Pizza, loppis och skönhet

Vi har ätit jätte tjock pizza till lunchmiddag på restaurang så då slapp vi laga mat på hela dagen. Fortfarande proppmätt fast då har jag ju drygat ut med lördagsgodis också. Fast jag gjorde lite mat ändå för jag hade kokat kikärtor för flera dagar sedan som kanske höll på att bli för gamla så det blev någon slags gryta. Men den får vi äta en annan dag. Vi skulle städa också idag men det blev kanske inte så mycket med den saken. Min man steg upp fem i morse och kunde inte somna om så han har somnat lite varstans idag, bland annat i en stol på Myrornas med Majken och Ester i famnen.

Vi hann alltså med en loppisrunda på Myrornas och ett till ställe. Jag köpte ett tyg med änglar, ganska barnsligt men sött ändå, en broderad bonad med Gud som haver.... I bilen började vi skratta för barnen såg arga ut när dom bad på bonaden. Kanske var det en darrig hand som hade borderat. Barnen köpte varsin bok, en köpte till och med två. Och så köpte jag en till julbonad som jag inte kan bestämma mig för om den är ful eller fin. Kanske mittemellan sa dottern E klokt. På det andra stället såg jag så klart ett fint skåp som jag ville ha. Min man himlade med ögonen.

Så det blev så klart inget skåp.

Skönhet i mitt hem skriker min kropp efter nu. Gammalt, nött och vackert gillar jag. Min man brukar säga att han gillar 60-talslyx och jag typ bondromantik. Resultatet är något, jag vet inte vad, men vi bor i alla fall i ett allt annat än lyxigt femtiotalshus. Byggt av en gammal sjökapten en gång i tiden.

Min önskelista

Jag önskar mig förutom en massa hälsa, kärlek, välmående en del materiella ting:

Ett jätte långt köksbord (som förstås måste få plats också)

En byrå till bäbisarnas kläder och plats för den någonstans här hemma

Lilla Åland stolar, vi har två och vill gärna ha till alla i familjen

En PH-lampa som jag inte trodde jag ville ha, men varje gång jag ser en så tycker jag ju att den är så fin, men dyr. Så jag bara önskar.

Plats för ett hobbybord i vardagsrummet där spelen och symaskinen ska bo och hela familjen tillsammans ska sitta istället för framför TV:n.

Ett rött bokskåp från IKEA inte för att vi behöver men bara för att det är så fint.

Såna där graningekängor att vandra i med tvillingvagn. Var köper man såna? Ni vet dom har som plast eller nått liknande nertill och skinn på skaften.

Ja tomten det här min önskelista. Bara så du vet.

Glad

blir jag just nu för att min tolvåring har tid att ligga och mysa under en filt med mig på soffan på kvällen.

Gråt

Jag hade en gråtdag igår. Det började med den där dödsannonsen som gjorde mig så ledsen och sen var det radiopsykologen och då grät jag. Jag grät över kvinnan med socialfobi som ville ha hjälp och jag vet inte hur gammal hon var. Men hon sa att hon hade sökt hjälp någongång mellan 30 och 40 och det verkade som att det var ganska länge sedan och hon behövde fortfarande hjälp. Ett helt liv nästan eller ett halvt har hon haft den där rädslan och blygheten. Jag blev så ledsen.

Jag har varit fruktansvärt blyg som barn och extremt blyg under gymnasieåren. Tyckte att min röst lät konstig och trodde att allt jag sa kanske var fel. Hemska år och det fortsatte till ungefär 25-års ålder. Flera knutar löstes upp. Jag vet inte varför. Men jag träffade i alla fall min man då och jag fick barn.

Jag blir så ledsen om någon har haft så där så mycket längre än jag. Tycker att det låter helt fruktansvärt. Kan känna mig så där rädd än idag men för det mesta går det bra. Och som radiopsykologen sa så har man en viss grundpersonlighet och kan inte förändra sig helt och hållet, men man kan ha ett realistiskt mål att må mycket bättre och klara mer än man har gjort tidigare.

Ja och sen blev jag ledsen när jag var på cellon med dottern för den är på en gymnasieskola här i stan. Det var fullt av kreativa gymnasister där fast det var sen eftermiddag för dom var kvar och såg på någon teater. Det är en sån där gymnasieskola där alla estetiska program finns. Då började jag tänka på min gymnasietid som jag tyckte var öken och hemsk. Blev ledsen igen.

Men däremellan var jag väl som vanligt men ibland krävs det inte så mycket för att man ska halka över på sorgsensidan en hel dag.

Aha

När jag skrev, vardag den som intresserar mig mest var det som att jag fick en aha upplevelse. Det är ju så det är. Det är därför jag är som jag är. Mycket lite vetenskap och mycket vardag så funkar jag. Förstod plötsligt mig själv lite bättre.

Sorgligt

En del människor sätter spår. Man glömmer dom aldrig och tänker på dom ibland. Jag såg en dödsannons i tidningen i morse och blev ledsen. Min först chef i bibliotekarieyrket hade dött. Bara 72 år. Alldeles för lite. Med henne kunde jag prata barn länge. Hon hade fyra, precis som jag på den tiden, men hennes var vuxna och hon hade många barnbarn. Hon satt på så mycket klokhet och vishet. Om vardagen, den som mest intresserar mig.

Jag tyckte så mycket om våra samtal och jag önskade att jag hade jobbat längre med henne. Nu tänker jag på hennes familj och hur himla tomt det måste kännas.

Dyrt

När man är många blir det dyrt. Så är det börjar jag förstå. Jag är lite trög när det gäller pengar och inte alls ekonomisk. Men så sakta men säkert börjar det sjunka in att vissa saker med stor familj blir riktigt dyrt.

Vi har bokat en resa till fjällen under sportlovet. Som en riktig familj, säger min man lite skämtsamt och lite allvarsamt. För vi brukar ju faktiskt inte åka till fjällen och särskilt inte en hel vecka. Och ibland känns det som att alla andra...Men så vet jag ju att det inte är. Det finns många som aldrig skulle ha råd.

Och vi tyckte att stugpriset för en vecka var okej, lite dyrt men okej. Vi bokade och sedan kollade vi på det här med liftkort. Oj oj oj. Vi ska förbereda och laga maten hemma innan. Vi tar med boken, kortleken och pulkan om det kanske inte blir skidor varje dag (blir kanske lite billigare).

Och sedan hur man löser det praktiska med 6 barn, varav två bäbisar, två då åttaåringar, elvaåring och tolvåring vet jag inte. Men vi tror att vi ska klara det.

Spelhaj

Jag och äldsta dottern har hittat ett gemensamt intresse nu: Vändtia. Det hinner även en dubbelammande 6-barnsmor med på kvällen i soffan eller på köksgolvet. Kommer ihåg ett kortspel som jag gillade när jag var liten och jag tror att det hette Spader dam. Någon som minns hur man gjorde för det gör inte jag?

Igår hände något magiskt en liten M kan klappa händerna. Med spretiga fingrar klappar hon hela tiden när hon sitter i en slags buddaposition.

Och Ester är förstås inte sämre även om hon inte kan just det.

Om en måndag

Skulle vilja skriva något intressant men är tyvärr liksom tom. Inte ledsen eller så bara lite tom på tankar och uppslag.

Tankar just nu är på bäbisarnas mat. Jag ammar dom fortfarande en hel del och det vill jag fortsätta med bara jag orkar och dom vill. Men till lunch äter dom mos av grönsaker och till kvällsmål gröt. Nu håller jag på att fundera på det här med kött. Ska jag börja med det nu kanske ? Dom har ätit sin kokta morot, palsternacka och potatis ett tag nu. Men vad himla konstigt att plötsligt börja ge sina bäbisar kött. Har det känts så här konstigt med dom andra? Kött känns så himla vuxet och morotsmos så himla rätt. Jag lånade i alla fall Mosboken av Johanna Westman igår för att få lite inspiration.

Det känns som att när jag inte äter så tänker jag på mat eller läser om mat. Lite småfixerad är jag. Borde i alla fall sluta köpa kokböcker, har ju så det räcker ett helt liv.

Och sen tänker jag på livet hur det bäst levs och upplevs. Hur lever man för dagen och för vardagen?



Och så tänker jag på en kopp kaffe. Och att min son igår sa att Majken är lik Erik Hamrén och det var faktiskt väldigt roligt sagt och fint för han älskar ju fotboll.

En söndag

Jag och yngste sonen for iväg och åt en macka på stan i gråheten. Ester fick faktiskt hänga med i bärsele för att jag fortfarande tycker att det är svårt att åka ifrån dom. Vi hade det mysigt i gråheten och regnet. Vi lånade böcker, gick på apoteket och tittade på spel till wiiet, men bara tittade. Och sist så skulle vi köpa en present till grannflickan, men när jag skulle betala så saknades mitt visakort och mitt körkort. Puts väck.

Ingen present och inga kort så vi åkte hem. Jag ringde till bibblan och tänkte att kanske korten ramlade ut när jag tog upp lånekortet. Hon som svarade skulle gå och kolla på golvet kring låneautomaterna. Det dröjer innan hon kommer. Men hon säger då att en låntagare på bibblan hörde vad hon pratade om i telefonen och säger då att han sett några kort i en papperskorg. Det var mina kort visar det sig.

En dag som denna borde man kanske köpa en lott eller bara vara glad åt att allt ordnade sig.

Ett glatt ögonblick

Igår blev Majken och Ester överlyckliga av att se varandra. Men gud vad är det där för kul typ, kanske dom tänkte. Jag måste känna lite, nypas lite och dra lite så blir det ännu roligare och det blev det också, tills dom blev tlötta och måste snova.

Så barnsligt pratar vi här hemma just nu.

Om högklackat

När jag var liten så älskade jag att prova högklackade skor. Såna som jag älskade fanns inte hemma hos mig men hos en kompis. Hennes mamma hade jätte många. Min mamma hade också högklackat men inte rätt sorts. Och så drömde jag om ett par cowboyboots. Det hade min kompis och flera andra och hur dom lät när man gick i snön älskade jag. Det där underbara knarret. Och så ville jag mer än något annat ha hål i öronen. Nej sa min mamma, du kan få nickelallergi. Hur många nätter jag drömde om att jag gjorde hål i öronen vet jag inte så många var det. Ytliga drömmar men dom var mina. När jag var 15 gjorde jag hål helt i smyg. Och sedan efter tag ytterligare några till hål för nu kunde jag inte få nog.

Idag sitter jag här. Jag har aldrig några smycken, inga örhängen och jag äger inte ett enda par högklackade skor. Det är helt sant och jag förstår inte hur det gick till. Fast när jag var liten så var jag till Göteborg en gång. Kanske var jag 10 år och jag såg en tjej (vuxen tror jag eller trodde då i alla fall) med sandaler, lite utsvängda stora jeans och en sån där broderad blus (lite indisk) och långt rakt hår. När jag såg henne förstod jag hur jag ville se ut. Jag ville se så där enkel, bekväm och intressant ut. Samtidigt drömde en annan del av mig om högklackat, smycken, smink.

Vad blev det ja det blev ju inte alls det ena men kanske lite det andra. Men vi var på Mc donalds i helgen, jag och barnen och vi satt i rad på ena sidan av ett bord och mittemot oss satt en annan familj. Dom var fyra i sin familj och mamman var verkligen utsmyckad med diadem med stor blomma i. Hon hade ett sånt riktigt brett stretchigt bälte i midjan på en blus, enkort kjol, fin kappa och så hade hon shoppat. Hon hade köpt fina hårspännen till flickan som hon ville ha i håret direkt med den där figuren på som jag nu tappade namnet på, men som är jätte populär. En katt tror jag att det är. Och så spillde flickan på sin vita kofta och mamman blev väldigt bekymrad över detta.

Och jag satt mittemot och blev sorgsen. Sorgsen över att mina barn hade tovigt hår och att dom inte hade en mamma som engagerade sig tillräckligt i dom små detaljerna. Och jag blev till och med ledsen över att jag nästan inte ens hade brytt mig om dom hade spillt på sin fina vita kofta.

Så var jag där igen, i kluvenheten.

Jag känner inte alls överlägsenhet eller förakt mot att bry sig om sitt yttre och att göra sig fin, jag känner faktiskt avundsjuka. Det finns som en kärlek i omsorgen om detaljer som jag inte riktigt tycker att mina barn får.

Hur kan man snöa in på sånt här vet jag inte, men ibland så gör jag det. Och så hörde jag på radiopsykologen igår och det är ett helt fantastiskt program. Och en kille som var 27 ringde in igår och han hade problem med att bestämma sig. Beslutsångest. Ett exempel var inne på klädaffärer när han skulle köpa kläder. Då började han alltid tänka: Vem är jag? Vem vill jag vara? Plötsligt så handlade hans klädval om identitet.

Jag känner igen mig.

Att säga nej eller nästan

Jag skulle till vårdcentralen och göra om boeltestet med Ester eftersom hon bara "nästan" klarade det. I morse gick jag och lämnade sjuåringarna nio för dom har sovmorgon på torsdagar. Då hade Majken och Ester varit vakna några timmar så det var sovdags. Dom somnade när vi gick från skolan så då tog jag en sväng till Konsum och sedan hem igen. Nu hade dom sovit en halvtimme och jag gick in för att baka bröd. Då vaknar Ester ute i vagnen och jag rullar den för att hon ska sova vidare. Det gör hon inte. Ester uppe och Majken sover. BVC halv tolv och innan dess ska dom få lunch och hur trött kommer Ester att vara halvtolv och sedan klockan tre till cellon med dottern som missade sin tid i veckan och fick en ny igår av sin otroligt snälla cellofröken. Jag orkar inte. Ringer till vårdcentralen, men där svara ingen. Ringer till tidsavbokning och får dåligt samvete för att jag inte orkar. Jag som gör fast jag inte orkar. Så på tidsavbokningen ska dom lägga en lapp till min sköterska så jag kan få prata med henne och förklara. Hon ringer inte klockan går. Jag ringer till min man och han säger att boka bara av tiden. Nä jag vill inte, jag vill förklara varför. Jag väntar, men ingen ringer så då ringer jag upp tidsavbokningen igen och säger som det är att jag kommer inte. 11.25 ringer sköterskan upp och vi bokar in en ny tid och hon är inte arg. Ingen är arg och jag mår bra för att jag ställde in. Jag tror jag lärde mig något idag.

Var tydlig mot andra och dig själv. Säg nej ibland för det är helt okej, oftast i alla fall. Och kanske något mer också måste bara fundera lite mer.

På

väg ut men vill bara säga att jag inte alls är kompis med det där himla plättjärnet. Det var ju svårt ju. Kunde knappt vända dom rackarna och dom brände fast och min man fick ta över.

Hemma igen.

Dom är hemma nu efter några dag i Barcelona. Deras hotell låg i riktigt skumma kvarter tydligen och min son var riktigt rädd på kvällarna när dom skulle ta sig till hotellet. Redan första kvällen efter fotbollsmatchen när dom skulle försöka hitta till hotellet så kom det fram en påverkad man till min son och började ställa frågor, bland annat vad han hette. Simon svarade han då. Det heter han inte kan jag ju säga, men däremot hans kompis han har haft från tremånadersålder. Det var lite kul, tyckte jag. Och så tyckte jag att det kändes ganska bra att han kunde komma på det i den situationen. Hade det varit jag i samma ålder hade jag börjat gråta eller springa skulle jag tro.

Men nu är dom hemma fast ändå inte för min man är på jobbet och resten på skolan.