Ett blygsamt

Jag säger ett litet blygsamt Gott nytt år, mest för jag har svårt med alla sådana där fraser. Glömmer bort att säga dom vid rätt tillfälle och är inte så bra alls på att fira. Vill hellre lägga mig tidigt och inte alls vänta till 12 och jag gillar inte raketer så värst.

Och det viktigaste idag, tycker barnen, är att vi ska äta godis igen för nu har dom haft ett långt uppehåll på två, tre dagar.

Och så skulle jag vilja sammanfatta det här året, fast en annan dag. Om jag orkar.

Tidigt ute

Vi var på mellandagsrea igår och kom hem med tre rullar julpapper. Det var ju så mycket folk och jag fick trötthetsanfall. Egentligen skulle vi bara på bibblan med ett gäng försenade böcker så det kanske var därför vi fyndade dom tre rullarna och sedan nöjda begav oss hemåt igen.

Fick lite föräldratidningar av grannen, en innehöll artikel om en familj som väntade sitt tredje tvillingpar på kanske 5 år, eller liknande. Hon var i vecka 30, pigg och brydde sig inte om att vila för det hann hon ändå inte. Hon var inte stor heller, som jag. Så nästa gång jag ska ha tvillingar så kanske jag kommer att vara liten, nätt och pigg.

Igår gjorde jag morotsmarmelad och den var för god på rostademackor som min mage absolut inte tål just nu. Men jag avslutade gårdagskvällen med två och började dagen med en.

Vemod

Lite vemodigt blev det nu när en i familjen skulle på jobbet. Men frukosten var klar när jag steg upp och det var ganska skönt. Men det var ju precis så där lagom länge vi var lediga tillsammans så vi hade hunnit vänja oss vid den behagliga lunken.

Men som tur var så blev pepparkakshuset äntligen klart i går kväll och det blev fullständigt egensinnigt och underbart. Vi hade inget godis att sätta på och det ville barnen och det löste dom ganska lätt. En bit av en godisklubba, modell större, krossades med hammare, kokos blev snö och såna där stenhårda silverkulor som man dekorerar tårtor hamnade lite varstans.

Utedag och storhandling

Vi har varit vid slalombacken och åkt pulka, skrana och lite slalom utan lift och då blir det inte så många åk. Vi grillade korv också och sedan visade sig när det bara fanns starka korvar kvar att yngsta sonen bara fått en och dom andra tre. Han är inte särskilt framfusig så det är vi föräldrar som måste se till att det blir någon rättvisa här hemma. Och jag är inte mycket till hjälp i backen så min man springer med korvar hit och dit och spänner pjäxor och grejar. Men jag hoppas att min närvaro alltid gör någon glad. Jag satt och tittade ut över himlen som blev allt mörkare och tyckte att det var så himla vackert.

I morse storhandlade jag och det är sånt som jag nästan inte gjort sedan den här graviditeten började, men nu gjorde jag det och sedan satt jag och pustade hur länge som helst. När jag hade fyllt vagnen upp till toppen och gick till kassan så ställde jag inte mig i den kortaste kön utan i den kön som verkade ha den trevligaste kassörskan. Jag kände att här behöver jag stöd när jag handlat på tok för mycket och jag valde helt rätt. Han var så där väldigt trevlig och mosade inte mina varor, stressade mig inte och lät mig ha båda dom där facken själv ett långt tag så jag fick plocka ihop och gav mig någon uppmuntrande kommentar.

Skidpremiär

Jag kan ju också säga att jag åkte längdskidor med min dotter, skiddrottningen i familjen, igår. Vi åkte 5.4 km och nu vet jag lite grann hur det känns med foglossning även om jag inte haft det. Men jag tror kanske att jag skulle få det om jag varje dag tog en skidtur med dottern. Ett varv till sa hon hela tiden.

Och hela familjen såg Mitt liv som hund och jag hade glömt hur sorglig den också var. Ögonen sved efteråt. Och nu vet barnen en massa om hunden Lajka.

Linser

Jag gjorde så äcklig middag igår och nu använde jag det ord som gör mig galen när barnen använder för att uttrycka sin åsikt över maten. Men jag lovar den var riktigt heldålig och för första gången på flera dagar här under julen så blev jag inte ohyggligt proppmätt och det var ju lite skönt. Jag hade fyllt paprika med linsröra och så långt var det väl okej, men det var ju som att något fattades och vi testade med prinskorv och nudlar till dom som inte gillade paprikorna och någon tog fram ketchupen och så hade vi rester av en rödkålssallad kvar. Inget passade ihop, jag lovar. Riktigt läbbigt. Men nu har vi massor av linsröra kvar och det behöver jag och min mage jätte mycket för den funkar inte alls kan man säga av alla järntabletter som ska mumsas varje dag.

Och jag har passerat 25 veckor och gått in i vecka 26 och det känns stort och det känns bra. och vi pratar om namn här hemma och äldsta sonen säger att vi bara kan fula namn. Han gillar inte Tage, inte Åke, inte Elmer, inte Vira inte nåt. Vi diskuterar mest killnamn eftersom min man alltid ser både det ena och det andra när vi är på ultraljud och han är ju i branschen så lite får jag lita på honom, men han har haft fel förr.

Promenad

Jag gick på en långpromenad igår och lyssnade på P1 i sonens mobil. Plötsligt börjar ett långt program med Jonas Gardell som tyvärr inte var slut när jag kom hem, men jag fick höra en bra bit i alla fall. Promenaden går delvis i skogen i snö och med träd med tunga grenar av snö och just då berättar han något jätte roligt så jag går där för mig själv och skrattar. Att promenera kan ju vara ganska kul ibland faktiskt och vackert. Jag ska be om att få låna telefonen idag med så kan jag gå riktigt långt.

Och varje dag frågar han Mark: Och hur är det med kärleken då? Den blommar, svarar Mark. Tror jag i alla fall för just då var jag hemma.

God Jul

och vad säger man nu, god fortsättning kanske. Vi har firat en alldeles superfin julafton tillsammans vår familj med alla katter och kattungar (4 stycken), kyrkobesök på förmiddagen och lite grannumgänge med efterrätt där det blev dans runt i deras hus som i Fanny och Alexander. Sedan hem igen och umgås ännu lite till innan jag helt och hållet stupade i säng. Barnen hade julklappar till hela familjen allihopa och det var rörande att se. Dom har blivit ganska stora nu inser man då. Ett missöde var att petshophuset som äldsta dottern hade önskat sig råkade vara fel och måste bytas. Och så är det härligt att se hur dom hugger i på julmaten nuförtiden. Stoora portioner, mest åt det köttiga hållet men ändå...

Idag ska vi spela nya spelet i familjen: Cluedo som jag älskade när jag var liten, men det verkar ha blivit krångligare. Jag har läst reglerna flera gånger och fattar ännu inte riktigt.

Knäck, koftor och kultur

Gjorde knäck igår och den kokade och kokade. Jag gjorde det där kulprovet i vatten, ett antal gånger, kanske 10. Jag förstod då att jag gör ju säkert fel och då hade knäcken kokat 20 minuter längre än det stod i Anna Bergenströms instruktioner. Jag hällde upp knäcken och oj så många det blev. Det här var i går vid middagstid och fortfarande har dom inte blivit hårda. Jag gjorde nog helt enkelt rätt när jag gjorde kulprovet och så gjorde jag nog något fel när jag gjorde knäcken. Men om man sticker in handen i kylskåpet och tar en knäck och stoppar den rätt in i munnen då går den nog ner. Men det blir inga fina dekorativa knäckskålar här i huset under julen. Jo men kanske om jag skulle prova på en ny sort. Jag såg ett recept på polkagrisknäck och det lät inte helt fel faktiskt.

Så tänkte jag när jag flåsade upp för backarna mot Intersport och Barnens hus (bara barnens favoritaffärer, inte mina) att det kan inte ha varit den här kroppen som sprang drygt en mil här uppe i skogen i somras. Och nästan alla kläder är för små och alla älskade nödvändiga koftor jag har går inte att knäppa över magen.

När vi skulle handla julklappar i lördags hamnade jag och mina två yngsta på bio istället. Vi såg en finsk tomtesaga där snön hängde tjock på husen och låg tät som bomull på marken. Filmen var både pinsam och helt underbar och min pojke grät en skvätt och konstaterade efteråt att det var många som dog i filmen, så nog var det en hel del med finskt svårmod. Men det är jag uppvuxen med så det känns inte alls främmande utan helt bekant.

Ännu mera trött

Jag har sovit dåligt nästan hela veckan och har verkligen inte varit på topp. Jag har gråtit på väg till jobbet, på vägen till Konsum i går kväll. Just då på Konsum kommer förstås en granne och frågar hur det är och då blir det svårt att säga att allt är bra. Det blev mer ett nja, så där. Men inatt har jag sovit så bra och länge så idag blir det bättre. Så får det bli helt enkelt.

Hur mycket jag än älskar att gå på barnens luciafiranden och julmusikaler och pianoavslutningar så orkar jag just nu inte riktigt. Och jag vet inte riktigt var det sitter i kroppen, det där att inte orka. Jag känner ju mig som ganska vanlig förutom min badbollsmage, men så är det inte. Och alla känslor sitter utanpå kroppen.

Men från måndag jobbar jag halvtid, åtminstone en månad har jag blivit sjukskriven på 25 % för att jag ville. Läkaren tyckte att det var bra. Så nu ska jag vara hemma varje onsdag förutom att jag har jullov från julafton till en bit in i januari. Så kanske inga mer tårar på väg till Konsum på ett tag.

Och får jag äta gravad lax som vi gravat själv och haft i frysen längre? Jag älskar gravad lax.

Om

Vi gjorde ultraljud för några dagar sedan och båda två mådde bra. Dom var så fina så jag kände mig otroligt tagen av stundens allvar. Vi såg bådas fina profiler och en hand så fin. Mitt hb hade bara stigit pyttelite, men det hade ändå blivit så mycket bättre när man såg på dom olika delarna dom kollar på i blodet. Och det kändes så bra för jag kämpar verkligen med alla mina järnrikaprodukter: tabletter, blutsaft, mesost, blodpudding.

Nu ska även den här sega familjen börja förbereda oss för julen. Vi är suveräna på att göra saker på kort tid. Vi har helt enkelt fått träna oss på det eftersom vi inte planerar så gärna och så bra. Min man gick jour i gårkväll, sonen hade träning och skulle på disco och dottern skulle hämtas hos en kompis på kvällen. Jag kände mig totalt utmattad och vill ha jullov nu. Ledig från alla tider som ska passas.

Men när nästan alla transporter var genomförda så la oss jag och tre barn och tittade på Tv-serien Dårfinkar och dönickar. Ni kommer väl ihåg den, om Simone som flyttar och råkar bli Simon i den nya klassen? Oj vad bra den är, jag slumrade bara till en stund under avsnitt tre, men sedan såg vi hela klarvakna.

Lycka

När jag stod duschen på morgonen drabbades jag av ett lyckorus. Jag insåg att jag väntade barn. Lycka och glädje kände jag och tacksamhet. Det bara kom över mig. Och glädje över min fina familj kände jag.

Däremellan glömmer jag allt och är förtvivlad av trötthet.

Visst

Har bara kissat fyra gånger i natt och känner mig ovanligt pigg. Om någon undrar. Det är dags att vaska fram några julklappar och skicka några julkort. Jag har inte förstått att det snart är jul. Hjälp känner jag nu. Hur ska detta gå? Det enda jag har i mitt presentskåp = garderob är böcker. Nu råkar jag veta att alla vill ha andra saker också. Jag vet inte ens om det står böcker på mer än en önskelista i det här hemmet. Mina brorsbarn har inget att välja på, de får alltid böcker. Är man bibliotekarie så är man.

Visst är nya böcker fina? De liksom glänser på ett alldeles speciellt sätt.

Söndag

Jag har kanske sagt det förr, men jag säger det i så fall igen. Jag är barnsligt förtjust i skidor på Tv. Längdskidor är bäst, skidskytte är mysigt, slalom helt okej. De där kommentatorerna på svt är lite trygghet för mig, en är till och med från min hemstad eller åtminstone från någonstans i närheten.

Jag har haft en promenerarhelg med tvillingkroppen och jag har lovat mig själv att fortsätta med det så länge kroppen tillåter. Men ett problem är att jag tycker att promenader utan hund eller barnvagn är trista. Det är liksom bara jag, mig själv och alla mina tankar jag ska släpa runt på, men jag lovar mig själv att jobba med den här inställningen till promenader.

Jag var hos barnmorskan i veckan och mitt hb hade fortsatt att sjunka trots en massa järntabletter och annat järnrikt. Och för första gången hade jag blodsocker på över 7 och jag blev helt frustrerad. Jag har såna krav på mig att allt ska vara så bra hela tiden. Jag tror att det är för att jag annars oroar mig hur mycket som helst. GI- kokboken har tagits fram och linser och bönor har vi smaskat på i helgen. Och mackor får jag dra ner på, ostmackor som jag älskar över allt annat matigt här på jorden. Godis kan jag avstå ifrån, men kakor? Det blir svårt.

Uppvaktade

Vi har sett ett fint luciatåg här på morgonen. Två flickor som jag känner väl stod vid vår säng och sjöng en massa sånger. I torsdags hade dotterns klass luciatåg för alla föräldrar och syskon och på fredagen hade de för hela skolan och idag för två sömniga föräldrar. Sedan skulle vi fika och på brickan stod ett glas julmust till pappan, ett glas vatten till mig, några pepparkakor och varsin rostad macka. Jag fick en skrattattack över mannens julmust och mitt vatten, men då hade tjejerna gått så det hörde de inte, hoppas jag. Men vi mumsade glatt i alla fall.

Pigg

Idag sa en kvinna till mig: vad du ser pigg ut. Jag lyfte nästan från marken och morgontröttheten, den tunga kroppen, den tröga tarmen, nattkissandet och känslostormarna var som bortblåsta och här stod pigga jag. Varma ord värmer, upplyftande ord lyfter. Jag blir ständigt påmind om språkets betydelse och behöver lära mig en hel del om det själv.

Barnen åker skridskor utom en som leker med grannflickan och min man har åkt iväg med kören. Bara jag är hemma i huset och det är alltid lika konstigt och annorlunda. Men jag kan alltid ta en kaka och ha det bra en lite stund innan alla ska läggas.

Längtan

Min faster dog i somras, hon ramlade i en trapp och återfick aldrig medvetandet. Hon blev drygt 80 år, men jag hade tänkt att hon skulle få leva länge till. Hon var lite av idol för mig med sitt klokskap, sin värme, sin trygghet och kärleken till barn. Men hon dog mitt i sin dagliga syssla och även om jag tyckte att det var oändligt sorgligt så kanske det var en skonsam död för hon arbetade jämt.

Men nu längtar jag efter henne. Jag känner att julen är så förknippad med henne för hos henne var jag alla jular nästan under hela min uppväxt. Så i natt drömde jag om henne. Hon höll på att gå runt och greja och fixa med mat som hon så ofta gjorde. När vi skulle sätta oss att äta så ramlar hon plötsligt av stolen. När jag går fram til henne ser jag att hon är död, men plötsligt så vaknar hon igen. Och jag tänkte att nu räcker det nu har du dött två gånger nu får du leva. Men så vaknade jag.

Tänk att längtan kan vara årstidsbunden. Men också tror jag att jag sörjer att de här två i magen inte kommer att få träffa henne för det har mina andra barn gjort och de har tyckt om henne precis lika mycket som jag även om de inte fick träffa henne en hel uppväxt som jag.

Choklad och grävskopor

Det är måndag igen och det känns helt okej. Jag känner mig verkligen olika från dag till dag. Helt slut vissa dagar, helt okej andra dagar. Men en hel dag orkar jag sällan med utan får gå på halvfart långa stunder. Men min måndagförmiddag är bara min och även om den går alldeles för fort så är den min.

Igår var barnen på badhuset och sedan på kvällen så bara var de tvungna att åka skridskor också, men då låg jag kvar på soffan. Det var kul att se dem helt rödblommiga, snoriga och totalt utmattade på kvällen. De hade haft det riktigt kul.

I bastun på badet hittade mina döttrar på en ny kreativ variant på sten, sax och påse. Det var grävskopa, häst och chokladtoffee. Hästen vinner över chokladen för den äter den upp, grävskopan vinner över hästen och chokladtoffeen vinner över grävskopan för den kan ju inte äta. Men de hade svårt att hålla koll på sina nya rörelser så de gick över till den gamla varianten efter en stund. Vi har ätit en hel del choklad på sista tiden, känns som det märktes i valet av vad som fick vara med i leken. Ja menar de hade ju kunnat välja en apelsin eller ett äpple...

Längtar

Och så längtar jag också efter de i magen. Fast jag har fyra barn, två katter och en man. Längtar ändå. Och det är en lång och kanske slingrig väg kvar och inget kan man vara säker på.

Frustrerad

Frustrerad. Jag är frustrerad. Vet inte riktigt varför, kanske att jag inser att den här dagen gått och jag har mest legat på soffan och gått på julmarknad igen. Egentligen mot min vilja och allt, men nu blev det så. Men allt det andra jag velat göra, vad blev det av det och vad var det?

Jag kan glädjas åt att de yngsta lärt sig en ny låt på fiol och spelar den hela tiden. Inget tjat om att träna här inte. Jag ser sonen skymta i dörröppningen till hans rum och där står han och spelar. Det var som på film. Kanske en sån där engelsk film som utspelar sig för länge sedan.

Men annars frustrerad över att jag inte har någon energi idag. Ingen alls. Jag har legat på soffan, på golvet och duschat länge i riktigt varmt vatten. Så höll jag på när jag väntade mina nu 6-åriga tvillingar också. Jag duschade och duschade. Och så hör jag röster långt bort för någon vill mig något och jag vill bara duscha lite till. Och förresten så grät jag när jag stod i duschen också, det var liksom lika bra. Kände mig plötsligt så himla ensam, bland 4 barn, två katter och en man + alla kompisar till barnen som också var här. Så ensam.

Puts väck

Inspirationen att skriva har försvunnit puts väck. Tråkigt, tycker jag, men så är det.

Onsdagar är jag trött så in i norden och skulle egentligen inte vilja gå någonstans, men nu är det torsdag och då går det bättre.

Barnen gnabbas och allt flyter inte direkt och jag känner att jag inte riktigt orkar. Det är alldeles svart ute från det man vaknar tills man somnar.

Jullov längtar jag efter. Ledighet längtar jag efter. Vinter längtar jag efter.

En fin dag

Jag har sovit länge idag. Fick i och för sig ingen egen stund på morgonen, men det är ganska skönt att sova också. Igår var en sådan bra dag, blev lite smålycklig av den. Hemmet blev lite mysigare och jag blev lite gladare.

På dagen var det kompisar här och vi var hemma allihopa på förmiddagen och sedan storhandlade jag på OBS (som det inte heter längre) och impulsköpte en julstjärna i papper på röd fot. Jag ville ha en ny stjärna som inte skulle vara i papper och nu blev det det ändå. Jag har börjat sukta efter en sån som mina föräldrar hade i någon slags stråmaterial. Jag måste nog söka mig bort från stormarknader för att hitta det. Sedan handlade jag massa bakgrejer som blockchoklad, knäckformar, mjöl, sirap, saffran, kesella. Nu blir jag ganska besviken om det inte kommer att bakas en del här i huset de närmaste veckorna.

Sedan åt vi lunch hemma lite sent och tog en sväng på en julmarknad, jag och dottern och jag träffade så många jag kände. Fler än jag träffat på hela den här hösten och vintern och det kändes så där bra och det folkskygga verkar så smått ha försvunnit. På kvällen var vi sedan bortbjudna på middag och det kunde bara inte bli bättre. Det var så trevligt och det var så gott och på hemvägen, ganska sent, så satt vi i bilen på mörka vintervägar och det kändes som att jag hade velat köra långt och bara sitta där i en varm bil och barnen skulle somna och ...men vi var hemma ganska snabb och nu är det första advent.

Rapport från morgonen

Uppe först som vanligt och det är ganska skönt, men när de andra vaknat har jag redan hunnit bli trött igen. Har i alla fall blivit lite piggare i veckan av järntabletterna och skillnaden märks särskilt när jag ska gå uppför två oändliga trappor till fiollektionerna med de yngsta barnen. Flåsar lite mindre nu än för några veckor sedan.

Vi fick upp några stjärnor i går så det börjar kännas lite stämningsfullt, men att det skulle vara första advent känns overkligt. Men barnen längtar efter, jag vet inte, mys kanske. Jag gillar ju julen mest av alla högtider, men min längtan ligger längre fram nu eftersom jag väntar och längtar efter de här två i magen. Har hela tiden tyckt att det är bra att det dröjer ett tag, att vi hinner vänja oss, men nu växer jag så fort så jag längtar mer. Och hela nätterna springer jag på toa så när klockan väl börjar närma sig 6 så kännar jag lättnad över att få gå upp.

Soffpotatis

Min man går jour på nätterna den här veckan och sover och är ledig på dagarna. Vad konstigt det är när någon är hemma och vad jag förväntar mig att allt ska ha skett när jag kommer hem. Att maten är lagad , tvätten tvättad, allt fixat, ordnat och donat. Så är det inte riktigt och han är helt mänsklig precis som jag och det är ju lite synd. Det är så lätt att ha lite för stora förväntningar. Och eftersom jag blivit en sådan soffpotatis så hoppas jag att alla andras energi fördubblats och förökats

Snö

Det bara toksnöar och det är så fint. Så här ska det vara i november alltid. Sonen sover borta och numera verkar jag klara av det också.

Idag bara måste det bli pulka och varm choklad i en backe. Det har sparkats i magen för fullt nu på morgonen och då känner jag mig helt lugn. Vissa dagar känns det alldeles för stillsamt i magen och jag tänker att det kan väl inte finnas två där, kan det? Men idag vågar jag tro på det och det känns pirrigt och spännande.

Sömn

Jag har lyckats sova till halv åtta och det är väl något slags rekord sedan jag blev gravid. Fast varje natt är jag uppe och irrar och känner mig klarvaken och går till mikroklockan och då står den på allt mellan två och fyra. Vad är det här med sömn när man är gravid? Är det förberedelser inför amningstiden?

Och

Det är en väldigt trött men ändå tacksam människa som sitter här. Så tacksam över att det är fredag och ännu har varken idol, isprogrammet eller dansbandsprogrammet börjat och för att jag legat i soffan en timme och läst en fantastisk bok. Och kanske slipper vi se alla de där programmen ikväll och kanske blir jag lite piggare och gör något som jag inte orkat på länge ikväll. Vad vet jag inte riktigt.

Och jag fick en hel hög med pussar på munnen och kinderna av min dotter för att jag hade köpt två chokladkalendrar på Konsum idag. Sånt fick inte jag när jag var liten och fast jag inte riktigt tycker att det känns bra så kan jag inte låta bli. De får dela två och två, så det blir en choklad varannan dag. Min kompromiss med mig själv.

Kanske

Är jag kanske lite lite piggare? Har i alla fall lyckats ta mig igenom dagen med jobb, hämtningar, middag, disk och påbörjat bak. Men känner nu att jag någonstans här på vägen började med en grej för mycket och jag tror att det är baket.

I tvillingböcker som man läser så står det ofta vila mycket, helst två gånger per dag. När ska man göra det? Fast hela morgonen vilar jag i soffan efter att jag har stigit upp. Jag går upp och äter gröt och så lägger jag mig i soffan helt utslagen. Vad är det med mornarna? Men annars vila med fyra barn, jobb, hus, katter, tvätt, mat, aktiviteter, utvecklingssamtal, möten. Jag får bara hoppas att de här därinne vill växa och må bra ändå.

Blod

Idag har jag köpt leverpastej, blodpudding, mesost, blodbröd, apelsiner och kokat spenatsoppa och ätit järntabletter sedan igår. Jag har järnbrist, mitt hb hade tvärdykt. Jag trodde att det skulle vara okej för vid inskrivningen var det nästan okej, jag ligger alltid lite för lågt, men det hade gått ner 15 enheter (säger man så?). Jag borde ju ha börjat med järntabletter direkt efter inskrivningen men min barnmorska ville skona mig och min mage ett tag. Men nu har tiden gått och det var två och det kanske inte var så bra trots allt att vänta.

Jag jobbade till åtta i går kväll och var så bensvag de sista timmarna så nu jobbar jag stenhårt med att klämma i mig sånt som jag egentligen inte brukar äta som leverpastej och blodbröd. Och det var inte ens äckligt.

Bilar

Min man har varnat mig, det finns en risk att han kan börja söka bilar på nätet igen. Vi har gått igenom det här förr, vuxit ur bilar eller haft trasiga bilar. Nu har vi en nästan ny bil som startar varje dag om vi vill. Bilar gör mig rent aggressiv och jag vill aldrig prata om dem.

Det finns en risk att han kommer att fråga mig saker om bilar igen, har han sagt. Det börjar krypa i mig då och jag vill bara därifrån. Och förresten är det alldeles för tidigt, jag vill inte ta någonting i förskott. Men går allt bra då växer vi ur en till bil. Sist vi växte ur en bil var ur mina föräldrars och barndoms beiga volvo som jag och min man fått. Den var så fin och när vi skulle sälja den så sa alla hur ful den var eller dålig. Jag tog rent illa vid mig, där i baksätet hade jag ju suttit halva min barndom och drömt mig bort. I Haparandas enda beiga volvo.

Förresten åker den fortfarande omkring här i stan, precis som ny fast bara lite rostig och jag blir lika nöjd varje gång. Jag visste väl det att det inte var något fel på den bilen.

Snö

Det är snö ute. Det är vitt. Det är vackert. Allt det där gråa är så fult och trist. Kan det vara så här nu hela vintern? Behöver man kanske inte diskutera med barnen om det är vinter eller inte och vilka kläder man ska ha. Nu talar vintern sitt tydliga språk. Äntligen.

Alla vet

Nu har vår äldsta son fått veta att det är två bäbisar i magen och han blev jätte ledsen. Han blev först ledsen när han fick veta att han skulle bli storebror till ett barn och grät så han nästan tappade andan och igår blev det samma sak igen. Min man berättade för honom när jag och tjejerna var på pysselkväll och han och pojkarna hade det mysigt hemma. Han slog igen dörren till rummet och grät och sedan började han slå innebandybollen mot dörren hårt i 20 minuter. Sedan gick min man in och frågade om han ville ha glass. Nä, svarade han, eller jo förresten. När jag och tjejerna kom hem vid niotiden såg han så där småsur ut och sedan när de andra gått och lagt sig förutom jag, min man och sonen la han sig bredvid mig i soffan. Han är inte särskilt långsint. Det kändes som en tyst fred.

Vi berättade för de andra tre tidigare när sonen var på innebandyträning och då började nästäldsta barnet och skratta och säga nä, då blir vi ju en helt knasig familj. Min tvillingpojke sa att det var jätte bra att det var två. Han är positiv så in i norden, den sonen. Min tvillingflicka är lite mer fundersam till allt detta och inte helt nöjd. Hon sitter och tittar på magen och tycker att den är i vägen. Men så är det hon som har varit det barn som velat bli buret mest av alla så hon kanske är lite svartsjuk. Men nu vet alla och det är så skönt.

Förändrad

Jag är ju lite förändrad både på ut- och insidan, så är det bara. Min man har också fått stressymptom och gått vilse på sjukhuset där han jobbar och då har han riktigt bra lokalsinne. Skulle det varit jag skulle det inte tyda på något konstigt. Men tur då att barnen är precis som vanligt, bråkar, busar och är förkylda.

Fast min son ville ha fisk till middag, han som är äldst och det har han aldrig efterfrågat. Precis sån fisk han gjorde på hemkunskapen ville han ha. Det var fiskbitar i gräddsås och det fick det bli. Han blev helnöjd och inte bara han, hans tre syskon också och jag blev glad. Fyra barn som slevar i sig fisk. Krävs det grädde för att de ska äta en massa fisk då får det bli grädde. Själv ville jag äta havregrynsgröt, jag är slav under det nu. Jag känner att en lagad måltid per dag är ganska nog för min kropp just nu. Jag blir liksom alldeles full av maten, medan gröten lägger sig så mjukt och varsamt i magen.

Mamma

Nu har min man ringt och berättat för min mamma om hur det ligger till här på gravidfronten. Jag har inte vågat säga till henne, bara skjutit upp. Jag är så rädd för hennes reaktion. Det låter inte klokt, men det är helt sant. Det är väl ett litet barn inom mig som bara vill: Tyck om mig för vad jag än ställer till med och för vad jag än har för konstiga annorlunda drömmar.

Hon fick så klart en chock och började gråta och min man hade sagt att nu får du smälta det här. Då sa hon att hon nog inte kunde det. Vad betyder det egentligen? Nu har jag en sådan ångest. Det är ju fortfarande jag hur udda min livssituation än må vara.

Så kom trasslet

Jag kan inte tänka en enda redig tanke. Är det katastrof det här för familjen eller kan det bli bra? Hur ser vår framtid ut nu?

I morse simmade jag innan jag for till jobbet, det var bara lite mysbelysning i simhallen. Jag tänkte på min familj och kände mig så rik och lycklig. Jag insåg att det var ett väldigt långt tag sedan jag tänkt så många positiva tankar på en och samma gång. Jag är inte optimist. Jag är tyvärr mer en oroshärd med trassliga tankar.

Nu kan jag säga att trasslet kommit tillbaka med besked efter ultraljudet. Om det är någon som tycker att jag är otacksam och egoistisk så har jag full förståelse. Men det här har inte landat hos mig.

Det känns

Det känns som att någon har mosat, ruskat, slängt mig någonstans. Och här sitter jag helt ensam men ändå inte. Tvillingar.

Nej

Nej jag mår inte bra idag, förflyttar mig långsamt och det är så mycket ljud i huset. De spelar guitar hero, piano, fiol, cello och det känns bara som att jag vill kräkas. Jag behöver en egen vrå i detta hus. Jag skulle aldrig lagt mig så sent igår, kroppen funkar inte. Mannen är på möte och sonen på match. Jag var så pigg igår, men jag har verkligen sabbat välmåendet till idag.

Nattsudd

Igår var vi och fikade efter middagen hos våra kompisar och var hemma klockan 10. Jag orkade, vilade mellan 4 och fem sov till och med, men sedan orkade jag hålla mig vaken ända fram till halv elva. Det var inte går jag nattsuddade så jag håller så smått att ta mig ur min egen introverta bubbla.

Och så läser jag en helt underbar bok: Sockerbullen på kruskakullen av Carin Wirsén med bilder av Stina Wirsén. Deras första gemensamma kapitelbok, tror jag att det är. Både bilderna och orden landar alldeles rätt och roligt. Jag tror att den passar perfekt som högläsningsbok från 6 år och uppåt.

En dröm

Jag ska på ultraljud nästa vecka och är lite pirrig. Vill att allt ska vara bra, men allt har ju inte gått som på räls så det finns ett litet tvivel. Men om jag får drömma om att det faktiskt är bra och att det går bra så drömmer jag om att köpa en sjal till barnet att bära det i. Allt jag tidigare har haft är en sån där babybjörn som jag vantrivdes med och barnen har aldrig heller gillat den. men vad ska jag köpa och var ska jag köpa den? Om jag får drömma...

Tidigt

Nu sover jag till 6.15 på morgonen, på helgen när jag är ledig. Morgontidningen hade ännu inte kommit och jag minns nu alla mornar när jag väntade mina tvillingar. Jag vaknade hysteriskt tidigt, senast vid 5 och satt vid köksbordet och tittade ut mot brevlådan: Snart kommer den, snart. Men jag hann bli trött igen innan någon tidning kom.

Igår var det knytis med fiolgänget och konsert efteråt. Barnen sprang mellanvarven runt i de stora lokalerna och jagade varandra och det kändes riktigt bra. Vi var i en kyrka som jag tycker så mycket om och när vi sedan kom hem så kändes det nästan tomt. Här hemma blev det vardag med Idol och Simpsons och popcorn och jag somnade vid nio tillsammans med tvillingarna. Fredagkvällar är inte min grej och jag kände att jag faktiskt föredrog att tillbringa den med andra långt ifrån TV:n och syskongnabbet.

Om böcker

Nu har jag inte ont i halsen längre som jag hade till och från i flera veckor, nu är jag bara alldeles täppt i näsan istället och hostar och snorar. Samtidigt har jag massor att göra på jobbet och olika klasser som jag ska träffa och jag tänker det kommer inte att gå för snoret rinner och huvudet är som igenproppat av förkylning. Men det är konstigt för det går bara extra bra då. Klasserna lyssnar och är med. Jag fattar ingenting är det så här jag ska må för att det ska bli bra.

Jag berättar ju oftast om böcker för folk, ibland känns det faktiskt tjatigt fast jag älskar böcker. Är det här verkligen viktigt, tänker jag när jag tvivlar som mest. Men när jag berättar om boken "Varning för Pitbull-Terje" då känns det som jag skulle kunna ha blivit skådis eller nåt. Jag som är livrädd för att stå på scen och lider av ordentlig scenskräck. Men jag älskar att berätta om den boken. Boken är också fantastisk, men att berätta om den är som ännu bättre.

Vet inte hur han vet men han vet

Min 6-åring gjorde tummen upp med båda tummarna på morgonen när han vaknade när Obama vunnit. Nu kommer det att bli mindre krig, sa han. Jag vet inte hur han vet, men han vet. Så ni kan vara lugna det kommer att bli bra nu.

En kropp - min kropp

Nu har jag kommit till det där stadiet då min mage börjar bli stor. Det märks att jag är gravid och jag minns hur jag njöt av hur magen växte första gången. Men så andra graviditeten blev jag jätte stor tidigt och folk sa hela tiden är det inte dags snart. Jag märkte att jag inte ville bli kommenterad och bedömd på det viset. Min kropp är min. Sedan blev jag gravid med tvillingar och jag växte och blev ännu större. Det var det jag fick prata om med alla jag mötte, hur stor jag var. Här är jag och jag är jätte stor.

Det blir märkligt eftersom man annars verkligen undviker att prata med människor om deras kroppar. Så nu är det som att jag inte vill ta av mina stora bylsiga tröjor, vill inte hamna i diverse diskussioner om min kropp, när det är dags och när det borde vara dags och hur stor jag är. Fast jag är glad så känner jag så här. Min kropp är inte okej som diskussionsämne om jag inte själv vill förstås.

Simma

Nu ska jag fara och simma. Ta mig ur morgonrocken, ur stolen, ur datorn ur hemmet. Simma, det är väl kul?

Jobbigt

De arga flickorna (de är tre jag + två till)

Vi har det jobbigt här hemma nu, känns som att man kastas mellan glädje och oro hel tiden. Lördagen kändes ju som en fantastisk dag om man jämför med de senaste månadernas trötta dagar. Men det vänder snabbt igen. Igår blev allt jätte jobbigt, det började när vi gick på en promenad med barnen, alla utom det äldsta. Vi gick på ett litet mysigt bokcafé där en kvinna berättade fängslande spökhistorier. Vi fikade gott fika och skulle promenera hem.

Jag vill inte sa barnen. En ville inte gå dit heller för det var så jobbigt och en ville nästan inte gå dit. Äldsta dottern började gå och sparka sina vinterskor mot en husvägg i protest och yngsta sonen ville inte ha på sig jackan eftersom han hade glömt att ta på sig fleecetröjan (jag vet inte hur det hängde ihop riktigt). Min man blev sur och sa att hon förstörde skorna. Jag sa, dumt nog, att då är det väl bättre att du går utan om du gör så. Då tar hon av sig skorna och går i snön i strumporna. Inte så lång bit, men ändå. Då blev de andra förskräckta och sonen tog på sig jackan. Hemma till slut. Vi var helt utmattade och kände oss som en dåålig familj. Dålig mamma.

Jag la mig och läste och tvillingarna busade i flera timmar hysteriskt, på bristningsgränsen hela tiden. Dottern läste med stängd dörr hela eftermiddagen och kvällen. På kvällen fick hon ett nytt utbrott över sin läxa som är en berättelse hon ska skriva, men hon fick inte skriva som hon först hade tänkt för fröken och nu kan hon inte ställa om. Och så hittade hon halloweenfärg och målade händerna gröna och sen blev hon arg på det och sen till slut somnade hon. Läxan har hon inte gjort.

På morgonen var hon jätte trött och arg på lite småsaker, men mest arg blev hon på ytterkläderna. Inget är fint och inte är bra. När hon började trean kändes hon så mycket större och förståndigare än tidigare, men nu känns hon som ett åskmoln. Hon sov över hos en kompis natten mellan torsdag och fredag och sedan dess har hon varit ganska trött. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Vår yngsta flicka är också ganska arg för tillfället och har svårt att somna på kvällen. Hon har alltid somnat direkt man har läst och släckt och legat bredvid henne en stund, men nu vrider och vänder hon sig länge och kommer upp. Det känns som vi skulle behöva vara hemma ett tag och samla kraft. Inte har jag någon energi till jobbet nu efter all turbulens.

Stor förändring

Eftersom jag varit totalt folkskygg i tre månader blev det en stor förändring igår när vi bjöd hem våra kompisar på middag. Fem skulle de komma och fyra fick jag gå och lägga mig en stund, men jag reste mig igen och det var mysigt. De har mindre barn än vi så vid halv nio bröt de upp och halv tio somnade jag med dottern. Före äldsta sonen somnar jag varje dag nu för tiden.

En till förändring var badhusbesöket på dagen, det blev bara våra tvillingar, min man och jag. Dottern var på kalas och sonen på match. Det var lite folk och jag tog till och med på mig baddräkten och jag gick i den fortfarande trots att min mage redan blivit riktigt stor och jag frös inte. Jag har frusit i flera månader och på badhuset har jag fått sitta påklädd när de andra har badat, men inte nu. Jag motionssimmade också för jag bara måste börja röra på mig. Joggningen vågar jag mig inte på efter att det har blött så mycket, promenader kämpar jag med men fortfarande är det lite tråkigt...

Det var så länge sedan jag var nästan pigg en hel dag så bara det var så fantastiskt.

Så jag gör väl det nu

Min man frågade igår: Ska du aldrig säga något på bloggen om...? Jo det har jag ju tänkt, fint att han engagerar sig förresten i den, trodde knappt han läste längre eftersom jag skrivit så sporadiskt.

Så jag gör väl det nu. Vi ska ha barn igen, ett femte barn. Det känns alldeles tokigt förstås för andra har ju två och tre, ibland fyra, men jag känner ju bara vi som har fyra och ingen som har fem. Men jag är glad, fast jag mår inte bra och är under isen trött. I vecka 7 kom illamåendet och tröttheten och har inte lämnat mig än.

När 12 veckor hade gått skulle vi säga till barnen, men när det hade gått 11 veckor och 6 dagar började det blöda. Jag var säker på att det var ett missfall och det kändes så tungt och sorgligt. Jag sov inget på natten, gick på toa hela tiden och kollade hur det verkade och det fortsatte att blöda. Vi fick tid för ultraljud på tisdagen, det började blöda på lördagen. Min man som är optimist och jobbar inom vården sa att det inte alls behövde vara ett missfall. Det var tungt att ligga på britsen och bli undersökt. Definitivt på något vis. Jag har fyra friska barn, det här måste jag klara av tänkte jag, men ändå kändes det inte så. Men det levde och läkaren sa att en liten del av moderkakan hade lossnat och att det var därför det blödde. Vi fick en ny tid 10 dagar senare. Det slutade blöda, jag var lättad, men det började om. Men även vid nästa ultraljud mådde fostret bra. Och efter ytterligare en vecka upphörde blödningarna. Och nu har det verkat bra i tre veckor. Ångesten att gå på toa börjar avta lite grann. Men oron har inte släppt helt och ska väl inte göra det heller. Så är det väl att vänta barn? Det var ju så länge sedan, mina yngsta blir 7 år i januari.

Jag känner mig som en främling i min egen kropp. Dofter, smaker, trötthet, tyngd, så mycket nytt. Min delvis vegetariska kost har förvandlats till Bullenspilsnerkorv och annat onyttigt bland annat, men nu kan jag faktiskt äta sallad igen och annat nyttigt och det är gott. Jag älskar mandariner och apelsinjuice och jag har skaffat ett helt förråd med apelsinjuice. Men tröttheten är helt förlamande. Borde gått upp i arbetstid för att få upp min föräldrapenning, men det går inte. Jag kämpar med 75%, verkligen kämpar. När jag har jobbat kväll på måndag och haft en extra lång onsdag som jag har varannan vecka så måste jag ligga på soffan hela kvällen. Min man säger att man vet var man ska hitta mig i alla fall. På soffan. Jag och min soffa.

Mysigt

Om det var nästan vinter igår så är det det på riktigt idag. Och här hemma är det en speciell stämning, kanske för att vi är hemma både jag och min man. Och han bakar och har en tjälknöl i ugnen och nu måste han försöka låna en ugn någonstans till bröden.

Hemmamysstämning och vi hade tänkt gå på badet, men det går inte för det vore att bryta något fint. Jag jobbade lite i förmiddags, precis lagom länge till 12 och nu är jag ledig

Lite vinter

Jo, det är snö. Lite snö. Kom och kolla det är vinter, nästan i alla fall.

Vi är lediga en dag till och ska lära oss tova uppe på muséet. Får bli syjunta med barnen även om jag gärna skulle ha en med er som har hört av sig, men avstånden begränsar en del.

Vill ha

Jag vill ha en syjunta som verkligen träffas, som verkligen vill, som verkligen kan kanske till och med en gång i månaden. Jag är utsvulten på vänskap just nu. Och det är bara mitt fel. Då tror jag att jag skulle klara allt här hemma så mycket bättre.

Han skäms - jag gråter

Har just förstått att sonen skäms över vårt stökiga hus. Jag fick ont i hjärtat, vill inte det. Vill att han ska vara stolt över oss. Jag började dammsuga, menpåsen var full och halsen värker. Ska jga inte kunna bli frisk från alla förkylningar så jag kan bli full av energi och få det glänsande här hemma?? Nä jag vet inte hur man gör ens i friskt tillstånd, det är dagens sanning.

Hallen är för liten, vi har ingen städskrubb, tapeten har katterna rivit sönder, laminon också förresten, tvillingarnas rum är för trångt, alla instrument växer sig större i vardagsrummet, guitarhero tränger sig igenom märg och ben, konstiga saker ligger överallt och hör inte hemma någonstans, hela källaren borde saneras och tömmas och fyllas igen av cement. Vad ska vi med den till, nästan ingen vill vara där förutom när det är en massa barn här och de vänder upp och ner på hela källaren. Och tvättstugan, vilket sorgebarn. Och jag vilken hopplös husägare.

Hemmadag i hemmahuset

Och jag läser Hon älskade av Helena Henschen och den är vacker. Huvudpersonen heter Signe, ett av de finaste namnen jag vet. Två dagar höstlov nu och jag märker att jag längtar efter en backe med snö och en kälke och rosiga kinder. Men vi får vänta, de sista åren har vi till och med fått vänta till efter jul.

En dag

Åtta i morse skulle vi ha högläsningstips för lärare, jag och en kollega. Vi kom i tid som jag inte brukar klara av. Sedan, efter en och en halvtimme var vi klara och då kändes det som jag hade gjort mitt i dag. Kändes precis som vi hade haft en konsert eller teater eller liknande. Pratat, pratat och pratat och sedan tom.

Men sedan fortsatte jobbet flera timmar till och nu är vi hemma och barnen har haft en hög med kompisar som leker i källaren och då vet man aldrig vad de gör. Jag går oftast bara till tvättstugan där nere och upp igen men det finns flera andra rum som barnen har olika installationer i som bara de förstår. Och om man tittar lite åt sidan så behöver man inte städa där så ofta alls.

Försvunnen

Jag är så trött i huvudet, alldeles slut fast dagen bara har börjat. Har p.g.a. alla förkylningar och annat helt försummat motionerandet och det känns nu. Men jag vågar inte riktigt springa och promenader är så långa och tidskrävande och varför gillar jag inte det? Det har regnat ute och det är grått.

Sonen är på match med mannen, som vanligt. Fast det är det inte för det har varit paus ett tag, men nu blir det en per helg. Fotbollen är slut för säsongen och innebandyn har tagit vid. Jag otrivs vid en innebandyplan: ljudet, tempot, klubborna. Men visst brukar jag titta ibland, men inte idag.

Hur ska en helg vara för att jag ska känna mig nöjd. Något slags missnöje växer inom mig efter de sista helgerna. Kanske är det alla kalas och Barnens hus besök tillsammans med mannens jourer och körkonserter. Tiden har inte varit min, den har varit någon annans. Redan inplanerad, uppbokad, använd, förbrukad, försvunnen.

Små legobitar och annat

Jag ska läsa jätte många böcker i helgen, jag menar supermånga och alla har jag läst förut. Men jag måste läsa om för att minnas och det är väl ingen bra egenskap alls i mitt yrke.

Barnen har kommit in i ett legostim sedan vi köpte en stor påse på Myrornas häromdagen. Jag lovar att det var det enda prisvärda i hela butiken. Vi har en stor låda med lego sedan tidigare, men nu sitter de ivrigt och bygger med det nya på golvet, samma legobitar som alltid men ändå nya. 11-åringen säger att det är kul igen.

Höstlov till veckan, men barnen får inte vara lediga hela lovet, utan tre dagar av de fem. Vi försöker vara lediga hela loven jämt, men vi börjar känna av hur pengarna inte riktigt alltid vill räcka till så vi får snåla ett tag och jobba lite mer. Men nu går räntorna ner pyttelite så kanske blir det bättre om ett tag. Kanske.

Och min man åker och handlar på Willis för att spara pengar. Jag som tydligen är en snobb står och granskar vad han har handlat med små fnys och suckar. Ska mina barn äta den där prickiga korven som är alldeles röd och ser "inte svensk ut"? Spaghettin är ju smalare än vanligt, mer som nudlar. Mjölet är ju inte ekologiskt och äggen, vad har du köpt för ägg, vi köper väl ekologiska ägg? Men han ger inte upp utan åker dit igen och anpassar sig lite efter mina önskemål, men bestämmer mest själv ändå.

Tiga

Jag ska tiga lite mer, känner ibland hur mina ord trillar ut för ofta lite väl oövertänkt. Jag tittar på mig själv lite kritiskt utifrån och hoppas att jag kan vara mer balanserad i fortsättningen. Jag behöver ju inte tycka så mycket egentligen fast ändå göra lite som jag vill. Det rådet gav min man mig när jag satt och våndades och jag känner att det ska jag ta till mig. Nu.

Tre barn är på fest ikväll, min man ska träna med kören och jag ska vara hemma, eventuellt med ett barn som är 11 år och kanske inte tycker att jag är världens roligaste sällskap men ändå.

Mat suck

Nu har jag svårt att komma på vad vi ska äta när vi kommer hem. Måste göra matsedel och vara lite förberedd. Jag sliter mitt hår när jag funderar på vad jag ska laga för något. Idag blev det till slut Broccolisoppa och alldeles nybakt bröd. När jag höll på med soppan klagade barnen och jag känner hur less jag blir. Soppa åt vi ju i måndags i skolan. Ja men hemma har vi inte ätit det i veckan, försökte jag. Så kom sonen hem. Soppa, då måste man ju ha något speciellt till. Jag håller på att göra bröd, sa jag med en nu spänd och irriterad röst. Ja men bröd, sa han.

Alla åt, jag lovar, alla åt jätte mycket. Varför måste vi gå igenom det där innan att det är äckligt, fel mat, fel dag för fel mat...

Tre liv på mig

att kunna spela pianoläxan utan att titta, säger sonen. Ja just det, tänker jag så är det ju idag. Referenserna kommer från datorn, så är det bara, och jag behöver inte hålla på att värdera.

Han klarade det på tredje livet.

Hemma med sjukt (argt) barn

och jag tänker aldrig mer ha dåligt samvete för det. Och det är ingen på jobbet som ger mig det heller. Det är bara jag själv som framkallar det, men jag har bestämt mig för att sluta med det. Det här är viktigast just nu. Dottern är tappat halva rösten och hela humöret. Det är hennes bästa dag på veckan med ridning och miniorer.

Min son

Jag har varit på utvecklingssamtal med äldsta sonen. Jag säger bara skryt, skryt, skryt. Han fick bada i fina ord och mina ögon var tårfyllda av stolthet. Jag ville bara krama honom resten av dagen, men det går ju inte för jag jobbar ju hela dagen och hela kvällen.

Men tänk att han är vår, i några år till i alla fall, fast mest sin egen.

Växer med uppgiften

Jag som har behov av att ha hela klanen samlad för att sova gott, har sovit gott fast sonen sovit hos en kompis och mannen har gått jour hela natten. Jag växer helt enkelt in i föräldraskapet med allt vad det innebär av saknad , oro, frigörelse. Jag har inte ens varit orolig, faktiskt, så det så. Jag har sovit lugnt hela natten och vaknat kvart i åtta istället för fem som igår.

Jag och de tre barnen som var hemma såg hela TV-serien Kråkguldet som vi lånat av grannen. Många har visst sett den som barn, men inte jag och den var ju riktigt spännande. Ibland gick barnen ut ur rummet eller gjorde små cirklar i rummet för att stå ut med spänningen. Och fast jag inte orkar så satt jag och tittade på Mia Skäringer när hon var hos Luuk och visade favoritlåtar. Tycker om henne helt enkelt.

Höstar och grötar

Solen skiner ute och hösten är som allra vackrast. Och ändå har jag inte gått ut än, sitter fast på något vis. Om jag ska ta en promenad, tänker jag, vilket håll ska jag gå åt. Hur kan man hamna i sådan beslutsångest över ingenting?

Jag är en gröt människa, älskar Havregrynsgröt, Mannagrynsgröt, Risgrynsgröt och annan gröt. Mår jag dåligt och inte är sugen på något så går det oftast bra med gröt. Men mina barn älskar inte alls gröt, jo Risgrynsgröt som tar flera timmar att lag älskar tre av dem. Men idag kokade jag gröt på grahamsmjöl och de var rejält skeptiska, men efter en stund gjorde de tummen upp. Nu får jag äta ännu mer gröt.

Tidig

Fem vaknade jag i morse och morgontidningen hade inte kommit än. Jag läste en bok istället och drack te och åt mackor och önskade att klockan hade varit lite mer. Men jag slumrade en stund på soffan efter en timme och nu är jag seg och känner mig nyvaken fast jag har varit uppe länge.

Det här är en kalashelg så vi ska bara hämta och lämna på olika ställen, slå in paket och handla presenter. Det känns som en sådan där helg som kommer att passera rekordfort och vi kommer knappt att ha ätit tillsammans, men barnen längtar. Ett kalas är det fyra i klassen som ordnar tillsammans och det känns så bra.

Men hur ska jag vakna?

Kväll i köket

De har tjejkväll här ikväll med chips, ostkrokar och en chokladkaka till 20.30. Då är Tv:n upptagen med Lilla Jönssonligan och soffan är full och vardagsrummet och... jag får väl vara i köket då och drömma efter något större boende eller en större soffa. Nu har en Cello flyttat in här, sedan i måndags bor den här. Tänkte inte på hur stor den är, men fin, riktigt fin. Nu är det spännande och se hur länge som hon har tänkt att spela på den kommer att spela på den. Hittils har hon plockat fram den varje dag.

Viken fredag för att vara jag den här hösten

Första fredagen på länge jag inte har ont i halsen och det är så skönt. Det gick bra att gå på fiolen, förra fredagen visste jag inte hur jag skulle ta mig upp för alla trappor. Och så har jag gått på lunchteater med min kompis och det kan inte bli så mycket mysigare en grå, kall och från början regnig fredag.

När vi kom hem från fiolen låg dottern och hennes kompis bredvid varandra i hennes säng och läste. de hade fått gå hem själva från skolan och varit ensamma här i 45 minuter och fikat bullar, juice och lagt sig och läst. Synen gjorde mig varm inombords

Och just nu tänker jag att kanske, kanske orkar jag städa lite här hemma.

Lite rädd faktiskt

Har ni sett Stjärnor på is? Om inte, gör inte det. Vi såg slutet häromdagen och två par var kvar på slutet, ett av dem skulle åka ut. Kvinnan i det par som blev kvar grät av lycka eller nåt när de fick veta att de fick vara kvar. Jag orkar inte riktigt. Jag har lätt för att gråta åt det mesta, nästan varje dag men jag kände bara förakt mot tidsandan. Vad är viktigt egentligen? Stjärnor på is, Idol, Lets dance. Blä. Jag känner att jag har sagt det här förr och kommer kanske att göra det igen, men jag blir lite rädd faktiskt.

Söndag på bibblan

Med glädje i min fortfarande lite trötta kropp efter 15 förkylningar och annat tröttsamt var nästan hela familjen på biblioteket idag söndag. Barnen bläddrade, läste och lånade böcker. Min nioåring fullständigt slukar böcker just nu och hon valde några egna böcker att läsa: Bro bro bränna av Gunilla Banks tog hon först. Tror du jag kan läsa den, sa hon? Klart du kan, du kan ju läsa allt. Hon har läst hela Katitziserien i sommar, Kompisboken, Bästisboken, Min pappa är en tynglyftare, Joy och snigelriket, Miss Amanda Hill och cirkus i skolan, Miss Amanda Hill och cirkus ladan och några till. Plötsligt så bara läser hon och hinner inte släcka på kvällen.

Sedan skulle vi handla mjukisbyxor och långkalsonge på Åhléns och det tog lite tid och jag blev jätte trött och ville sätta mig, men det fanns ingenstans att sitta. Tacka vet jag biblioteket. Många sköna stolar och alldeles gratis.

Och

bara för att öva lite så tvingar jag mig att skriva någonting mera. Jag har varit enormt folkskygg de sista två månaderna. Jobbat, varit hemma, skjutsat på aktiviteter, jobbat, varit hemma o.s.v. men det är jobbigt att vara det, folkskygg menar jag. Det är ju folk överallt och människor ringer och vill saker. Och egentligen är jag nog glad för det. Även om jag just nu gått i ide kanske bara några veckor till. Jag har varit en sån på sista tiden som kollat innan jag går ut genom dörren för att se att kusten är fri. Förstår ni, det låter helt galet. Men visst är det okej att ta en liten paus en gång vart 36 år?

Herregud

Provar skriva nu ändå. Herregud jag tyckte ju om att skriva alldeles bara för ett tag sedan. Men allt kan jag inte säga och då blir det lite svårt, men jag har ju för sjutton så mycket annat jag kan säga. Som att barnen har varit gulliga idag. Gosiga med varandra och det var de inte förra helgen. Jag lovar.

Tack

för era värmande ord. Och faktiskt har det börjat kännas mycket bättre.

Mellan hopp och förtvivlan

Ibland kastas man mellan hopp och förtvivlan. Så har det varit för mig ett tag nu och mer kan jag inte säga. Nu ska jag bara bli lugn igen och tänka att det kommer att bli bättre.

Plocka lingon

Vi ska plocka lingon hela familjen idag, precis som jag gjorde med mina föräldrar när jag var liten. Men barnen är arga, speciellt 6-årige sonen som säger att han ska flytta härifrån om det ska vara på det sättet att man måste plocka lingon.

Häromdagen hade jag lagat en soppa som han inte var sugen på och då sa han: Du lagar alltid så vidrig mat. Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt då det var så starkt uttryckt. När han satte sig sedan och smakade på soppan sa han: Vad gott. Så värst mycket prestige har han inte.

Min man retas och säger till barnen: Ta på er lingonkläderna. Morr, morr, säger de.

Vi får se hur lång utflykt det här blir egentligen.

Och

halva boken av PO Enquist handlar ganska mycket om politik och samhälle och det går tungt för mig. Det där med allmänbildning har jag lyckats undvika. Jag kan mer om helt andra saker som inte handlar om världens tillstånd. Jag önskar jag tyckte mer om att läsa DN eller nått. Och politik i världen, snälla varför kan jag inte ta in det. En annan oerhört svag punkt är geografi. Det känns så skönt att bekänna här och nu, ett tecken på att jag håller på att bli vuxen.

Fiolkul

Mina yngsta spelar ju fiol enligt suzukimodellen, först gick jag kurs och sedan började de. Jag utan självförtroende när det gäller att sjunga och att spela, men jag lyckades lära mig att spela Blinka lilla stjärna på fiol.

Men sonen har haft det tungt och inte tyckt att det har varit så kul, i alla fall inte nu sedan det satte igång igen efter sommaren. Men vi vill inte kasta in handduken än, det känns för tidigt, han har egentligen bara gått en halv termin. Men idag, vad tror ni händer? Han vill inte sluta spela när han är hos Per, fiolfröken. Mera, säger han efter varje låt. Kan det bero på Wienerbrödet han åt innan? Eller har det vänt? Jag har inte tyckt att det har varit så kul förut, men nu tycker jag det, sa han när vi gick till bilen. Gullbulle.

Och på söndag ska vi på fiolläger över dagen och förra gången vi var på det hade de det jätte kul. Nästa gång vi ska träna kanske han kastar sig över fiolen.

Sju eller arg

Vi har sjuka barn igen, min man har varit hemma halva veckan och nu är det min tur. De som brukar vara så friska, men nu har de ont i halsen, åtminstone två av dem. Och ett av våra barn är jätte arg, hela tiden, men det är ju ingen sjukdom men hon är hemma ändå. Hon går 6-års och det kanske var en mycket större omställning för henne än jag någonsin kunde ana för nu är hon kvarterets argaste tjej.

Och hur reagerar jag då, jo opedagogiskt så klart och blir också arg, men nu är vi inte arga någon av oss, inte för tillfället i alla fall.

På ett sätt kändes det bra med en sån här hemma dag för jag har så många böcker jag vill läsa just nu. Igår fick jag PO Enquists nya bok som jag köat på, Ett annat liv och jag har aldrig läst något av honom tidigare, men så läste jag en intervju med honom i tidningen Vi och blev så förtjust i honom så nu läser jag boken. Först tänkte jag att det här går inte, det är svårt och otillgängligt, men jag fortsatte några sidor till och blev fast. Det är något med språket och det långsökta som jag är så förtjust i. Men jag har inte ens kommit halvvägs så det är en lång väg att vandra.

Lite av varje

Nu har vi möblerat om i köket och det blev bättre än tidigare, som det alltid blir när man möblerat om ett tag tills man tröttnar och tyckte att det var bättre innan. Det enda vi behöver göra nu är att flytta på ett skåp som sitter fast på väggen och flytta tavlor och få lite fler hål i väggen och sådana saker. Bagateller.

Vardag igen som jag alltid börjar med att vara ensam hemma några timmar innan min arbetsvecka börjar och jag njuter lite även om jag inte hinner nästan någonting. Det är mer det här med att vara ensam hemma, lite frihet, som är lite skönt.

Och så önskar jag att jag var en sån som tänkte först och pratade sedan och inte tvärtom.Då behöver man inte sitta på helgen och fundera över vad man sagt under veckan och om det var bra eller dåligt. Jag har alltid beundrat de lugna och balanserade människorna, till vilka inte jag hör.

Jag var med två barn på badhuset igår, istället för med fyra som är det vanliga antalet barn när vi gör någonting. Jag var frusen och satt och tittade när de badade, mina två barn som jag hade med mig. Det var storasyster och lillebror med en åldersskillnad på 2 år och 11 månader. Det slog mig att det är så här de flesta har det, de behöver inte sitta och räkna sina barn eller leta efter de för att de försvunnit ur bild. Och så tänkte jag, lite elakt, att då kan det väl aldrig bli jobbigt och det vet jag ju att det inte är sant. För allt kan vara jobbigt och slitsamt, men det bara slog mig hur enkelt det var igår.

Men det är ju inte jag, helt enkelt, jag måste krångla till livet för att det ska bli bra på något vis. Jag var bara tvungen att ha min stora barnaskara och så hade jag en sådan enorm tur att jag också fick den.

Vakna till liv

Jag har inte haft någon energi på sista tiden och då menar jag verkligen det, inte någon alls, som bortblåst helt och hållet. Jag har fått tillbaka en massa röda prickar som jag hade i ansiktet för några år sedan och jag tror att min kropp reagerar så på stress och då är det inte yttre stress som att man har jätte mycket att göra och saker att hinna och allt möjligt, det klarar jag bättre än den inre stressen som jag får av oro.

Men idag märker jag hur jag börjar flytta på möblerna i köket, alltså möblera om och det var så länge sedan. Kanske håller jag att vakna till liv igen. Och jag skurade till och med väggen och det tror jag aldrig någon gjort innan.

Och sedan

så städade min man bilen när vi kom hem för den var lite lerig eller mycket och den är ny och fin, i alla fall ett tag till och så säger han: Jag brukar ställa den i gräset för då kan alla borsta av fötterna innan de sätter sig i bilen.

Tänk då är vi olika för jag brukar ställa den i en lerpöl för då kan alla tvätta fötterna innan de sätter sig i bilen.

Hata takboxar

Två barn sov borta natten mot fredag och det gick ganska bra, för mig menar jag. För de går det alltid bra. Jag var bara uppe en gång på natten och undrade hur de hade det. Dottern var på klassresa, en kortis med bara en övernattning och sonens klass hade byggt en kolmila och de övernattade i militärtält och var eldvakt och passade på att inte sova nästan någonting på hela natten. Klockan sju på morgonen hämtades han hem igen, svart av sot och gristrött. Han sov till 12.30 på dagen och nu sover han igen. Det är ett tufft jobb att sköta en kolmila.

Och jag hade lovat att hämta hem ett gäng från dotterns klassresa igår. När jag kom dit så råkade jag ställa bilen i lerpöl men jag tänkte att om alla barn går in från andra hållet så skulle det gå bra ändå. Det gick inte riktigt bra för de barnen som skulle åka i bilen hade oändligt med bagage. Jag behövde stuva in i takboxen, men då gick den inte att stänga. Jag ringde till min man för att få råd och han säger att det går varje gång. Så jag kämpar vidare och till saken hör att bagaget bak på bilen är proppfullt och jag har bara stängt igen luckan och lerpölen är nedanför och ingen får öppna luckan förrän vi är framme, ingen. Då kommer en till som ska åka i våran bil, jag trodde alla hade kommit för länge sedan, med ytterligare tre väskor och min hjälpsamma dotter öppnar bagageluckan och fina ryggsäckar och rena jackor och sovsäckar ramlar ut i denna gigantiska lerpöl. Sedan spred sig den där leran i bilen på något vis och så kan jag inte stänga den där takboxen. En annan mamma försöker hjälpa till men det går inte. Min mans irriterande ord finns i bakhuvudet: Det går varje gång. Tillslut kommer den manliga läraren som varit med på lägret och han stänger den där takboxen som jag nu hatar. Den går att stänga varje gång av en man, eller vaddå? Hur är den konstruerad?

Också vi får lämna lägergården tillslut med en stängd takbox. Plötsligt hör jag en tjej längst bak i bilen prata i mobiltelefon och hon pratar med sin mamma. Mamma, vet du vad som hände? Fridas fina ryggsäck ramlade i lera och Astrids jacka och....

Och så kräks en när vi är nästan framme för att hon blev åksjuk, men då hade min ilska runnit av mig, nästan i alla fall. På kvällen låg jag i soffan och så började jag fnissa åt allt vi lyckades pressa in i bilen. Speciellt en väska var helt tokigt stor, den var som en enorm tub eller korv som inte ens gick in i den där t-boxen. Jag menar de var borta en natt.

Telefonmorgon

Nu har jag ringt tusen jobbiga telefonsamtal, eller åtminstone ett och ett mindre jobbigt och så har jag skrivit ett jobbigt mejl för jag blev lite feg. Till försäkringskassan ringde jag också och igår när jag gjorde det var det 19 minuters kö och idag bara 2 minuters kö för jag behövde prata med en riktig människa och inte bara prata med en röstbrevlåda och då är det inte lätt. Jag får väl tacka min dotter som är lite sjuk fortfarande för när ska man annars hinna ringa?

Min dotter vill inte vara sjuk för det är så tråkigt, säger hon så i morse skrek hon så alla vaknade att hon inte ville vara hemma. Och hon som inte längtade efter att skolan skulle börja och nu längtar hon dit. Ganska bra, känns det som.

Ja det var det, dagens telefonstatus.

Sjuk(t) problem

Jag är hemma med sjukt barn idag, åtminstone fram till i eftermiddag då jag ska åka och jobba kväll. Skolan hann bara börja så blev det så här och det får väl vara så. Men på sommaren har barnen varit så friska så jag har i smyg tänkt att vi har så fantastiskt friska och välmående barn. Det är så lätt att glömma hur det kan vara när vardagen och tröttheten smyger sig på för då är de ju som barn är mest faktiskt.

Jag har ett dåligt förhållande i mitt liv, eller kanske fler, men åtminstone ett och det är till telefonen. Jag borde ringa flera samtal idag som jag skjutit upp länge nu, men som jag inte får skjuta upp längre. Jag försöker så gott det går att få min man att ringa överallt, men han går inte med på allt och det är väl bra antar jag. Men jag gillar inte att ringa, varför? När jag var tonåring och fram till ungefär 23 års ålder bodde jag i telefonen i perioder och sedan så slutade jag plötsligt. Och sedan blev det aldrig bra igen, tyvärr. Tänk när man kunde prata i timmar i telefonen, nu tycker jag till och med att det gör ont i örat efter ett tag. Men idag tar vi väl och ringer dit vi ska, eller hur? Kanske.

Krupp

I natt fick nioåringen krupp och svårt att andas. Det slog till så där plötsligt från att hon bara låtit lite tät i näsan på dagen till att mitt i natten börja hosta alldeles torrt och få svårt att andas. Hon fick ett anfall när hon var 6-år gammal, men då var det värre och min man fick åka in med henne. Den här gången klarade hon det med öppet fönster och lugna ord från sin pappa.

Nu sitter hon och läser och mår bra, men hon är lite hes. Inte en förkylning på hela sommaren har vi haft och så fort skolan börjar smyger de sig på.

Den där gången hon åkte in mitt i natten kommer jag så väl ihåg för hon var så dålig och så hade vi varit in med henne sent en fredagkväll bara någon vecka innan med en misstänkt urinvägsinfektion. Hon har fått många sådana under sina första år, det började när hon var två och har hållit på sedan dess, men de sista åren har det varit mycket bättre.

Men den där fredagskvällen på akuten så var jag där med henne och jag minns så väl vad hon hade på sig. Hon hade sina gröna mjukisbyxor, en lila manchesterjacka och röda, höga vinterskor i filt som var köpta på Myrornas. Hon var så gullig i de där kläderna. När min man någon vecka senare åkte dit med henne med den där hemska kruppen mitt i natten sitter jag hemma och väntar och är riktigt orolig. Men till slut så kommer de in genom dörren och vad tror ni hon har på sig? Jo de gröna byxorna, manchesterjackan och de där röda filtskorna. De kläderna är förevigt förknippade med sena besök på akuten. Det blev hennes Powerdräkt, men den klarade hon allt

Döda små djur

Nä det blev ingen bra morgon. Var är min dotters strumpor egentligen? Hon som aldrig borstade håret under sina första åtta år borstar det en halvtimme varje morgon nu. Det hinner hon inte. Blä för den här morgonen och själv är jag jätte trött och ingen bra hjälp alls. Jag jobbade till åtta i går kväll för första gången på tre månader och det var en omställning. Trött, trött, trött.

När jag skulle hämta in posten igår på dagen kom vår fina katt fram från under bilen (kan man säga så?) och var riktigt stolt för i munnen hade hon en ekorre. Jag gjorde slut med henne då och ställde mig på gatan och skrek, men ingen kom och hjälpte mig. Okej för näbbmöss och kanske, eventuellt en och annan fågel fast det är himla äckligt också, men en ekorre det är för mycket. Hon är förresten inte så mycket större än en ekorre själv.

Ja jag tycker väl om henne ändå, men hon behöver inte envisas med att fånga och döda en massa djur. Snart är hela vår tomt som djurkyrkogård. I somras var det som en skräckfilm här hemma när vi satt i soffan och tittade på TV. Katten brukar titta in genom fönstret på balkongdörren när hon vill komma in och det gjorde hon den här gången också, det var bara det att hon denna gång hade en fågel i munnen. Vi skrek och släppte inte in henne på ett långt tag.

OS igen

Och så var det ju OS som totalt slukat mig de sista veckorna och det är jag inte stolt över.

Det var ju de där sporterna som jag älskar och nu vet jag vilka det är , tror jag. Det är absolut bordtennis med Jörgen Persson för då grät jag nästan. Jag älskar när de säger åldrar som 42 eller 39 på idrottsmän/kvinnor på toppnivå. Hoppet är inte ute och man är bara någonstans mitt i livet. Sedan har jag blivit förtjust i handboll med de svenska damerna. Vilken hård och jobbig sport, men rolig. Sedan är det förstås kul med friidrott men simning är väl egentligen inte så jätte kul. Jag förstår aldrig vem som är på vilken bana och det går ju för fort.

Sedan undrade jag över alla tjejer från Sverige som var med i OS och hade en inbyggd fläta i luggen. Hur kom det sig egentligen? Jag träffade också en annan mamma på Konsum där jag bor som också hade en sån. Jag försökte själv, för jag ville hänga med lite, men det gick inte. Och en dag när jag satt och slötittade på OS intervjuar de en handbollstjej med en sån där fläta i håret och då frågar plötsligt reportern om flätan. Det visar sig att det är en tjej i handbollslaget som flätar allas hår så där. Visst var det onödig, men lite spännande fakta?

Så det jag kommer att minnas från OS är de inbyggda flätorna och Susanna Kallurs fall.

Vardag

Jag har haft en paus från den här världen ett tag och och kanske forsätter jag pausa ett tag till. jag har läst andras bloggar , men haft noll inspiration själv.

Nu är vardagen här igen och vi har bara skolbarn. Två stycken har börjat 6-års, en har börjat trean och en har börjat femman. Stora barn.

Och vi har börjat jobba igen. Jag började förra veckan och kände mig lite tyngd av allt ansvar. Jag tyckte att det kändes roligt , men kravfyllt. Jag blev förvånad av känslorna av osäkerhet, att de kom så fort. Jag tycker att jag brukar känna mig stark och kreativ så är i början av en ny termin. Har jag lovat mig själv någonting inför det här nya läsåret? Nä, egentligen ingenting men nu när jag sitter här lovar jag mig själv att bli bättre på att planera. Inga sista minuten planeringar och tokletningar på mornarna efter barnens och mina saker, i alla fall inte så ofta som förut.

Min man har köpt en hel hög med kartonger och det betyder inte att vi ska flytta utan att vi ska rensa i röran och då blir det ju lättare att hitta och då kommer vardagen att funka, eller...

Lite OS

Jag tycker så mycket om att se på OS. Jag har ju egentligen aldrig idrottat så värst mycket, men tittat på idrott har jag gjort jämt. Det är någon slags trygghet över det.

Men boxning är bara hur tråkigt som helst och var och varannan minut verkar det vara under OS. Och så försöker reportrarna låta så där entusiastiska men är de det på riktigt? Och det går väl egentligen inte att förstå när de får poäng och varför? Tyngdlyftning är inte heller så kul för att inte tala om beachvolleyboll för det känns ju bara som en glassig låtsassport.

Återkommer om fler sporter jag bara inte kan med. Och så finns det de där sporterna som jag bara älskar.

Dagen då jag kom av mig

Jag kom av mig med allt igår och låg i sängen hela dagen alternativt i soffan. Jag kräktes hela förmiddagen och sedan fanns det inte kvar någon kraft någonstans i kroppen. Benen bar mig inte och inget kunde jag äta. Jo jag stoppade i mig små fruktbitar under dagen och lyckades till slut äta lite gröt. Men man kan nog säga att jag har sovit i ett dygn minus kanske 3-4 timmar. Det är märkligt att bara sova och höra familjens röster på avstånd, man vill vara med men det går liksom inte.

Pappan och barnen åkte iväg på ett sådant där lekland för det har de velat göra i sommar, men vi har skjutit upp det men igår öppnade sig himlen och regnet rasade ner så det passade bra. Jag låg i soffan med katten på magen och såg på OS handboll bland annat. När barnen kom hem frågade sonen varför jag tittade på boxning. Det kunde jag inte svara på.

Men när man mår så dåligt så tror jag att jag aldrig kommer att bli bra igen. Tänk om jag alltid kommer att må så här. Tänk om jag aldrig kommer att orka prata med barnen eller äta mat? Och så tänkte jag också : Tänk om jag aldrig orkar plocka blåbär igen? Är jag fixerad eller...

Jag har pratat med barnen redan idag och jag har ätit havregrynsgröt i morse. Jag känner hopp om livet igen och hopp om att orka plocka blåbär igen.

Utrensning

Igår åt vi lunch hos våra vänner som har ett så fint hus. Jag vet inget finare faktiskt. När jag kommer därifrån vill jag också ha mindre saker och det är bra att jag vill det ibland. Eller jag vill det ofta, men jag kan inte men det blir i alla fall lite lättare med inspiration.

Men det konstigaste av allt eller roligaste var att vår 9-åring ville rensa ut grejer från sitt rum för hon tyckte att det var så fint med att ha mindre grejer efter gårdagens besök. Förstår ni nu har vi press på oss att rensa ut för vi vill väl att barnen ska trivas?

Fast just nu har jag inte riktigt tid för jag vill plocka blåbär, hela tiden och det går så långsamt men det är mysigt.

Utmaning

Jag blev glad över att komma tillbaka efter någon vecka och hitta en utmaning till mig. Jag måste sparkas igång efter sommaren och så gäller det böcker och läsning så det kan inte bli bättre. Tack Rana.

1. Vilken bok läste du senast? Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? Det måste bli någon ungdomsbok för det har jag inte läst i sommar

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Absolut kvinnor om man ser på de böcker som jag haft med mig in i hemmet och de böcker som jag fortsätter att utöka hemmet med

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv? Bara om jag älskar en bok och inte vill att den ska ta slut och det är ganska ofta faktiskt. Sorg över att böcker tar slut lever jag ofta med. Men då säger jag ju inte hurra så det stämmer väl inte alls egentligen

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? Jag jobbar med böcker och ser de hela tiden. Blir trött på Camilla Läckberg och Stieg Larsson för antingen vill någon ställa sig i kö på någon av deras böcker, låna deras böcker eller också vill de veta vilken som kom sist eller i vilken ordning de bör läsas. Så rätt svar måste bli omslag, författare, baksidestext och kompisar och inte de böcker jag ser för ofta helt enkelt

6. När blir en bok för lång? Böcker blir väl inte för långa om de är bra, bara för korta. Men fantasy och historiska romaner blir ofta väldigt fort för långa, faktiskt redan innan man börjar

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Nej.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Fast jag är bibliotekarie och ska få folk att läsa blir jag ofta generad när jag ska tipsa folk om böcker för vem är jag egentligen? Hur skulle jag kunna veta vad hon eller han vill ha. Men jag måste ju göra det ändå, kasta mig ut på okänt vatten. Men två böcker, eller tre eller ännu fler har jag tipsat ofta om.

Men vad tipsade jag om senast? Det var nog Bitterfittan kanske.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp? Det kan jag, men jag vet knappt om det själv, att jag har gjort det menar jag. Jag lämnar boken med ett bokmärke i och börjar med någon annan. Efter någon vecka förstår jag att jag inte kommer att läsa klart boken. Jag ger upp jätte fort, efter någon sida redan.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?

Jag har jätte mycket bilderböcker. Det är nästan det enda jag vill äga, det andra jag vill läsa lånar jag. Men annars är det kokböcker , romaner om relationer och människor. Jag har ingen fantasy alls och väldigt få deckare.

Jag skickar vidare utmaningen till

Selmas småprat

Malve - mitt i livet

Pärleporten....

Ensamhet

Idag börjar äldsta sonens fotbollsfestival och det har han längtat efter hela sommaren. Första matchen är nu, tidigt på morgonen och det som var lite kul och skönt var att han var tvungen att lägga sig lite tidigare igår, i alla fall innan klockan 11. Skönt. Jag såg en deckare helt ifred i soffan som inte var särskilt bra, men det var skönt att vara ensam. Vi har ju umgåtts med släkt, familj och vänner intensivt någon vecka nu och jag har trivts för det mesta, men en stund ensam i soffan behövde jag.

Resa utan hemlängtan

Den här sommaren har jag lärt mig att resa utan att känna hemlängtan. Men nu är vi hemma och det går också bra. Vi har ju fint väder och kan bada så mycket vi vill och det gör vi också. Vi åker iväg efter lunch och tar oss ett dopp.

Barnen har träffat så mycket släkt i deras ålder eller i alla fall i närheten under den gångna veckan och det har gjort både dem och mig glad. Ni vet de där sommarkompisarna som bor någon helt annanstans men som kan komma att betyda så mycket ändå.

När blev sommar och ledighet så viktigt? Kanske kring 30.

Om...allt möjligt

Jag vill bara säga att jag är så glad för alla små kommentarer jag får här. De uppmuntrar mig, men får mig också att fundera. Tack så jätte mycket. Jag är dålig på att svara, men jag läser de med stort intresse.

Jag tror jag vaknade mitt i någon djupsömn i morse för jag vaknar inte på riktigt. Jag tittar på soffan och tycker att den ser så lockande ut. Vi har kommit in i en väldigt behaglig lunk här hemma, vilket innebär att vi nästan bara är här och en vuxen är på jobbet. Det är okej i två veckor tycker jag att det får vara så. Jag är rastlös av mig och blir därför nöjd med mig själv när jag klara av att göra ingenting fast jag kanske inte ska bli för bra på det.

När det gäller städning är jag som ett barn. Jag dammsög här hemma och skurade taletten och hallen igår. När jag sedan kom hem på från jobbet så berättade jag stolt för min man vad jag hade gjort. Har du sett att jag har skurat, frågar jag honom och väntar på någon slags belöningen. Jag måste börja inse att det är sånt man måste göra som vuxen och ingen kanske ens ser att man har gjort det, men det måste göras. Man måste städa ibland. Det tog mig många år och inse det att jag behöver faktiskt ordning omkring mig., kanske för att mitt inre är så kaotiskt, vad vet jag.

Men ordning är det aldrig här och nu är tvättmaskinen trasig och det som har gått sönder är beställt från Tyskland och levereras om kanske en liten vecka.

Eller inte.

Fisketur

Vi åkte och fiskade i går kväll, hela familjen. Vi höll till vid sjön på en brygga som ligger alldeles nära den plats jag bodde på först när jag flyttade hit. Jag blev nostalgisk. Vad länge sedan det var. Men det blev inte mycket fisk.

Dottern som inte brukar fiska, sa efter en minut ungefär: Åh vad det är tråkigt att fiska. Jag är benägen att hålla med henne, men de andra gillar det och jag gillar att hänga med och vara ute i naturen. Jag har behov av det nu, att se några träd, lite blåbärsris och gå på stigar med rötter på. Jag trivs men förut längtade jag inte ut i skogen, det har verkligen kommit med åldern.

Men hon som ledsnade på fisket hittade istället en padda, en sådan där vårtig sak. Hon höll i den och gick omkring med den. Jätte gullig tyckte hon, världsgullig. Även maskarna i maskburken var verkligen jätte gulliga och keliga, tyckte hon. Vi tyckte att hon kunde tvätta sig lite när hon kom hem.

Rädslan fick en omgång

Min rädsla har fått sig en omgång och det gick bra.

Nu får ni skratta eller håna mig men jag måste ändå berätta vad jag gick igenom igår. Jag skulle jobba till sju på kvällen och min man jobbade till lunch. Vi möts på sjukhuset där han jobbar och där min buss startar. Han och barnen tar bilen hem och vanligtvis, som förra veckan, så gick de upp på museét och barnen gick tidsresor (barnen får klä ut sig i gamla kläder och leva som de gjorde för länge sedan) eller så har de varit hemma och lekt.

De har i alla fall inte badat för då vill jag vara med, det vet min man. Och han har försökt visa hänsyn och förståelse i många år och inte oroat mig i onödan. Men i går fick de för sig att de både skulle åka till grannens torp 4 mil från stan och på vägen bada i en sjö som blir så där tvärdjup efter en lite bit. Både bil och bad. Om man börjar tänka på vad som kan hända med en bil eller i vatten då blir man rädd. I alla fall om man är som jag.

När jag badar med barnen sitter jag som en hök och vakar över de och räknar till 4. Det är inte direkt behagligt att bada med dem, men det känns som nödvändigt för mig. Och jag blir helt tokig när jag ser föräldrar på till exempel badhuset som inte håller koll på sina barn i bassängen.

Men det gick bra, mina barn är inte ens särskilt våghalsiga och de två större är bra på att simma. Bilresan gick också bra och de är hemma nu.

Och jag är glad för att de gjorde den där utflykten utan mig för jag vill ju att de ska uppleva saker med sin pappa utan mig på hans sätt.

Sovit länge

Sedan barnen kom har jag aldrig sovit så länge som idag. Kvart över tio tog jag mina första stapplande steg ut på köksgolvet. Vart tog den här förmiddagen vägen?
Jag var bara hur trött som helst.

Idag är storbarnen borta hos våra och deras kompisar där vi också var hela gårdagskvällen och njöt. Vi åt god mat, spelade kubb och barnen bara lekte hela kvällen.

Och vi andra ska på cykelutflykt. Snart. Jag ska bara vakna först.

Regn

Herre gud det bara regnar och jag har blivit alldeles världsfrånvänd. Jag är med barnen, läser, springer, bakar bröd och jobbar. Jag pratar aldrig med någon kompis längre. Jag är en social ensamvarg, hur nu det går ihop. Jag är jätte intresserad av människor, men är gärna ensam. Men träffar jag någon så trivs jag så bra. Men ibland är steget så långt till gemenskap och så kort till ensamheten och så är man aldrig ensam i en familj på 6 personer. Aldrig.

Jag åker buss till jobbet nu på sommaren och jag läser och äter (det här får inte barnen läsa) salta godisar. Jag läser flera timmar när barnen somnar. Jag tror att man kan läsa för mycket och det gör jag just nu.

Vi gjorde så mycket på semestern så det kanske är därför jag har gått in i någon slags dvala.

Jag jobbar 3.5 timmar tre dagar den här veckan och nästa och 6.5 timmar två dagar den här veckan och nästa och jag förstår inte hur jag kan jobba mer annars. Nu har jag lite kraft kvar när jag kommer hem. Igår tog jag mig tillochmed ut i joggningsspåret när jag kom hem 19.30 men då gick det tungt.

Och det bara regnar.

Springa

Efter semesterveckor med god mat och många goda fikan spridda under dagarna i ett jämnt flöde så började jag väga för mycket. Jag har hittat min trivselvikt, tror jag iallafall. Vill åtminstone inte hela mitt liv sträva efter att väga mindre, det blir så sorgligt att ha ägnat en massa energi åt det.

Men nu väger jag lite mer igen så jag har sprungit den här veckan, riktigt långt för att vara jag. Och det går, jag kan springa långt. Jag tror bara inte det eftersom det här med att idrotta har kommit in så sent i mitt liv. Men den här veckan har jag sprungit tre milpass och staplat in i huset efteråt och trott att kroppen blivit helt stel och skadad. När jag klivit upp för trappan så har knäna värkt och axeln har ömmat. Jag vet att man inte springer med just den, men jag gör visst det på något sätt ändå. Men efter ett tag så känns kroppen okej igen.

Det är inte kul att springa, men det är intressant.

Trädgård

Efter Sundborn vill jag ju gärna ha det lika vackert här i vår vardag eller lite vackrare än vad det är nu i allafall.


Så just nu började vi med projekt bygga en uteplats, men vi kan inte bygga, ingen av oss, men nu gör vi ett försök.


Och så vill jag täppa till alla hål i rabatterna.


Och så undrar jag varför vår Krasse bara får blad och så väldigt lite blommor?

Vardag utan skimmer

Vi börjar jobba idag när andra går på semester. I två veckor ska vi göra det och dela på dagen, jag och min man. Han jobbar till 12 och jag börjar efter lunch. Jag kände mig nedstämd idag och det kan nog bero på det eller att sonen skulle på fotbolllsläger och vi andra skulle köra dit honom och ingen var på bra humör. Han var alldeles pirrig för lägret och de andra trodde att det var mitt i natten när vi väckte dem klockan 7.45.

När vi kom hem efter att ha kört dit honom och installerat honom så skulle vi äta frukost och det ville de inte ha. Jag gillar inte bröden vi har, sa en. Jag vill inte ha frukost, sa en annan. Jag åt ju lite fil innan vi for , sa en tredje. Jag kände att jag blev så arg, dumt arg, men riktigt arg. Det känns ibland vid frukosten som det är någon slags hotell där man kan välja och vraka. Det är det inte. Man får äta vad som bjuds, så tycker jag. Hur har vi hamnat i det här väljandet vid frukosten? Till lunch och middag serveras det ju en grej till alla och oftast äter alla av det som bjuds. Jag vill bort från det här väljandet nu.

Lite mer Sundborn

"Hemma hos Carl och Karin finns nuet och "det lilla livets" ögonblick framlyfta, genomlysta men utan att förlora sin gåta. Sundborn har blivit något av en vallfartsort. Att åka dit är som att uppsöka Lourdes och hoppas på att ett underverk ska ske: att alla livlösa byggnader, nedklottrade T-banevagnar och tickande miljökatastrofer ska vara borta när man kommer utanför den gröna trägrinden. Så leende som i Sundborn borde livet vara. Därför behåller hemmet och bilderna därifrån sitt grepp om oss till den dag vi tappar känslan för enkla nöjen, närhet och värme"

Ur Den lustfyllda vardagen av Lena Rydin

Mer Sundborn

Jag har läst tre böcker i går och idag och alla handlar om Sundborn och Carl Larsson och framför allt om Karin Larsson. Och i morgon när jag skriver här så tänker jag citera saker ur böckerna eller i alla fall någon liten sak som jag fastnade för. Om ni tycker att det låter tråkigt så läs inte mer för jag är fixerad.

Funderar också på att laga lite av hennes recept och flytta in alla barn i samma rum, flytta till Sundborn, sy kläder till barnen, spela mer spel, slänga ut teven, skaffa fler barn (minst tre till), börja brevväxla, vara snällare med min man, ägna mig mer åt trädgården, bygga ut huset åt olika håll, klä ut oss mer och bli släkt med släkten så jag får se hela huset och lite annat.

I morgon ska jag ge er fantastiska boktips. Och jag förstår inte, verkligen förstår inte att hon levde för snart hundra år sedan. Hon är så himla inspirerande. Är jag en bakåtsträvare? Kan vara så, men ändå inte.

Något fint

Oj jag har fått något fint nämligen en sån här av Maria på Jag blommar:

Tack det värmde alldeles särskilt bra. Nu vill jag gärna ge den vidare, men oj vad svårt det känns. Det får helt enkelt bli till alla som jag läser. Jag är alldeles mosig i huvudet efter all semester och kan inte fatta några stora beslut idag. Men till alla som jag läser ger jag denna.

Och sedan

åkte vi lite till och städade ur ytterligare några stugor och en lägenhet. Jag gillar vandrarhem mycket, men hotell är förstås lyxigare men både dyrare och inte så charmiga oftast, men om man kunde slippa städa rummen på vandrarhemmen vad glad jag skulle bli då. Tänk om man fick lägga en liten extra slant och slippa det. Iallafall om man har en stor familj och många sängar som ska bäddas och en massa mat som ska lagas och disk som ska diskas.

Så vi åkte till Falun och tog in på hotell en natt och lyxade med varmt bad och hotellfrukost som vi levde på fram till middagen. Och less på alla utgifter så uppmuntrade vi barnen att äta mycket och det gjorde de: Våfflor, prinskorvar, äggröra, fil, flingor, rostade mackor. Det var som det stora Tabberaset i Emil i Lönneberga.




Sedan Carl Larssongården. Vad fint det var. En guidad tur där som var så spännande. Barnen ville bara hem och var inte sugna på att åka dit, men jag tror att de faktiskt gillade det. Det var spännande för de att gå runt i de där rummen och höra berättelser om familjen. Hur annorlunda de tänkte om man jämför med de rådande idealen på den tiden.

Familjen åt tillsammans, det vanliga var att barnen åt i ett annat rum, de åt bland annat pasta, pizza och även thaimat vilket var otroligt ovanligt, Karin sydde kläder åt sig själv och barnen som man kunde röra sig i och leka i. Det vanliga annars var att man hade väldigt smala midjor på kläderna. Och vilka färger de hade i huset. Åk dit. Jag vill dit igen.

Hemma igen

Nu är vi hemma efter vår långa resa i den stora världen.

Vi har haft det bra tillsammans och sett hur mycket som helst. Vi åkte till Uppsala och återsåg en gammal moster och sedan åkte vi till Kolmården. I två dagar var vi där och sonen, som är 6 år, sa efter första dagen att det var den bästa dagen i hans liv. Vi bodde på vandrarhem, helt ensamma i vårt hus så vi hade kök och tre toaletter för oss själva, kanske lite överdrivet men skönt. Vill man resa och bara träffa så där lagom med folk så rekommenderar jag den här veckan.

Vi blev förälskade i delfiner, gibbonapor och gorillaungen Enzo. E var tvungen att köpa en egen Enzo och bära på honom resten av resan.


Sedan var vi en natt i Rimforsa på ett vandrarhem som låg ljuvligt. Där bodde vi helt ensamma i ett gammalt vackert hus. Äldsta sonen skrek av glädje när vi klev ur bilen för det första han såg var en stor fotbollsplan .


Nästa stopp var på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och det rekommenderar jag varmt. Miljöerna var så fina och skådespelarna helt suveräna. Äldsta sonen var med och lekte precis som de mindre. Åh Astrid hon är bara underbar...

På väg

Vi är på resa nu. Vi har ganska stora barn nu och det märks på resan. När vi kom till Uppsala igår blev vår äldste son fascinerad över hur stort allt var.

Vi träffade min moster som jag inte sett på 20 år och barnen fick träffa hene för första gången. Hon tog de med storm och dränkte de med kramar och pussar. Barnen blev förtjusta.

Nu är vi på väg till Kolmården och speciellt 6-årige sonen har längtat med skräckblandad förtjusning.

Utan måsten

En helg utan några jätte stora måsten och den blev så skön. Idag var vi bjudna på konfirmationsfest några hus bort klockan 3 och det var riktigt mysigt. Vi gick hem efter några timmar helt uppfyllda av god mat och trevligt sällskap och så var det kvar flera timmar av kvällen.

Vi håller på och packar och städar, allt på en gång och vi har hunnit ganska mycket för att vara vi.
Vi känner oss så bra förberedda så min man undrade vad vi brukar glömma, om det är något särskilt, för i så fall kanske vi kan minnas det nu. Jag svarade bara att vi brukar glömma i största allmänhet men att det kan vara helt olika saker som tandborstar, kamera, stormkök när vi åkte till fjällen och kläder till honom för det packar han bara ner precis på slutet.

Så imorgon får vi se vad vi har glömt.

Just idag

Midsommar regnade bort och ändå blev den så bra. Ju mindre vi gör av olika högtider desto bättre trivs jag. Vi åt middag med en familj i äldsta dotterns klass och hade lite knytis. Min man städade kylskåpet på dagen när det regnade som mest och hittade 6 matjésillburkar så de, eller några av dem i alla fall, tog vi med plus maränger och glass och sånt. Ingenting som krävde några direkta förberedelser och det var så skönt.

Och nu har vi äntligen semester för alla 6 är lediga tillsammans några veckor nu. Vi ska resa bort ett tag och jag längtar lite och det känns lite pirrigt och jag känner mig fri just nu.

Det är jag som bestämmer över mitt liv. Andra dagar känner jag inte alls så, men just idag gör jag det.

Blodigt allvar

Jag har aldrig varit så nervös under en fotbollsmatch som jag var under den igår kväll. Sonen kved efter Rysslands första mål och grät efter det andra. Pappan är bortrest och jag var jätte trött och jag såg framför mig en natt i förtvivlan och tårar.

Men på något sätt efter en kvarts total stillhet i soffan efter matchens slut så reste han sig på tunna ben och gick i säng bredvid mig i värmen och somnade som en stock. Så där som man somnar när man gråtit ordentligt. Nu vet jag att fotboll är blodigt allvar