Det är ingen idé att jag går och lägger mig. Min man är borta på nån sån där dag som ska vara bra att ha när man ska lära känna varandra bättre och trivas bättre att jobba ihop. En sån dag tror jag. Här hemma har vi också haft en ganska bra trivas ihop dag. Inga stora konflikter somvi hade den här helgen. Huvva vilken jobbig helg. Vårgalna barn och trötta vuxna. Dålig kombination. Till slut jätte trötta barn med näsblod som ändå inte vill komma in från studsmattan. Men idag kom dom in och Majken och Ester somnade så jag kunde läsa kvällssagan och kolla till. Det är det senaste: Visst kollar du till? Så när vi har läst och sagt go natt så ska vi gå och vara borta en stund i ett annat rum och sedan gå tillbaka och kolla till. Nu kollar jag till säger jag. Och då somnar dom. Oftast.
Men alltså nu då. Alla sover och jag är ensam vuxen och rädd. Jag har nu kollat i varenda skrymsle. Inget läskigt någonstans förutom en massa stök förstås. Vad skulle jag göra om jag träffade på något läskigt? Det kan jag ju undra och hoppas att jag aldrig upplever. Men när jag lägger mig kommer jg inte att somna. Så är det varje gång han är borta. Läskigt att somna. Rädd för allt möjligt. Bränder och barntjuvar. Ungefär det, tror jag. Imorgon på morgonen kommer jag att andas ut. Förhoppningsvis. Koka mitt kaffe. Men nu känns det bara så där jobbigt och mörkt.
Är jag vuxen? Hur vet man det?
1 kommentar:
Jag är likadan, kollar alla garderober, under sängar, etc. Sen tar jag pojkarna i sängen och så sover vi ihop alla tre med någon extra lampa tänd.
Föresten, häromdagen kom jag att tänka på min gamla engelskalärare på gymnasiet (men vad hette hon?) som fick barn med Kurt L. Kommer ihåg att vi tyckte hon var så gammal för att få barn och så insåg jag att hon nog var i den ålder jag är i nu. Är jag gammal?
/Johanna, M-lycke
Skicka en kommentar