lördag 31 juli 2010

Om en liten vecka



Nu har vi haft en vecka med läger, jobb och fotbollsturnering. Här är jag och Majken fotograferad av någon från tidningen på cupen. Och här drar jag vagnen genom en folkmassa mittemellan två planer med Majken i famnen och Ester i vagnen och samtidigt matar jag dom med potatis, broccoli och morot. Och så har vi parkerat bilen en halv mil bort för parkeringen var full. Men vissa dagar är allt okej och andra dagar är minsta lilla grej jätte jobbig.

Ernst och Signe har gått cirkusskola och det har gått bra. En liten buss hämtar upp barn från hela stan och så håller dom till vid en sjö. Jag har kunnat slappna av och har kunnat tänka att dom har det bra. Signe är ju väldigt blyg och har nog inte fått någon ny kompis men hon har haft det bra ändå. Vad kan man göra för att hjälpa sitt blyga barn? Några tips. Ernst var clown på uppvisningen med en stor kille som hette Niklas. Han fick flera kompisar. Det är oftast så det är för dom när dom vistas bland andra barn.

Och nu är det fotbollscup och Joens lag har förlorat alla sina matcher. Han var ledsen igår när dom förlorade två. Kom tårar. Det var länge sedan det gjorde det efter en fotbollsmatch.

Nästa vecka jobbar min man igen men sen så är vi lediga ett tag innan jag börjar. Sommaren är inte alls slut den bara pausar lite.

tisdag 27 juli 2010

Sommar?

Lite tråkväder och min man jobbar = det känns som om sommaren är slut. Men så är det ju inte försöker jag intala mig själv.

söndag 25 juli 2010

Svisch svisch

säger det när jag träffar min bror och hans familj. Vi var där och åt när vi var i Stockholm. Väldigt intensivt. Och så är dom här och fikar när dom åker upp och oftast också när dom åker ner igen. Ibland skulle man önska att det fanns lite mer tid. Att barnen verkligen hann lära känna varandra. Men vi är många och då är det svårt att samla alla. Skulle behövas en stor, stor släktgård eller nått. Så nu blir det så här istället. Svisch svisch. Och stavas det ens så?

fredag 23 juli 2010

Kom hem

Jag tänker att vi aldrig mer får bråka. Att vi ska kramas hela dagen imorgon. Kom hem nu någon gång då, tänker jag. Löjliga jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur länge hon har varit borta. Och min man som inte får tårar i ögonen lika lätt städar hennes rum så fint, så fint. Kom hem nu någon gång, tänker jag. Jag tänker att nu ska allt vara så fint hela tiden. Jag ska inte bli så irriterad så lätt. Till exempel inte när hon protesterar mot nästan allt eller när hon har sina projekt i sitt rum, ute på gården eller någon annanstans och aldrig plockar bort. Inte heller ska jag bli så sur över att hon inte kan passa tiden eller att hon glömmer att ringa. Kom hem nu någon gång, tänker jag.

Komma ihåg

Nybliven trettonåring som verkligen har varit med oss i sommar och med syskonen. Det ska jag komma ihåg när han kanske bara går i skolan, är med kompisar och tränar i vinter.

Bad-Ester


Hon gillar stranden: Vattnet, sanden och fikat. Vad vi än har med oss vill dom ha. Dom står och vill nästan ner i fikaväskan och sen blir allt sandigt efter stund. Sandiga nektariner, sandiga mackor och sandiga kex. Gott.

torsdag 22 juli 2010

Vår dag

Idag har dom varit hemma när jag och åttaåringarna badat på ett utomhusbad. Hemma har Majken och Ester provat på studsmattan. Stor glädje. Och dom har gått med pappa och storebror till affären och köpt en dammsugare för våran är trasig. Nu köpte dom en billig som låter jätte högt. Lite dumt tycker barnen för vi dammsuger ju jätte ofta. Det skulle mormor höra! Och ändå så ser det ut som det gör. Men vi har köpt jätte dyr tvättmaskin och jätte dyr diskmaskin för allt går ju sönder här hemma. Men alltid är inte dyra saker jätte bra. Till exempel diskmaskinen har lagats tre gånger och behöver lagas igen. Så nu har vi en ganska billig dammsugare som låter högt och det känns bra faktiskt. Och bra att dom fyra gjorde något tillsammans för snart börjar jag ju jobba. Sista veckan i augusti.

Och vi var på det där utomhusbadet sommarens kallaste dag. Och det var med blandade känslor eftersom en pojke drunknade där i sommar. Barnen tänkte också på honom. Men det blev fint ändå trots sorgsna tankar och trots kylan. Ernst och Signe hade så kul tillsammans och jag läste en ny bok av Martina Haag. Och inget kan få mig att skratta så mycket som böcker av henne. Och aldrig har jag ju kunnat läsa och ha badande barn samtidigt. Men idag var ju bara vi plus kanske två familjer till på badet och så var det ju så kallt så dom var nästan hela tiden i bubbelpoolen. Men till slut var jag så kall så det stack i fingertopparna så då åkte vi hem och kom tillbaka till kvällen och då sken solen men det var ju inte precis varmt. Och då var det bara ett barn till där. Vi är inga flitiga besökare av det där badet, det brukar bli ett kanske två besök på en sommar. Nu säger barnen att det måste bli två eftersom det var så kallt.

Bäbisarna


Ibland, nä alltid, så tycker jag att dom är så himla fina. Jag får som nypa mig i armen för att förstå att dom är våra. Och idag när vi badat för andra gången fast det var iskallt så var Ernst så uppfylld av känslor. Först till Majken: Jag älskar dig helt otroligt mycket och sedan till Ester samma fina ord. Var inte rädd för åldersskillnad mellan barn eller rädd för att börja om. Jag är mindre trött nu som 38 åring än jag var sist som 29 åring. Bara ett råd om någon funderar men känner sig osäker. Dom är såna glädjespridare fast dom kräver en massa kärlek, omsorg och annat.

Majken och Ester

Jag måste ju bara säga att nu går Ester och Majken. Det tog tid, men till slut så. Majken har gått hela sommarlovet och nu går hon fort och vi måste akta vägen. Och Ester har gått den senaste veckan. Och jag blir nästan tårögd så fina är dom. Dom har helt olika stil. Obeskrivbara båda två. Min man säger i och för sig att Majken går som Charlie Chaplin.

Vad mer händer? Jo Ester älskar böcker och bibliotekarien som jag faktiskt är är nöjd. Hon pekar på allt i böckerna. Majken vill helst byta bok hela tiden. Majken säger några ord. Det mest tydliga förutom mamma är ÄTA. Hon gillar att äta fast just nu vill hon helst gå runt och äta med någon matbit i varje hand. Ester säger mest mamma, pappa. Och så vill hon amma jätte mycket och försöker lyfta på min tröja hela tiden. Det är gulligt och målmedvetet.

onsdag 21 juli 2010

Bekännelse

Jag sover oroligt när hon är på ridläger. Blir irriterad på mig själv för jag kan ju inget göra. Och idag blev en jobbig dag. Jag och min man kom ihop oss om det mesta. Om våra olikheter, för dom är en hel del. Den lugna och den hysteriska. Det är vi det. Skulle ju gärna varit den lugna, men tyvärr. Men på något sätt så lappade vi ihop dagen men med lösa stygn som lätt går upp, men ändå så blev det så bra det kunde bli idag. Vi åkte till stranden och jag kände tårarna komma i den starka solen. Tårar för allt möjligt. För att jag är tacksam, för att jag är frustrerad, för att jag är trött, för att jag är osäker. Så tänkte jag att jag gör tvärtom idag. Idag kör jag bilen och min man sitter i baksätet, idag hoppar jag i vattnet fast jag är så rädd för att det är så kallt, idag stoppar jag i vagnen i bilen fast den är tung. Bara för att det skulle vända. Och lite gjorde det det. Och jag tänkte att jag ska göra så här oftare. Bryta mönster som inte är viktiga för då kanske man även kan bryta dom mönster som är viktiga men lite felaktiga.

Till exempel det där mönstret som gör att jag måste följa med hela tiden och kolla saker. Till exempel kolla så att barnen inte drunknar. Min man kan ju också kolla det, men jag har inte riktigt litat på det. Dumt men helt sant. Det är många människor jag inte litat på genom åren. Vad beror sånt på? Jag minns att min pappa skulle köra någon av barnen till skolan på en snowracer och jag sa att då måste du kolla så att inte barnet ramlar av. Han har inte varit mycket barnen genom åren och jag förstår ju att såna repliker inte direkt byggde upp honom som morfar. Men sån är jag. Misstänksam. Och det är inget trevligt drag. Och det här med att låta andra vuxna utanför min familj ta med barnen till badstränder eller badhuset. Nä, nä, nä det har inte gått nästan. För med vissa har det gått. När jag liksom litar helt och hållet. Eller låta barnen åka bil med andra långa sträckor, typ till andra städen eller kanske bara två mil. Oj vad det har varit/är jobbigt. Det skulle också min pappa en gång. Ta med min son 40 mil i bil. Jag fick panik.

Ja sån här är jag bland annat. Vi har inte haft mycket barnvakt kan jag säga. Så ridläger nästan en hel vecka är helt otroligt jobbigt. Och roligt. För det är ju så att nu har mina barn blivit större och jag ser jag att dom är kompetenta. Jag ser ju det fast lite i taget ser jag. Och jag förstår att jag måste släppa taget. Men lätt är det inte.

Jag tröstar mig med en bilpåse. Dom stora är och fiskar med sin pappa och bäbisarna sover. Så man kan säga att jag nästan är ensam hemma och det är jag aldrig. Så det är nu jag ska passa på, passa på att hänga tvätt kanske.

tisdag 20 juli 2010

Joen

Idag 13 år. Min förstfödda. Han som gjorde att det vände. Livet tog en annan riktning. Det var en hel del som jag slapp och en hel del som jag inte slapp. En del saker blev ju värre. Oron.

Eldsvådor, flygplan, bilresor, bad, mörker, sjukdomar, ensamhet, kompisar.

En del av det som jag oroat mig för under åren och oroar mig för.

Men varenda sekund är det värt det fast jag glömmer det också ibland. Alltså hur underbart fint det är att det blev så här.

Idag blev han mest firad med fotbollsfilmer och pengar. För pengarna ska det köpas ett fotbollsmål och en tröja. Och jag gick upp tidigt och gud så mycket piggare jag känner mig. Och min dotter har åkt på ridläger igår. För första gången ska något av mina barn vara borta 6 dagar och fem nätter. Helt och hållet svindlande. Det också.

lördag 17 juli 2010

Mera bad

Det är fint väder så vi badar. Åker till stranden med picknick och badar. Och innan vi har åkt iväg så är man så slut av förberedelserna men väl där så är det så skönt. Och igår träffade vi våra gamla vänner som tyckte att vi kunde följa med till dom och äta middag också. Så lyxigt att vi blivit bjudna på god mat så mycket på sista tiden. Känns svårt att laga mat själv nu. Och sällskap har vi fått så mycket av, mer sociala har vi varit den här sommaren än på mycket länge.

Saker som jag funderat på och tänkt att jag ska skriva om är en del men jag bara glömmer. Så här på förmiddagen är jag otroligt seg eftersom vi sover så länge. Jag är inte van vid det. Egentligen passar det mig bättre att gå upp tidigt och lägga mig tidigt, men nu har det blivit så här att Majken och Ester sover till nio och idag till tio. Dom somnar i bilen på väg till stranden, vaknar när man kommer fram, somnar när vi åker därifrån, vaknar när vi kommer hem. Så där håller det på och det måste få vara så nu. Skulle vi anpassa oss efter Majken och Ester-tider så skulle vi inte kunna göra så mycket.

Men en sak som har hänt här där jag bor är att en liten pojke drunknat på ett sånt där utomhusbad. Jag har alltid varit mycket rädd för barn och bad. Räknat förut till ett, två, tre och fyra och nu då till fem och sex, hela tiden. Fast nu simmar dom fyra stora bra, dom två största väldigt bra och dom två mindre bra. Så jag är lugnare och har tillochmed tänkt att jag varit för kontrollerande förut. Tänkt att jag hämmat barnen. Inte få fara själva och bada fast kompisar får och sånt. Men nu så tänker jag att jag kommer att fortsätta vara så här som jag är. Att det är lika bra. Att inte barn får drunkna.

torsdag 15 juli 2010

Tänker lite lite

Jag tänker men tänker jag inte. Varför har jag inget att säga. Lite konstigt. Jag får berätta vad vi gör istället. Idag har jag badat, eller inte jag, men resten av familjen. Majken och Ester har suttit i vattnet och särskilt Ester njuter av det. Och dom andra badar i hur kallt vatten som helst. Min man badar också men inte lika mycket som barnen. Så när vi var på väg hem och Ernst skulle ta ett sista dopp så sa min man att nu badar han inte mer. Då så Ernst: Jag skulle uppskatta väldigt mycket om du badade med mig. Det var väldigt fint uttryckt och det är klart att min man fick bada en gång till i det iskalla vattnet.

onsdag 14 juli 2010

Upptagen

Jag hinner ingenting, är så upptagen fast på ett bra sätt. Idag till exempel så har hela familjen varit upptagna med att hälsa på i vänners sommarstuga och blivit bjudna på både lunch och middag. Och barnen, dom fyra stora och min man, har varit upptagna med att också få åka båt också. Så jätte upptagna har vi varit idag. Imorgon kan det hända att vi är jätte upptagna med att bada och fika.

Om det inte regnar förstås.

tisdag 13 juli 2010

Hemmahuset

Nu är vi hemma resten av sommaren. Oj vad vi har rest och oj vad vi har åkt bil. Och oj vad vi har haft det bra för det mesta och oj vad jag samtidigt har längtat hem.

Nu hemma länge.

söndag 4 juli 2010

fredag 2 juli 2010

God morgon

Min man har ringt 20 gånger i morse och försökt väcka oss, själv befinner han sig 25 mil härifrån. Ingen svarade så då började han ringa på mobilerna. Ingen svarade så då ringde han grannarna. Jag hör hur det ringer på dörren och där står Ellen. Vet du vi sover fortfarande. Ja men säger hon Bengt har ringt och ni ska gå upp.

Man skulle kunna tro att jag druckit alkohol eller på annat sätt bedövat mig, men nej inte. Jag bara sover så tungt mellan amningarna. och det konstigaste av allt är att om Majken eller Ester säger pip, tystare än små möss så vaknar jag.

Till sist

God natt nu denna hemska dag. Dagen då jag bara var ledsen och arg och ledsen och sedan lite småglad till slut, så där vid niotiden. Och då hamnade jag framför en film på TV:n, mitt i, som var så bra.

Och jag bara tänker att det är jag som bestämmer, i alla fall lite över mitt liv. Det här är mitt hem, mitt stök och mitt bök. Och jag kanske bestämmer i alla fall lite vad jag vill göra under en sommar. Kanske åtminstone pyttelite. Fast inte just nu.

Och barnen jag älskar ju dom, men just idag så gillade jag ingen så värst mycket. Men nu sover alla och är så fina, förutom sonen, jag han är ju superfin också, men sover långt borta i annan stad. Eller sover vet jag inte om han gör förresten.

Men imorgon så ska jag hela tiden komma ihåg hur mycket jag älskar dom. Och att jag bestämmer, i alla fall lite lite vad jag vill göra och hur jag vill göra.