måndag 31 mars 2008

Jobbigt

Idag började allt om, jag skulle till jobbet och min man också, två skulle till skolan och två till dagis. Och det är måndag och nu har jag precis kommit hem för så länge tar det att komma från mitt jobb med buss och ben.

På förmiddagen lämnade jag de minsta på dagis och de var inte glada. Min dotter ville inte att jag skulle gå och höll hårt i mig och min son tyckte att det här var värsta dagen. Och jag undrade varför och det var för att han skulle börja på dagis. Han gillar verkligen dagis, men han är en sån hemmakille. Han tycker att alla utflykter utanför hemmet är ganska så halvjobbiga och rätt så onödiga.

Men vi har tagit oss igenom dagen fast vi ställde klockan åt fel håll dagen innan. Min man brukar ha sån koll och jag brukar inte ha någon aning åt vilket håll den ska ställas. Sedan brukar jag fråga flera dagar vad klockan är egentligen och han brukar sucka. Men nu ställde han klockan åt fel håll och vi sov toklänge igår och barnen kunde inte sova på kvällen och inte gå upp i morse. Det blev bara en jobbig start på måndagen efter påsklovet.

söndag 30 mars 2008

Utrensning 1

Jag har idag rensat bort trasiga dockhusmöbler som har legat i nioåringens rum. Det var mina gamla möbler som gick sönder när våra barn fick leka med de alldeles för tidigt. Lite sorgligt att slänga, men de var trasiga och ingen kan och kommer att laga. Dottern gick med på det för hon är glad och positiv idag.

Första utrensningen klar, skönt. Snart är vårt hem luftigt och fritt från onödigt krafs, eller...

lördag 29 mars 2008

Universums mitt, nästan


Min kompis tycker så mycket om Sara Lidmans böcker så idag gick vi på en tre timmars lång hyllningsstund för henne. Själv har jag inte läst något av henne, bara börjat på en bok som jag sedan lade bort. Lena Granhagen läste texter ur hennes böcker, olika forskare berättade om hennes böcker och teman i böckerna, ja allt och jag blev bara mer och mer överväldigad.

Mot slutet berättade en man som hette Ulph Nyström om sitt förhållande till henne. Han hade suttit i Jörn, en liten, liten ort i Västerbottens inland som 16-åring och han visste allt om längtan, längtan efter något annat. Föräldrarna var inte hemma och det var kväll. Då ser han två böcker av Sara Lidman ligga framme och han börjar läsa. Det mest spännade som hände i Jörn på den tiden, för 27 år sedan, var att vänta på tåget som kanske skulle komma om tre timmar eller kanske senare. Men så började han läsa och det handlade om där han bodde och plötsligt så såg han så mycket mer, hur även Jörn kunde vara i universums mitt, han fäste blicken på det han hade runt omkring sig och såg som för första gången.

Det är svårt att beskriva när man har upplevt något som idag, när egentligen bara folk har pratat och pratat, men ibland så landar orden man hör så rätt i hjärtat på något vis. När jag satt där och var ömsom glad och ömsom ledsen så kom jag på mig själv att tänka hur jag ska behålla känslan sen när jag har kommit hem. Det är det som är det svåra. Man kommer hem och det mesta är sig likt, men bara att få inspiration och kraft räcker faktiskt en bit på väg.

När han berättade hur Sara Lidmans böcker fullständigt förändrade hans liv som 16-åring kom jag att tänka på en bok som kanske inte förändrade mitt liv, men som gjorde mig lite stoltare över mina rötter och min hembygd och fick mig att se nästan som för första gången. Och jag läste den om och om igen. Sedan, några år senare blev den här författare jättekänd för boken Populärmusik från Vittula, men för mig är fortfarande den här boken, Med rötter häruppe, bäst. Det är en intervjubok med människor från Tornedalen, främst Pajala.

Men nu, så fort jag kan, ska jag börja med en av Sara Lidmans böcker, och det blir Lifsens rot för den tyckte min kompis att man ska börja med, för sen vill man bara läsa mer.

Sparat

Mina föräldarar har inte hållit på och spara saker i onödan, eller som de tycker i onödan. Inga små bäbiskläder, filtar eller annat, jo någon enstaka grej, men inga lådor fulla av saker. Hur blev det för mig då? Jo jag sparar alldeles på tok för mycket och jag har så svårt att slänga. Tänk om jag kommer att sakna? Men jag jobbar just nu på att börja rensa, jag jobbar alltid på det men kommer inte så långt i mitt jobb, men häromåret lyckades jag slänga hur många dåliga kort som helst som bara låg och skräpade i lådor. Det är i och för sig ingen utrensning som syns, men den känns. Två saker har min mamma sparat som jag tycker väldigt mycket om och det är, en Marimekkogardin som hon sydde när jag var liten och den hängde i mitt och min storebrors rum. Nu hänger den i mina tvillingars rum. Jag älskar den.


Sen sparade hon den här väggbonaden som hänger i min äldsta dotters rum. Vet någon vad det är för ett tyg, kanske vem som har gjort det eller har någon ett likadant?

fredag 28 mars 2008

Individualist, ja visst

Jag hörde en man på radio som jobbade på något arkiv och forskade om något, minns inte riktigt vad, men det handlade om You tube och hur populärt det är. Det var intressant, men så berättade han också att han och hans fru ser nästan aldrig på TV eller lyssnar på radio utan sitter istället med varsin Laptop i knät och kollar på datorn på det de vill se. För då behöver de ju inte anpassa sig efter några tider när olika program sänds utan välja helt själv.

Jag kände att jag blev irriterad, irriterad över människorna i det här samhället som bara ska bestämma allt själva och vägrar anpassa sig. Nu låter jag kanske som en bakåtsträvare, men jag vet inte inte om jag precis gillar den här utvecklingen i alla lägen. Lite grann handlar väl om att kunna dela upplevelser och att sitta med varsin dator i famnen måste väl vara att lite ta bort den biten.

Från det till att sonen ringde till en kompis och ville leka men då fick han inte det för de var tre och hade bestämt att de bara skulle vara det. Jag förstår, å ena sidan, tre är många och alltid vill man inte leka i stora gäng, å andra sidan en till kan väl vara välkommen om den ringer och vill. Så vet jag att min son aldrig skulle ha sagt nej till en som ringer även om han redan leker med några. Jag kände att jag blev irriterad över det och över de där två vuxna med lap tops i knät, över det här att det viktigaste i dag är att vi bestämmer själva, att vi lär oss att säga ifrån, att säga vad vi vill, att vi får göra vad vi vill när vi vill. Jag vet att det är viktigt att kunna säga nej, livsviktigt, men jag vet också att vi kan tänka lite mer på andra att det inte är skadligt att göra det. Ja nu har jag fått ur mig det här. Och jag vet att ni kanske inte alls håller med mig.

onsdag 26 mars 2008

Lite om olika saker

Jag är ju dålig på att prata i telefon, men idag har jag pratat med två kompisar och det tog nästan hela kvällen men det var det verkligen värt. Men nu när jag pratade med den andra, lite kortare än med den först, kommer min man hem från sin kör. Han brinner för den förresten, jag har nog inget intresse som mäter sig med det.

Men i alla fall så står jag och pratar i telefon och han kramar dottern som har haft en tung kväll för övernattningskompisen ångrade sig och gick hem. Och när hon fortfarande skulle sova över så ringer sonen och frågar om han får sova över hos en kompis. Jag svarade ja för att en annan kompis skulle också få sova över där så de skulle bli som ett litet gäng och då ville inte jag vara en tråkig nejsägare. Men det är jag, jag är världens största nejsägare för att jag vill att mina barn ska sova hemma på natten. Jag sover inte bra om de inte är hemma. Jag avskyr verkligen när deras sängar är tomma, platta, alldeles orörda och när man inte kan gå sin kvällsrunda och klappa och pussa alla innan man själv går och lägger sig. Jag måste jobba på det där, jag vet.

Men när han då kommer hem så pratar jag fortfarande i telefon och han lägger dottern och kommer tillbaka till köket och jag pratar fortfarande. Så tar han fram sirap, sen havregryn och jag tänker att det verkar gott. Sen tar han fram grädde och det verkar bli något ännu godare. Han sätter det i en kastrull och det börjar koka och jag blir glad och tänker att efter den här lite tunga dag när mitt påsklov tog slut men inte resten av familjens så ska han göra något extra gott till oss. Samtalet tog slut och jag frågade vad han gjorde: Såna här jätte bra energikakor som man har när man springer jätte långt, till exempel maraton.

Jag vet inte, men jag tror att det var då som luften liksom gick ur mig

Så fint


Jag vill visa vad jag köpt av en annan Maria, Maria på Jag blommar. Jag trivs både med mönstret och färgerna. Jag har även köpt en jätte fin fågel som hänger i fönstret, men just nu kan jag inte ta några kort med kameran. Det verkar som att man får välja på såna här mörka kort eller alldeles för ljusa kort. Jag är absolut inte intresserad av ta kort, har verkligen aldrig varit det. Kommer inte ens ihåg det där man lärde sig redan som liten om man ska ha solen i ögonen eller inte. Förstår ni vad jag menar? Men i alla fall har det här bloggandet varit bra, för nu tar jag åtminstone kort även om de är sneda och vinda, för mörka, för ljusa, för allt möjligt.
Men visst är de fina, brickan och underlägget?

Fjällbilder






Det var riktigt kallt i stugan. Ute på natten var det många, många minusgrader och vi eldade och eldade. Vi sov i tjocktröjor, tredubbla byxor, mössa och tjocksockor. Men vad bra vi sov ändå och vad tidigt vi la oss. Ingen var vaken efter nio på kvällen och alla var uppe senast klockan sju på morgonen. Inne spelade vi Den försvunna diamanten, räknade godis i påskäggen och tände ljus.




Ute åkte vi skidor både på längden och nerför, grillade korv och hamburgare, kissade i snön och lekte ute i snöhögar.



En kväll åkte vi till ett hotell i närheten och badade hela familjen i en liten bassäng som fanns där. Och det kändes som värsta lyxen att tvätta sig och byta kläder. TV saknade ingen tror jag och inte heller datorn (kanske, eller jag vet inte), inte jag iallafall. Jag förstår efter det här att vi behöver pauser ibland från kompisar, TV och dator. Och aldrig trodde jag barnen skulle längta hem till toaletten, men det gjorde de.

tisdag 25 mars 2008

Boknördtestet




Inspirerad av Persilja och Mynta att göra detta. Gör du också. Och så 10-åringens resultat. Och så 9-åringens resultat. Visst är det spännande siffror. Ju äldre man blir i denna familj ju nördigare blir man.



Hemma igen

Hemma igen från livet utan el och vatten. Vi har haft det riktigt bra förutom en otäck och hemsk sak som hände. Det var på söndagmorgon som barnen plötsligt skrek högt inne i stugan, själv stod jag ute på bron och skulle hämta något ur vår frigolitkyl som stod där ute. Min man var tack och lov inne i stugan när det hände. Jag tänkte när de skrek, det värsta scenariot jag kunde tänka mig och det var att det var en råtta i stugan (ett sånt stadsbarn jag är), men det var det inte utan det hade börjat brinna. En sån där hög ljusstake i järnsmide stod på golvet och den måste ha stått närmare väggen än den hade gjort tidigare. Ovanför den hängde jätte många fina flugor (sådana man fiskar med) gjorda för länge sedan och säkert ovärderliga för den som rår om stugan som älskar att fiska, på ett kartongark och det fattade eld. Och snabbt spred sig elden mot gardinen och väggen, det går inte att förstå hur snabbt det går. Men tack och lov såg äldsta sonen att det brann och min man tog vattendunken vi hade med och kastade mot lågorna och det slocknade. De hade brandsläckare i stugan, men så långt hann vi inte ens tänka.

Hela familjen blev alldeles chockad och nedstämd efter det här och ville åka hem. Men för att minnas något annat än detta från resan så stannade vi en dag till. Man känner sig så dum när något sånt här händer när man har fått låna av någon annan. Där har stugan stått pall för allt möjligt under många långa år och så kommer vi och nästan bränner ner den. Jag ville bara gömma mig under täcket och inte komma fram, som man kunde göra som barn. Men nu är det ju jag som är vuxen så det går ju inte. Men vi hade det bra annars, men det är väl det här vi ändå kommer att minnas från resan.

torsdag 20 mars 2008

Visst är hon snygg?


Jag har sett och läst om påskpynt i flera bloggar och då måste jag ju visa det enda vi har framme, nästan, eftersom jag tycker att påsken bara brukar passera ganska obemärkt förbi. Men denna tant, som kalls Kajsa (efter sin upphovskvinna) dyker alltid upp. Jag är så rädd om henne så hon har en alldeles egen låda i förrådet. Där ligger hon och väntar fram till påsk och sen får hon hänga läänge i köksfönstret.

Hjälp vi ska till fjällen och har inte packat klart. Varför blir det alltid så här när vi ska resa någonstans? Vi ska få låna en stuga utan el och vatten. Jag börjar tro att det är mer än den här fyrabarnsfamiljen klarar av. I mitten av bordet tronar äldsta dotterns gosedjur Koa och Fanta, de största hon har tror jag. Jag bad henne ta med någon mindre, men det gick hon inte med på. Sonens längdskidor verkar vara kvar på skolan. Nä vi är inte bra på att planera, inte bra på att skriva listor. Men ikväll jobbar vi stenhårt på packningen, fast just nu har jag en välbehövlig paus.

onsdag 19 mars 2008

Uppslukad

Jag har varit fullständigt uppslukad i två dagar av en bok. Men nu med familj och jobb så går det inte längre att läsa så där oavbrutet längre. Men nu är den över, tack och lov, för den var jätte hemsk. Jag har till och med haft svårt att sova för den var så läskig. Jag rekommenderar den inte. Den heter Skumtimmen av Johan Theorin. Och det handlar om det absolut mest otäcka som kan hända, om ett barn som försvinner spårlöst och om en mamma som inte slutar sörja och sakna.

Jag har inte hunnit närma mig datorn, men nu är jag lättad över att den är slut.

måndag 17 mars 2008

Vill inte

Det är måndag och alla barn är på dagis och skola nu, själv börjar jag halv ett och jobbar till drygt åtta och är hemma ungefär klockan 9 ikväll.

Varför gillar jag inte att jobba på kvällen? Det är bara en kväll i veckan jag måste jobba och ändå så vill jag inte. Jag känner mig bortskämd som klagar men ändå gör jag det. Jag tror att det är lite extra tungt för att det är just måndag jag jobbar. Det är efter helgen när man har varit tillsammans så mycket och så ska man plötsligt bara träffas en stund på morgonen för sen när jag kommer hem så sover alla, förutom den äldste kanske. Och min yngsta flicka vill inte att jag ska jobba ikväll och det spär väl på det jobbiga även om jag vet att hon har det hur bra som helst hemma med sin pappa.

Ibland när jag har bytt till torsdagar för det har varit något föräldramöte på måndagen som vi måste gå på då har det känts mycket lättare. Då vet jag att i morgon är det fredag och jag slutar tidigt och sen är det helg. Återigen det här med vilka olika känslor man har för olika dagar.

söndag 16 mars 2008

Syjunta



Nu har vi haft syjunta och det var så mysigt. Eftersom det var hemma hos mig så höll jag på med fikat och sprang lite hit och dit så jag hann inte så långt med stickningen. Sen lyckades jag också sticka fel på den del på koftan där det skulle vara mossstickning. Förut hade jag tagit upp och gjort om, men inte längre. Jag kände att det blev svårt att prata och sticka samtidigt. Det ska bli en kofta till äldsta flickan E om hon hinner ha den innan den blir för liten. Annars har hon ju två småsyskon som kan ärva. En del blir aldrig klart för mig. Men en sån här har jag stickat förut så jag tror att jag kommer att bli klar. Och så är det min absoluta favoritfärg och då går det lättare att sticka. Och mina rosa plaststickor köpte jag på 80-talet och de håller än.



Och så åt thébröd från senaste Allt om mat som faktiskt var riktigt gott.

Återseende

Idag har jag tänkt mig att baka bröd till min syjunta som lever på konstgjordandning. Andra gången vi träffas på ungefär ett år. Men jag är igång och stickar på en grön kofta så det blir bra att kunna ägna två timmar åt den idag.

De andra ska på dagisträff och åka pulka i strålande sol.

Ska man säga något om melodifestivalen så tyckte jag bäst om Frida och fråga mig inte varför. Så gillade vi Rongedal och Amy Diamond här hemma, men istället vann den där slätstrukna grå låten.

Efter melodifestivalen fick jag plötsligt återse mina gamla vänner från en TV-serie som gick när jag fick mitt första barn. Först kände jag bara igen två av dem, men sen klarnade minnet. Vilken underbar idé att spela in igen 10 år senare. Jag tror den hette Livet kan börja då och nu Livet kan börja 10+. Det kanske låter vrickat men jag har tänkt på dem under åren som gått.

lördag 15 mars 2008

Spring för livet

Jag har kommit igång med att springa igen. Efter jul har det gått trögt, det har varit förkylningar, hosta, lathet och annat. Men nu har jag sprungit flera gånger och känner en liten springglädje komma krypande. Jag tror aldrig att jag kommer att tycka att det är jätte roligt, men lite glädje finns det när benen går lite av sig själv och tankarna bara flödar och far åt olika håll. Till exempel om allt jag vill skriva här, tänkte jag på.

Om man inte springer men vill börja, eller springer men vill ha lite inspiration så tycker jag att man kan läsa Ludvig Rasmussons bok Spring för livet. Den innehåller en massa kloka betraktelser som alla handlar om löpning. Min kollega höll på att gallra den från mitt bibliotek nyligen, men jag hann rädda den innan den åkte ut i kylan. Sen gick jag och sa till henne vilket stort misstag det skulle vara att ta bort den boken som jag gillar så mycket (och säkert någon annan, eller??). Hon fnyste och sa att ingen vill låna en bok där den på framsidan har så fula 80-tals shorts. Ja den börjar ha några år på nacken och den har ingen fin framsida, men den är jätte inspirerande. Jag lovar.

Basketfinal

Plötsligt var det basketfinal med min äldste son J, tränaren hade glömt att informera om det och ringde ihop ett lag ungefär 45 minuter innan det började. Jag fick lägga alla uteplaner på hyllan för min man var och hade storstädning på dagis. Vi ilade istället iväg till baskethallen. De fick ihop 5 stycken till laget och de skulle vara 5 på plan så det fanns ingen avbytare. Det andra laget var dubbelt så många så det såg ut som David mot Goliat när de stod uppradade. Okej, idrott tycker jag är så där lagom kul, men det här var hur roligt som helst. Det var så spännande och de slet som djur. Tillslut vann de med ett poäng och egentligen för att de hade tur och de andra lite otur, men glada blev de. Och deras tränare är världens lugnaste och som uppmuntrar att de spelar rent spel utan minsta foul. Det här är idrott för barn när det är som bäst. Och så köpte han fika till pojkarna efteråt.

Men roligast är ju om alla kan vinna, så tycker jag ändå, för några i det andra laget grät när de kom tvåa och då gjorde det lite ont i hjärtat.

Om sol och kött

Det är sol igen här. Vi har levt i dimma sen förra söndagen och plötsligt kände jag mig gammal. Jag har tydligen blivit en sån som blir påverkad av vilket väder det är. Jag blev lite nedstämd i söndags och kunde inte riktigt ta mig för saker och den känslan har funnits kvar lite hela den här veckan. Men nu är solen framme, vilken lättnad. Jag trodde inte jag skulle skriva om vädret, men nu har jag gjort det, vad blir det nästa gång för otroligt spännande jag skriver?

Igår gjorde vi en middag helt efter äldsta sonens J önskemål. Köttbit, potatiskroketter och en god sås efter hans önskemål och sallad efter vårt önskemål. Vi hade varit på utvecklingssamtal och blivit så där otroligt stolta som bara föräldrar kan bli. Det är inget man egentligen kan dela med någon annan för då skulle det kunna uppfattas som skryt eller nåt. Men vi var två föräldrar som här hemma efter samtalet var tårögda. För mig blev det som en lättnad efter all oro jag har känt för dottern.

Men sen kunde jag inte sova och det känns som det var p.g.a. den där köttbiten. Jag har undvikit köttbitar de sista åren, iallafall rött kött. Fast vi äter förstås en del köttfärs, men väldigt lite annat rött kött. Det känns som att det är särskilt svårsmält, som att jag bara vill äta soppa resten av helgen och som att jag ska sluta med den där typen av kött helt och hållet. Ett tag hade jag bestämt att vi högst en gång i veckan skulle äta köttfärs, korv eller liknande och de andra dagarna äta vegetariskt, fisk eller kyckling. Men det är så svårt att genomföra såna saker när man har barn. För godast av allt tycker de forfarande att till exempel köttbullar är och grymtar gärna lite missnöjt åt fiskrätter coh åt vegetariska rätter. Och det är så himla skönt när de tycker att maten är så där jätte god. Men jag tror att jag får kämpa vidare med mina försök.

fredag 14 mars 2008

Bibliotek

Jag var på så bra föreläsning idag som handlade om Idea Stores, en ny sorts bibliotek som finns i en stadsdel av London. Jag blev så inspirerad. Besökstalen hade fördubblats, det viktigaste var nästan placeringen av biblioteken, de måste ligga där folk kan göra andra ärenden också till exempel handlar, går på apoteket, besöker banken, går till sjukhus. Och de hade så mycket olika kurser på biblioteken och det fanns inga regler uppsatta på de biblioteken. På två av dem fanns caféer och då fick man förstås sitta vid borden på caféet och dricka sitt kaffe, men man fick också ta sin kopp och gå runt i biblioteket och titta på böcker och sitta vid datorn. Precis som man gör hemma. Underbart.

Hoppas att ni lånar böcker på bibliotek. Det finns så många bra böcker och speciellt böcker för barn och unga. Tänk om de var så när jag växte upp.

Och så är det fredagkväll och vi är så trötta.

Egna väckarklockor

Jag börjar inte förrän 10 idag för jag ska på en kort kurs idag istället för att åka mina 2 mil till jobbet. Jag har haft en dålig jobbvecka fast jag har gjort ganska mycket på jobbet. Det hänger inte alltid ihop det där med om man gör mycket eller lite på jobbet, om det känns som en bra vecka, inte för mig iallafall. Jag vill känna den där glädjen på jobbet. Men egentligen är det kanske för mycket begärt för det gör jag ju inte hemma heller jämt.

Nu har de äldsta barnen egna väckarklockor och de är riktigt stolta, men de flyttar sig under natten till en mycket mysigare och mer befolkad säng och då blir ju klockorna kvar vid deras egna sängar. Hur gör man då? Mitt förslag är att när de vaknar mitt i natten, på väg någon annanstans, tar tag i klockan bär med sig den. Kanske för mycket begärt? Sonens klocka ringde halvåtta i morse, men då var han redan uppe för vi hade väckt honom. Men det verkar som att planen var att gå upp halvåtta, jag vet inte om det var en så bra plan, kanske lite tidsoptimistiskt. Men det är vi ju i den här familjen.

onsdag 12 mars 2008

Den tunna gränsen mellan tröst och oro

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet och lyssnade på Allan Edwall när han sjunger sina visor. Jag kom på mig själv med att sitta och le alldeles för mig själv fast det är en massa vemod i dem. Och så tänkte jag att om jag är en sång så är jag nog en sån där visa. Och härom veckan såg jag filmen Juno som var så bra. Se den om ni inte har sett den! Den handlar om en 16-årig tjej som blir gravid. Jag kanske skrev om den förut, jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg. Men när jag tänkte på Allan Edwall, så började jag tänka på den filmen, jag vet inte varför. Men som hon var skulle jag gärna velat vara som tonåring. Så modig, stark, mjuk, fördomsfri och originell.

När jag kom till dotterns skola så fick jag höra att hon hade blivit arg och kastat något legobygge i golvet och sen var det något med någon kompis som det hade blivit knas med. Igår var min man på utvecklingssamtal och allt var så bra. Det går så bra i skolan och annars också för henne. Det enda är att hon har så svårt att sitta still, det liksom kryper i henne, men hennes fröken sa att det är så för några i varje klass och hon hade själv varit så. Det var lugnande och tröstande ord. Så från tröstedag till orosdag. Jag kunde inte själv sitta still när jag var yngre så jag vet hur det är, men jag oroar mig ändå. Så oroar jag mig för kompisar och att hon prövar gränser fast allra mest här hemma. Det lilla hon gjort i skolan idag, som de nu tyckte var avslutat, växer inom mig till ett enda orostrassel. Hur ska det bli? Kommer det att bli bra? Kommer hon att bli ensam? Hon älskar att vara med grannflickan, det är en tröst såna här krångeldagar.

Hon har svårt att gå upp på morgonen också och idag ska hon få en egen väckarklocka och hennes storebror som också börjar vara rejält morgontrött. Jag tror på att omfördela ansvaret lite här hemma. Hon önskade någon med någon DisneyNallepuh och det får det bli bara hon kommer upp.

tisdag 11 mars 2008

Kvällspromenad

Är just nu bara hur trött som helst och alldeles grusig i ögonen. Men jag promenerade till och från barnens fiollektion ikväll och det tog en halvtimme dit och en halvtimme tillbaka. Jag var så pigg efter det, jag diskade världens berg, läste saga lite här och var här hemma för olika barn och min man bakade bröd. Så mycket händer sällan på en vardagkväll hos oss. Är en promenad varje kväll lösningen?

Nu är brödet klart och jag ska äta.

söndag 9 mars 2008

Ramla av och känna sig dyster

Idag så ramlade jag när jag var ute och cyklade. Det brukar jag göra ibland för jag cyklar ofta för fort för jag startar försent när jag ska göra saker, till exempel ta bussen till jobbet. Det är nog det enda jag gör riktigt fort. Jag går jätte långsamt, men cyklar fort.

Men idag när jag ramlade var jag tyvärr inte ensam på cykeln, på barnsadeln satt min 6-åriga flicka och ramlade hon också. Det var snömodd som gjorde det omöjligt att styra cykeln. Vi klarade oss bra, men jag blev rädd och kände hur benen blev alldeles mjuka och skakiga. Det måste ha varit för att hon satt där bak och litade på att hennes mamma kunde cykla. Så kunde hon inte det. Jag kunde inte förmå mig själv att cykla igen efter fallet.

Idag har det varit en dyster söndag inom mig. Inget har jag klarat av att göra, jo lite middag lagade jag iallafall. Och inte vilken mat som helst, min 6-åriga dotters favoriträtt och de andra barnens "intetyckaomrätt", Vegetarisklasagne med spenat- och tomatsås. Ja, skrek hon när hon kände doften av lasagnen. I vanliga fall äter vi samma mat, men när de andra verkligen inte gillar och det inte går att plocka bort det man inte gillar så får de något annat istället.

Men i övrigt har jag har känt mig handlingsförlamad idag, kanske för att sportlovet är slut nu och i morgon ska alla komma i tid till alla sina ställen. Och jag vet inte om jag gillar söndagar egentligen. Vet att jag gillar flera andra dagar mycket mera. Och ute har det varit så grått.

Slalom

Igår åkte vi slalom i en backe en timme härifrån. Vi som inte har skidor (4 av 6 personer ) hyrde skidor och sen åkte vi. Hur åker två föräldrar slalom med fyra barn? Släpper taget, säger min man. Jätte svårt, tycker jag.

Vår yngste son var lite rädd, medan vår yngsta dotter direkt bara åkte. Den äldste sonen tröttnar aldrig, bara åker timme ut och timme in, medan vår äldsta dotter gärna åker , men inte fullt så länge och gärna i sällskap av någon mamma eller pappa. Och för att ta sig upp i liften behövde våra yngsta åka med oss, förutom när de åkte i barnbacken med knapplift, men det ville de ju inte göra hela tiden.

Resultatet blev bra tillslut, men vår äldste son fick vänta lite väl mycket nere vid liften på någon i familjen. Okej nästa gång släpper jag honom på egna äventyr, men man (jag) vill liksom kolla läget lite när man aldrig har varit där förut.

Förresten åkte jag skogsspår med mina äldsta barn och jag var jätte rädd. Vad har hänt, det älskade jag när jag var barn. Jag spände benen så mycket så de värkte. Vad händer när man blir äldre.

fredag 7 mars 2008

Restaurang och pennvässare

Vi har varit och ätit indiskmat hela familjen till lunch idag. Alla har njutit och ätit tills de var helt sprickfärdiga. Ingen var under bordet, eller någon annanstans, bara på sin stol. Mina barn har blivit större. Min tioåring sa när vi hade ätit klart att vi kunde väl sitta och vila oss lite efter maten. Bara en sån sak, han var inte på väg någonstans. Frys det ögonblicket, bara ett litet tag.

Jag minns när vi skulle gå ut och för första gången sedan vi hade blivit 6 i familjen. Det var också indiskmat och tvillingarna var kanske två år gamla. Då beställde vi, väntade och åt klart på en halvtimme. Det var katastrofläge, barn under bordet, över bordet och överallt fast ingen på någon stol. Då trodde jag inte att vi skulle kunna sitta tillsammans på en restaurang och ha det så bra som vi hade det idag.

Bara för att handla något, varför blir det så jämt, så handlade vi en pennvässare, en som såg riktigt bra ut. Vi har ju bara pennvässare här hemma som inte vässar. Finns det något så dåligt konstruerat som pennvässare? Så nu ska vi vässa pennor hur länge som helst.

onsdag 5 mars 2008

Inne ute

Jag har trott att jag egentligen är en sån som helst vill vara inne, men går ut varje dag bara för att man förstås borde och blir pigg av det. Men jag tror att det är tvärtom, att det är ute jag mår riktigt bra och det ska vara i dagsljus. Jag och mina yngsta barn gick ut på eftermiddagen. Jag tjatade på dem för de var inte sugna, men de är ganska lätt övertalade båda två. Inte som sina storasyskon som har väldigt starka viljor.

Väl ute lekte de att de var björnar jätte länge, sedan blev det hästhoppning och sedan klättra i snöberg och sen.. Så höll det på och jag blev pigg samtidigt. Jag hade en deppig förmiddag, kände mig inte glad. Vi åt fiskbullar till lunch, faktiskt riktigt läbbigt, pärla i örat, sol som lyste på all smuts här hemma, längtan efter något annat, efter något vackert. Men nu känner jag mig bättre. Nu ska jag leta rätt på en stickning, en som aldrig blivit klar och kanske göra klart.

Hatar pärlor

Hjälp jag har ett barn som smakar på allt och hon är 9 år gammal, nja inte allt men på en del. Beror det på att hon varken sög på napp eller fingrar när hon var liten? Eller, jag vet inte. Men jag är så rädd att hon ska få något i halsen som fastnar. Men istället händer något helt annat. I morse så sa hon att det kändes konstigt i örat. Hon har haft öroninflammation några gånger, faktiskt det enda av våra barn som haft det, men det var inte så det kändes sa hon, det var på ett annat sätt. Jag tittade in i örat och ser en pärla skymta därinne. Försökte få tag i min man som faktiskt jobbar inom sjukvården och säkert tagit ut en och annan pärla från öron, men det gick inte att få tag på honom. Jag ringde till hans mobil, till sjukhusväxeln för att få tag på honom, men det var helt omöjligt.

Jag fick en tid på vårdcentralen halvelva istället, men jag var så rädd att den under tiden skulle åka längre in. Men grannen tyckte att jag kanske ändå skulle prova själv med en pincett, men jag vågade inte först, för tänk om jag skulle orsaka så att den åkte låångt in. Men han hjälpte mig att hålla i huvudet och jag fick ut den.

Hur det gick till? Det visste hon inte först, men sen kom hon på det. Hon hade hållit i pärlan och liksom bara dragit handen över örat och vips satt den fast.

För några somrar sedan satte min andra dotter en pärla i halsen, också då var jag ensam hemma. Hon hostade hela tiden men andades, men den satt fast någonstans i halsen. På väg till sjukhuset så slutade hon hosta och jag trodde att faran var över, men det var den inte. För de var tvungen att söva henne och kolla så den inte hade hamnat i lungorna. Det var min och hennes värsta upplevelse i livet , tror jag. De sa att det skulle gå fort, en halvtimme, men det tog inte halvtimme. Jag väntade ensam i ett rum och hela tiden hördes olika larm och jag trodde att jag aldrig skulle se henne mer. Efter kanske en timme kom de med henne på en säng och hon mådde bra. De hade inte hittat någon pärla och det hade tagit extra lång tid för de hade tagit dit en extra läkare som skulle kolla efter pärlan eftersom den första läkaren inte hade hittat någon. Jag tror jag slänger ut alla pärlor från det här huset nu.

tisdag 4 mars 2008

Tankar på min faster och konsumtion

Jag tänker på min faster som fyllde 80 år förra året. Hon bor i en by i Tornedalen och har jobbat som lärare i hela sitt liv. Hon har aldrig själv fått några barn men varit med om att uppfostra sina syskon (9 stycken), hela byns barn och varit en närvarande faster, tror jag, för alla syskonbarnen (10 stycken), och även för syskonbarnbarnen som är ännu fler. Jag minns en gång när jag var liten och skulle lösa ett korsord och allt jag inte kunde kunde hon. Jag var så imponerad över hennes kunskap, som en riktig gammaldags skolfröken. Bara häromåret när vi var och hälsade på tog hon med sig alla mina barn i sin lilla bil och åkte och tittade på några renar. Det finns inte något som är omöjligt trots all möjlig värk och dålig nattsömn.

När min man kom till byn för första gången och hälsade på var det ingen som ställde någon fråga till honom. Jag frågade om han blev ledsen, men det blev han inte. Jag tror att man känner sig välkommen ändå, det spelar ingen roll vad du gör eller vad du jobbar med, hur gammal du är eller någonting annat. Men för någon utifrån kan det verka konstigt förstås och uppfattas som att man inte är välkommen och att de inte är intresserade. Det förstår jag verkligen och jag har verkligen inte alltid uppskattat tystnaden och bristen på frågor, men jag har vant mig och lärt mig tycka om det även om jag själv nästan är tvärtom. Vill veta, vill ställa frågor, vill se. Men jag är glad att jag fortfarande kan komma dit och hamna i en annan värld där inga frågor ställs.

Släkten är utspridd och avstånden är långa och här där vi bor har vi inga släktingar. Oj vad man kan längta efter det där självklara, som att gå in och sätta sig och bli kvar utan att behöva förklara någonting. Längtan blir ju bara värre med åldern har jag märkt.




Konstigt när man börjar tänka på någonting, det börjar med något, en detalj, och så kommer tankarna. Det började med att jag köpte två sittdynor på IM (individuell människohjälp) en vacker liten affär som finns här i stan. De som jobbar där är samtliga pensionärer och de jobbar ideellt. Där finns dukar, vantar, tygdjur, fotoalbum, gardiner och annat från olika delar av världen. Och min faster brukar beställa grejer därifrån och ge bort i julklapp, men annars handlar hon bara det nödvändigaste. Där hon bor finns inga affärer, förutom en lite ICA-butik. Hon sa häromåret att hon inte förstod varför man handlade så mycket. För henne och många i hennes generation måste det ju vara helt obegripligt hur vi konsumerar. Hur vi förnyar våra hem, vår garderob, våra apparater (vilket gammalt ord, säger man så fortfarande?). Vad är det som gör det så svårt att låta bli? Att inte hänga med? Det är när jag tänker så här jag längtar till det där pörtet (typ kök) där man sätter sig ner och blir sittandes så länge man själv vill.

måndag 3 mars 2008

Olika


Första dagen på sportlovet. Jag jobbar kväll idag och är ledig på dagen och sedan är jag ledig tisdag och onsdag och min man torsdag och fredag. Vi går omlott som vanligt och det är inte alltid lätt i en stor familj med viljor som spretar åt olika håll.

Mamma som gillar böcker, bibliotek, muséet, längdskidor och skridskor med picknick och lite pyssel och vara tillsammans.

Äldsta sonen som vill vara med kompisar och helst åka slalom.

Äldsta dottern som gillar att vara med kompisar, rida och bada.

Yngsta sonen som gillar att vara hemma jämt och inte vill göra någonting alls förutom det.

Yngsta dottern som gillar allt som jag gillar och all annan rörelse. Hennes energi tar i princip aldrig slut.

Och sen ska vi bara komma överens, fast det blir nog mycket vara hemma och leka med kompisar. Nu när barnen har blivit större är det ofta så att de flesta är mest nöjda då. Om inte annat så kan vi iallafall bada i snö, äntligen. Den är överallt, till och med som girlang på våran balkong.

lördag 1 mars 2008

Bokrea

Det finns inget vackrare och finare nästan än nya böcker. Här är alla mina bokreafynd! En del bra presentböcker. Hoppas att jag ska klara av att ge bort några.

Det finns nästan inget roligare än att läsa Lill-Zlatan och morbror Raring högt, till och med mina äldre barn skrattar. Och en bilderbok avIlon Wikland I min farmors hus slank med och henne träffade jag på bokmässan och lyssnade på. Hon var så fin och såg nästan ut som en liten flicka fast hon är närmare 80, tror jag. Ellens äppelträd gillar jag för bilderna och huset som Ellen bor i och själva äppelträdet som är helt fantastiskt. Och resten får bli bra presentböcker, eller inte riktigt resten men nästan.

Sandvargen är en högläsningsfavorit, så filosofisk och finurlig. Och så håller böckerna om Mimmi fortfarande av Viveka Lärn, jag tycker så mycket om Mimmis familj, en bra förebild tycker jag. Fast det är klart hon har inga syskon och mina barn har många syskon, men jag vill ha det så mysigt som Mimmi har, nästan iallafall.
Jag har köpt hela Skugganserien av Maria Gripe, eftersom jag läser om henne nu och tänker få barnen att läsa henne när de blir större. Ebba Och Didrik min favoritserie en gång i tiden köpte jag också i hopp att barnen ska läsa den. Ni kommer väl ihåg Ebba som var totalt underbar och Didrik som älskade Yrla och skrev Yrla, Yrla virvelflicka...Och min nya favoritbok Hemliga brev som jag vill ha hemma. Och så tror jag att barnen kommer att gilla Hunden med den blå tungan och Spökskeppet Vallona, för det gjorde jag.

Ensam

Jag är ensam inne i huset, det är jag nästan aldrig. En konstig, men ganska härlig känsla, men inne i huvudet snurrar tankarna på vad jag ska göra när jag är helt ensam hemma. Så sätter jag mig här, men det behöver kanske inte vara fel. Förresten är barnen väldigt nära, de leker ute i snön på gården för nu finns det snö, äntligen. Så ensamstunden kan bli ganska kort.

Ikväll borde jag göra något som att gå på bio eller Folkmusikfestival. Just nu vill jag, men jag kan ändra mig och tycka att jag mycket hellre äter lördagsgodis, läser och är hemma precis som alla lördagar. Varför är det där steget ut, utanför hemmet, så långt ibland?

Tankar på en lördagmorgon

Jag vet inte hur det blir med skidor idag, känslan har försvunnit. Men det är skidskytte på TV så det blir kanske skidor i någon form.

Min bokreaböcker har kommit, måste bara gå och hämta ut de.

Grannen fick en flicka igår, det sätter igång tankar. Vad länge sedan det var, vad våra barn är stora och ska vi aldrig mer ha en bäbis? Fast nu kommer vi ju att ha en grannbäbis.

Varför slutar vi inte att hosta här hemma. Vad beror den på och varför håller den på så länge??? Och varför är det värst på morgonen och kvällen?

Vi har sportlov nu, kan man säga, men jag tror ingen ännu har förstått det. Äldsta sonen vaknade i morse och sa: Äntligen fredag.

Kanske vill jag helst ligga och läsa min bok idag, men samtidigt vill jag gå ut och promenera jätte långt så jag får träningsvärk.