fredag 29 februari 2008

Fest

Familjen är återförenad och det ville tvillingarna fira ordentligt med en riktig fest. Förutom middagen som vi mer stod för så har det anordnats både det ena och det andra, men nu tror jag att festen är över.


Vi fick köpa biljetter som sedan revs vid ingången och sedan blev det dans, efter dansen blev det Limbo, efter Limbon blev det Musikstopp och efter Musikstoppet blev det Popcornspip som nog aldrig hade behövt ta slut om inte två trötta föräldrar tillslut drog sig ur.

Och det är fredag och jag är jätte trött nu men lite smånöjd ändå för nu kan jag göra någon alldeles egen grej i helgen. Till och med en promenad känns som värsta lyxen nu efter en vecka när jag verkligen har hållit i alla trådar och inte har kunnat lämna barnen ensamma. Jag såg en som åkte längdskidor idag och jag tänkte att det har ju inte jag kunnat göra på en hel vecka. Hur kunde jag tänka så? Det gör jag ju högst några gånger per år. Man kan få längtan efter konstiga saker när man verkligen inte kan göra det.

Men jag kanske drar på mig pjäxorna i morgonbitti hur tidigt som helst, man kan helt enkelt inte veta. Fast det är väl kanske som när man planerar allt man ska göra, fast inte idag imorgon kanske. Man hinner så mycket imorgon men så lite idag.

torsdag 28 februari 2008

Prov, post och annat

Jag tog cellprov för två veckor sedan och eftersom jag verkligen är orolig för allt så oroade jag mig för det också. Men det skulle ta fyra veckor att få svar och det var ju bara två veckor sedan. Mina tvillingar tycker att det är viktigt att ta in posten och att det är rättvist, så en dag är det den ena och nästa dag den andra. De håller koll ibland och ibland skriker de i bilen när vi kommer hem för att de är oense om vem som gjorde det sist och jag har verkligen ingen aning. Och så är det oftast halt på vår gård så de halkar och ramlar fram till brevlådan livrädd att den andra ska komma före. Ja, alla grannarna vet iallafall när vi kommer hem. Sedan tappar de ibland brev på vägen som de förhoppningsvis tar upp, men man kan inte vara säker.

Så idag såg jag inte ens vad vi hade fått för post, men plötsligt på köksbänken ligger det ett ensamt brev till mig och det var från sjukhuset. och det stod att cellprovet var normalt. Jag blev så lättad och insåg i samma stund jag blev så där lättad att jag hade gått och oroat mig för det ganska mycket men inte velat inse det. Hur mycket energi har det tagit? Mycket, det tar mycket tid och kraft att oroa sig, men nu slapp jag en grej och det var så skönt.

Nu väntar jag på Brottet, den danska serien på torsdagkvällar, det enda jag ser på TV just nu förutom lite Bolibompa och den där skolserien, klass 9A. Men den här veckan har jag inte sett något men jag ska se Brottet eller gråta mig igenom, det brukar bli så.

Två dagar i rad

Och så har jag gjort det igen, bränt middagen. Två dagar i rad, igår falukorven och idag linssoppan. Varför? Jo, jag tänkte att jag kunde skriva lite här när maten ändå var på spisen och snart var klar. Det kunde jag inte.

Fler härliga morgnar

Jag är ingen morgonmänniska, för det finns de som är det och de som inte är det. Det har de forskat fram, de som håller på med sånt, berättade min man för mig en dag på något vis lite lättad kändes det som, lättad kanske över att veta att det inte är av elakhet jag har svårt att kliva upp på morgonen. Men nu har han varit borta i en vecka och jag har inte sovit länge ens på helgen och det har gått bra, riktigt bra.

Jag har inte varit pigg, men inte heller bottenlöst trött, men i morse när dottern hade friluftsdag och vi hade riktigt mycket att göra på morgonen, eller mer än vanligt, sov jag för länge. Skulle bara vila mig lite efter det att klockan hade ringt och det ska man ju inte göra. Jag blev lite sen till jobbet för det var mycket som skulle ner i den där ryggsäcken innan vi var klara: makaroner, köttbullar, vindruvor, saft, banan, chokladfingrar och en kladdkakebit. Lite mycket, men som hon sa, så har de bara friluftsdag en gång per termin, eller är det så? Jag har inte riktigt koll.

Men det jag egentligen skulle skriva var att jag läste en intervju med Doreen Månsson, ni som har Bolibompabarn kanske vet vem hon är. Hon var programledare där och sjöng med sin nalle Habibi. Hon var jätte bra, men de får ju alltid vara där så kort tid, Bolibompaprogramledarna. I intervjun berättade hon att hon fick barn när hon var 16 och 22 år och hur hon ansträngde sig för att alltid göra allt rätt, inte glömma dagisfrukten, alltid ha hela kläder på barnen så ingen skulle kunna klaga på att hon var dålig. Men samtidigt passade hon inte in, eller blev inte inbjuden, till mammagemenskaper och annat.

Men det jag egentligen skulle skriva var att hon sa något så klokt och kanske självklart och det var att hon verkligen vill ge sina barn en härlig morgon för den är ju grunden till resten av dagen. Hon ville ge de en bra känsla att bära med sig genom dagen. Det var nyttigt för mig att läsa, så jag verkligen anstränger mig så att det inte bara blir hafsigt och stressigt på morgnarna och en familj som står i hallen och desperat letar efter vantar, mössor jackor och annat. Det är ju hemskt att åka till jobbet om man inte har haft en bra känsla när man sa hejdå på morgonen. Den dåliga morgonen brukar skvalpa omkring i mig hela dagen. Så jag känner bara: Fler härliga morgnar.

onsdag 27 februari 2008

Morgonbak

Lite bilder från mitt morgonbak häromdagen. Det blev roligare när jag tog kort på det . Såg mig själv utifrån. Det här är inte jag , tänkte jag, men det är det. Ute i sista minuten som vanligt för kakan skulle vara till ett fiolfika samma dag, några timmar senare.

tisdag 26 februari 2008

I smyg

Jag bloggar i smyg för jag har egentligen inte tid. Måste berätta bara att jag bakade en kladdkaka klockan 06.30 i morse. Jag har alltid haft svårt för att planera saker. Eller planera går väl så där, men själva genomförandet blir inte alltid när eller som jag har tänkt mig. Och jag började nästan skratta när jag stod där och rörde ner allt i en jätte stor gryta för det var bara den som var ren. Det är inte första gången jag bakar så tidigt på morgonen, tänkte jag, och inte heller den sista, för nu tror jag att jag känner mig själv, åtminstone lite bättre. Tidigare hade jag tänkt: Aldrig mer. Nu tänkte jag att jag är ju piggare nu än vad jag var i går kväll iallafall.

lördag 23 februari 2008

Fler bullar eller syskon...


Det var jätte fint väder idag. Man såg folk promenera förbi huset hela dagen. Jag gick knappt ut, jo förresten till soptunnan, till snöhögen en liten tur och vände och till bilen två gånger för att vara exakt. Jag skäms lite men bara för mig själv, men jag var trött och min man är bortrest och jag kan inte bara lämna alla och gå ut på en promenad. Så jag tittade istället ut på alla andra människor som gjorde så mycket av den här dagen.

Men jag har bakat bullar idag. Jag lärde mig det för kanske två år sedan. Hade sedan tidigare ett misslyckat bullbak i högstadieåldern bakom mig, så där för 20 år sedan. Jag bakade stenhårda bullar som inte jäste och fick slänga alla och efter det bakade jag inte bullar mer. Jag gillar inte att baka alls egentligen så särskilt mycket. Iallafall inget som är det minsta komplicerat. Och det visste jag ju att bullar var. Och det gjorde inget för min man bakade (bakar) goda och vi klarade oss. Men så för två år sedan provade jag igen och det gick. Men vi är ju så många i familjen så de bullar som vi äter när de är nybakade + någon kompis som hjälper till resulterar i en massa tomma bullpapper och väldigt få att frysa in. Då kom jag på vad lyxigt jag och min ende bror hade det för där räckte bullarna länge, men vad jag längtade efter fler syskon. Undra om mina barn längtar efter fler bullar istället?

Knappt vakna men ändå uppe

Vi har sovit lite dåligt i natt, jag och barnen. Det var alldeles fullt i sängen av barn och det brukar gå jätte bra, men inte i natt. Jag kunde inte somna och sedan sov jag oroligt av alla ben, armar, huvuden som var överallt. Det var tre huvuden (+ katt), 6 armar, 6 ben, ja och lite annat som kuddar, täcken gosedjur och sånt.

Sedan har vi en dotter som stiger upp först av alla och ganska tidigt och sätter på TV:n på helgen, annars får hon inte. Ingen morgon-tv på veckorna är en regel i den här familjen, och en regel som vi faktiskt följer, annars är det få regler som vi konsekvent följer. Iallafall lyckades hon väcka resten av barnen alldeles för tidigt för ljudet var väldigt högt. Så nu är vi uppe allihopa men inte så värst pigga alls. Knappt vakna men ändå uppe. Så känns det som dagen kommer att bli, knappt vakna men ändå uppe.

fredag 22 februari 2008

Boksamtal

Idag hade jag boksamtal med en årskurs tre som hade läst en bok som heter Tanarog - yxkämpen av Niklas Krog. Jag har aldrig förut haft ett boksamtal, men pratat om olika böcker för barngrupper oändligt många gånger. Men nu hade hela klassen läst samma bok och det kändes som ett perfekt utgångsläge för ett boksamtal. Vi gjorde en spalt för allt som de tyckte var bra med boken, en spalt för allt som de tyckte var dåligt och en tredje med frågetecken och funderingar över boken. Ett frågetecken som två av barnen hade var varför dvärgarna hade yxor (den handlar bland annat om dvärgar med väldigt långt skägg). Då säger en flicka så här : Yxorna är kanske för dvärgarna som dalahästarna är för oss. Förstår ni, en nioåring som säger så. Så klok. Det var så givande med boksamtalet så istället för att skriva bokrecensioner och liknande så kan man prata om böcker för det ger så mycket mer.

Det måste vara en fredag

Jag har börjat vara en sån som älskar fredagar, åtminstone på eftermiddagen. Det är min bästa stund på veckan. Har mitt liv blivit så uppdelat mellan helg och vardag eller vad beror det på? Jag känner en sån lättnad ungefär klockan 3 varje fredag. Då är fyra i familjen hemma, en kvar på jobbet och en på innebandyträning. Jag gör en kopp kaffe och barnen fikar lite skorpor. Katterna äter lite mat och vilar sig ett tag. Det är bara en sån behaglig stämning här hemma. Visst borde man kunna känna så här på tisdagar eller onsdagar också men det har aldrig hänt. Det måste vara en fredag. Och idag lyste solen helt fantastiskt och trots att det kanske inte borde vara så varmt som det är nu om klimatet var som det borde, så är iallafall solen på vintern så mycket mer underbar än under någon annan årstid.

onsdag 20 februari 2008

Ont! Blåsor!

Jag har en liten blåsa i munnen på ena sidan av tungan och jag känner mig så ledsen. Och ändå är det bara en enda blåsa, men den är faktiskt inte så liten. Det är jätte jobbigt att äta med blåsan och jag gillar att äta, blir deppig utan god mat och små fikan då och då. Och det är jätte jobbigt att prata, speciellt om orden innehåller bokstaven R. Det är svårt att undvika ord utan R och det är svårt att inte prata, typ omöjligt. Till barnen måste jag också säga allt mer än en gång och då gråter jag inombords, så ont gör det och så onödigt känns det att behöva upprepa någonting när varje ord är så ansträngande. Men egentligen har jag lite blåsor nu om man jämför hur det var för ungefär ett år sedan, då hade jag minst en hela tiden och ofta fler. Jag var helt enkelt inte i form och då får jag blåsor. Nu har jag varit förkyld och då får jag blåsor så det är helt okej egentligen, bara det inte blir som det var det året. Det låter banalt men det är inte det för mig. Inte fler blåsor nu på länge. Snälla.

tisdag 19 februari 2008

Agnes Cecilia

När jag var tio år läste min lärare Agnes Cecilia- en sällsam historia av Maria Gripe högt för oss. Ingen högläsning efteråt har kunnat mäta sig med den upplevelsen. Nu har jag läst om den, 25 år senare, för att jag skulle berätta om den för barnen i min läseklubb på jobbet. Den var minst lika bra som då. Och nu när jag har läst den igen så var jag bara tvungen att lyssna på den som ljudbok också och det är Pernilla August läser. Varför är den så bra egentligen? Språket är helt fanastiskt, det är som att varje ord har valts med sådan omsorg. Och jag tänker när jag läser den att hon tog barn på allvar. Och så tycker jag så mycket om alla pusselbitar som man får och som till slut faller på plats. Och historien om att inte höra till, men att kanske till slut hitta något alldeles eget.

fredag 15 februari 2008

Nu har vi gjort det

Nu är kalaset avklarat och en helt lycklig nioåring somnade på vår stenhårda kökssoffa. Det har aldrig hänt förut. Den magsjuka sonen fick följa med och plågades under kalaset, men vi klarade det inte utan att vi var där båda två föräldrar. Det var så synd om honom och jag vet att vi var helt hemska föräldrar som drog med honom. Men vi var nästan tvungna. Tänk er 10 stycken 9-åringar på badhuset som ska byta om, låsa skåp, duscha, bada, hoppa från trampolinerna, äta hamburgare, äta glasstårta, springa till en annan bassäng. Jag stod och räknade till 10 hela tiden tror jag och så förstås plus våra tvillingar och plus sjuka sonen. Vi fick lite hjälp av tre föräldrar också tack och lov. Men nu har vi gjort det. Och jag har lovat min son att i morgon får han vara sjuk och vi ska inte dra iväg med honom någonstans. Det är en dag som denna man ska ha en fantastisk barnvakt som ställer upp i alla lägen, även i magsjukelägen.

I natt kom magsjukan

I natt kom magsjukan till den här familjen också. Äldsta sonen kräktes på natten och nu ligger han och ser Simpsons och skrattar. Jag tror att han håller på att bli bättre. Våra magsjukor brukar gå över fort, men vi får alltid en per år minst. Men det får vi stå ut med och det gör vi, men just den här dagen och helgen passade det riktigt dåligt. Ikväll ska 9-åringen ha kalas på badhuset för kompisarna och eftersom vi inte har någon barnvakt så skulle hela familjen följa med. Det är första gången vi ordnar ett sånt där kalas som inte är hemma och som kostar en massa pengar och nu ligger magsjukan och lurar runt hörnet. Tänk om födelsedagsbarnet blir sjukt då blir hon så ledsen för hon har längtat så enormt efter det här.

torsdag 14 februari 2008

Alla hjärtans dag



Alla hjärtans dag tyckte jag verkligen var extremt fjantigt länge. Jag stod liksom över sånt krafs, men vad händer? Jo för 9 år sedan promenerade jag och min man mot förlossningen en söndagmorgon vid sjutiden. Värkarna hade satt igång och det var väldigt likt första gången, men något intensivare. 11.30 föddes hon söndagen den 14 februari, min förstfödda dotter. På väg till förlossningen säger min man att det nog är en pojke ändå. Men, säger jag, du kan ju inte ändra dig nu. Jag trodde själv att det skulle bli en pojke, men han hade hela tiden trott på en flicka. Man ändrar sig inte då, så där hastigt och lustigt. Han fick snällt ta tillbaka det och så kunde vi fortsätta promenaden.

Och det blev en flicka. Hon föddes på en söndag och det tyckte jag var roligt och magiskt för det gjorde vår förste son också. Och så känns det lite magiskt med söndagsbarn när man har läst Maria Gripe när man var liten. Det som förvånade mig sedan var att nästan allasom vi mötte när vi sa vilket datum det var som hon kom: Åh hon föddes på alla hjärtans dag. Alla visste vilket datum det var, förutom vi, tror jag. Men nu fullkomligt frossar vi i hjärtan på alla hjärtans dag. Man kan ju ändra sig. Och för oss har ju faktiskt alla hjärtans dag en alldeles särskild betydelse.

onsdag 13 februari 2008

Glömt vad som var så underbart

Jag har tappat all inspiration. Jag har glömt vad jag tyckte var så underbart med att skriva här. Nu har det blivit som en plikt och vem får mig att känna så egentligen? Bara jag själv. Men det är ju så att jag själv vet hur glad man blir varje gång det har skrivits något nytt på de bloggar man läser. Och jag ville så klart vara en sån som skriver mycket och ofta, men nu inser jag att det är jag inte. Jag hinner inte ens skriva en gång om dagen. Och nu måste jag landa i den insikten för jag vill nog fortsätta med det här ett tag till iallafall.

Min son vill följa med en kompis till fjällen, 40 mil eller 60 mil eller vad det nu är, men otroligt långt. Idag presenterade han idén, två veckor innan sportlovet när de ska åka. Kompisens föräldrar känner jag knappt och min son har som mest sovit borta en natt i sträck och hemma hos kompisen har han kanske varit tre gånger i sitt liv. Jag sa nej och sonen är jätte ledsen och besviken. Men jag fixar inte att säga ja. Men när ska jag börja säga ja till såna här grejer då? Det kanske var nu jag borde ha sagt ja, men det känns ju inte rätt. Att ha små barn är verkligen en grej men att ha stora en helt annan för det är ju då du ska börja släppa taget. Det är då du ska kunna säga ja eller nej och ta konsekvenserna av ditt beslut.

måndag 11 februari 2008

Jag har typ gått

Idag har jag gått flera mil, minst. Jag har gått till dagis och det är inte nästgårds om man säger så. Från dagis till sonens skola för han hade glömt nyckeln. Från skolan till stan för att köpa födelsedagspresent. Från stan till bussen som tog mig till jobbet. Från bussen till jobbet. Från jobbet till bussen. Från bussen och hem. Hängde ni med? Ja och så var den här dagen förbi eller jag tror förresten att det ligger en semla och väntar på mig här hemma någonstans. Och jag känner att jag är värd den.

söndag 10 februari 2008

Fästa trådar och lekta lekar


Nu har jag varit på syjunta och fikat och lappat och fäst några trådar. Det blev jag och hon som vi skulle träffas hos, ingen annan kunde komma. Den här syjuntan håller sakta på att suddas ut. Men vi hade det mysigt bara vi två också. Hur gör man förresten för att hålla liv i en syjunta? Halsduken på bilden är nu klar, det som var kvar var trådarna som jag inte hade fäst efter att jag stickade den för ungefär tre år sedan. Ibland blir det där sista inte riktigt färdigt, det gäller mer än halsduken.

Här hemma hade det lekts olika lekar när jag kom hem. Jag blev glad när jag såg det för det var mina pojkar som hade lekt med varandra. Båda de är svaga för att sitta vid datorn så att se att de hade grejat så här mycket var ju skoj. Men de kan inte riktigt förklara vad det är. Och utanför huset står numera den här. Den första för i år och vem vet om det blir någon fler för den här vintern är hur konstig som helst. Igår regnade det.

lördag 9 februari 2008

Jag vill och du vill kanske något annat

Jag vill gå på en promenad i dag. Sonen ska träna basket, spela innebandymatch och så vill han åka slalom. Dottern vill åka slalom och gärna ta med en kompis. Yngsta dottern vill till Barnkulturcentrum (ett ställe där man kan klä ut sig, pyssla och fika) och yngsta sonen vill också till slalombacken säger han, men jag vet att han helst vill vara hemma.

Min man sover än men jag vet att han vill springa och säkert städa. Och så måste vi dela ut födelsedagsinbjudningar till kalaset nästa helg för då blir en åttaåring nio. Sen vill jag äta en riktigt god middag som går snabbt att laga men som alla älskar. Sen vill jag inte alls se melodifestivalen för jag har bara tröttnat på det. Det blev så jobbigt när de införde alla deltävlingar. Men det vet jag att barnen vill se.

Hur många timmar har den här dagen? Vad kommer vi att göra? Och så kan det vara ganska härligt att nästan inte göra någonting

fredag 8 februari 2008

Som fredag

Det här har varit en väldigt vanlig fredag. Jag tänker att så här brukar jag känna mig på fredagar. Jag älskar fredageftermiddagar för jag slutar tidigt och jag går hemma med tvillingarna ett tag innan de andra kommer hem. Jag dricker en kopp kaffe och letar i skåp och lådor efter något gott. Sen så kommer fredagkväll och då blir det lite småjobbigt, för inte är jag särskilt pigg då. Och ikväll skulle vi se Lets dance och jag har svårt för det. Jag har svårt för nästan allt som går på andra kanaler än ettan och tvåan. Jag är så gammeldags när det gäller vissa saker.

Vi var förresten också på en Suzukikonsert efter middagen idag och såg en massa barn från 5 till 15 år spela fiol. Det var otroligt gulligt. Men sen åkte vi hem och det var fredagkväll med fredagsmys och Lets dance. Såna här kvällar känner jag att det vore skönt att vara utan TV. Tänk om vi läst böcker istället, spelat spel eller vad som helst, bara inte jobbiga TV- fyra. Sen har de ju nästan inget på sig. Jätte jobbigt tycker jag. Fast barnen sa att killarna har ju på sig ordentligt och det var ju bra iallafall. GRR!

torsdag 7 februari 2008

Idag slalom

Jag har kommit ut på andra sidan, tror jag iallafall. Förkylning har åtminstone backat några små steg. Så skönt. Men jag var lika arg som igår. Finns ilska med i den vanliga förkylningsbilden? Jag hade lovat att vi skulle åka slalom idag men glömt att det var ett föräldramöte samtidigt. Så min man gick på föräldramötet med vår 6-åring som helst är hemma och verkligen inte har någon längtan ut i en slalombacke, speciellt inte efter middagen en helt vanlig dag. Han och den andra 6-åringen har förresten inga slalomskidor och inte jag heller.

Men jag och tre barn och en kompis till barnen åkte till backen. Oj vad de åkte, det var helt fantastiskt att se fast de knappt kan svänga. Det var skidskola samtidigt och jag hörde att de sa till skidskolebarnen att de skulle åka som glasstrutar. Så då ropade jag det, speciellt till åttaåringen: Åk som en glasstrut. Okej sa hon och förstod inte hur jag menade. 6-åringen som inte hade slalomskidor hade på sig längdskidor och har gått upp och åkt ner i backen säkert 50 gånger i kväll. Hon kan inte vara släkt med mig. Eller det är klart hon är och jag blir alldeles lycklig över att hon aldrig tappar modet.

onsdag 6 februari 2008

Om jag hade varit en tecknad serie

Jag fortsätter att vara alldeles förkyld och på väg till jobbet hamnade jag bakom en plogbil. Då börjar jag gråta, tårarna bara sprutade. Jag borde ha varit hemma, men jag är så dålig på det när jag är sjuk. Låter det alltid gå för långt och det hade det gjort idag. Oj vad jag grät bakom den där plogbilen och varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag visste att jag borde köra om, men det tycker jag inte om. Jag tycker att det är obehagligt och undviker det helst. Jag kanske inte borde ha körkort men det har jag. Men jag tänkte att nu sitter alla i sina bilar bakom mig och är jätte irriterade och så grät jag ännu mer. Men jag grät nog också för att jag var så himla trött och hade varit det länge och ändå måste gå upp varje morgon och jag grät för att jag var förkyld, för att jag jobbar två mil utanför stan, för att jag inte längtade till jobbet, för att hellre ville stanna på dagis med barnen, för att jag lyssnade på Sofia Karlsson när hon sjunger Balladen om briggen Bluebird från Hall. Ja allt sånt och lite till.

På jobbet var jag sedan jätte irriterad på alla fast jag inget sa men det sipprade säkert ut någonstans. Jag blev irriterad på en man som pratade jätte mycket, på en annan som ropade att de här flickorna behöver hjälp precis när jag höll på att hjälpa en annan och så höll det på. Allt jag ville var att bli lämnad ifred och annars längtar jag efter att få frågor och att få hjälpa till, men inte idag. Tänk om låntagarna hade kunnat läsa mina tankar, om jag hade varit en tecknad serie. Då hade jag verkligen skämts.

Men dagen hade faktiskt nästan ett lyckligt slut. Jag hade ju faktiskt en träff på ett café med två kompisar som jag sällan träffar. Min man gav mig en ipren och en alvedon och efter ett tag blev jag riktigt pigg och kunde gå iväg och träffa mina kompisar. Vi hade det så mysigt och all ilska och alla tårar försvann. Jag bara måste göra sånt lite oftare.

tisdag 5 februari 2008

Om snor och sånt

På tisdagar då måste man vara pigg, iallafall om man bor i den här familjen. Helst redan när man stiger upp klockan halv sju och sedan hela dagen för då händer allt. Men jag är ju jätte förkyld och det är snor överallt till och med uppe i pannan känns det som. Och jag vet inte om jag orkar mer ikväll. Men jag måste egentligen läsa lite mer på sagan jag ska berätta imorgon. Såna här dagar, när någonting händer hela tiden och man måste planera i minsta detalj för att få det att gå ihop, då riktigt känner jag hur hela kroppen protesterar.

Men så på fiollektionen, som var precis efter innebandyträningen och precis den tiden vi brukar äta middag på, fick tre av mina barn följa med, för den fjärde hade ridning och åkte med en annan familj och min man jobbade till nio. Vi hoppade helt enkelt över middagen och köpte varsin macka och yoghurt i fiket på skolan där vi spelar fiol. Jag trodde inte man fick göra sånt, att alla skulle skrika av hunger, men det gick hur bra som helst. De fikade bara lite extra innan de gick och la sig. Men iallafall in på fiollektionen kom en pappa med två små barn, alldeles svettig och rödblossig och han är alltid lite sen, lite andfådd och lite stressad. Och plötsligt kände jag att jag har det ganska enkelt för mina barn är faktiskt lite större nu. De satt helt lugnt och läste alla tre under hela min 40 minuters långa fiollektion. Jag fick lite perspektiv och det behövde jag idag. Och det enda jobbiga just nu är egentligen är det här himla snoret som har ockuperat mig.

måndag 4 februari 2008

Tomtebloss på en söndag

Barnen firade att katten var hemma med tomtebloss. Hela familjen var engagerad i hennes plötsliga frånvaro. Sedan åt vi kladdkaka och det blev en rätt så bra söndagkväll även om tanken på att det snart är måndag låg och skvalpade i bakhuvudet, fast kanske mest hos mig och inte så mycket alls hos barnen som nog lever mer i nuet.

Gråt

Jag såg ett så bra program på TV igår. Det var klockan åtta och då ska min son se Sportnytt på fyran och sedan Sportspegeln på SVT, men jag fick se mitt program. Han var så snäll. Jag tiggde och bad inte ens. Jag blev så glad för jag hade läst om det i tidningen på morgonen. Det handlade om en kvinna som förlorat sitt förstfödda barn i en båtolycka den dagen han fyllde 10 år och hur de sedan inte pratat om honom förrän 30 år senare när hon drabbades av bröstcancer och allt som legat inom henne kom upp till ytan. Den var så stark. Se reprisen om ni missade den, för de brukar väl sända dokumentärer i repris. Det hoppas jag att de gör. Jag fick gråta som vanligt. Jag gråter mer än jag skrattar känns det som. Det är nog inte bra, men behovet finns hos mig. Det har alltid varit så. När jag var yngre satt jag också och såg såna starka dokumentärer och grät eller läste sorgliga böcker. Och det gör jag än.

söndag 3 februari 2008

Ingen kattmänniska


Vi har två katter, men egentligen är jag ingen kattmänniska. Inte för att jag inte tycker om de för det gör jag verkligen. Men jag tycker inte om att inte veta var de är. Hankatten är bara runt huset och på andra sidan gatan. När jag joggar i väg och ska svänga bort från vår gata då brukar han stå och yljama så han behöver man inte oroa sig över. Men så är det honkatten. Hon är den keligaste katt vi någonsin haft. Hon hoppar upp och sätter sig i famnen frivilligt. Hon umgås också med flera grannar här på gatan, går in och småmyser lite med några utvalda. Men hon går betydligt längre bort än den andra och någon natt har hon inte kommit hem. Det gjorde hon inte i natt heller men inte heller på morgonen, inte på dagen men nu klockan sju står hon plötsligt i vårt kök och ingen vet var hon kommer ifrån. Som jag har hunnit oroa mig under dagen. Nä jag är egentligen ingen kattmänniska för jag vill faktiskt veta om de ska komma hem och gärna när. Min man är likadan han går och letar när hon inte kommer hem. Visst skulle vi ha hund istället? Men nu är de ju inte utbytbara förstås.

lördag 2 februari 2008

NU

Ja, jag är utvilad om än väldigt förkyld. Min förklyning gick in i en ny fas när min man reste bort. Det var kanske allt tungt ansvar som låg på mina axlar som framkallade det.

Jag vaknade i morse av riktiga mardrömmar. Jag hade drömt om min mamma på ett otäckt sätt och när jag vaknade tänkte jag på att jag inte hade pratat med henne på en månad. Våran relation är tyvärr inte okomplicerad, men jag önskar så att den vore det. Jag önskar att hon var den som jag kunde ringa och be om goda råd och om stöd när det är tufft. Men idag bara måste jag ringa.

Och så vaknade jag av att jag tänkte på det här huset. För mig har det ju varit viktigt hur jag bor, hur det ser ut men jag har nästan gett upp lite inser jag. Jag blev ledsen av att tänka på att saker inte blir klara här hemma. Jag glömmer bort det emellanåt, men inte idag och jag tänkte att nu tar jag tag i det. Nu rensar jag och slänger, nu lagar vi taket i källaren, nu hänger vi upp tavlorna, nu tar vi hit en plåtslagare som kan göra klart fläkten i köket och en elektriker som kan laga trasiga uttag så vi till exemepl kan få upp en till lampa i hallen, nu skaffar vi ett soffbord, nu målar vi det skamfilade skåpet. NU.

fredag 1 februari 2008

På spåret

På väg hem från dagis säger min yngsta dotter: Du måste lova att jag får se På spåret idag. Men brukar du se det, sa jag. Ja och nu är det sista avsnittet. Herregud min 6-åring följer På spåret utan att jag visste om det. Vad gulligt på något vis. Hon och alla som nog är lite äldre.