måndag 21 januari 2013
Vad ska man tro?
Min pappa ringde och det är sällsynt, men nu efter alla konflikter så känner han sig nog tvungen. Jag inser under samtalets gång att han inte har någon aning om när småflickorna fyller år eller att min man bytt jobb för snart ett år sedan. Jag vet inte vad jag ska tro. Demens eller är det helt enkelt så att mamma håller koll och han flyter med. Jag kräver av alla dagens pappor att dom inte hamnar så där på sidan. Kräver. Det är båda föräldrarnas ansvar att hålla koll på födelsedagar och att ringa. Punkt slut. Men jag blev inte arg utan bara förvånad. Jag ska inte klaga på mina föräldrar, men när vi har fått våra två tvillingpar dröjde det flera månader innan dom kom och hälsade på. Än idag kan jag inte förstå att man inte kommer direkt och vill se även om man bor 60 mil bort, eller iallafall efter någon vecka. Jag vill själv vara närmare mina barn än så. Men hur ska man veta att det blir så? Jag får bara kämpa på och göra så gott jag kan och helst lite till. Nu verkar iallafall den värsta striden lagt sig och det är ju bra. Jag önskar ju verkligen mina föräldrar allt gott, men jag tror att dom skulle må bättre av att vara närmare barn och barnbarn känslomässigt. Jag önskar bara att dom förstod det själva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Sorgligt. Det är ju svårt att få en bra relation om det varit svårt från början. Du kan vara säker på att du inte kommer hamna där när du blir gammal, det kan jag säga trots att jag inte känner dig. Tycker att det är fint att du har skapat det totala motsatta familjeförhållandet mot vad du (verkar) vara uppväxt med.
Maria, du är inte ensam i dina känslor och bekymmer. Jag själv fick en sköldkörtelinflammation efter yngsta dotterns födelse. Det var jobbigt för hela min fina familj. Jag behövde hjälp på dagarna och bad min mor om hjälp - det svaret jag fick då ekar ännu i mitt huvud trots att jag förlåtit och gått vidare i livet. Min mamma sa 'men skyll dig själv som skaffat så många barn, har man skaffat de får man väl också se till att ta hand om dem. Jag kan inte vara din mamma längre.' Och så hörde varken min mor och far av sig på nästintill ett år. Det var oerhört jobbigt att ta sig igenom men jag tror att det är sant det där ordspråket 'that which does not kill you makes you stronger'.
Tack Soffy. Jag hoppas verkligen det, men ibland så gör jag ju precis det jag inte vill eller borde. Svårt som tusan att bryta mönster. Kram maria
Hej fembarnsmamman
Jag blir alldeles förtvivlad när jag läser din historia. Att du inte fick hjälp och att dom sen inte hörde av sig. Det är stort av dig att kunna förlåta. Mina föräldrar vill väl på något vis men når inte dit. Och jag känner så igen den där kritiken mot den stora familjen. Det är så mycket inte min mamma att skaffa sig så många barn och så mycket extra jobb. Jag tycker att det är svårt när någon annan (läs mamma) säger att det skulle jag aldrig klara av och ja du har ju 6 barn om man klagar. Det gör att det är svårt att prata om det som är jobbigt och prata om perioder när man orkar mindre bra.
Jag har en ipad och ibland kan jag inte slriva ett ord. Så blev det nyss så jag fick sluta så tvärt. Jag
Nu blev det så igen. Jag vill bara säga att jag tycker du och ni gör det så fantastiskt bra. En förebild är vad du är. Kram maria
Jag känner igen mig till viss del. Att möta ett avståndstagande från en förälder fanns inte i min världsbild innan jag träffade min man. Då såg jag hur det kan vara.. så tragiskt och så ofattbart! Nu har jag även fått känna det inom min egen familj och det är så svårt ibland. Svårt också att inte ta på sig ansvaret för det. Tack för att du delar med dig!
Skicka en kommentar