fredag 28 april 2017

Tillbaka

Tillbaka här.

Tillbaka på jobbet.

Jag är bättre i tarmen och lederna. Medicinen i tarmen har gjort den bättre. Tror jag. Det känns så iallafall och då verkar lederna ha läkt nästan helt. Jag känner av fotlederna när jag kliver upp på morgonen, men det är så banalt mot hur det varit. Och där det satte igång och har känts hela tiden, sedan mitten av januari, i vänstra handleden är det nu helt borta.

Jag är lättad, men inte pigg. Eller jag var pigg innan jag började jobba. Nu har jag jobbat en vecka och i onsdags efter jobbet kom tröttheten och gråten. Hej igen då, vi är ju vana att följas åt.

måndag 3 april 2017

Katastrofer

Det kan hända så mycket.

Båten kan sjunka
Flygplanet kan störta
Barnen kan bli sjuka
Jag kan bli sjuk
Natten kan vara farlig och vad som helst kan hända
Laddare kan börja brinna 
Hus kan börja brinna
Man kan bli överkörd
Någon jag älskar kan börja missbruka
Någon jag älskar kan bli psykiskt sjuk
Jag kan bli avslöjad
Någon jag älskar kan drunkna
Någon jag älskar kan försvinna
Något giftigt medel kan sprida sig
Något livsfarligt virus kan sprida sig
Ambulansen kan vara på väg till mitt skadade barn

Det handlar om det här med katastrofer. Tänk om jag var en sån som sa vink, vink ha det så kul. Sedan gick jag och la mig. Jag tänkte kanske på vad kul jag ska ha imorgon eller vad jag ska äta till frukost. Och ljuden utanför från bilar och annat är inte farliga. Inte farliga alls. Livet är snällt och mjukt som en fluffig kanin.

söndag 2 april 2017

Katastroferna

Dom tankarna på katastrofen är så närvarande i mitt liv. Helahela tiden. Men ibland på lite håll och ibland har de invaderat mig. 

Den här helgen fick dom bränsle och jag har haft ångest. Jag har börjat förstå att det är det jag får då. Jag tappar aptiten, men jag har ätit godis och druckit för mycket kaffe. Tankarna liksom snurrar som propellrar. Jag bitar på naglarna. Jag sover uruselt. Jag gråter och jag tänker att jag inte orkar. Jag tänker att jag måste dra  mig undan långt, långt bort. Att jag inget tillför och att jag inte klarar av. 

Så undrar jag var kommer de ifrån, tankarna om katastrofen? Har det något att göra med pappas drickande? Att jag var som en polis. Att jag fick utveckla mina sinnen för mycket. Att den här överkänsligheten fick blomma ut i full kraft p.g.a att jag måste hålla koll. För om jag inte höll koll kom ju kanske katastrofen. Alltid den där katastrofen. En annan dag skriver jag mer om katastroftankar.