Om jag hade varit en tecknad serie

Jag fortsätter att vara alldeles förkyld och på väg till jobbet hamnade jag bakom en plogbil. Då börjar jag gråta, tårarna bara sprutade. Jag borde ha varit hemma, men jag är så dålig på det när jag är sjuk. Låter det alltid gå för långt och det hade det gjort idag. Oj vad jag grät bakom den där plogbilen och varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag visste att jag borde köra om, men det tycker jag inte om. Jag tycker att det är obehagligt och undviker det helst. Jag kanske inte borde ha körkort men det har jag. Men jag tänkte att nu sitter alla i sina bilar bakom mig och är jätte irriterade och så grät jag ännu mer. Men jag grät nog också för att jag var så himla trött och hade varit det länge och ändå måste gå upp varje morgon och jag grät för att jag var förkyld, för att jag jobbar två mil utanför stan, för att jag inte längtade till jobbet, för att hellre ville stanna på dagis med barnen, för att jag lyssnade på Sofia Karlsson när hon sjunger Balladen om briggen Bluebird från Hall. Ja allt sånt och lite till.

På jobbet var jag sedan jätte irriterad på alla fast jag inget sa men det sipprade säkert ut någonstans. Jag blev irriterad på en man som pratade jätte mycket, på en annan som ropade att de här flickorna behöver hjälp precis när jag höll på att hjälpa en annan och så höll det på. Allt jag ville var att bli lämnad ifred och annars längtar jag efter att få frågor och att få hjälpa till, men inte idag. Tänk om låntagarna hade kunnat läsa mina tankar, om jag hade varit en tecknad serie. Då hade jag verkligen skämts.

Men dagen hade faktiskt nästan ett lyckligt slut. Jag hade ju faktiskt en träff på ett café med två kompisar som jag sällan träffar. Min man gav mig en ipren och en alvedon och efter ett tag blev jag riktigt pigg och kunde gå iväg och träffa mina kompisar. Vi hade det så mysigt och all ilska och alla tårar försvann. Jag bara måste göra sånt lite oftare.