Bilder av mig

Tycker aldrig om bilder på mig själv. Kanske något tecken på att jag inte riktigt gillar mig själv. Så är det väl kanske tyvärr. Men jag tränar på både att kunna se en bild på mig själv och tycka om mig. Att tycka om sig är ju förstås viktigast. Så viktigt för att kunna tycka om andra tror jag. Och viktigt det där med självkänsla och inte självförtroende. Den där självkänslan som inte är beroende av andras bekräftelse, utan som finns där ändå. Som en grund. Den finns inte där tyvärr. Men nu så tänker jag på att våga vara sig själv.

Ja det var ju inget av det här jag hade tänkt skriva. Mest sitter jag här och är trött för jag läste Åsa Larssons senaste deckare halva natten. Hon skriver fantastiskt bra. Det är något med hennes tonfall och ordval som gör mig varm inombords, fast det är en läskig deckare. Jag gillar ju inte deckare för det är så himla jobbigt att genom en hel bok jaga en upplösning som är så övergående och sen tar boken slut. Men Åsa Larsson är värd att läsa för det där tonfallet, jag lovar.

Igår när vi lagt oss och släckt lampan så säger Ester efter en lång stund:
-Mamma jag älskar dig.
Det var så himla rörande där i mörkret. Och jag bara förstod vad som är viktigast. Det är klart jag vet vad som är viktigast, men däremellan så vet man ändå inte, på något underligt vis.