Hysterisk igen

Jag blev hysterisk på ett ganska kontrollerat, men ändå lite pinsamt sätt igår. Herre gud mannen och dotter i Stockholm och vi andra, få se nu, 6 hemma. Jag hade sovit riktigt urdåligt i går natt. Min son, den äldste, for fram och tillbaka hela dagen. Så efter träningen skulle han vara hemma för det hade hans mamma bestämt. Men det hade han glömt och istället skulle han leka kurragömma i en sporthall. Får man det? Jo men det får man. Säkert satt det någon vaktmästare i den där hallen igår och var arg på dom föräldrar som låter sina barn springa runt där.

Jag kommer hem klockan 10. Nä det går inte, alldeles försent. Jo men dom andra ska gå hem då och jag vill ju inte gå ensam hem i mörkret. Och det får du ju inte heller. Så det blev 10. Lite smart taktik. Säkert sa alla andra samma sak till sina föräldrar eller också tycker dom att det är helt okej att tolvåringar är ute i mörkret till 10. Det kanske det är. Hur ska man veta? När klockan är fem i tio eller kanske tio i börjar jag ringa honom. Han svarar inte. Jag ringer fem gånger, till slut ringer jag säkert 100 signaler. Han har alltid med sin mobil och svara alltid, åtminstone vid andra försöket. Mörkret är så skrämmande klockan tio på kvällen när man plötsligt inte vet om ens son ska komma hem igen. Så skrämmande. Jag sprang ut på gatan några gånger för att kolla om jag såg honom. Inte en kotte på gatan. Till slut kommer han. Mobilen var på ljudlös och det brukar gå bra att känna den men inte just när han har sina träningsoverallsbyxor. Och sen var han inte. Men det var han, flera minuter. Jag sa till honom på skarpen inför hans kompis som gick bredvid och det var länge sedan jag var så pinsam. Men då hade jag också hunnit tänka en miljon otäcka tankar.

Sen satte jag mig bredvid honom på soffan och klappade på honom. Och jag började tänka på hur det ska bli när mina barn blir tonåringar. Jag kommer att vara skräckslagen när dom är ute efter tio hela tiden.