Längtan

Hela mitt liv som barn längtade jag efter en massa syskon. Och så blev jag vuxen och insåg att jag fick inte fler än ett och vi är så olika. Så väldigt olika. Men nu har jag träffat den där brorsan i två dagar. Han och hans familj bor i Stockholm, men igår när dom skulle hälsa på släktingar kom dom förbi och fikade och idag åkte vi slalom på samma ställe. Vi möttes på halva vägen. Kusinerna fick vara tillsammans. Och det var så roligt.

Och det där är min brorsa tänker jag ibland och nu har vi slutat att slåss och bråkas. Vi är inte bästa vänner, det vill jag inte påstå, men jag tror att vi tycker om varandra. Och hans barn är så fina. Och I, hon som är äldst, är mer lik mig än vad mina egna barn är. Det är roligt. Och första gången jag träffade henne höll jag på att spricka av stolthet. Mitt syskonbarn. Det är något alldeles speciellt.

Men alltså jag och min brorsa när vi växte upp funkade inte så bra. Ville vara i hans rum. Det ville inte han. Ville leka. Det ville inte han. Ville att han skulle vara snäll. Ville inte han. Ville att han skulle vara stolt över mig. Ville inte han. Och han håller säkert inte med om att det var just så här, men ändå.

Och jag minns att han kunde sitta i timmar på sitt rum och räkna matte. Det kunde inte jag. Gjorde bara det nödvändigaste. Han byggde såna där modellflygplan och hade en tågbana. Och jag minns inte att det var stökigt i hans rum som det var i mitt. Och han möblerade aldrig om, det gjorde jag en miljon gånger. Och jag bråkade med mamma och pappa, alltid, och det gjorde inte han. Han och jag är ganska olika.

Och det där med längtan efter fler syskon får jag fortfarande. Bara häromdagen ville jag ha någon som jag skulle kunna ringa mitt i natten.