Så jag gör väl det nu

Min man frågade igår: Ska du aldrig säga något på bloggen om...? Jo det har jag ju tänkt, fint att han engagerar sig förresten i den, trodde knappt han läste längre eftersom jag skrivit så sporadiskt.

Så jag gör väl det nu. Vi ska ha barn igen, ett femte barn. Det känns alldeles tokigt förstås för andra har ju två och tre, ibland fyra, men jag känner ju bara vi som har fyra och ingen som har fem. Men jag är glad, fast jag mår inte bra och är under isen trött. I vecka 7 kom illamåendet och tröttheten och har inte lämnat mig än.

När 12 veckor hade gått skulle vi säga till barnen, men när det hade gått 11 veckor och 6 dagar började det blöda. Jag var säker på att det var ett missfall och det kändes så tungt och sorgligt. Jag sov inget på natten, gick på toa hela tiden och kollade hur det verkade och det fortsatte att blöda. Vi fick tid för ultraljud på tisdagen, det började blöda på lördagen. Min man som är optimist och jobbar inom vården sa att det inte alls behövde vara ett missfall. Det var tungt att ligga på britsen och bli undersökt. Definitivt på något vis. Jag har fyra friska barn, det här måste jag klara av tänkte jag, men ändå kändes det inte så. Men det levde och läkaren sa att en liten del av moderkakan hade lossnat och att det var därför det blödde. Vi fick en ny tid 10 dagar senare. Det slutade blöda, jag var lättad, men det började om. Men även vid nästa ultraljud mådde fostret bra. Och efter ytterligare en vecka upphörde blödningarna. Och nu har det verkat bra i tre veckor. Ångesten att gå på toa börjar avta lite grann. Men oron har inte släppt helt och ska väl inte göra det heller. Så är det väl att vänta barn? Det var ju så länge sedan, mina yngsta blir 7 år i januari.

Jag känner mig som en främling i min egen kropp. Dofter, smaker, trötthet, tyngd, så mycket nytt. Min delvis vegetariska kost har förvandlats till Bullenspilsnerkorv och annat onyttigt bland annat, men nu kan jag faktiskt äta sallad igen och annat nyttigt och det är gott. Jag älskar mandariner och apelsinjuice och jag har skaffat ett helt förråd med apelsinjuice. Men tröttheten är helt förlamande. Borde gått upp i arbetstid för att få upp min föräldrapenning, men det går inte. Jag kämpar med 75%, verkligen kämpar. När jag har jobbat kväll på måndag och haft en extra lång onsdag som jag har varannan vecka så måste jag ligga på soffan hela kvällen. Min man säger att man vet var man ska hitta mig i alla fall. På soffan. Jag och min soffa.