tisdag 15 juli 2008

Rädslan fick en omgång

Min rädsla har fått sig en omgång och det gick bra.

Nu får ni skratta eller håna mig men jag måste ändå berätta vad jag gick igenom igår. Jag skulle jobba till sju på kvällen och min man jobbade till lunch. Vi möts på sjukhuset där han jobbar och där min buss startar. Han och barnen tar bilen hem och vanligtvis, som förra veckan, så gick de upp på museét och barnen gick tidsresor (barnen får klä ut sig i gamla kläder och leva som de gjorde för länge sedan) eller så har de varit hemma och lekt.

De har i alla fall inte badat för då vill jag vara med, det vet min man. Och han har försökt visa hänsyn och förståelse i många år och inte oroat mig i onödan. Men i går fick de för sig att de både skulle åka till grannens torp 4 mil från stan och på vägen bada i en sjö som blir så där tvärdjup efter en lite bit. Både bil och bad. Om man börjar tänka på vad som kan hända med en bil eller i vatten då blir man rädd. I alla fall om man är som jag.

När jag badar med barnen sitter jag som en hök och vakar över de och räknar till 4. Det är inte direkt behagligt att bada med dem, men det känns som nödvändigt för mig. Och jag blir helt tokig när jag ser föräldrar på till exempel badhuset som inte håller koll på sina barn i bassängen.

Men det gick bra, mina barn är inte ens särskilt våghalsiga och de två större är bra på att simma. Bilresan gick också bra och de är hemma nu.

Och jag är glad för att de gjorde den där utflykten utan mig för jag vill ju att de ska uppleva saker med sin pappa utan mig på hans sätt.

6 kommentarer:

malve sa...

Jag är likadan, vill inte att min man ska bada själv med våra tre barn. Och själv skulle jag aldrig komma på tanken!!!

K A T A R I N A sa...

Jag känner igen mig i det du skriver, jag kan måla upp de helt otroliga builder i huvudet på vad som kan hända..

Jag har gått i terapi med min oror, och det har hjälpt mig litegrann... men det låg andra orsaker bakom det också, som gjort att jag är livrädd att de ska försvinna och aldrig hittas..det är jobbigt...

Men nu går det bättre, jaghar fåt lära mig att jag inte kan ha full koll på dem hel mitt liv

Kramar
katarina

Maria sa...

Hej!
Oron är ju en del av livet med barn. Jag försöker dock att inte oroa mig för mycket. Tänker att jag iallafall inte kan påverka något till det bättre med min oro, om jag går hemma och oroar mig så dränerar det bara mig på energi och kan ju inte hjälpa dem ändå om det skulle hända något...men ibland så tar ju oron över ändå såklart...

Anonym sa...

Jag känner igen känslan men jag har lärt mig att släppa den. Det tär att vara orolig...

Styrkekramar till dig!

Kram,
AnnaSv

Anonym sa...

Den känslan du beskriver är med mig var gång jag inte är med barnen alla fasor målas upp i mitt inre för någonstan tror jag att om inte jag är "med" det är då det kan hända något.. kontrollen jag inte kan ha.. efter första tonåringen när jag var tvungen och inse att man måste tordas släppa greppet lite.. blev jag lugnare.. får arbeta hårt med dessa bubblande fasor än i dag...trots 26 som mamma

RANA sa...

Jag känner igen mycket av detta. Har inte fler ord just nu.

Kramar!
Rana