fredag 18 februari 2011

Bloggpaus

Nu kommer jag nog inte att kunna skriva här på några veckor. För i början är vi utan internet i nya huset. Hoppas jag hinner lägga in lite bilder under dagen och att ni som läser, vilka ni nu är, återkommer och inte ger upp.

måndag 14 februari 2011

Nu ska jag sluta slöa och njuta

Och bära lite tunga grejer istället. Men fy vad skönt jag har haft hemma i min ensamhet. Jag är aldrig hemma ensam, verkligen aldrig. Men idag fick Majken och Ester gå på dagis för att jag skulle gå till doktorn. Så nu är jag ätit gamla, goda rester, skrivit in räkningar, druckit kaffe och ätit kaka (också en rest från helgen). Så nu kanske jag bär över lite böcker till huset.

Men viktigast av allt är att vi firade våran tolvåring i morse. Hoppas hon blev glad över firandet. Hon som inte gillar mornar och inte frukost fick liksom allt det + en massa klappar förstås. Mest kläder och pengar och så ett nageletui av mormor. Typiskt mormor sa min dotter och jag kunde bara hålla med. Hon hade letat i halva Uppsala för att hitta det. Tydligen något som är utdöende. Tur att min dotter hann få ett innan det verkligen dött ut.

Vad musiken sätter igång

Jag lyssnade på Säkert i bilen, eller heter hon så? Annika Norlin kanske hon heter. Jag kan ingenting om musik längre. Men i bilen på väg till dagis och sen till doktorn lyssnade jag på låt nummer fem hela tiden. Det är som att bli typ 20 igen. Vara olyckligt kär hela tiden i samma person och tänka olyckliga tankar och tankar om framtiden som måste bli helt annorlunda.

Jag fick som tillbaka känslan.

Och jag tänkte att man får faktiskt inte glömma vissa saker. Som att njuta lite ibland.

Besök hos doktorn

Jag har varit till doktorn idag. Jag trodde att nu får jag något hemskt besked för det tror jag alltid när jag går till doktorn. Och skulle jag inte tro det så skulle jag tro att bara för jag inte tror det så får jag ett hemskt besked. Det är såna som jag som inte blir långlivade för oron tar liksom kål på en. Nä men så får det inte vara. Men usch lite så känns det. Och sen hämta mediciner från apoteket för 700 kronor och en hel kasse full. Men jag är ju inte ens 40 tänker jag. Men sen så tänker jag att jag lever ju och mår ganska bra och har 6 friska barn. Det finns barn som blir sjuka och det finns föräldrar som blir sjuka, som är sjuka, riktigt sjuka. Så då får jag skärpa mig. Men sen ändå blir jag knäsvag när dom börjar prata om frikort när jag ska betala för mitt läkarbesök. Bla, bla, bla det där ordet hör jag inte.

Men doktorn klämde på min mage och försökte lugna ner min oro. Och nästan alla värden såg bra ut. Fast bara nästan. Det där som inte såg bra ut. Tog han verkligen det på allvar? Sånt kommer jag att fundera på nu ett tag. Och min inflammation i tarmen finns kvar. Och så fick jag prata av mig om diabetes också som vi har hur mycket som helst av i släkten. Men det har jag i alla fall inte än.

Men hypokondrisk är jag hela tiden.

söndag 13 februari 2011

Om en dag

Den här dagen blev inte bra. Solen sken men jag var inte glad. Vi ska flytta vilken dag som helst och idag skulle min man jobba hela dagen. Igår var det också olika saker vi behövde göra. Hur ska vi hinna? Och jag bara lagar mat. Känns det som. Fast det gillar jag ju. Fast inte som på löpande band som den här dagen.

Men några ljuspunkter har väl funnits. Kanske att Signe som fortfarande inte är pigg är med mig hela tiden. Men det är nog för att hon inte orkar annat. Men hon packar också till flytten, hjälper till med Majken och Ester, bär grejer till huset och skär grönsaker. Men sen blir hon trött och vilar sig. Så helt okej är hon inte. Men bara att få ha henne nära så mycket och ligga och mysa innan hon ska sova - det är fint.

Och sen Majken och Kalopsen. Jag har aldrig lagat Kalops förut men det kommer jag att göra om. Majken åt en portion innan vi andra hunnit börja på våra och så en till, en till och en sista liten. Majken gillar oftast inte kött, men det här nästan sönderkokta tyckte hon var urgott.

Imorgon bitti firar vi en 12-åring. Född på alla hjärtans dag.

lördag 12 februari 2011

Nya huset

Vi ska ju bo på 140 kvadratmeter nu + källare. Vi har ett ganska litet kök men ett stort vardagsrum på 35 kvadratmeter precis bredvid där vi ska ha ett stort matbord. Sen har vi ett sovrum nere där äldsta sonen ska bo. Och en toalett. En trappa upp har vi en stor toalett med dusch med takfönster så man ser över hela stan. Sen är det tre sovrum + det fjärde som var tvättstuga och som nu blir Signes rum. Hon har valt en vit tapet med rosa hjärtan. Vi har fått bygglov för ett fönster på 50 gånger 50 men inte köpt något än. Så det blir alltså fyra rum där. Så källaren som vi ska använda som entré och där finns en jätte fin bastu- och duschavdelning och så ett rum som vi ska inreda på något vis. Vi har öppnat upp till det rummet från hallen i källaren för tidigare var det bara ingång från garaget till det rummet. Först tänkte vi att äldsta sonen skulle bo där, men sen kändes det att nej vi vill inte ha något barn i källaren så nu är vi ett sovrum kort ändå. Fast än så länge bor ju Majken och Ester med oss. Och sen tänkte vi att där får vi ju ha tvättstugan för det kändes så tråkigt att sätta in den i den fina bastuavdelningen. Men nu tänker vi igen att vi måste ju göra något slags allrum av det där rummet och ha tvättstugan i den fina bastuavdelningen. Vi är för många för att ha såna där outnyttjade rum. Vi kan inte ha rum som bara ska stå och se fina ut.

Vad tror ni. Får vi plats?

Och sen måste vi rensa ut och alla mina skåp som jag älskar kommer inte att få plats.

fredag 11 februari 2011

Tokiga fredageftermiddag och så den där tacksamheten

När jag slutar på fredagar så startar ett tokigt aktivitetslopp som nästan inte har någon målgång. Innebandy för en son, innebandy för en annan son och ridning för dottern. Så Majken och Ester fick sitta i bilen i en timme och en kvart när vi körde alla små människor på olika ställen. Det är tur att dom älskar en CD i bilen med musik. Hela familjen kan alla låtar utantill nu.

Ja och så ska dom hem också. Den sista kvart över åtta

Idag har jag gråtit i bilen på väg till jobbet och på väg hem. För jag har tänkt på sorgliga saker. Att det finns barn som dör. Att det finns föräldrar som blir kvar och syskon. Det har jag tänkt på och att jag borde vara så oändligt mycket mera tacksam för mina sex friska barn. Och sen läser jag en statusuppdatering på facebook från min barndomskompis. Och hennes barn har blivit frisk nu. Och då gråter jag igen. Även om vi aldrig ses längre. Men ändå så finns hon ju med någonstans därinne efter många år tillsammans.

onsdag 9 februari 2011

Mera sjuk

Nu är hon sjuk igen. En dag i skolan blev det och sen blev hon sjuk. Eller hon var väl aldrig frisk, fast det verkade precis så igår, som att hon var alldeles frisk. Stackars, för imorgon skulle dom klä ut sig och hon har pysslat ihop ett par kattöron ikväll och så missar hon morgondagens ridning och det är det värsta. Vet du hur hemskt det är, säger hon. Det värstaste helt enkelt.

Vi ska tapetsera nu till veckan, eller inte vi utan en jätte snäll målarfirma. Ja dom verkar faktiskt vara det. Dom engagerar sig och kommer prick när dom ska. Och idag har dom gjort underarbetet så nu är det bara tapeterna som återstår. Alltså jag gillar såna där gamla som passar hus från i början av 1900-talet kanske. Såna där Gammelsvenska tapeter från Duro eller Anno 19- någonting från Boråstapeter och en massa tapeter från Sandbergs tapeter. Men dom ska väl passa huset också antar jag och det är ju från 50-talet. Usch vad svårt.

Sen blev det tokigt ikväll för min man for iväg på sin kör och glömde att han ungefär 10 minuter innan sagt att han kunde köra den äldste sonen på träning. Och han hade inte med mobilen heller. Så istället, efter att jag och sonen varit sura, satt han, alltså sonen, och sorterade sudd, linjaler, pennvässare och pennor som han också vässade så fint. Och det har aldrig hänt förut för han är verkligen inte någon pysslig typ. Men ibland, när det dyker upp en massa tid helt otippat, så blev det så.

tisdag 8 februari 2011

Hemmadag

Hemma med sjuk Signe fast nu tror jag det vänder. Hon grät i morse: Jag missar ju skrivstugan. Hon gillar skolan. Majken och Ester fick gå på dagis för det skulle bli lite segt men hel dag inne igen och så går dom ju bara tre dagar i veckan så det blir lite långt mellan gångerna annars. Men det tog sån tid för oss att bli klara. Närmare halv tio var vi där. Jag förstår inte. Eller kan det bero på att kaffet var slut i morse så jag liksom inte vaknade. Jag kände mig snurrig av trötthet. Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe och kanske få lite energi och packa.

söndag 6 februari 2011

Lite sjuk


Nu tror jag Signe är sjuk. Alldeles simmig i ögonen när vi skulle äta linssoppa och våfflor till middag. Ja vi är i en våffelperiod nu. Jag vet. Och så åt hon så lite och hade på sig fleecetröjan hela tiden för hon frös. Hon vill inte vara sjuk och det vill ju ingen förstås. Men hon vill verkligen inte. Hon blir alldeles gråtfärdig och förtvivlad. Hon vill alltid orka och alltid jobba. Hon brås på sin farmor tror jag alldeles bestämt.

Mina fina barn som kan vara alldeles otroligt bråkiga och alldeles otroligt underbara. Just nu kan några av dom inte sitta bredvid varandra i soffan utan att bli irriterade på varandra. Fast sen så gör dom något fint mot varandra och hoppet om kärlek mellan varandra återvänder. Som när Ella lutade huvudet mot Signes axel nu när hon var så ynklig. Får mig att tänka på den dagen då Signe satte en pärla i halsen och Ella sa att det var den värsta dagen i hennes liv. Pärlan stoppade tack och lov inte andningen helt men den satt fast och hon hostade länge tills den åkte vidare. Sen fick hon ändå sövas för dom skulle se så den inte hamnat i lungorna. Usch det var verkligen en hemsk dag. Men det gick ju bra, tack och lov och det är längesedan nu

Sovit

Jag har sovit 10 timmar i natt. 10 timmar är sjukt länge. Majken har helt slutat amma och Ester kanske. Fast Majken har nattskräck vissa nätter, tror jag i alla fall. Men vad trött man är när man får sova.

Igår var en jobbig dag, en riktigt jobbig dag. Jag kände att jag inte alls hade makt över mitt liv. Och det har man ju inte. Jag menar vad som helst kan ju hända när som helst. Men man kan ju också ha mer eller mindre makt och igår kände jag att den var superliten, eller ingen. Saker bara händer. Min man är upptagen hela helgen med sin kör. Och jag bara kände att fy sjutton för kören. Fast på något sätt har jag tyckt att han ska fortsätta, fast när den tar en hel helg i anspråk, en hel helg under den månaden då vi ska försöka flytta då blev det bara för mycket. Och min kompis har fått sitt tredje barn, en Maj. Visst var det ett fint namn? Och då ringde jag henne igår morse och då är det ju så att jag inte kan prata i telefon utan att allt händer. Så det som hände var att Majken och Ester hällde ut kaffe, vanillinsocker och alla nötter över halva köket och min äldste son kom på att jag nog måste skjutsa honom till träningen fast jag fortfarande stod i pyjamasen. Men dom mådde bra och kanske kan vi åka dit, jag och flickorna på torsdag när jag är ledig.

Idag är det jag som har makten. eller lite mer makt.

torsdag 3 februari 2011

Hittat och inte hittat

Nu har jag hittat kortet men inte laddaren. Jag och mobiler. Det ringer aldrig. Nästan. Det kommer aldrig något SMS. Nästan. Det är dom där nästan som gör att jag vill ha den igång. Speciellt imorgon när jag ska vara på kurs och inte på mitt vanliga jobb.

Jag har tittat på bloggen Husmorsorna och mest på bilder från Emma Hambergs kök och matsal. Jag har sett hennes hem i någon inredningstidning någon gång och det var så härligt. En massa färg, tyger och kuddar. Så kanske det kan bli i nya huset fast ändå så där himla välstädat och shakerinspirerat. Få se nu hur det ska gå till

Letat hela långa dagen

Jag blir helt tokig på den här dagen. Jag har bara letat saker. Usch vad svårt att vara närvarande med Majken och Ester när man måste leta hela tiden. Jag har letat mobilladdaren och medmerakortet där vi faktiskt har pengarna till maten. Utan lyckat resultat. Sen det här med mejl. Jag är så känslig för hur dom är formulerade. Tar illa vid mig hur lätt som helst. Hellre några extra ord än korta, ordknappa.

Och förresten


Nu ska jag och Majken och Ester till nya huset och jobba. Det blir väl kul Majken och Ester? Mamma packar upp och ni leker i flera timmar. Eller hur Majken och Ester???

Torsdag äntligen

Tack och lov för torsdag. Ledig tillsammans med dom minsta och jag sov till kvart i åtta. Så nödvändigt det kändes och nu kan jag börja springa igen för nu är förkylningen nästan borta. Det är konstigt det här med att flytta fast det bara är en gata bort. Men det är ändå som att nu blir allt annorlunda. Den där känslan av att nu måste jag förändras lite. Och jag bara måste hålla lite mera ordning. Jag är så stökig av mig. Och jag orkar sällan tänka att tar jag bort det här nu så känns det bättre sen. Men så ska jag alltså tänka nu.

På bibliotek måste man ju gallra d.v.s ta bort gamla böcker för att dom nya ska få plats. Inte ens när jag gör det kan jag vara logisk eller så. Jag kan inte ens gå från a till ö. Jag börjar typ på e och håller på några bokstäver fram och sen hoppar jag tillbaka till a. Jag tänker att kanske var det inte bibliotekarie jag skulle bli. Dom kanske ska vara bättre på det här med ordning och reda. Men annat gör jag ju så gärna. Till exempel berättar om böcker och berättar en saga. Men när man ska snöa in på annat som olika grejer med datorn och bibliotekskatalogen och liknande då liksom vill mina öron bara krulla ihop sig och inte lyssna alls. Nä det verkar som att jag är väldigt luststyrd.

onsdag 2 februari 2011

Nya huset

Nu har vi låtsasbott i huset. Vi tog dit ett gäng barn, ett gäng Kroppkakor, en grå katt (den svarta ville inte), två stolar, ett pyttelitet bord och en liten stol som Ester satt på och viftade med benen. Vi värmde Kroppkakorna och barnen sprang upp och ner i huset och provade trappor och toaletter. Jag känner att jag nu också kan vara rädd för att Majken och Ester ska ramla i trappen. Dom tog sig mellan våningarna i ett huj. På källargolvet ligger ju klinkers så där måste vi nog lägga en väldigt mjuk matta om någon skulle glida ner lite för fort för trappen. Min man vill helst att vi lämnar sakerna i det här huset och bor lite mer spartanskt och Shakerinspirerat i det nya. Jag tänker på att det finns många fina tapeter i världen och att jag tycker om nya huset men helst skulle vilja flytta längre bort. Men träden som man nu kan stå och titta på genom fönstret känns väldigt fina och man kan nästan låtsas att staden är långt bort. Fast Joen tycker att träden ser lite läskiga ut. Och vi bor uppe på en höjd nu så människorna känns lite längre bort och det känns skönt. Känslan av att bestämma lite mer själv. Men så är det ju förstås inte, men ändå så känns det så när man tittar ut och har så mycket utsikt och så har vi takfönster som man kan titta på stjärnor genom och det la Ernst märke till. Han vill dit i morgon igen. Det blir nog fler middagar på golvet i nya huset.