Prov, post och annat

Jag tog cellprov för två veckor sedan och eftersom jag verkligen är orolig för allt så oroade jag mig för det också. Men det skulle ta fyra veckor att få svar och det var ju bara två veckor sedan. Mina tvillingar tycker att det är viktigt att ta in posten och att det är rättvist, så en dag är det den ena och nästa dag den andra. De håller koll ibland och ibland skriker de i bilen när vi kommer hem för att de är oense om vem som gjorde det sist och jag har verkligen ingen aning. Och så är det oftast halt på vår gård så de halkar och ramlar fram till brevlådan livrädd att den andra ska komma före. Ja, alla grannarna vet iallafall när vi kommer hem. Sedan tappar de ibland brev på vägen som de förhoppningsvis tar upp, men man kan inte vara säker.

Så idag såg jag inte ens vad vi hade fått för post, men plötsligt på köksbänken ligger det ett ensamt brev till mig och det var från sjukhuset. och det stod att cellprovet var normalt. Jag blev så lättad och insåg i samma stund jag blev så där lättad att jag hade gått och oroat mig för det ganska mycket men inte velat inse det. Hur mycket energi har det tagit? Mycket, det tar mycket tid och kraft att oroa sig, men nu slapp jag en grej och det var så skönt.

Nu väntar jag på Brottet, den danska serien på torsdagkvällar, det enda jag ser på TV just nu förutom lite Bolibompa och den där skolserien, klass 9A. Men den här veckan har jag inte sett något men jag ska se Brottet eller gråta mig igenom, det brukar bli så.