes dotter som bodde nära Gaza. Världen hette programserien. Se om det går i repris. Men se det inte halv tolv på natten och amma sedan inte hela natten. Då kan det hända att ni blir så trötta att ni nästan går sönder trots att solen lyser nästan tokigt fint.

Och vilka fina kommentarer jag fick på mitt förra inlägg. Vill skriva ut och hänga upp. Så klokt. Tack den lilla, lilla bloggvärlden jag befinner mig i som ibland skänker mig så mycket glädje men också sorg, klokhet och allt möjligt annat.

onsdag 14 april 2010

Har det bra

Det är ju så att jag har det bra på det stora hela. Det enda problem jag har just nu är oron för sjukdomar, läs cancer i magen. Tycker att jag har magknip och det brukar jag inte ha. Och ser olika tecken som att jag var tvungen att ställa in min tid hos min magdoktor för min man inte kunde vara hemma just den dagen och nu har jag inte fått någon ny tid. Tänker att nu kanske det är kört, men hade jag gått när jag skulle så hade jag överlevt. Min man suckar och himlar med ögonen. Han är less på mig. Och jag är less på mig själv. Men jag vill inte dö. Jag har väl någon slags ångest. Har alltid haft. En gång var jag rädd för schizofreni när jag fick veta att flera i min släkt haft det, då var jag kanske 10 år. Grät och skrek när jag förstod att jag skulle drabbas. Och en gång när jag var inhyst hos släktingar för mina föräldrar var utomlands då kände jag hur det liksom lät i magen, som att det var vätska där. Jag kunde inte sova. Vad har jag drabbats av, undrade jag, men vågade inte fråga någon.

Tänkte bara att det är lika bra att säga som det är, att jag är skräckslagen lite då och då för olika sjukdomar, måste slänga mig ner på sängen och leta efter knölar. Min magdoktor säger att jag troligtvis inte har någon större risk än andra att drabbas av cancer i magen. Även om jag har en inflammation i tarmen. Han säger att min är längst ut i tarmen och då ska det inte vara någon fara. Jag tänker att han vill nog bara vara snäll och allt vet man ju inte.

Himla magknip försvinn nu.

lördag 10 april 2010

Familjen samlad

Nu har resenärerna kommit hem. Jag tycker att jag har jobbat som en dåre och ändå har kaoset varit totalt hela tiden. När ett kaos undanröjts så har nästa kaos uppstått i ett annat rum. Det värsta jag vet med att vara ensam är dom där tidiga mornarna när man ska göra frukost och sena kvällarna när man ska plocka undan (försöka i alla fall), släcka alla lampor, kolla alla plattor, kolla alla dörrar. Jag är som bäst mellan frukost och kvällning. Inte bra varken i början eller på slutet.

Jag är så glad över den hjälp jag har fått. Jag har ingen mamma som kommer och hjälper i såna här lägen. Vi bor långt i från varandra och så har vi inte riktigt lyckats få till ett sånt samarbete. Men nu idag så följde en kompis och hennes barn med på badet, Hon tog med lunch och hjälpte till. Jag blir så glad. Och igår kom grannen in och vi pratade. Kaoset runt om oss växte, men vi pratade. Det behövde jag. Prata.

Busbäbisar



Var ska chokladbollen vara?



I örat säger Majken. Grannen trodde först att hon hade fått hörapparat.

Tigerkaka








Grannarna kom och fikade igår. Signe bakade en Tigerkaka nästan helt själv. Inget är omöjligt för henne. Det enda problemet var när bakpulvret och vaniljsockret stod bredvid varandra på slutet. Hade hon haft i bakpulvret eller inte? Inte chansade vi på och satte i en tesked

Och det blev en kaka. En randig. Och receptet hittade hon själv på datorn. Dagens åttaåringar.

torsdag 8 april 2010

Några ord till min son

Av Barbro Lindgren

Men ska jag säga
Akta dig för eld och djupa vatten.
Spring aldrig, aldrig bort från mig i den svarta natten.

Idag kom han hem i tid. Hann inte ens oroa mig. Och jag har blivit förkyld. En konstig känsla för det var så länge sedan.

Hysterisk igen

Jag blev hysterisk på ett ganska kontrollerat, men ändå lite pinsamt sätt igår. Herre gud mannen och dotter i Stockholm och vi andra, få se nu, 6 hemma. Jag hade sovit riktigt urdåligt i går natt. Min son, den äldste, for fram och tillbaka hela dagen. Så efter träningen skulle han vara hemma för det hade hans mamma bestämt. Men det hade han glömt och istället skulle han leka kurragömma i en sporthall. Får man det? Jo men det får man. Säkert satt det någon vaktmästare i den där hallen igår och var arg på dom föräldrar som låter sina barn springa runt där.

Jag kommer hem klockan 10. Nä det går inte, alldeles försent. Jo men dom andra ska gå hem då och jag vill ju inte gå ensam hem i mörkret. Och det får du ju inte heller. Så det blev 10. Lite smart taktik. Säkert sa alla andra samma sak till sina föräldrar eller också tycker dom att det är helt okej att tolvåringar är ute i mörkret till 10. Det kanske det är. Hur ska man veta? När klockan är fem i tio eller kanske tio i börjar jag ringa honom. Han svarar inte. Jag ringer fem gånger, till slut ringer jag säkert 100 signaler. Han har alltid med sin mobil och svara alltid, åtminstone vid andra försöket. Mörkret är så skrämmande klockan tio på kvällen när man plötsligt inte vet om ens son ska komma hem igen. Så skrämmande. Jag sprang ut på gatan några gånger för att kolla om jag såg honom. Inte en kotte på gatan. Till slut kommer han. Mobilen var på ljudlös och det brukar gå bra att känna den men inte just när han har sina träningsoverallsbyxor. Och sen var han inte. Men det var han, flera minuter. Jag sa till honom på skarpen inför hans kompis som gick bredvid och det var länge sedan jag var så pinsam. Men då hade jag också hunnit tänka en miljon otäcka tankar.

Sen satte jag mig bredvid honom på soffan och klappade på honom. Och jag började tänka på hur det ska bli när mina barn blir tonåringar. Jag kommer att vara skräckslagen när dom är ute efter tio hela tiden.

onsdag 7 april 2010

Lite trött

Jag blir liksom inte kvitt det: Sötsuget. Trötthet och sötsug går hand i hand. Och mitt nya joggande jag hinner bara med kanske en gång den här veckan. Min man och dotter är i Stockholm. Har hittat Barbiedocka för 2000 kronor och köpt. Nej det har dom inte. Tittat på väska på NK för 5000 också. Jag blev orolig och ringde en extra gång för att säga att dom inte får köpa någonting till mig. Jag är inte orolig för att min man ska råka köpa något till mig, men däremot min dotter. Hon vill köpa present till den, till den och så den. Det är första gången hon flög flygplan fast hon ville hellre åka tåg. Har väl lyckats skrämma henne genom att jag nästan aldrig flyger, eller förresten nästan aldrig reser överhuvudtaget. Jo men ibland gör jag ju det. Förresten.

Tröttaste mamman på den här gatan och i hela stan idag tror jag. Herre gud somnade på soffan igår kväll och sedan vaknade jag och sedan när jag la mig på riktigt då kunde jag inte somna. Och så busigaste barnen har jag också. Dom hjular och gör volter. Hjälp.

måndag 5 april 2010

Trasig

Igår slog jag sönder en glaskula som har hängt i vårat köksfönster i flera år. Jag hittade äntligen min favoritpåskgumma och skulle hänga upp henne och ta ner kulan och så liksom bara halkade den ur handen. Skit, ropade jag. Och sen kände jag mig lättad. Varför, tänkte jag då. Min man sa att han hörde att jag inte lät ledsen så han trodde att jag tagit sönder någon av hans grejer. Hans och hans, vi har väl det mesta tillsammans. Men kanske ursprungs hans. Men så var det ju inte. Den där kulan köpte jag tillsammans med en annan kula som hänger i fönstret bredvid alldeles själv för flera år sedan. Men egentligen har jag bara gillat den där andra kulan som fortfarande är hel. Men som det är med grejer så kan jag ju inte skilja mig från nästan nått.

Så jag tror att det var därför jag blev lite glad. Så nu ska jag fundera över vad jag kanske kan ge bort utan att jag först måste slå sönder det. Det kanske finns en hel del grejer här hemma som jag inte älskar jätte mycket. Och så kanske vi kan hitta sånt vi verkligen behöver lite lättare. Fast det där med att rensa tar ju sån tid.

söndag 4 april 2010

Hallen



Vi har för litet hus, tycker vi och framförallt för liten hall. Yttepytteliten. SÅ har vi stökigt och bökigt och för mycket grejer och grejer på fel ställen och grejer som vi inte hittar. Så idag så behövde vi hitta överdragsbyxor, men inga täckbyxor. Var är dom? Det slutade med att vi hällde ut allt på golvet för då kanske något skulle dyka upp. Något dök upp, faktiskt en hel del men inte det vi sökte. I mitt i detta satte sig Majken och Ester. Och Ester bajsade lite eller mycket. Min Signe sa: Det här är livet och höll för näsan. Och då blev allt så gulligt. Och så hittade vi ju fina blommiga mössan som jag gillar och som bäbisarna kan ha snart. Bara våren kommer. Om den kommer.

Bästa vagnen



tycker Ester och kör omkring med ända tills hon kommer till ett stopp. Hon gillar inte om det ligger något i den, då måste hon kasta bort det.

Tårtpremiär



Ester gillade, men inte Majken och ändå ser hon så glad ut.

Majken och Esters ena tårta


dekorerad av storasyster. Visst ser ni M och E.

Grädde

måste vispas hela tiden i vårat hus just nu. Massa fika och en massa våfflor och så det underbara godiset. Så idag sprang jag för första gången på länge. Jag och träning är ju en jobbig kombination. Tränade aldrig förrän för kanske fyra år sedan när jag började och faktiskt inte slutade förrän jag väntade Majken och Ester. Trodde nog att jag skulle kunna springa en bit in i graviditeten, men det var helt omöjligt. Mådde illa och var så trött.

Men jag kan ju springa fortfarande. Jag kan men det går sakta, sakta. Framåt.

När jag tar fram boken



så skriker hon av glädje. Det här är favoriten. Storasyster på åtta år sa när hon läste den: Hur hänger den här ihop egentligen? Frågan är helt berättigad. Det är ju mat, men i salig blandning. Och plötsligt är Ellen där på en bild och på en annan Olle. Majken tycker att den är glasklar,. Jag tror tillochmed spännande.

Äta själv


Ester vill absolut äta själv nu, eller parallellt på något vis. Vi matar samtidigt som hon äter. Haklappen har min sons kompis sytt när dom föddes.

lördag 3 april 2010

Godis, tårta och lite mat

Jag tror att vi måste ha godisuppehåll nu. Ett långt. Vi har ätit godis hela tiden dom sista dagarna. Vi åt lammkött, rotfruktsgratäng och god sallad till middag, men barnen åt jätte fort för dom skulle äta godis. Igen. Idag hade vi ett litet Majken och Esterfika med två familjer. Och tårta igen. Så vi har ju inte bara ätit godis utan tårta också några gånger.

Vid den här tiden förra året var bäbisarna alldeles nyfödda. Solen sken och vi var mest inomhus. Vi åkte inte slalom utan gick på en liten promenad. Jag hade sår på brösten och grät när jag ammade. Vi fick ringa till BB och fråga vad vi skulle göra. Pumpa och mata med kopp. Jag som ville amma och nu fick min man sitta och mata dom med liten kopp. Tårar och misslyckande. Och varför var barnen hemma och inte i skolan för jag var ju inte glad? Och aldrig skulle såren försvinna.

Det gjorde dom ju. Jag har ammat lite mer än ett år nu. Tänk att jag klarade det med den starten. Något att vara tacksam över.

Sova borta


Han har sovit hos kompis i natt. Jag gillar ju bäst när han sover hemma, men det är klart han får ju sällan plats.

fredag 2 april 2010

Längtan

Hela mitt liv som barn längtade jag efter en massa syskon. Och så blev jag vuxen och insåg att jag fick inte fler än ett och vi är så olika. Så väldigt olika. Men nu har jag träffat den där brorsan i två dagar. Han och hans familj bor i Stockholm, men igår när dom skulle hälsa på släktingar kom dom förbi och fikade och idag åkte vi slalom på samma ställe. Vi möttes på halva vägen. Kusinerna fick vara tillsammans. Och det var så roligt.

Och det där är min brorsa tänker jag ibland och nu har vi slutat att slåss och bråkas. Vi är inte bästa vänner, det vill jag inte påstå, men jag tror att vi tycker om varandra. Och hans barn är så fina. Och I, hon som är äldst, är mer lik mig än vad mina egna barn är. Det är roligt. Och första gången jag träffade henne höll jag på att spricka av stolthet. Mitt syskonbarn. Det är något alldeles speciellt.

Men alltså jag och min brorsa när vi växte upp funkade inte så bra. Ville vara i hans rum. Det ville inte han. Ville leka. Det ville inte han. Ville att han skulle vara snäll. Ville inte han. Ville att han skulle vara stolt över mig. Ville inte han. Och han håller säkert inte med om att det var just så här, men ändå.

Och jag minns att han kunde sitta i timmar på sitt rum och räkna matte. Det kunde inte jag. Gjorde bara det nödvändigaste. Han byggde såna där modellflygplan och hade en tågbana. Och jag minns inte att det var stökigt i hans rum som det var i mitt. Och han möblerade aldrig om, det gjorde jag en miljon gånger. Och jag bråkade med mamma och pappa, alltid, och det gjorde inte han. Han och jag är ganska olika.

Och det där med längtan efter fler syskon får jag fortfarande. Bara häromdagen ville jag ha någon som jag skulle kunna ringa mitt i natten.

torsdag 1 april 2010

Tokigt

När jag skulle gå hem från öppna förskolan igår så såg jag att det hängde något på sidan av vagnen. Åh nej det var min bh. Och jag blev så där generad som man= jag ofta blev när man=jag var barn. Så kom jag på att jag hade tagit upp lite ren tvätt och lagt den på byrån i hallen. Brukar hamna där eller i soffan eller på golvet och sedan ligga kvar. Och vagnen brukar stå i hallen på natten. Ja så har väl någon hängt den på vagnen.

Fast varför?

Fast sen blev det lite kul och jag log lite för mig själv.

ÖH ÖH

Jag är ännu mer upprörd idag. Fast jag ska ALDRIG mer försöka ändra på någon i min närhet. Går inte. Nej. Det är som det är, som det alltid varit. Eller i alla fall nästan.

I går kväll hade jag det ljuvligt. Lyckan jag känner när språket börjar komma till bäbisarna är stor. Och igår, eller egentligen i förrgår, så upptäckte vi att Majken pratar i telefon. Hon lägger handen mot örat och säger. ÖH ÖH = Hej Hej. Fattar ni vad himla roligt. Så vi pratade i telefon hela kvällen igår. ÖH ÖH.