söndag 30 november 2008

En fin dag

Jag har sovit länge idag. Fick i och för sig ingen egen stund på morgonen, men det är ganska skönt att sova också. Igår var en sådan bra dag, blev lite smålycklig av den. Hemmet blev lite mysigare och jag blev lite gladare.

På dagen var det kompisar här och vi var hemma allihopa på förmiddagen och sedan storhandlade jag på OBS (som det inte heter längre) och impulsköpte en julstjärna i papper på röd fot. Jag ville ha en ny stjärna som inte skulle vara i papper och nu blev det det ändå. Jag har börjat sukta efter en sån som mina föräldrar hade i någon slags stråmaterial. Jag måste nog söka mig bort från stormarknader för att hitta det. Sedan handlade jag massa bakgrejer som blockchoklad, knäckformar, mjöl, sirap, saffran, kesella. Nu blir jag ganska besviken om det inte kommer att bakas en del här i huset de närmaste veckorna.

Sedan åt vi lunch hemma lite sent och tog en sväng på en julmarknad, jag och dottern och jag träffade så många jag kände. Fler än jag träffat på hela den här hösten och vintern och det kändes så där bra och det folkskygga verkar så smått ha försvunnit. På kvällen var vi sedan bortbjudna på middag och det kunde bara inte bli bättre. Det var så trevligt och det var så gott och på hemvägen, ganska sent, så satt vi i bilen på mörka vintervägar och det kändes som att jag hade velat köra långt och bara sitta där i en varm bil och barnen skulle somna och ...men vi var hemma ganska snabb och nu är det första advent.

lördag 29 november 2008

Rapport från morgonen

Uppe först som vanligt och det är ganska skönt, men när de andra vaknat har jag redan hunnit bli trött igen. Har i alla fall blivit lite piggare i veckan av järntabletterna och skillnaden märks särskilt när jag ska gå uppför två oändliga trappor till fiollektionerna med de yngsta barnen. Flåsar lite mindre nu än för några veckor sedan.

Vi fick upp några stjärnor i går så det börjar kännas lite stämningsfullt, men att det skulle vara första advent känns overkligt. Men barnen längtar efter, jag vet inte, mys kanske. Jag gillar ju julen mest av alla högtider, men min längtan ligger längre fram nu eftersom jag väntar och längtar efter de här två i magen. Har hela tiden tyckt att det är bra att det dröjer ett tag, att vi hinner vänja oss, men nu växer jag så fort så jag längtar mer. Och hela nätterna springer jag på toa så när klockan väl börjar närma sig 6 så kännar jag lättnad över att få gå upp.

tisdag 25 november 2008

Soffpotatis

Min man går jour på nätterna den här veckan och sover och är ledig på dagarna. Vad konstigt det är när någon är hemma och vad jag förväntar mig att allt ska ha skett när jag kommer hem. Att maten är lagad , tvätten tvättad, allt fixat, ordnat och donat. Så är det inte riktigt och han är helt mänsklig precis som jag och det är ju lite synd. Det är så lätt att ha lite för stora förväntningar. Och eftersom jag blivit en sådan soffpotatis så hoppas jag att alla andras energi fördubblats och förökats

söndag 23 november 2008

Snö

Det bara toksnöar och det är så fint. Så här ska det vara i november alltid. Sonen sover borta och numera verkar jag klara av det också.

Idag bara måste det bli pulka och varm choklad i en backe. Det har sparkats i magen för fullt nu på morgonen och då känner jag mig helt lugn. Vissa dagar känns det alldeles för stillsamt i magen och jag tänker att det kan väl inte finnas två där, kan det? Men idag vågar jag tro på det och det känns pirrigt och spännande.

lördag 22 november 2008

Sömn

Jag har lyckats sova till halv åtta och det är väl något slags rekord sedan jag blev gravid. Fast varje natt är jag uppe och irrar och känner mig klarvaken och går till mikroklockan och då står den på allt mellan två och fyra. Vad är det här med sömn när man är gravid? Är det förberedelser inför amningstiden?

fredag 21 november 2008

Och

Det är en väldigt trött men ändå tacksam människa som sitter här. Så tacksam över att det är fredag och ännu har varken idol, isprogrammet eller dansbandsprogrammet börjat och för att jag legat i soffan en timme och läst en fantastisk bok. Och kanske slipper vi se alla de där programmen ikväll och kanske blir jag lite piggare och gör något som jag inte orkat på länge ikväll. Vad vet jag inte riktigt.

Och jag fick en hel hög med pussar på munnen och kinderna av min dotter för att jag hade köpt två chokladkalendrar på Konsum idag. Sånt fick inte jag när jag var liten och fast jag inte riktigt tycker att det känns bra så kan jag inte låta bli. De får dela två och två, så det blir en choklad varannan dag. Min kompromiss med mig själv.

torsdag 20 november 2008

Kanske

Är jag kanske lite lite piggare? Har i alla fall lyckats ta mig igenom dagen med jobb, hämtningar, middag, disk och påbörjat bak. Men känner nu att jag någonstans här på vägen började med en grej för mycket och jag tror att det är baket.

I tvillingböcker som man läser så står det ofta vila mycket, helst två gånger per dag. När ska man göra det? Fast hela morgonen vilar jag i soffan efter att jag har stigit upp. Jag går upp och äter gröt och så lägger jag mig i soffan helt utslagen. Vad är det med mornarna? Men annars vila med fyra barn, jobb, hus, katter, tvätt, mat, aktiviteter, utvecklingssamtal, möten. Jag får bara hoppas att de här därinne vill växa och må bra ändå.

tisdag 18 november 2008

Blod

Idag har jag köpt leverpastej, blodpudding, mesost, blodbröd, apelsiner och kokat spenatsoppa och ätit järntabletter sedan igår. Jag har järnbrist, mitt hb hade tvärdykt. Jag trodde att det skulle vara okej för vid inskrivningen var det nästan okej, jag ligger alltid lite för lågt, men det hade gått ner 15 enheter (säger man så?). Jag borde ju ha börjat med järntabletter direkt efter inskrivningen men min barnmorska ville skona mig och min mage ett tag. Men nu har tiden gått och det var två och det kanske inte var så bra trots allt att vänta.

Jag jobbade till åtta i går kväll och var så bensvag de sista timmarna så nu jobbar jag stenhårt med att klämma i mig sånt som jag egentligen inte brukar äta som leverpastej och blodbröd. Och det var inte ens äckligt.

söndag 16 november 2008

Bilar

Min man har varnat mig, det finns en risk att han kan börja söka bilar på nätet igen. Vi har gått igenom det här förr, vuxit ur bilar eller haft trasiga bilar. Nu har vi en nästan ny bil som startar varje dag om vi vill. Bilar gör mig rent aggressiv och jag vill aldrig prata om dem.

Det finns en risk att han kommer att fråga mig saker om bilar igen, har han sagt. Det börjar krypa i mig då och jag vill bara därifrån. Och förresten är det alldeles för tidigt, jag vill inte ta någonting i förskott. Men går allt bra då växer vi ur en till bil. Sist vi växte ur en bil var ur mina föräldrars och barndoms beiga volvo som jag och min man fått. Den var så fin och när vi skulle sälja den så sa alla hur ful den var eller dålig. Jag tog rent illa vid mig, där i baksätet hade jag ju suttit halva min barndom och drömt mig bort. I Haparandas enda beiga volvo.

Förresten åker den fortfarande omkring här i stan, precis som ny fast bara lite rostig och jag blir lika nöjd varje gång. Jag visste väl det att det inte var något fel på den bilen.

Snö

Det är snö ute. Det är vitt. Det är vackert. Allt det där gråa är så fult och trist. Kan det vara så här nu hela vintern? Behöver man kanske inte diskutera med barnen om det är vinter eller inte och vilka kläder man ska ha. Nu talar vintern sitt tydliga språk. Äntligen.

lördag 15 november 2008

Alla vet

Nu har vår äldsta son fått veta att det är två bäbisar i magen och han blev jätte ledsen. Han blev först ledsen när han fick veta att han skulle bli storebror till ett barn och grät så han nästan tappade andan och igår blev det samma sak igen. Min man berättade för honom när jag och tjejerna var på pysselkväll och han och pojkarna hade det mysigt hemma. Han slog igen dörren till rummet och grät och sedan började han slå innebandybollen mot dörren hårt i 20 minuter. Sedan gick min man in och frågade om han ville ha glass. Nä, svarade han, eller jo förresten. När jag och tjejerna kom hem vid niotiden såg han så där småsur ut och sedan när de andra gått och lagt sig förutom jag, min man och sonen la han sig bredvid mig i soffan. Han är inte särskilt långsint. Det kändes som en tyst fred.

Vi berättade för de andra tre tidigare när sonen var på innebandyträning och då började nästäldsta barnet och skratta och säga nä, då blir vi ju en helt knasig familj. Min tvillingpojke sa att det var jätte bra att det var två. Han är positiv så in i norden, den sonen. Min tvillingflicka är lite mer fundersam till allt detta och inte helt nöjd. Hon sitter och tittar på magen och tycker att den är i vägen. Men så är det hon som har varit det barn som velat bli buret mest av alla så hon kanske är lite svartsjuk. Men nu vet alla och det är så skönt.

torsdag 13 november 2008

Förändrad

Jag är ju lite förändrad både på ut- och insidan, så är det bara. Min man har också fått stressymptom och gått vilse på sjukhuset där han jobbar och då har han riktigt bra lokalsinne. Skulle det varit jag skulle det inte tyda på något konstigt. Men tur då att barnen är precis som vanligt, bråkar, busar och är förkylda.

Fast min son ville ha fisk till middag, han som är äldst och det har han aldrig efterfrågat. Precis sån fisk han gjorde på hemkunskapen ville han ha. Det var fiskbitar i gräddsås och det fick det bli. Han blev helnöjd och inte bara han, hans tre syskon också och jag blev glad. Fyra barn som slevar i sig fisk. Krävs det grädde för att de ska äta en massa fisk då får det bli grädde. Själv ville jag äta havregrynsgröt, jag är slav under det nu. Jag känner att en lagad måltid per dag är ganska nog för min kropp just nu. Jag blir liksom alldeles full av maten, medan gröten lägger sig så mjukt och varsamt i magen.

onsdag 12 november 2008

Mamma

Nu har min man ringt och berättat för min mamma om hur det ligger till här på gravidfronten. Jag har inte vågat säga till henne, bara skjutit upp. Jag är så rädd för hennes reaktion. Det låter inte klokt, men det är helt sant. Det är väl ett litet barn inom mig som bara vill: Tyck om mig för vad jag än ställer till med och för vad jag än har för konstiga annorlunda drömmar.

Hon fick så klart en chock och började gråta och min man hade sagt att nu får du smälta det här. Då sa hon att hon nog inte kunde det. Vad betyder det egentligen? Nu har jag en sådan ångest. Det är ju fortfarande jag hur udda min livssituation än må vara.

tisdag 11 november 2008

Så kom trasslet

Jag kan inte tänka en enda redig tanke. Är det katastrof det här för familjen eller kan det bli bra? Hur ser vår framtid ut nu?

I morse simmade jag innan jag for till jobbet, det var bara lite mysbelysning i simhallen. Jag tänkte på min familj och kände mig så rik och lycklig. Jag insåg att det var ett väldigt långt tag sedan jag tänkt så många positiva tankar på en och samma gång. Jag är inte optimist. Jag är tyvärr mer en oroshärd med trassliga tankar.

Nu kan jag säga att trasslet kommit tillbaka med besked efter ultraljudet. Om det är någon som tycker att jag är otacksam och egoistisk så har jag full förståelse. Men det här har inte landat hos mig.

Det känns

Det känns som att någon har mosat, ruskat, slängt mig någonstans. Och här sitter jag helt ensam men ändå inte. Tvillingar.

söndag 9 november 2008

Nej

Nej jag mår inte bra idag, förflyttar mig långsamt och det är så mycket ljud i huset. De spelar guitar hero, piano, fiol, cello och det känns bara som att jag vill kräkas. Jag behöver en egen vrå i detta hus. Jag skulle aldrig lagt mig så sent igår, kroppen funkar inte. Mannen är på möte och sonen på match. Jag var så pigg igår, men jag har verkligen sabbat välmåendet till idag.

Nattsudd

Igår var vi och fikade efter middagen hos våra kompisar och var hemma klockan 10. Jag orkade, vilade mellan 4 och fem sov till och med, men sedan orkade jag hålla mig vaken ända fram till halv elva. Det var inte går jag nattsuddade så jag håller så smått att ta mig ur min egen introverta bubbla.

Och så läser jag en helt underbar bok: Sockerbullen på kruskakullen av Carin Wirsén med bilder av Stina Wirsén. Deras första gemensamma kapitelbok, tror jag att det är. Både bilderna och orden landar alldeles rätt och roligt. Jag tror att den passar perfekt som högläsningsbok från 6 år och uppåt.

lördag 8 november 2008

En dröm

Jag ska på ultraljud nästa vecka och är lite pirrig. Vill att allt ska vara bra, men allt har ju inte gått som på räls så det finns ett litet tvivel. Men om jag får drömma om att det faktiskt är bra och att det går bra så drömmer jag om att köpa en sjal till barnet att bära det i. Allt jag tidigare har haft är en sån där babybjörn som jag vantrivdes med och barnen har aldrig heller gillat den. men vad ska jag köpa och var ska jag köpa den? Om jag får drömma...

Tidigt

Nu sover jag till 6.15 på morgonen, på helgen när jag är ledig. Morgontidningen hade ännu inte kommit och jag minns nu alla mornar när jag väntade mina tvillingar. Jag vaknade hysteriskt tidigt, senast vid 5 och satt vid köksbordet och tittade ut mot brevlådan: Snart kommer den, snart. Men jag hann bli trött igen innan någon tidning kom.

Igår var det knytis med fiolgänget och konsert efteråt. Barnen sprang mellanvarven runt i de stora lokalerna och jagade varandra och det kändes riktigt bra. Vi var i en kyrka som jag tycker så mycket om och när vi sedan kom hem så kändes det nästan tomt. Här hemma blev det vardag med Idol och Simpsons och popcorn och jag somnade vid nio tillsammans med tvillingarna. Fredagkvällar är inte min grej och jag kände att jag faktiskt föredrog att tillbringa den med andra långt ifrån TV:n och syskongnabbet.

torsdag 6 november 2008

Om böcker

Nu har jag inte ont i halsen längre som jag hade till och från i flera veckor, nu är jag bara alldeles täppt i näsan istället och hostar och snorar. Samtidigt har jag massor att göra på jobbet och olika klasser som jag ska träffa och jag tänker det kommer inte att gå för snoret rinner och huvudet är som igenproppat av förkylning. Men det är konstigt för det går bara extra bra då. Klasserna lyssnar och är med. Jag fattar ingenting är det så här jag ska må för att det ska bli bra.

Jag berättar ju oftast om böcker för folk, ibland känns det faktiskt tjatigt fast jag älskar böcker. Är det här verkligen viktigt, tänker jag när jag tvivlar som mest. Men när jag berättar om boken "Varning för Pitbull-Terje" då känns det som jag skulle kunna ha blivit skådis eller nåt. Jag som är livrädd för att stå på scen och lider av ordentlig scenskräck. Men jag älskar att berätta om den boken. Boken är också fantastisk, men att berätta om den är som ännu bättre.

Vet inte hur han vet men han vet

Min 6-åring gjorde tummen upp med båda tummarna på morgonen när han vaknade när Obama vunnit. Nu kommer det att bli mindre krig, sa han. Jag vet inte hur han vet, men han vet. Så ni kan vara lugna det kommer att bli bra nu.

tisdag 4 november 2008

En kropp - min kropp

Nu har jag kommit till det där stadiet då min mage börjar bli stor. Det märks att jag är gravid och jag minns hur jag njöt av hur magen växte första gången. Men så andra graviditeten blev jag jätte stor tidigt och folk sa hela tiden är det inte dags snart. Jag märkte att jag inte ville bli kommenterad och bedömd på det viset. Min kropp är min. Sedan blev jag gravid med tvillingar och jag växte och blev ännu större. Det var det jag fick prata om med alla jag mötte, hur stor jag var. Här är jag och jag är jätte stor.

Det blir märkligt eftersom man annars verkligen undviker att prata med människor om deras kroppar. Så nu är det som att jag inte vill ta av mina stora bylsiga tröjor, vill inte hamna i diverse diskussioner om min kropp, när det är dags och när det borde vara dags och hur stor jag är. Fast jag är glad så känner jag så här. Min kropp är inte okej som diskussionsämne om jag inte själv vill förstås.

måndag 3 november 2008

Simma

Nu ska jag fara och simma. Ta mig ur morgonrocken, ur stolen, ur datorn ur hemmet. Simma, det är väl kul?

Jobbigt

De arga flickorna (de är tre jag + två till)

Vi har det jobbigt här hemma nu, känns som att man kastas mellan glädje och oro hel tiden. Lördagen kändes ju som en fantastisk dag om man jämför med de senaste månadernas trötta dagar. Men det vänder snabbt igen. Igår blev allt jätte jobbigt, det började när vi gick på en promenad med barnen, alla utom det äldsta. Vi gick på ett litet mysigt bokcafé där en kvinna berättade fängslande spökhistorier. Vi fikade gott fika och skulle promenera hem.

Jag vill inte sa barnen. En ville inte gå dit heller för det var så jobbigt och en ville nästan inte gå dit. Äldsta dottern började gå och sparka sina vinterskor mot en husvägg i protest och yngsta sonen ville inte ha på sig jackan eftersom han hade glömt att ta på sig fleecetröjan (jag vet inte hur det hängde ihop riktigt). Min man blev sur och sa att hon förstörde skorna. Jag sa, dumt nog, att då är det väl bättre att du går utan om du gör så. Då tar hon av sig skorna och går i snön i strumporna. Inte så lång bit, men ändå. Då blev de andra förskräckta och sonen tog på sig jackan. Hemma till slut. Vi var helt utmattade och kände oss som en dåålig familj. Dålig mamma.

Jag la mig och läste och tvillingarna busade i flera timmar hysteriskt, på bristningsgränsen hela tiden. Dottern läste med stängd dörr hela eftermiddagen och kvällen. På kvällen fick hon ett nytt utbrott över sin läxa som är en berättelse hon ska skriva, men hon fick inte skriva som hon först hade tänkt för fröken och nu kan hon inte ställa om. Och så hittade hon halloweenfärg och målade händerna gröna och sen blev hon arg på det och sen till slut somnade hon. Läxan har hon inte gjort.

På morgonen var hon jätte trött och arg på lite småsaker, men mest arg blev hon på ytterkläderna. Inget är fint och inte är bra. När hon började trean kändes hon så mycket större och förståndigare än tidigare, men nu känns hon som ett åskmoln. Hon sov över hos en kompis natten mellan torsdag och fredag och sedan dess har hon varit ganska trött. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Vår yngsta flicka är också ganska arg för tillfället och har svårt att somna på kvällen. Hon har alltid somnat direkt man har läst och släckt och legat bredvid henne en stund, men nu vrider och vänder hon sig länge och kommer upp. Det känns som vi skulle behöva vara hemma ett tag och samla kraft. Inte har jag någon energi till jobbet nu efter all turbulens.

söndag 2 november 2008

Stor förändring

Eftersom jag varit totalt folkskygg i tre månader blev det en stor förändring igår när vi bjöd hem våra kompisar på middag. Fem skulle de komma och fyra fick jag gå och lägga mig en stund, men jag reste mig igen och det var mysigt. De har mindre barn än vi så vid halv nio bröt de upp och halv tio somnade jag med dottern. Före äldsta sonen somnar jag varje dag nu för tiden.

En till förändring var badhusbesöket på dagen, det blev bara våra tvillingar, min man och jag. Dottern var på kalas och sonen på match. Det var lite folk och jag tog till och med på mig baddräkten och jag gick i den fortfarande trots att min mage redan blivit riktigt stor och jag frös inte. Jag har frusit i flera månader och på badhuset har jag fått sitta påklädd när de andra har badat, men inte nu. Jag motionssimmade också för jag bara måste börja röra på mig. Joggningen vågar jag mig inte på efter att det har blött så mycket, promenader kämpar jag med men fortfarande är det lite tråkigt...

Det var så länge sedan jag var nästan pigg en hel dag så bara det var så fantastiskt.

lördag 1 november 2008

Så jag gör väl det nu

Min man frågade igår: Ska du aldrig säga något på bloggen om...? Jo det har jag ju tänkt, fint att han engagerar sig förresten i den, trodde knappt han läste längre eftersom jag skrivit så sporadiskt.

Så jag gör väl det nu. Vi ska ha barn igen, ett femte barn. Det känns alldeles tokigt förstås för andra har ju två och tre, ibland fyra, men jag känner ju bara vi som har fyra och ingen som har fem. Men jag är glad, fast jag mår inte bra och är under isen trött. I vecka 7 kom illamåendet och tröttheten och har inte lämnat mig än.

När 12 veckor hade gått skulle vi säga till barnen, men när det hade gått 11 veckor och 6 dagar började det blöda. Jag var säker på att det var ett missfall och det kändes så tungt och sorgligt. Jag sov inget på natten, gick på toa hela tiden och kollade hur det verkade och det fortsatte att blöda. Vi fick tid för ultraljud på tisdagen, det började blöda på lördagen. Min man som är optimist och jobbar inom vården sa att det inte alls behövde vara ett missfall. Det var tungt att ligga på britsen och bli undersökt. Definitivt på något vis. Jag har fyra friska barn, det här måste jag klara av tänkte jag, men ändå kändes det inte så. Men det levde och läkaren sa att en liten del av moderkakan hade lossnat och att det var därför det blödde. Vi fick en ny tid 10 dagar senare. Det slutade blöda, jag var lättad, men det började om. Men även vid nästa ultraljud mådde fostret bra. Och efter ytterligare en vecka upphörde blödningarna. Och nu har det verkat bra i tre veckor. Ångesten att gå på toa börjar avta lite grann. Men oron har inte släppt helt och ska väl inte göra det heller. Så är det väl att vänta barn? Det var ju så länge sedan, mina yngsta blir 7 år i januari.

Jag känner mig som en främling i min egen kropp. Dofter, smaker, trötthet, tyngd, så mycket nytt. Min delvis vegetariska kost har förvandlats till Bullenspilsnerkorv och annat onyttigt bland annat, men nu kan jag faktiskt äta sallad igen och annat nyttigt och det är gott. Jag älskar mandariner och apelsinjuice och jag har skaffat ett helt förråd med apelsinjuice. Men tröttheten är helt förlamande. Borde gått upp i arbetstid för att få upp min föräldrapenning, men det går inte. Jag kämpar med 75%, verkligen kämpar. När jag har jobbat kväll på måndag och haft en extra lång onsdag som jag har varannan vecka så måste jag ligga på soffan hela kvällen. Min man säger att man vet var man ska hitta mig i alla fall. På soffan. Jag och min soffa.