onsdag 30 januari 2013

Handlar, handlar, handlar

Mjölken slut hela tiden och en massa annat också slut hela tiden. Så på min hellediga dag så måste vi handla, jag och flickorna. Idag blev jag lite less på det. I lördags storhandlade jag också. Kanske har jag tillräckligt hemma nu så vi bara behöver köpa fil, yoghurt, mjölk, smör, gäst, kattmat dom närmaste veckorna. Dom flesta grönsaker och även en del frukt beställer vi och får hemlevererat.

Vad vill jag säga med det här? Vet inte, men kanske har jag insett hur mycket tid det tar att handla.

Läsa högt

11-åringarna har som läxa att lösa högt en kvart om dagen för oss. Lite jobbig läxa tycker vi eftersom dom läser bra och en av dom läser mycket, mycket. Men man ska inte ha förutfattade meningar om saker och ting. Jag njuter av att ligga och lyssna när dom läser högt. Böckerna är spännande och jag slipper läsa själv och ändå får jag höra en bok.

Böckerna dom läser är Kaspar en kunglig katt av Morprgo och Aldrig som de andra av Peter Arrhenius.

tisdag 29 januari 2013

Japp

Vatten till kvällsfika för mig och min man, igen. Han säger att han är sugen på oboy och macka. Macka, älskade macka jag saknar dej.

lördag 26 januari 2013

Surast i stan

Jag var sur på fredagskväll och lika sur när jag vaknade. Ingen borde ha behövt vara i min närhet. Sen tränade jag och efter det åkte jag och småflickorna och handlade, massvis, fast det blev bara 1600. Willys, vilken affär och väldigt mycket var faktiskt ekologiskt, till exempel allt mjöl jag köpte, äggen, mjölken, vitkålen och kanske något mer. Sen köpte jag en jättestor påse med frysta hallon för 85 kronor och det kändes som värsta fyndet. Företaget som bären kom från ligger i min barndomsstad så det känns lite bra. Och så har vi två treåringar som bara vill äta Rågtuben (alltså när dom ska ha bröd), nu en period har vi inte köpt men då la sig Ester en dag på golvet i affären vid Rågtuben och vägrade förflytta sig om inte ett paket fick följa med. Jag köpte två paket billigt på Willys idag och flickorna var helnöjda. Majken och Ester köpte också varsin Spöket Laban film och godis. I bilen fick dom ta en godis var för att dom hade varit så fantastiska i affären.

Varför var jag så sur då? För att jag inte orkar med alla dagar. Jag känner att jag sliter rätt hårt och min man med och ändå så räcker man inte till hela tiden. Det jag borde vara är hemma i några år. Jag ser egentligen det som den enda realistiska lösningen. Men jag har ett jobb så det går inte. Och vissa dagar orkar jag bättre än andra, men att som i veckan, inte sova en natt det hänger ju med hela veckan sen.

Nu ska vi snart äta köttgryta som kokat länge och som min man lagat. Så skönt att slippa matlagningen idag.

Nu har jag gått in och rättat texten. Vilken slarvig text jag skrivit och ordet och överallt...

fredag 25 januari 2013

Vissa program

Jag bara vrider mig i genans av vissa program, som nu Gladiatorerna. Det enda inslag som är okej är hinderbanan på slutet. Det värsta är att jag jag tycker att dom ser läskiga ut på något vis. Jag klarar det inte. Och jag skulle inte vilja sitta på läktaren och se någon i familjen delta, aldrig någonsin.

Bara så ni vet.

torsdag 24 januari 2013

För mycket

Att gå igenom en jobbig händelse i början på veckan hänger med. Jag blev helt slut av att jobba idag, men då får jag tänka att jag sovit en natt mindre än vanligt. Och sa har jag varit och pratat av mig hos min terapeut. Tänk att jag har en sån, vilken lyx. Lite för lyxigt för det kostar lite för mycket. Jag har bara en gång kvar så sen får jag klara mig själv ute i världen. Eller lyxigt är fel ord, nödvändigt mer rätt fast jag borde väl gå fler, men just nu går det inte. Inte heller någongång passar det bra att jag tar en timme för mig själv. Och så måste jag, om det någongång är tid över, träna. Idag slutar jag kvällsfika igen och det är så tråkigt att låta bli så jag vill helst bara gå och lägga mig. Imorgon kommer jag att kvällsfika för fredag och lördag är undantag. Annars kommer jag att tycka så synd om mig själv.

onsdag 23 januari 2013

Promenad

Jag och tre barn har varit hemma idag. Ernst börjar få aptit och lite energi igen. Först åt vi äggröra med skinka till lunch. Jättegott tyckte alla tre barnen, sen tog jag en promenad med vovven i 40 minuter i skogen. Jag har gått två dagar i skogen nu med Otis i vinterlandskap, ljus och sol. Helt underbart. Sen hem och så gick hela gänget minus hund till Kupan och Djurmagasinet. Ernst köpte tre filmer och skrattar nu högt åt Hipp hipp som var en av dom tillsammans med storebror. Jag hittade såklart ett skåp och ett bord på Kupan. Tänk alla dessa skåp som ingen vill ha, eller jo jag vill ju. Ester köpte en rosa tröja och Majken två t-shirtar med superhjältar. Ja dom är väldigt olika och helt underbara. Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir. Så är det för mig och småflickorna just nu.

Vad är det med skåp? Dom är så mycket mer spännande än alla andra möbler. Och vad är det med ägg. Jag blir alltid lite illamående av kokta ägg som jag ätit några dagar nu. Och det som ska vara så nyttigt.

Operation

Vi har varit friska hela förra terminen. En enda dag var jag hemma med sjukt barn och min man var inte hemma alls. Så häromkvällen ropade vår son på oss, 11-åringen, när han han gått och lagt sig. Han hade så ont och min man undersökte för han är läkare och det var tur den här gången. Han förstod att dom måste åka in. Det blev operation mitt i natten och allt gick bra. Jag säger inte vad det var han drabbats av för det vill han inte, men det hade kunna vara allvarligt så operationen var nödvändig som uteslutningsmetod. Min skräck för sövning vet inga gränser så jag sov så lite på natten. Och det sms min man skickat när min son opererats och vaknat kom aldrig fram. Sen ringde jag och skickade sms mellan fem och sju utan att få svar. Vilken skräck. Halv åtta ringde min man och dom hade sovit och han hade stängt av ljudet på mobilen. Han fick komma hem samma dag. Han fick äta alvedon igår. Han ville nog gärna gå till skolan redan idag, men det går inte för han var så trött igår och hade ingen aptit. På kvällen beställde han cocacola och åt skorpor.

Vi hann tänka endel innan dom visste var det var. Vi tänkte var för sig, för vissa saker kan man inte tänka högt för då blir det så otäckt. Men vi hann tänka på något som börjar på c, fast vi sa inget förrän efteråt. Livet är starkt, men också ömtåligt och visst vet jag att allt kan ändras så fort. Jag är bara så tacksam över att det gick bra och att allt farligt kunde uteslutas. Så var det rörande att se hur orolig vår äldste son blev. Jag och han satt uppe länge i soffan den kvällen.

måndag 21 januari 2013

Vad ska man tro?

Min pappa ringde och det är sällsynt, men nu efter alla konflikter så känner han sig nog tvungen. Jag inser under samtalets gång att han inte har någon aning om när småflickorna fyller år eller att min man bytt jobb för snart ett år sedan. Jag vet inte vad jag ska tro. Demens eller är det helt enkelt så att mamma håller koll och han flyter med. Jag kräver av alla dagens pappor att dom inte hamnar så där på sidan. Kräver. Det är båda föräldrarnas ansvar att hålla koll på födelsedagar och att ringa. Punkt slut. Men jag blev inte arg utan bara förvånad. Jag ska inte klaga på mina föräldrar, men när vi har fått våra två tvillingpar dröjde det flera månader innan dom kom och hälsade på. Än idag kan jag inte förstå att man inte kommer direkt och vill se även om man bor 60 mil bort, eller iallafall efter någon vecka. Jag vill själv vara närmare mina barn än så. Men hur ska man veta att det blir så? Jag får bara kämpa på och göra så gott jag kan och helst lite till. Nu verkar iallafall den värsta striden lagt sig och det är ju bra. Jag önskar ju verkligen mina föräldrar allt gott, men jag tror att dom skulle må bättre av att vara närmare barn och barnbarn känslomässigt. Jag önskar bara att dom förstod det själva.

fredag 18 januari 2013

Fredag

Jobbigt att fixa en arbetsvecka. Arbetet sträcker sig från klockan 6 till klockan 10 varje dag. Majken skriker när jag hämtar henne på dagis. Hon skriker på väg till bussen, i busskuren och när vi kliver av bussen. Ester kan lägga sig ner mitt på trottoaren och inte orka gå. Idag bara orkade jag inte. Jag sa att jag inte orkade höra Majken skrika. Inte kan hon hjälpa det, det förstår jag, men det skär genom kroppen när hon skriker så länge. Hon är så utom sig av trötthet fast hon dom har ett lugnt och fint dagis. Och fast dom inte går alla dagar i veckan. Den här veckan har dom gått fyra dagar, men nästa dag går dom tre dagar. Det kanske blir mer lagom.

Hur vet man egentligen vad man vill och vad som är rätt? Idag hade jag en sån konstig känsla i kroppen. En känsla av att vara en främling. Det där med att byta jobb var nog inte min grej alls. Jag är alldeles för känslig för att klara förändringar. Att knyta an och bygga nya kontakter är krävande och det är lättare att dra sig undan. För mig är det så. Men många är så snälla och vill så väl. Men själv känner jag mig som att jag inte är på riktigt på något vis. Hur länge tar det att landa? Sen blir man splittrad av att försöka vara hemma mycket och samtidigt jobba. Dom flesta som jobbar, jobbar heltid nuförtiden. Vi andra är en sällsynt skara. En sån där skara som bara dyker upp ibland. Man måste vara stark för att klara av att göra annorlunda. Fast å andra sidan så klarar jag inte av att jobba heltid och ta hand om familjen. Nu vill jag inte det heller, men jag skulle heller aldrig klara av det. Det här virket jag är gjord av är väl inte av högsta kvalitet precis. Inte heller sagt för tyckas synd om utan bara sagt för att det är sant.

Vilka upplyftande fredagstankar. Men jag är så här. Krisar så smått lite då och då.

Här sitter vi och är fredagströtta och fredagslättade. Vi kämpar ju för att vara ekonomiska. Idag har vi varit slösaktiga, fast på ett ekonomiskt sätt. Vi hade fått rabattkuponger på en hamburgerestaurang och dom använde vi till fredagsmiddag. Så köpte jag ett par byxor på halva reapriset, ett par likadana som jag redan har och vet att jag trivs i och såklart i manchester. Är det byxor så ska det vara manchester, bara så ni vet. Iallafall så har min kompis Ulrika lärt mig för många år sedan att rea är det först när det är halva reapriset. Först nu har det riktigt landat hos mig och jag försöker leva lite mer efter det. Men jag köpte inget jag inte behövde. Just byxor är jag dålig på att handla och orkar inte prova.





torsdag 17 januari 2013

Vår fruktansvärt keliga katt

Varje kväll kommer hon och lägger sig i min famn, varje kväll. Så kurrar hon högst, så högt att alla har svårt att sova i hennes närhet. Tänk att vi fick en så underbar katt. Nu ligger jag här och tar mig inte upp. Har bara inte hjärta att lyfta bort henne.

Vi går inte och lägger oss

Vi är vakna så sent på kvällarna, till 11 minst, men till ofta till 12. Det går ju inte. Jag förstår inte varför det blivit så här. Jag undrar om det har med 15-åringen att göra. Han är ju vaken sent och går upp ungefär 20 minuter innan han börjar på morgonen. Han hinner konstigt nog och han äter frukost varje morgon. Och nu verkar vi också ha blivit typ tonåringar. Det är bara det att vi har lite mer ansvar än en femtonåring. Igår låg femtonåringen med fötterna i pappas famn och huvudet i min och då är det inte så lätt att gå och lägga sig. Det är ju inte varje dag han vill vara med oss.

Idag har jag gått ca. 80 minuter bara för att ta mig till olika ställen som jobb och dagis plus gått ut med Otis. Jag får vardagsmotion nuförtiden. Kan man lugnt säga.

onsdag 16 januari 2013

Lediga dagen

Den här veckan har jag och flickorna bara en ledig dag och det känns för lite. Det var alldeles för mycket att göra hemma för att dagen skulle kännas behaglig. Jag har tvättat säkert fyra maskiner redan och skulle nog behöva tvätta fyra till för att hinna ikapp.

Min konflikt med en närstående har resulterat i att en annan närstående har ringt och försökt prata. Och det är så jobbigt när man inser hur man har pratat om samma sak i 20-30 års tid och det faktiskt inte förändras, någonting. Och såklart ska man gå vidare och det har jag väl gjort, men jag trillar dit för ofta ändå, ända ner i den där återvändsgränden. Så nu får jag gå tillbaka igen och inse att inte heller nu förändrades någonting.

Jag tror på att föräldrar ska våga att säga till den andra om den gör något på ett felaktigt sätt. Jag tror alla vinner på det i längden. En gång tog min pappa mig i försvar, för cirka 20 år sedan, när mamma blev arg på mig för att jag inte upptäckt en grej på en klänning som jag skulle ha på ett bröllop. Jag blev så chockad att han tyckte annorlunda än hon en enda gång. Och det här berättar jag inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att jag verkligen minns det just för att den ena inte tyckte som den andra. Min man säger till mig rätt ofta och jag blir så irriterad på honom då, men samtidigt så vill jag det. Jag vill ju lära mig att göra rätt när jag uppenbarligen inte gör det, när jag faller i gamla mönster.

Annars är vi rätt trötta nu och ser på Alfons.





måndag 14 januari 2013

Han är ju fin

Men vår hund är ju fin. Det har tagit tid att vänja sig vid att ha hund. Att någon ska gå ut med honom varje dag, flera gånger om dagen. Den där sista kvällsturen är nog allra jobbigast, men jag brukar slippa. Så hans fantastiska glädje när man har varit borta ett tag och kommer hem, den känner inga gränser. Så gillar jag doften av hund och att barnen har en till kompis hemma. Ester, 3 år är ju värsta djurvännen och det märktes redan när hon upptäckte våra katter i tidig ålder. Aldrig rädd, utan lyfte upp Skrållan, som går med på allt, och bar runt på henne. Otis lägger hon huvudet på och leker med. Majken håller ett visst avstånd till djur, men närmar sig sakta.

Idag känns inte hundpromenaden så lockande för det är så kallt. Jag mutar mig med blåbärspaj och resonerar med mig själv för att ta mig ut





söndag 13 januari 2013

Fortsatt hängig

Jag har en liten förkylning och det räcker för att energin ska minska drastiskt. Tvättandet, som oftast hamnar på mig, blir lidande. Snart kommer barnen att fråga om olika plagg som dom inte sett på länge ( en vecka som mest).

Jag har börjat dagen med att göra musli, ville komma igång med något så inte den är dagen bara går åt till ligga i soffan. Det är så vackert ute, men kallt. Vi borde gå ut, allihop. När man har lite för lite energi är det lätt att känna att såna projekt blir helt övermäktiga.

Jag har fått en sån längtan att vara hemma med barnen. Märkligt att den kommer nu, men kanske naturligt för vi har kämpat mycket genom åren. Vi har dragit ett rätt tungt lass, ett rätt så ensamt lass. Nu säger min kropp stopp till stress och stopp mot att inte finnas där. Bara en sån där grej som när dom stora barnen har sovmorgon eller det största vanligtvis, och ingen är hemma när han vaknar. Jag gillar det inte alls. Samtidigt är jobbet inte alls lika jobbigt som att vara hemma. Hemma finns inte alls samma struktur och samma möjlighet till små pauser. Men jag får väl fortsätta att jobba mindre och försöka organisera, planera och ta pauser för att orka och trivas.

lördag 12 januari 2013

En förälders makt

Jag sa till min stora son att han måste vara hemma ikväll för att han har ont i halsen. Okej då, sa han. Så nu är han hemma och det känns så skönt. Så ont i halsen har han väl inte, men de är ett rätt bra argument för att hålla honom hemma och ett sätt för oss att få gå och lägga oss i rimlig tid.

Inte alls pigg

Jag är så in i norden trött, som om jag legat i tvättmaskinen i natt och snurrat alldeles för fort. Och jag är inte alls utvilad som jag borde känna mig idag. Den här helgen kommer det inte att hända mycket. Jag har suttit i soffan och läst och ätit gamla rester. Nu är dom andra ute och åker pulka, iallafall dom flesta.

Kanske försöker jag åtminstone baka en kaka. Det är den här lördagen värd. Joen har ont i halsen och förra helgen hade småflickorna feber. Det kanske går runt det här vi har, men yttrar sig på lite olika sätt.

fredag 11 januari 2013

Men

Så länge sedan jag var förkyld eller magsjuk, men ikväll så känns min kropp och hela jag så konstig. Är det inte så här det känns när man håller på att bli sjuk. Inte det nu när jag försöker bli kompis med vardag och gå upp tidigt och vara strukturerad. Eller kanske är jag bara trött över att börja om med allt. Ett lite större barn på vift, vill helst ha honom hemma innan jag kan sova.

Tacos till middag idagoch småflickorna gjorde sås.

torsdag 10 januari 2013

Bilder av mig

Tycker aldrig om bilder på mig själv. Kanske något tecken på att jag inte riktigt gillar mig själv. Så är det väl kanske tyvärr. Men jag tränar på både att kunna se en bild på mig själv och tycka om mig. Att tycka om sig är ju förstås viktigast. Så viktigt för att kunna tycka om andra tror jag. Och viktigt det där med självkänsla och inte självförtroende. Den där självkänslan som inte är beroende av andras bekräftelse, utan som finns där ändå. Som en grund. Den finns inte där tyvärr. Men nu så tänker jag på att våga vara sig själv.

Ja det var ju inget av det här jag hade tänkt skriva. Mest sitter jag här och är trött för jag läste Åsa Larssons senaste deckare halva natten. Hon skriver fantastiskt bra. Det är något med hennes tonfall och ordval som gör mig varm inombords, fast det är en läskig deckare. Jag gillar ju inte deckare för det är så himla jobbigt att genom en hel bok jaga en upplösning som är så övergående och sen tar boken slut. Men Åsa Larsson är värd att läsa för det där tonfallet, jag lovar.

Igår när vi lagt oss och släckt lampan så säger Ester efter en lång stund:
-Mamma jag älskar dig.
Det var så himla rörande där i mörkret. Och jag bara förstod vad som är viktigast. Det är klart jag vet vad som är viktigast, men däremellan så vet man ändå inte, på något underligt vis.

tisdag 8 januari 2013

Vi fikar i soffan

Jag och en till mig närstående person har ju haft en konflikt. Då kom väldigt mycket upp, väldigt mycket. Det var jobbigt eller är jobbigt. En sån där sak är att fika i soffan. Enligt den närstående är det något man inte gör. Så när personen ifråga varit här så blir hon upprörd över detta. Nu har jag som 40- åring sagt att så kommer vi alltid att göra. Ja så är det. Och jag vet att det är barnsligt, men också viktigt. Att släppa taget och faktiskt inte tro att man kan bestämma över andra för att man anser någonting själv. Att inse vad man ska försöka påverka och inte. Men här är också bildbevis. Säkert skulle det vara mer ordning och reda och mindre disk att samla ihop, men vi fortsätter ändå.

Soffpotatisar

Jag gjorde det, jag jobbade och jag klarade det. Jag promenerade i massvis med snö till jobbet, sen till dagis och så tog vi bussen hem. Bussen var helt full, proppfull men det gick bra ändå. Ester satt i min famn och jag stod hela vägen och Majken fick sitta längst fram. Oj vad hon tyckte det var kul.

Nu har vi landat i soffan. Jag vet inte hur vi ska ta oss upp.







måndag 7 januari 2013

Alltså jag

Jag vet ingen som kan se så slarvig ut som jag och skitig. Och idag hos tandläkaren så var det så starkt ljus och när jag ställde mig upp för att ta emot lapparna med dom nya tiderna av tandläkaren fick jag syn på fläckarna på min kofta. Herregud, till och med jag tyckte dom var lite över gränsen. Som att jag helt grottat ner mig under lovet och inte visat mig för någon. Häromdagen fikade jag med två av mina gamla kollegor och det var bara så mysigt. Och då hann jag i sista sekunden byta tröjan som jag lagat mat och bakat i hela dagen. Så då hade jag bara rödbetsstänk längs hela armen. Jag är uppfostrad av en noggrann mamma. Man skulle vara hel och ren när man gick ut bland folk. Men inget av det verkar ha fastnat hos mig. Sen är det håret då som aldrig blir klippt och som är tjockt och kanske fint, men så himla tovigt.

Imorgon börjar jag jobba och jag ska försöka hitta något helt och rent i garderoben. Tovorna gömmer jag i en tofs och så försöker jag klippa mig är jag får lön i januari. Så får det bli.

Jag har bakat två bröd till ikväll eftersom småflickorna inte riktigt uppskattade mina tidigare försök. Nu kan jag inte baka bröd på en vecka. Vi får klara oss. Jag känner mig nästan lite manisk i mitt bakande.

Ikväll började Mästerkocken som vi, i den här familjen, gillar så mycket. Fast måndagkväll då jobbar ju jag egentligen, förutom just idag.

Lovets sista dag

Jag känner lite panik över att börja jobba igen. Så här har det aldrig känts förut när det gäller mitt jobb, men då bytte jag ju jobb för inte så länge sedan. Känner mig inte hemma än. Låt denna jobbiga känsla försvinna.

Med barnen känns det ofta mysigt. Idag fick jag med mig 5 av 6 till pulkbacken, den lilla som är mest lämplig för Majken och Ester. Vi drack varm choklad för det tyckte den äldste ingick i konceptet.

Jag åkte till tandläkaren idag med elvaåringarna för dom skulle dra ut två tänder var, och tänderna dom skulle dra ut sitter på samma ställen. Lustigt ändå, dom är ju inte precis enäggstvillingar. Det gick iallafall hur bra som helst och Signe som tappat så många tänder på sista tiden har inte mycket att tugga med. Den andra tanden ska dras ut om en månad ungefär. Snäll tandläkare var det. Jag gillade honom sa Ernst. Jag tycker barnen bara har haft snälla tandläkare, ingen har hittills drabbats av någon hård typ och det är jag tacksam för. Jag märker bland vuxna jag träffar att tandläkarskräck är mer än vanligt. Det har hänt endel med synen på barn, tack och lov.

Hej vardag, den här gången är du inte riktigt välkommen, men jag vet att vi inte har något val.











söndag 6 januari 2013

Suddiga bilder

Vi har firat två blivande 11-åringar igår. Det blev en så fin dag fast jag nästan inte sovit alls. Vi började morgonen med oboj, rostat bröd och pavlovatårta och presenterna. Dom blev nöjda med sina presenter. Dom fick kläder och Ernst fick en låda om att göra film, en slant till slalomåkning, en ficklampa och en spade som man kan fälla ihop och Signe fick en bok, ett par örhängen och så är hon numera orangutangfadder i ett år. Det hade hon önskat sig mest av allt. Så önskade dom sig spelet tillsammans som vi spelade på nyårsafton. Ryktet går heter det spelet och vi spelade det två gånger igår och det funkade för alla i familjen, utom för treåringarna men dom sitter med och har kul ändå.

På födelsedagen åkte dom lite slalom och vi såg film. Sen åt vi önskemiddag och den bestod av potatisgratäng, fläskfile, vitlökssmör och sallad. Jättegott tyckte nog alla utom treåringarna. Sen blev det tårta, godis och kvällen avslutade med Mamma mia på TV. Vilken dag.

Idag har jag bakat mer bröd och vi har varit inne och pysslat förutom att jag och Signe sprungit. Jag har väl inget emot att skolan börjar igen, men bäst tycker jag det funkar när vi är hemma mer. Jag har bakat 12 limpor på några dagar och lagat en massa mat. Jag vet att det låter galet, men det funkade så dåligt med mat och bak innan jul så jag riktigt längtade efter att få göra saker från grunden. Jag trivs med det. Jag är lite rädd för att börja jobba igen.









fredag 4 januari 2013

Ester och jag

Alla sover utom vi två, till och med Otis. Jag har hunnit dricka kaffe i lugn och ro innan Ester tassade upp. Igår sprang jag på badhuset igen med Signe. Tänk, inte trodde jag att träning skulle bli ett sätt att umgås med mina barn. Jag trodde väl att det skulle vara genom teater, bibliotek och läsning. Men just nu är det träning. Signe är stark och envis, det enda problem hon och jag har är att vi får huvudvärk efter vi tränat. Det är faktiskt rätt jobbigt för man blir så påverkad. Igår drack hon en massa vatten innan för att slippa, men det hjälpte inte.

Igår på dagen var jag så trött, så trött så det inte blev någon handling. Jag har sovit lite för lite sen nyårsafton. Vi tittade på skidor och jag somnade till i soffan. Men jag gjorde iallafall ett ryck och bakade rostbröd efter recept hos fembarnsmamman. Kan verkligen rekommendera, barnen gillade mycket och jag.

torsdag 3 januari 2013

Tandborstning

Även hunden ska borsta, fast mest vill han bita. Idag vill jag hinna handla för flera dagar. På lördag fyller två stycken 11 år. Tiden går fort och jag kämpar lite med det.

onsdag 2 januari 2013

Reder sig själv

Det är inte varje dag jag är så här kompetent. Vi har varit i slalombacken och två stora har åkt slalom och två små har hängt med mig. Dom har åkt längdskidor, stjärtlapp och pulka. Jag har gjort upp eld med hjälp av Signe och tidningspapper som en vänlig kvinna gav till mig. Världen kändes vänlig och snäll fast det var grått och blött ute. Vi åt korv och bröd, bragokex och russin och drack varm choklad. Sen byggde vi en liten, liten snögubbe. Nu är jag nästan färdig för sängen.











Jobb igen

Idag börjar min man jobba igen. Natten har varit något speciell med en hund som vill ut till en löpande tik. Hjälp vad speciellt. Vi gick och la oss, alla utom den äldsta som har sin alldeles egna dygnsrytm och Otis som inte heller ville sova. Sen kom han upp med Otis och ville få vara ifred, men Otis sprang ner och skällde och ville ut. Så höll det på. Tillslut sa jag till honom att han kunde vara på toan, men det tyckte den äldste kändes jobbigt att sätta in en hund där. Men toan är stor och med golvvärme. Efter en stund gick jag och kollade läget och då såg jag att den äldste lagt ut en handduk som Otis kunde ligga på. Han är minsann en djurvän innerst inne även om han döljer det rätt bra oftast. Sen kom dottern och hämtade honom från toan och försökte få honom att sova igen. Vid det här laget hade mitt sömntåg gått och jag låg vaken och min man hade bytt säng för att kunna sova någonting innan jobbet. Så i morse kom min dotter in med Otis till mig och sa att han var galen och att hon inte sovit. Det här blir spännande att se hur länge den här perioden pågår.

Nu när det är morgon igen är han ju världens sötaste igen. Tur han är det annars vet jag inte riktigt vad man skulle tycka om någon som hittills ätit upp värdefulla julklappar, ätit upp min fina ljusslinga, rymt, bajsat och kissat inne många gånger och nu då varit vaken hela natten. Sen luktar han ju så gott också. Hundar luktar mer än katter. Katter är ju så renliga, det är kanske därför.

En bild när han var alldeles ny och bara brydde sig om oss och inga löpande tikar.

tisdag 1 januari 2013

Dataplatsen invigd

Så bra att vi har en plats för datorn, ingen dator vid tv:n och kanske inte laddare överallt. Nu sitter dom där och spelar, den här sega, trötta dagen när ingen kom i säng före klockan ett i natt. Vi hade en underbar nyårsafton. Vi var hemma hos våra vänner och åt gott, spelade spel och hade det bra.

Så på nyårsdagens morgon ringer en till mig närstående person och är besviken på mig. Och jag blev så upprörd. Och vi hade långt, långt samtal, ett jobbigt, argt, ledsamt och förtvivlat samtal.
Året kunde ha börjat bättre. Jag känner lite grann att jag kommit till ett vägskäl. Jag kan inte längre låtsas och försöka. Jag bara så färdig med det. Men vad jag ska göra nu har jag ingen aning om, verkligen inte. Signe har kramat mig idag, tröstat. Mitt fina barn, mina fina barn. Låt mig hitta egna vägar att gå och inte hamna i det spår jag själv gått, fast det är ju det enda jag egentligen vet om.